Rafael Nadal drar sig ur US Open, låter spanjoren meddela i ett officiellt uttalande:

”Jag är väldigt ledsen över att meddela att jag ännu inte är redo att spela och måste dra mig ur årets US Open i New York. Jag måste fortsätta med rehabiliteringen och förberedelser för att kunna spela under rätt förutsättningar. Jag vill säga hej och tack till alla fans och främst de i New York. Jag kommer att sakna er alla i årets Open!”

Oväntat? Nej, inte det minsta. Men likväl förbaskat tråkigt för alla oss tennisälskare att i ytterligare en stor turnering inte få se en av världens allra bästa spelare.

Och faktum är att skadefrånvaron är än mer alarmerande än sist det begav sig, efter förlusten mot Robin Söderling i Franska öppna 2009. Den gången kunde han inte försvara sin Wimbledon-titel från 2008 men var tillbaka lagom till Canada Masters i Montreal. I år har han tvingats stå över både London-OS, Canada Masters (i Toronto), Cincinnati Masters och nu alltså US Open efter chockförlusten mot Lukas Rosol i Wimbledon för två månader sedan.

Framför allt är skadan oroväckande eftersom den kommer just nu, när en till synes omänskligt formstark Nadal tillryggalagt en helt makalös vår med två Masters-titlar och karriärens sjunde Franska öppna-titel i bagaget. Spanjoren har på grund av sin slitsamma spelstil tampats med skador genom hela sin karriär, och frågan är hur länge hans kropp kommer att hålla.

I år har han gjort några fatala misstag:

• Han drog sig ur Miami Masters i mars efter känningar i knät. Trots det spelade han Monte Carlo Masters och Barcelona Open i april, Madrid Masters, Rome Masters och Franska öppna i maj-juni – och direkt därefter grästurneringen Gerry Weber Open i Halle som förberedelse inför Wimbledon. I Monte Carlo, Barcelona, Rom och Paris gick han hela vägen och bärgade titlarna, i Madrid blev det respass i åttondelsfinalen. Ett helt otroligt tufft schema, särskilt med tanke på att han bara lät sitt knä vila i två veckor efter sin w/o i Miami. Han borde rimligtvis ha stått över Barcelona och Madrid (särskilt med tanke på det bespottade blåa gruset) och kanske även Gerry Weber för att inte öka risken för långvarig skada – vilket nu alltså blivit verklighet.

Det är dock inte svårt att förstå varför Nadal pressade in dessa turneringar i sitt redan späckade schema: det är ju på våren, med alla dess grusturneringar, som Nadal är den obestridliga kungen. Förmodligen ansåg han det direkt nödvändigt att ”hitta sig själv igen” och bygga upp det självförtroende som Novak Djokovic så effektivt grusade under 2011, då serben (förutom att klå spanjoren i två Grand Slam-finaler) fällde Nadal där han tidigare varit helt untouchable.

Förmodligen ansåg Nadal att framgångar i Monte Carlo, Barcelona och Rom var livsviktiga för att säkra sjunde titeln på Roland Garros. Kanske tyckte han också att Madrid var ett nödvändigt ont i strävan efter ett rekord i Paris och en förändrad maktbalans i toppen.

Men Nadals vågade riskspel fick ett högt pris – han kunde inte försvara sin OS-guldmedalj från Peking 2008 och kan nu inte heller försvara sin finalplats från förra årets US Open.

SvD:s tennisexpert Jonas Arnesen slog någon gång fast att Nadal med sin spelstil kommer att tvingas kasta in handduken innan han fyllt 25. Det blev inte riktigt så, men mycket lutar åt att vi inte kommer att få se Rafael Nadal som vi är vana att se honom särskilt länge till. Skadorna är ständigt överhängande hot och vid fyllda 26 kommer hans kropp helt enkelt inte att hålla om han inte ändrar sin (otroligt framgångsrika) spelstil i grunden – eller börjar banta sitt schema ordentligt och enbart sikta in sig på de stora, prestigefulla turneringarna.

Att hela Nadals säsong nu är över ligger nära till hands att anta. Men kan detta också vara början till slutet på världstreans sagolika karriär?

Ja. Tyvärr.

Han kan nämligen inte fortsätta att pressa sig själv till det yttersta som han gjort under åren, som han tvingats göra på grund av sin spelstil – något han dock måste göra på grund av den mördande konkurrensen.

Räck upp en hand den som tror att Nadal är en spelare som nöjer sig med att harva i rankningens bottenträsk. Nej, Nadal är och kommer alltid att vara en äkta vinnare som vägrar, hatar och räds att förlora och som inte ser sig själv någon annanstans än i den absoluta toppen. Jag tror att Nadal är en person som lever efter divisen better to burn out than to fade away och kommer därför säkert fortsätta spela som han gör de få år hans kropp tillåter honom spela så snarare än att dra ner på takten bara för att kunna fortsätta spela tennis tills han fyllt 35.

Det är bara att passa på och njuta av att se Rafael Nadal i toppform – om han nu är det när han kommer tillbaka i slutet av 2012/början av 2013 – för vi har med största sannolikhet inte särskilt många år kvar på oss att göra det.