Semifinalen mellan Novak Djokovic och Juan Martín del Potro såg otroligt smaskig ut på papperet. Som bekant en repris på bronsmatchen i London-OS, som ju del Potro oväntat vann.

De eventuella frågetecken kring del Potros vänstra handled som uppstod i matchen mot Viktor Troicki rätades till synes ut i kvartsfinalen mot Jeremy Chardy.

Hämndlystnad, hardcourt, fin form – ja, riktigt fina ingredienser till en supermatch, helt enkelt.

Och semifinalen började lovande, om än lite försiktigt från del Potros sida. Bara några game in i första set började dock ”skadan” plötsligt göra sig påmind igen.

Antingen det, eller så hade del Potro bara ingen lust att vinna. Det är svårt att på annat sätt förklara hans loja attityd, feltajmade slicar och svaga backhandslag.

I andra set såg han lite mindre grinig ut (del Potro är ju inte direkt känd för sin sprudlande glädje på tennisbanan), var mer benägen att jaga boll och överlag lite mer resolut i sitt spel.

Det räckte dock inte och efter ett tidigt break kändes matchen redan avgjord, då Djokovic utan större problem redan avstyrt fyra breakbollar i första set (har nu räddat 34 av 35 breakbollar i Toronto och Cincinnati. Senaste spelaren att bryta hans serve var Tommy Haas i kvartsfinalen i Toronto. Makalöst.).

Kändes som att luften gick ur del Potro – igen – ju längre setet led, och när Djokovic sedan fixade ytterligare ett servegenombrott vid ställning 4-2 var det godnatt för argentinaren, som inte kom närmare än 40-40 i matchens sista game.

Riktigt tråkigt att den här semifinalen inte höll vad den lovade. Desto roligare att se att Djokovics fina form håller i sig. Såg oerhört bekväm ut, trots några mindre vältajmade slag (18 oprovocerade misstag, mot del Potros 27).

Spelar han så här i finalen har han goda chanser att vinna sin första Cincinnati Masters-titel – även om motståndaren råkar heta Roger Federer (för inte lär väl han under några som helst omständigheter förlora mot landsmannen Stanislas Wawrinka i kväll?). Den matchen kommer garanterat hålla vad den lovar.