Det här, mina vänner, var inte bara en historisk uppvisning – utan även Andy Murrays stora genombrott.

Jag kan knappt tro att det är sant.

Sju game på tre set släppte han ifrån sig, världsfyran. Sju game – mot självaste Roger Federer. I en final. I en så otroligt viktig match, där så mycket stod på spel.

Det behövdes inte ens någon OS-frossa från Federers sida för att skotten skulle bärga sin största seger hittills i karriären. Världsettan var inte på något sätt dålig. Han var bara inte i närheten av lika bra som sin motståndare, helt enkelt. Och när han var ”dålig” så var det för att Murray gjorde honom ”dålig”. Visst, Federer gjorde inte sin bästa match i karriären, men samtidigt långt ifrån sin sämsta (till den kategorin kan öppningsmatchen mot Alejandro Falla höra, segern till trots). Att schweizaren bjuder på en hel hög med oprovocerade misstag och felbeslut – särskilt inledningsvis – är högst ordinärt och någonting vi fått lära oss att leva med de senaste åren. Federers storhet ligger ju i att han vinner trots de där misstagen och trots alla tuffa underlägen.

Hemmafavoriten gick som väntat (och precis som i Wimbledon-finalen tidigare i sommar) ut stenhårt i första set och lät inledningen av finalen bli en fortsättning på semifinalen mot Novak Djokovic. Han pressade Federer bakåt i banan och tvingade honom att kämpa för varenda poäng.

Två servegenombrott och 6-2 kändes helt rättvist. Här väntade vi oss en uppryckning från Federer snarlik den i Wimbledon.

Och han försökte.

Till en början testade han att spela mer defensivt – till och med i egen serve. Det funkade inte.

Då började han göra tjurrusningar mot nät. Det funkade ännu sämre.

Slutligen försökte han kruta på i Murrays serve och slugga sig fram till en vändning. Det föll platt och världsfyran plockade andra set till synes busenkelt med 6-1.

Att pokerfacet Roger Federer då visade sin frustration öppet var ett bevis på att Murray styrde matchen och att Federer var rådvill. Vad han än serverade världsfyran kunde han ge sig f-n på att det kom tillbaka – med besked. När till och med lobbar från bakom baslinjen gick in och Murray kunde vända till synes omöjliga underlägen kändes matchen nästan avgjord.

Federer saknade dessutom inte chanser. Han hade inte mindre än nio breakbollar, samtliga i för honom avgörande lägen. Inte en enda av dessa möjligheter lyckades han omsätta i ett servegenombrott. Murray höll huvudet kallt och hade alla marginaler på sin sida, till skillnad från Federer.

Vilket inte var konstigt. När överläget kommer och man lyckas hålla i det, när de viktiga poängen bärgas och de svåra bollarna landar på rätt sida av linjen, när självförtroendet skjuter i höjden, ja då följer turen med som en sorts bieffekt. Det ena föder det andra och är produkten av hårt slit, smarta beslut och taktiskt spel.

Andy Murray hade dessutom inte kunnat få ett bättre avslut på finalen och hela turneringen. Med två raka servess, det vid matchboll mitt på linjen.

Personligen tycker jag faktiskt att den här turneringen i år är större för just Andy Murray att vinna än Wimbledon. Det är OS, en tävling som bara spelas vart fjärde år, och dessutom på hemmaplan. Wimbledon har han gott om tid på sig att vinna. Det här var, kanske, once in a lifetime.

Att det här var Andy Murrays stora genombrott råder det ingen tvekan om. Jag har inte sett Federer så här utskåpad i en final i bäst av fem set sedan Rafael Nadal vann Franska öppna 2008 (6-1, 6-3, 6-0). Att det sker ”i Federers vardagsrum”, Wimbledons Centre Court, gör den här prestationen ännu större och mer betydelsefull.

Vad skönt att vi nu äntligen på riktigt kan prata om en Big Four. Nu slipper vi brasklappen Big Three plus Andy Murray.

Så otroligt välförtjänt.