Mitt under US Open lämnade Andy Roddick beskedet att han pensionerar sig efter turneringen.

Nu meddelar ännu en före detta världsetta att han tänker lägga racketen på hyllan: Juan Carlos Ferrero. Hemmaturneringen Valencia Open blir hans sista i karriären.

Den nu 32-årige, 111-rankade spanjoren blev världsetta efter att bland annat ha vunnit Franska öppna 2003 (efter finalseger över Martin Verkerk). Samma år nådde han också finalen i US Open, men förlorade mot Andy Roddick som också övertog tronen som världsetta senare under året. Ferrero var världsetta i totalt åtta veckor, från 8 september till 2 november 2003.

Han har under sin karriär vunnit 16 titlar, inklusive Grand Slam-bucklan i Paris och fyra Masters (Rom 2001, Monte Carlo 2002 och 2003, Madrid 2003).

– Det var ett svårt beslut att lämna den värld man levt i så intensivt. Men jag har haft ett tufft år och man börjar märka att man inte har samma ambition och motivation, säger han.

Valencia Open drar i gång den 20 oktober, och under den tävlingsveckan är det alltså det sista vi ser av Juan Carlos Ferrero.

Det är inte utan ett litet sting i hjärtat. Visst, han har i ärlighetens namn inte varit särskilt relevant sedan han trillade ur topp tio 2004, efter bara drygt tre år som toppspelare, men han är likväl en spelare jag vuxit upp med. Som stort fan av grustennis var grusspecialisten Ferrero dessutom i sina bästa stunder en fröjd att titta på.

Jag har alltid imponerats av hans disciplin och krigarhjärta, hans snabbhet och aggressiva forehand. Men kanske framför allt hans ödmjukhet. Inte helt olikt en viss David Ferrer. Jag misstänker att jag kommer känna precis likadant när han väljer att lägga racketen på hyllan – det är inte den spelare som bjudit oss på de mest minnesvärda tennisögonblicken, men likväl en fighter som kommer att saknas.

När Roddick valde att lägga av skrev jag att en epok går i graven med honom, och nämnde i samma veva Ferrero. Det allra mest fascinerande och imponerande med spelarna från den tiden – inklusive Lleyton Hewitt och Roger Federer – är deras kompromisslösa inställning till sporten. De visste vad som krävdes för att bli bäst: hårt slit, jävlar anamma, tunga förluster, euforiska segrar, blod, svett och tårar. Och den inställningen tog dem till toppen.

Just Ferreros karriär spolierades tyvärr, liksom delar av Roddicks, av tuffa skadebekymmer, och i takt med att åren gick blev hans sätt att spela tennis mer och mer daterat.

Förutom de där tre GS-finalerna – Franska öppna-förlusten mot landsmannen Albert Costa 2002, segern över Verkerk 2003, US Open-förlusten mot Roddick 2003 – är det onekligen hans hedervärda inställning jag kommer att minnas.

Och sakna.