Fiaskot i Davis Cup är alltså fullbordat, föga förvånande. David Goffin slog Markus Eriksson (6-3, 6-4), Steve Darcis slog Andreas Vinciguerra (6-4, 6-2).

Sverige vann totalt ett set (Brunström/Ryderstedt i dubbeln mot Bemelmans/Rochus) på fem matcher, och Belgiens seger skickar ner oss i andradivisionen för första gången sedan 2000.

Eller fiasko och fiasko, förresten. Med en titt i backspegeln är det givetvis det, men under rådande omständigheter hade allt annat varit en sensation.

För det finns egentligen inte jättemycket att säga om förlusten i sig, mer än att det var helt väntat. 21-årige Goffin är visserligen inte en stjärna än, men har potential att bli – vilket han inte minst bevisade i Franska öppna, där han som kvalets ”lucky loser” tog sig hela vägen till en åttondelsfinal mot Roger Federer. 73-rankade Darcis är en spelare som visat sig fullt kapabel att besegra rutinerade, betydligt högre rankade spelare (Tomás Berdych i Wimbledon, Denis Istomin och Andy Roddick i Winston-Salem, till exempel). Och Bemelman/Rochus, tja, de är ett hyfsat dubbelpar.

Givet detta, med avsaknaden av Robin Söderling och med ett lag vars högst rankade spelare återfinns på plats 458 (Ryderstedt), var det dömt att misslyckas, och det visste nog alla om.

Vad jag inte riktigt kan förstå är varför vi under dessa omständigheter ställde upp med det lag vi gjorde? En snabb titt på rankningen och det står klart bortom alla rimliga tvivel att vi oavsett vem vi kastar in på banan inte kommer att ha tillstymmelsen till en chans.

Varför låter vi då 31-årige Vinciguerra göra comeback, efter att ha spelat totalt en turnering på två år (Båstad 2011)? Och varför tar man ut Ryderstedt, som befinner sig i en djup formsvacka? Det är knappast som att två solklara förluster (en singel plus dubbeln) där han redan på förhand var helt uträknad gör några underverk för hans sargade självförtroende.

Det var helt rätt att plocka in 22-årige doldisen Markus Eriksson i singeln mot Goffin i går, men han borde ha fått chansen direkt från start.

Och Vinciguerra… nej, han borde inte ha fått spela. Han stod för två hedervärda insatser och han ska ha all cred för den kämpaglöd han visade, men det känns väldigt konstigt att i ett sådant läge som det svenska DC-laget befann sig i ge en matchotränad, pensionerad veteran chansen i stället för en yngre förmåga.

Varför kunde inte nyligen hemvände Christian Lindell fått chansen i stället för Vinciguerra? Eller 20-årige Viktor Stjern? De hade haft precis lika liten chans att vinna sina matcher, men det hade varit otroligt nyttigt för dem att få spela dem, att få kastas in i hetluften och känna på ett tungt men rättvist lagnederlag.

Förmodligen gjorde DC-kaptenen Thomas Enqvist vad han trodde var bäst för sitt lag, och det har jag svårt att invända mot. Förmodligen trodde han att Sverige hade en chans att faktiskt slå Belgien. Det har jag å andra sidan svårt att förstå, men all heder åt Enqvist och Vinciguerra/Ryderstedt/Eriksson/Brunström för att de gjorde ett tappert försök.

Till nästa år hoppas jag dock att yngre, taggade förmågor får chansen att föra Sverige tillbaka in i finrummet.

Och kanske kanske får de då också hjälp av en hungrig Robin Söderling på krigsstigen.