Först en liten brasklapp: vid den här tiden på året, när alla Grand Slams är överstökade och endast ett fåtal intressanta turneringar återstår, faller det sig naturligt att se fram emot säsongens grädde på moset, World Tour Finals, försöka förutspå vilka som ta sig dit och framför allt spekulera i vem som avslutar året som världsetta.

Lite tjatigt kan tyckas, men icke desto mindre fascinerande. Att avsluta året på den absoluta toppen av världsrankningen är laddat med oerhört mycket prestige.

Jag har redan skrivit om Novak Djokovics och Andy Murrays strävan efter att (för Djokovics del återigen) bli världsetta.

Nu har turen kommit till Roger Federer. Efter minisemestern direkt efter US Open har den nuvarande världsettan kommit tillbaka från ritbordet, där han fnulat på vad som är viktigast för honom under resten av året.

Att nå drömgränsen 300 veckor totalt som världsetta står uppenbarligen högt upp på priolistan, eftersom han valt att ställa upp i Shanghai Masters (ska i och med detta väldigt mycket till för att han ska snubbla på mållinjen, trots att även Djokovic finns med i startfältet) – men att sluta året på topp är även det ett delmål.

– Jag hoppas att jag är världsetta vid slutet av året. För mig handlar det om att göra mitt allra bästa här i Shanghai och fortsätta därifrån. Om precis allt hade handlat om att vara världsetta [vid årets slut] så hade jag med största säkerhet åkt till Tokyo eller Peking, säger Federer.

Och fortsätter:

– Jag nådde mitt mål i somras, att bli världsetta igen. Det var målet för mig, att komma tillbaka dit och vinna en Grand Slam, särskilt Wimbledon. Jag känner mig väldigt tillfreds och är glad. Jag måste alltid titta tolv månader framåt också, säkerställa att jag håller mig fri från skador och hungrig efter mer. Om det funkar så är det fantastiskt, och om det inte gör det finns det någon som spelar bättre. Jag är här nu, så jag ska göra mitt bästa och så får vi se hur det går.

Ett delmål, alltså – inte ett huvudmål. Förmodligen har det med de drygt 1,500 poängen Djokovic leder med på säsongsrankningen efter sin seger i China Open (slog Jo-Wilfried Tsonga i finalen i dag: 7-6, 6-2).

För övrigt Djokovics fjärde titel i år. Väntad seger, särskilt med tanke på den enkla lottningen i turneringen.

Så, vad kan vi utröna av Federers uttalande? Ger det oss de sista bitarna till pusslet?

Både ja och nej. Spontant får man lätt för sig att Federer insett att Djokovics ledning är för stor och att han således gett upp racet.

Det är så klart helt fel.

Även om Federers chanser kan tyckas små, dels givet Djokovics ledning och att schweizaren själv uttryckt känslor av utbrändhet, döljer sig en stark drivkraft och en smart taktik i hans uttalande: drivkraften att avsluta en säsong som världsetta för sjätte gången i karriären (och på så vis tangera Pete Sampras rekord) och taktiken att utse sig själv till underdog.

Kastar vi dessutom in ytterligare en ingrediens, att han i Shanghai eller Paris Masters har chansen att bli ensam om rekordet i antalet Masters-titlar (22, och då samtidigt tangera Ivan Lendls gamla rekord, med skillnaden att turneringarna på den tiden gick under namnet Grand Prix Championship Series), och plötsligt har vi en riktigt intressant soppa till höstsäsong.

Federer har en tendens att bjuda på riktigt starka säsongsavslutningar, och efter alla finalförluster och missade mål är Djokovic mer taggad än någonsin att spela tennis efter september månad.

Även om jag tror att Djokovic tar tillbaka sin kungakrona före årets slut och med stor sannolikhet får med sig en Masters på vägen vore det dumt att räkna ut Federer i denna Clash of Kings.

* * *

Och så var det det där med China Open-finalen, ja. Första set mellan Djokovic och Tsonga var rätt så underhållande, men världssjuans ibland komplett idiotiska beslut i första sets tiebreak blev helt matchavgörande. Drev på och gasade som en dåre i helt fel lägen. Riktigt dålig tajming där.

Och han hämtade sig aldrig efter det där. Tsonga, som normalt brukar prestera som allra bäst när han sätts under stor press, vek ner sig totalt och fick ingenting att stämma i andra set.

7-6(4), 6-2, Djokovics 14:e seger i turneringen och säsongens fjärde titel kändes som sagt fullt logisk. Styrkebesked inför Shanghai? Nja. Alltid ett styrkebesked i sig att bärga en titel, men det relativt svaga motståndet ger egentligen inte en så tydlig bild av hans chanser i årets näst sista Master.

* * *

På damsidan slog Victoria Azarenka rivalen Maria Sjarapova i raka set: 6-3, 6-1 på drygt en och en halv timme.

– Jag gjorde de rätta sakerna, lät inte Maria spela det spel hon gillar, att alltid ha kontrollen och dominera. Det var självklart inte möjligt för mig att göra det i varenda poäng, men större delen av matchen försökte jag hålla samma rytm, och när jag hade chansen försökte jag kliva på och ta kontrollen själv. Jag försökte ta den möjligheten och jobba framåt, säger Azarenka efter segern.

– Att vinna i China Open är en dröm för mig, för jag har aldrig lyckats göra så bra ifrån mig här. Så att övervinna det och vinna en så stor titel i slutet av året är helt otroligt. Jag är väldigt glad över att jag kom hit och triumferade.