Startsida / Inlägg

Ferrers segervapen stavas rutin

av Henrik Ståhl

http://www.youtube.com/watch?v=pB3oKgRBowE

Rutinen.

Det var den, tillsammans med den mentalitet som får David Ferrer att aldrig någonsin under några som helst omständigheter ge upp, som gav spanjoren segern i Paris Masters i dag.

Så rättvist, och så ofantligt välförtjänt efter alla slitsamma år på touren. Han är alltså 30 år, den store lille spanjoren. Att vinna sina första Masters-titel vid den åldern är så klart makalöst i sig.

Och matchen då?

Jo, vi kan börja med att konstatera att det är rysligt svårt att spela på toppen av sin förmåga game efter game, set efter set, match efter match. Det blev Jerzy Janowicz varse i dag.

21-åringen har ju haft en helt magisk resa här i Paris och slagit ut den ena topprankade spelaren efter den andra. I samtliga matcher har han lyckats maxa sin kapacitet på ganska många punkter.

Så även i finalen, i alla fall i första set. Det räckte dock inte den här gången.

Matchen hade tre kolossalt avgörande ögonblick, det första vid ställning 4-4 i set numero uno. Janowicz hängde för första gången med riktigt bra i Ferrers serve, försvarade sig skickligt och tvingade fram ett misstag som gav 21-åringen en breakboll.

Den drämde han i nät, efter en för dagen sällsynt slarvig retur.

Ferrer kunde därefter förhållandevis avslappnat hålla sin serve och sedan sätta ordentlig press i Janowicz serve – vilket räckte för att fixa matchens första break och set i ett svep, 6-4.

Nästa kolossalt avgörande ögonblick kom vid ställning 2-1 till Janowicz i andra set. Janowicz hade precis hämtat in underläge 15-40 och sedermera lyckats bryta Ferrers serve efter aggressivt returnerande, men inledde sedan sitt eget servegame med ett dubbelfel. Han fortsatte sedan att svaja ordentligt i servandet och Ferrer kunde bryta tillbaka.

Det sista kolossalt avgörande ögonblicket kom direkt i nästföljande game (som skulle komma att bli ett maratongame). Janowicz räddar återigen gameboll, sätter hög press på Ferrer och styr ofta spelet helt och hållet. Han får två breakbollar – och bränner båda.

Ferrer håller till slut serven, fixar tre breakbollar i Janowicz serve (bränner två, den tredje slår polacken i nät) och kan sedan gå fram till en 5-2-ledning.

Efter det andra kolossalt avgörande ögonblicket syntes det tydligt att Janowicz hade soppatorsk, men jag tror att han redan efter den första händelsen psykologiskt hade en brant uppförsbacke.

Det var nämligen i mångt och mycket Janowicz som styrde och ställde. Han var obestridlig herre över sin planhalva och var tveklöst den som satte högst press. Han var också den som stod för det mesta av artisteriet och bjöd på flest vackra poäng.

Problemet var att hans ibland överlägsna pondus inte bet på Ferrer psykologiskt. Inte det allra minsta.

Hur många läckra stoppbollar eller otagbara forehands eller blytunga servar eller stenhårda backhandpasseringar han än slog så blev Ferrer aldrig osäker. Trots att Janowicz faktiskt lyckades slå igenom honom och ibland till och med fullkomligt rasera hans annars så ointagliga försvarsmur så vacklade han inte en sekund. Han visste hela tiden att han kunde vinna – och han hade gett sig fan på att han också skulle göra just det.

I slutänden så var det Ferrer som bärgade de mest avgörande poängen, de där livsviktiga som kan vara skillnaden mellan succé och fiasko i en match. Och med de viktiga poängen kom också de andra, lite enklare – de där som skapar trygghet och som fungerar som ett kvitto på att ens taktik är solid och effektiv.

Den här titeln unnar man verkligen Ferrer. Inte bara för att han förtjänar en Master efter allt sitt slit och sin beundransvärda inställning ute på banan, utan för att han i och med detta i någon mån även upprätthöll toppspelarnas heder.

Det kan nämligen inte ses som en slump att spelare som Novak Djokovic, Andy Murray, Juan Martín del Potro och Tomás Berdych åker ut på det sätt de gjorde. Det är nästan lite talande att Tennis.com:s Peter Bodo beskriver segern över Murray på det här sättet:

”Janowicz pulled off the feat on a day when Murray was – at least at the onset – neither cranky nor self-punishing nor wildly off his game.”

Just det talar ju för att Murray inte spelade på toppen av sin förmåga – det är ju i de matcher han anser viktiga som han blir ”cranky” och ”self-punishing”, och på senare tid har han använt denna grinighet som välbehövligt bränsle.

Jag säger inte att Djokovic, Murray eller någon av de andra tankade (det vill säga förlorade med flit) eftersom det vore ett helt horribelt påstående (Djokovic ledde med 6-0, 2-0 innan han kollapsade totalt mot Sam Querrey, Andy Murray hade matchboll mot Janowicz), men jag ser ingen anledning att tro att någon av dessa var tillräckligt motiverade att spela på en så hög nivå som krävs i dessa sammanhang.

Det har varit en lång säsong och World Tour Finals står för dörren. En tillfällighet att topp 10-spelarna faller som käglor? Knappast.

Därmed inte sagt att Janowicz inte var en välförtjänt finalist. För det var han. Som han har spelat den här turneringen… Han har verkligen visat att han har kapaciteten att utföra stordåd, han har onekligen både talang och en hel drös med vapen i sin arsenal.

I finalen var han dessutom trött, efter att ha spelat tre kvalmatcher (finalen var hans totalt åttonde i turneringen, Ferrers femte). Det är svårt att inte undra hur matchbilden sett ut om han klivit ut på banan pigg och utvilad.

Jag tror ändå att det är lite för tidigt att dra några långtgående slutsatser av hans magiska vecka i Paris. Vi ska komma ihåg att han hade blygsamma 9-3 i ATP-matchfacit inför turneringen, så sent som i US Open förlorade mot 1,098-rankade Dennis Novikov i första omgången och inte hade besegrat en enda topp 50-spelare före Paris.

Att han har kapaciteten bevisade han alltså i Paris – nu måste han bevisa att han har kontinuiteten för att bli en stabil ATP-spelare (och så småningom toppspelare). Även spelare som David Goffin, Martin Klizan, Jack Sock, Ryan Harrison och Bernard Tomic har ett stort spel i sig, men hittills har de inte nått upp till den höga lägstanivå som krävs i dessa sammanhang.

Janowicz gör hur som helst ett jätteskutt på rankningen i morgon – från 69 till runt 26.

I och med första Masters-titeln i karriären har nu David Ferrer totalt sju titlar i år, fler än någon annan. Han har dessutom flest segrar (72-14 i matchfacit).

Snacka om magisk säsong för 30-åringen. Nu hoppas vi att han kan ta med sig självförtroendet från Paris till London och bjuda på högklassig tennis även i World Tour Finals.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB