Startsida / Inlägg

KUNGEN AV TENNIS 2012: DJOKOVIC

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic vann World Tour Finals-finalen mot Roger Federer i raka set.

Vilken sanslös show, vilken hisnande tillställning, vilken galen match.

Ja, finalen av World Tour Finals bjöd verkligen på allt man och hoppats på att få – utom ett tredje avgörande set.

Novak Djokovic fick en precis lika usel start som i finalen i Cincinnati tidigare i höst (även den mot Roger Federer). Efter matchens två första game hade han 0-9 i poäng och ett break emot sig. Första poängen kom efter en lite nonchalant forehand från Federer, bokförd som ett oprovocerat misstag.

Men då, vid ställning 3-0, vaknade världsettan. Att han är en notorisk slow starter visste vi redan, och lika medvetna var vi också om att han nästan alltid hittar en väg tillbaka in i en match – även när uppförsbacken ser ut att vara en mil lång och 90 grader brant.

Djokovic höll med viss möda sin serve, bröt sedan tillbaka och utjämnade till 3-3.

Härifrån fram till setets tiebreak bjöds vi på gastkramande spel, där de båda verkligen pushade varandra så långt som någon möjligtvis kan bli pushad. När Djokovic väl hittat sin matchrytm var Federer sedan länge varm i kläderna, pepprade på med hårda grundslag från baslinjen och dikterade oftast spelet.

Vilket passade Djokovic som handen i handsken. När tempot var uppskruvat till absoluta maxnivå fick han nämligen utnyttja sina styrkor – backhanden, defensiven och spelet i sidled – till fullo och kunde utmanövrera Federer med omöjliga vinklar och framstressade misstag.

I takt med att Djokovic växte in i matchen skiftade också momentum, och när serben bröt till 5-4 kändes loppet kört för Federer. Det är helt enkelt sjukt svårt att få enkla poäng, ja varenda poäng är en mödosam kamp, när man möter Djokovic, vilket passar den offensiva tennis som Federer vill spela väldigt illa.

Och det var först då som världstvåan började mixa upp sina slag och maximera variationen rent taktiskt. Det var väldigt ofta som Djokovic slog bort sig när Federer skickat upp en högstudsande loop efter att först ha brutit av backhandduellen med en lågstudsande slice.

Federer vet nämligen att han inte vinner en match mot Djokovic, eller någon av hans kaliber, på att fastna i mördande cross court-dueller. När han började variera slagen mer och drog ner tempot i spelet under pågående duell var det i stället han som stressade Djokovic.

Som att han bara duttade ner en boll i hörnet och sa ”nå, vad tänker du göra med den där då?”.

Den extra betänketiden av den långsamma loopen använde Djokovic till att… tänka alldeles för mycket på vad han skulle göra, och så fastnade bollen i nät eller seglade ut över linjen.

Det lär ha känts väldigt snöpligt när Federer bröt tillbaka direkt till 5-5, men det var också ett kvitto på att schweizaren inte tänkte ge upp den här striden utan att ha prövat alla strategiska vapen han har i sin arsenal.

Setet gick slutligen till ett nervdarrande tiebreak, som i princip var en liten sammanfattning av hela setet: den ena tog kommandot, den andre bröt tillbaka och vann såväl taktiska som psykologiska övertag, bara för att se sin motståndare samla ihop sig i de viktiga poängen.

Symptomatiskt för Federer svarade han för matchens dittills bästa poäng när han räddade setboll med ett slag bakom ryggen, typ – bara för att i nästa duell gå ut alldeles för hårt och bjuda Djokovic på en ny setboll efter en överilad offensiv.

7-6(6) i första set kändes helt logiskt och hade faktiskt kunnat sluta med seger för endera spelare. Så jämnt var det, och så mycket böljade momentum fram och tillbaka.

I andra set gick Federer ut stenhårt och bröt en något passiv Djokovic direkt. Därefter sjönk tempot avsevärt efter det intensiva första setet. Djokovic höjde sin procent i förstaserve medan Federer började svaja i sin serve. Inte särskilt konstigt – det är otroligt svårt att hålla så hög nivå under en hel match, och eftersom Federer vanligtvis får så många enkla poäng på sin serve märks det smärtsamt tydligt både spel- och poängmässigt när den inte stämmer.

Han höll den dock så stabil att Djokovic inte lyckades bryta tillbaka, ens vid ställning 4-3, 30-40 (då Federer dundrade in ett servess och sedan räddade ytterligare en breakboll).

Förrän vid 5-4 – det som såg ut att bli setets sista game.

Federer hade 40-15. Djokovic hade skrikit ut sin frustration, eftersom han fått lite utrymme att jobba på men missat sina chanser.

Då samlade världsettan ihop sig, ställde sig tillrätta nere vid baslinjen, fäste blicken på bollen – och räddade sig kvar i setet med en grym retur och en makalös backhandcross.

Två poäng senare hade han bärgat sitt tredje break i matchen och kvitterat till 5-5.

Han höll sedan sin serve och gick fram till 40-30 i Federers serve vid ställning 6-5.

Matchbollen förvaltade han på bästa tänkbara sätt, som nästan bara Djokovic kan – med en helt fenomenal backhand under massiv press, som landade på Federers fötter.

Djokovics andra seger i World Tour Finals (första kom 2008, efter finalseger över Nikolaj Davydenko), första i 02 Arena i London, ger honom inte bara totalt 1,63 miljoner dollar i prispengar eftersom han gick igenom turneringen obesegrad, utan också ett perfekt slut på säsongen 2012.

Trots vissa dalar (finalförluster i Franska öppna och US Open, semifinal- och bronsmatchförlust i London-OS) så har han svarat för ett helt otroligt bra år på touren. Under sommaren och hösten har han och Federer många gånger stått i en klass för sig, vilket de båda visade i dag.

Djokovic blir i och med kvällens seger krönt till Kungen av Tennis 2012 (världsetta blev han redan efter Paris Masters) – en oerhört välförtjänt kungatrona.

Som jag dock tycker att han får dela med sig lite av till Federer. Det var nog inte många (jo, jag!) som trodde att han skulle återerövra tronen som världsetta och förmodligen ännu färre som trodde att han skulle vinna en Grand Slam-titel inför den här säsongen. Han har räknats ut så många gånger (även av mig) men gång på gång visat att han fortfarande kan slåss om de stora titlarna.

Att han vid 31 års ålder slutar året som världstvåa, när två spelare under honom också svarat för så makalösa säsonger (Andy Murray och David Ferrer), är också ett kvitto på att han fortfarande har tillräckligt med magi kvar för att vara kvar och fajtas i den absoluta tennistoppen.

Efter den här makalösa avslutningen på 2012 (okej, om man väljer att hoppa över Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien den 16 november, men den orkar jag inte tänka på nu) så känns 2013 om möjligt ännu mer intressant, med en återvändande Rafael Nadal, en motiverad Federer, en överlägsen Djokovic, en hungrig Murray och ett helt koppel andra spelare som knackar på dörren och hoppas få en liten del av kakan (eller i alla fall brödsmulorna som Big Four lämnar efter sig).

Men just precis i detta nu vill jag bara njuta av att jag har fått se en av årets bästa tresetsmatcher mellan årets två bästa spelare.

Ett bättre bokslut hade vi nästan inte kunnat få, i alla fall inte med vad som dukats upp på buffébordet.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB