En gnutta nervositet, en smula osportslighet, en matsked frustration och en näve kämpaglöd – kryddat med stundtals mästerlig tennis.

Ja, det var en hel del ingredienser i dagens finalsoppa i Doha. Vissa av dem riktigt välsmakande.

Nikolaj Davydenko började bäst, som väntat, och körde mer eller mindre över Richard Gasquet med sina hårda, millimeterprecisa grundslag och offensiva aggressivitet i första set.

Världstian kröp längre och längre bakom baslinjen, precis som David Ferrer i semifinalen. Vad annat kan man göra när en Davydenko som i trans står och matar missil efter missil från andra sidan nätet?

När han dessutom visar prov på sina utsökta defensiva kvaliteter och räddar breakboll vid ställning 5-3 kan man tänka sig hur självförtroendet hos motståndaren bara störtdyker och självdör. Spelar ju ingen roll vad man hittar på – 44-rankade veteranen tycks ha ett svar på allt.

Än mörkare såg det ut för fransmannen när Davydenko fixade ett servegenombrott till 3-2 i andra set efter att själv ha räddat tre breakbollar, och sedan håller sin serve till 4-2.

Hans 43:e vunna servegame på raken i Doha.

Mer än så skulle det inte bli.

För vid ställning 4-3 smyger sig nervositeten in under Davydenkos skinn. Han vet att han bara behöver hålla sin serve två gånger till för att bärga sin 22:a titel i karriären. Han vet också att Gasquet trots utebliven framgång dittills i matchen varit sin ursprungsplan trogen och lyckats förlänga gamen med stabil, om än alldeles för passiv, defensiv.

Det är slitsamt att spela så aggressivt som Davydenko, att ta bollen så extremt tidigt och mata på med slag efter slag, det ena hårdare än det andra. Dessutom rysligt svårt. Marginalerna är otroligt små, och börjar man darra bara lite lite på manschetten så kan hela korthuset rasa.

Det märktes att Davydenko vid sidan av nervositeten dessutom började bli trött, i takt med att duellerna blev längre och längre. När han sedan vann en sanslöst välspelad maratonduell visade sig poängen bli dyrköpt – bensinen var slut, han orkade inte ladda om på så kort tid och blev bruten för första gången i turneringen.

I det oerhört viktiga tiebreak som följde var Gasquet den kyligare och kunde utjämna med 7-4, efter två brända setbollar.

I det här läget hade momentum svängt rejält och det var Gasquet som var den klart hetare av de båda i inledningen av tredje set. Davydenko tvingades rädda två breakbollar redan i sitt första servegame och tog sedan en skadetimeout, som varade i knappt tio minuter.

Aningen osportsligt skulle jag vilja påstå, eftersom det inte syntes några tecken alls på den där ”skadan” när han väl kom ut ur omklädningsrummet. Kändes snarare som ett sätt att få en välbehövlig vilopaus och på så vis kunna hålla sig kvar i gamet och matchen. Skulle inte vara första gången Davydenko gör så, om det nu inte verkligen var en skada han kände av.

Nåväl.

Trots att han kom ut med förnyad energi spelade Davydenko på sparlåga, medan Gasquet bara såg starkare och starkare ut efter varje duell. Världstian lyckades visserligen inte bärga ett servegenombrott i det där första gamet, men tog tillvara på nästa läge och lyckades därefter skaffa sig andrum i form av ett dubbelbreak – och dessutom chansen att själv serva hem titeln vid ställning 5-2.

Den missade han efter svagt servande, förmodligen på grund av nervositet, men bröt sedan ryssen igen och säkrade på så vis sin åttonde buckla i karriären.

Gasquet och hans coach Riccardo Piatti har pratat mycket om världstians förbättrade fysik, att han har legat i stenhård träning under säsongsuppehållet för att öka sin uthållighet. I slutänden kändes det som att det var just uthålligheten som var nyckeln till Gasquets seger – plus den enorma kampviljan, som inte direkt varit hans signum genom åren.

Davydenko var den klart bättre spelaren under matchens två första set. Han dikterade tempot och hade kontroll över i princip hela matchbilden, och pressade tillbaka Gasquet långt bakom baslinjen.

Gasquets hårt toppade och ofta tempofattiga svar på Davydenkos missiler kändes till en början hopplöst ineffektiva, men ju längre matchen led desto mer djup och styrka fick slagen. Det var liksom hans taktik att simma runt där bak i kulisserna, bara hålla bollen i spel så länge som möjligt och låta Davydenko trötta ut och nöta ner sig själv. Briljant, i all sin enkelhet. Lätt att säga i efterhand kanske eftersom det funkade, men att det över huvud taget funkade är imponerande i sig.

Han visade förvisso tecken på frustration vid flera tillfällen, men aldrig mer än att han måste ha varit övertygad om att han kunde gräva sig ur det där underläget.

Med lite hjälp från Davydenko, dock.

För det är trots allt väldigt svårt att inte reflektera över vad som hade hänt om Gasquet inte fixat det där servegenombrottet till 4-4 i andra set. Om Davydenko orkat stå emot pressen och hålla huvudet kallt. Om han inte börjat tänka på hur nära han var att vinna.

För visst var det en mental kollaps och en snöplig förlust, inget snack om saken.

Blir hur som helst oerhört intressant att se vad dessa båda herrar kan åstadkomma i Australiska öppna senare i januari. Om Davydenko viker ner sig så här i en tresetare i en 250-turnering kan han få det förbaskat tufft Down Under, men kan han spela så här bra där så har han goda chanser att sprattla till och göra ett fint Grand Slam-avtryck innan det är dags att lägga av.

Om Gasquets självförtroende höjs ett par snäpp efter den här arbetsinsatsen kan han ställa till med en och annan skräll i Melbourne. Vore onekligen kul om han äntligen bestämt sig för att ta tillvara på sin talang nu.

Under finalens gång meddelades förresten att Gasquet drar sig ur 250-turneringen i Sydney nästa vecka ”av personliga skäl”. Ytterst märkligt. Även landsmannen Jo-Wilfried Tsonga missar turneringen, på grund av en lårskada han ådrog sig under Hopman Cup i går. Synd.

* * *

Serena Williams mosade 36-rankade Anastasia Pavlychenkova i damernas final i Brisbane: 6-2, 6-1. Spektaklet var över på 51 minuter.

Är någon förvånad?

Underbart att se Serena i så grym form inför Australiska öppna, så klart.

* * *

Världsfyran Agnieszka Radwanska bärgade sin elfte titel i karriären efter finalseger över Yanina Wickmayer i Auckland: 6-4, 6-4.

Toppseedade Radwanska gick igenom turneringen utan att tappa set.

* * *

Världssjuan Li Na vann sin sjunde titel i karriären, och blott andra på hemmaplan i Kina, efter en finalrysare mot 28-rankade Klara Zakopalova i Shenzhen: 6-3, 1-6, 7-5.

* * *

Kei Nishikori låg under med 4-6, 0-2 när han valde att bryta semifinalen mot Andy Murray i Brisbane på grund av en knäskada. Troligen samma skada som hämmat honom sedan segern i Japan Open i höstas.

Trist för Nishikori. Hoppas att han får ordning på sin bräckliga kropp snart. Helst lagom till Australiska öppna.

I finalen möter Murray talangen Grigor Dimitrov, som kämpade ner Marcos Baghdatis i tre set: 6-4, 5-7, 7-6(5). Bulgaren slog tolv servess och vann 79 procent av poängen i sin förstaserve. Väldigt imponerande. Hoppas att han inte klappar ihop av pressen i morgon – det är trots allt hans första ATP-final i karriären.

* * *

Janko Tipsarevic lyckades efter lite om och men slå Aljaz Bedene i Chennai: 4-6, 6-2, 6-2. I finalen möter han 80-rankade Roberto Bautista Agut, som slog Benoit Paire i sin semifinal: 3-6, 6-1, 6-4. Spanjorens första ATP-final i karriären.

Har finfint finalfacit på Challenger- och Future-nivå (tolv segrar och bara en förlust). Nio av dem totalt 13 finalerna har dock varit i hemlandet Spanien. Och en ATP-final mot världens nionde högst rankade spelare är jämförelsevis en aning annorlunda…