Novakianerna är nöjda.

Det borde även tv-tittarna vara.

Vi bjöds nämligen på precis den Australiska öppna-final vi kunde vänta oss, mellan två av världens just nu bästa tennisspelare.

Matchbilden i finalens inledning var väntad: Novak Djokovic dirigerade spelet, men stressades och pressades och stördes och irriterades nonstop av en vilt krigande, resolut Andy Murray.

Precis som jag förutspådde på förhand trivs nämligen Murray lika bra i den rollen som Djokovic gör i rollen som spelförare.

Att Djokovic dessutom är en notorisk trögstartare passar Murray som handen i handsken. Skotten gav serben minimalt med utrymme att hitta sin matchrytm, bollträff och trygghet. Han hade en helt osannolik variation i spelet, sprang som en vessla i både djupled och sidled, och bjöd på blixtsnabba spelvändningar.

Att första set skulle gå till tiebreak var ingen högoddsare alls. Och som det sett ut under hela matchinledningen kom det inte heller som någon chock att Djokovic i princip lade upp fyra setbollar på ett silverfat och själv agerade servitör till en Murray som bara behövde tacka och ta emot.

I andra set hade Murray fortsatt det spelmässiga övertaget. Trots att Djokovic höll i taktpinnen och drev spelet framåt lyckades han inte slå igenom världstreans försvarsmur, stressades till på tok för många oprovocerade misstag och hade förtvivlat svårt att exploatera Murrays svaga andraserve.

Ofta kändes det som att Djokovic nöjde sig med att returnera med en block eller defensiv slice, i hopp om att Murray slutligen skulle börja missa.

Att Murrays tre brända breakbollar i början av setet skulle komma att bli kostsamma stod därför bortom varje rimligt tvivel – precis som Djokovics fem missade breakmöjligheter blev det i första set.

Andra sets tiebreak kändes lite som ett lotteri. Visserligen hade Murray fortfarande ett knappt övertag, men Djokovic började bli varm i kläderna och det syntes i hans bestämdhet och fokus att han inlett sin sedvanliga upphämtning.

Efter att en fjäder på banan pressat fram ett dubbelfel från Murray kunde världsettan bärga andra sets tiebreak utan större bekymmer.

Han hade bitit ihop, han hade uthärdat, han hade stått upp och ignorerat smärtan – och slutligen jobbat sig in i matchen så till den milda grad att han nu äntligen kunde ta över kommandot på riktigt.

I andra set följdes de båda kombattanterna åt och levererade det ena stabila servegamet efter det andra (och hittade hela tiden tillbaka till sitt stenhårda fokus när dipparna väl kom) fram till 4-3. Vid det här för matchen oerhört viktiga läget hade Djokovic hittat tryggheten i sitt spel och säkerheten i sina grundslag. Samtidigt började Murray se sliten ut.

Och precis som väntat blev det här gamet helt matchavgörande. Djokovic gick på offensiven i returtagandet, satte hög press och tvingade Murray till långa löpningar i sidled. Skotten orkade inte hålla emot och tappade sin serve – för första gången i matchen.

Dittills hade vi alltså bjudits på totalt 31 raka game utan servegenombrott. Att det till slut blev Djokovic som bröt dödläget kändes både rättvist och symptomatiskt för matchen, givet hur andra set avslutats och tredje set inletts.

Serben håller sin serve enkelt, låser tredje set och har svarat för en imponerande upphämtning och vändning.

I fjärde set är Murrays bränsletank i princip tömd, medan Djokovic stärkts av det övertag han på egen hand jobbat upp. Han bärgar två nya servegenombrott och räddar själv en breakboll.

När Djokovic servar för matchen vid ställning 5-2 bjuder han bort två enkla poäng, men sätter sedan fart på både bollen och Murray, som helt slutkörd tvingas springa från hörn till hörn. Vid 40-30 har skotten i princip gett upp och fjöser en kraftlös backhand i nät.

Oerhört starkt av Djokovic, som står upp enormt bra och orkar hålla emot i inledningen när Murray är så glödhet. När allt annat sviktade var nämligen serven stabil, och det kräver en hel del mental styrka för att klara av det. När man får sin matchrytm så söndersliten, hela tiden stressas och aldrig får chansen att hitta bollträffen, då brukar det spilla över på i stort sett alla delar av det egna spelet.

Serven är i sådana lägen alltid i farozonen, eftersom den är så betydelsefull för att kunna hålla sig kvar i matchen.

Djokovic klarade den prövningen med bravur.

Samtidigt ska sägas att det spel och den inställning Murray visade upp i första, andra och halva tredje set kan vara början på ett tronskifte. Den här gången orkade han inte jobba upp ett tillräckligt stort övertag, men om han lyckats greja en 2-0-ledning hade den här matchen kunnat se ut och sluta annorlunda.

Att det tronskiftet enbart skulle handla om Djokovic och Murray är givetvis inte alls vad jag syftar på.

Nej, jag menar snarare ett tronskifte i toppen som sådan. Där tidigare Djokovic och Rafael Nadal (samt Roger Federer i Nadals frånvaro) varit huvudkandidater till både Grand Slam-bucklor och positionen som världsetta kan det nu vara dags för Murray att kliva fram och röra om ordentligt i Big Four-grytan.

Tre raka GS-finaler, en titel och en mäkta imponerande match mot giganten Djokovic – som alltså bärgar sin tredje raka och totalt fjärde buckla i Melbourne – tyder på det.

Denna kyliga söndag fick vi dessutom ett kvitto på att rivaliteten mellan Djokovic och Murray inte bara börjat utveckla sig till rena kraftmätningar i stil med dem mellan Djokovic och Nadal, utan även en rivalitet som kan gå till historien som en av de bästa någonsin.