Snart dags för veckans bokslut. Tre finaler ska avverkas: Marseille, Memphis och Buenos Aires. Låt oss i vanlig ordning gå igenom dem en och en:

MEMPHIS

√ Kei Nishikori (22) – Feliciano Lopez (47)
Marinko Matosevic tvingades tyvärr kasta in handduken på grund av fotskada efter ett set i gårdagens semifinal mot Nishikori. Synd. Kändes efter det där inledande setet som att den matchen hade potential att bli riktigt bra.

Matosevic hade då gått ut stenhårt, brutit Nishikori och skaffat sig ett 2-0-överläge. 23-åringen var dock tålamodet personifierat, visade återigen prov på den goda form han visat upp i Memphis, jobbade sig in i matchen och bärgade slutligen första set med 6-4.

Matosevic lyckades faktiskt vid några tillfällen, även i Nishikoris serve, att pressa tillbaka japanen ordentligt med hårda välplacerade forehandslag. Han var stundtals imponerande, om än inte lika stabil och säker som Nishikori.

Lopez å sin sida kämpade ner formstarke Denis Istomin i en tresetare: 6-2, 3-6, 6-3.

Lopez gör sig ju bra inomhus, särskilt när serven funkar (vilket den till viss del gjort hittills under veckan). I gårdagens semi slog han i och för sig in bedrövliga 47 procent förstaservar, men vann å andra sidan 67 procent av poängen i egen serve och räddade fyra av fem breakbollar. Klart godkänt.

Nu är ju Nishikori en bättre returtagare än Istomin, så serven måste funka betydligt bättre i finalen än i gårdagens semi om han ska ha en chans att bärga sin andra raka seger över den formstarka japanen. Deras hittills enda möte slutade i tvåsetsseger för Lopez, men det var på gruset i Barcelona för drygt två år sedan så den är inte en särskilt stark värdemätare inför dagens drabbning.

Lopez är förvisso expert på att flyga under radarn i de här lite mindre turneringarna (vilket han också gjort hittills) och sedan stå där med ett triumferande flin på söndagen, men med tanke på hur orubblig Nishikori håller jag honom som favorit. Han är helt enkelt en klart mycket bättre spelare än sin 31-årige finalmotståndare.

* * *

MARSEILLE

Tomás Berdych (6) – √ Jo-Wilfried Tsonga (8)
Båda fullkomligt mosade sina semifinalmotståndare i går: 6-2, 6-1 för Berdych mot Dmitry Tursunov, 6-2, 6-2 för Tsonga mot Gilles Simon.

Inte helt fel, om man säger så. För visst bjuds vi nu, ärligt talat, på den klart bästa finalen vi kunde tänka oss? Personligen skulle jag nog ha uppskattat en final mellan Berdych och Juan Martín del Potro lite lite mer, men det här är tveklöst en intressant matchup.

Berdych leder med 4-1 i inbördes möten, vilket ter sig en smula märkligt. De är spelmässigt jämbördiga – båda har hårda, giftiga servar och förlitar sig i regel på tunga grundslag från baslinjen. Tsonga är mer varierad i sitt spel och söker oftare nätet men Berdychs grundspel är både flackare och tyngre, vilket väger upp bristen på variation.

Båda har länge haft sina största brister på det mentala planet. Tsonga är som bekant i regel helt oförmögen att spela effektivt och slår därför ofta bort sig i viktiga lägen, medan Berdych tidigare haft svårt att både stänga matcher och vända jobbiga underlägen.

Där har framför allt Berdych utvecklats mest, vilket var särskilt tydligt i finalen i Stockholm Open förra året, då Tsonga var överlägsen och ledde med 6-4, 4-3 (med break) innan han bjöd in Berdych i matchen – och sedan förlorade den.

Skillnaden i dag?

Tsonga kommer att ha en galen fransk hemmapublik i ryggen. Det kommer förmodligen innebära att världsåttan bjuder på mer spektakulär och huvudlös tennis – som mot Bernard Tomic tidigare i veckan – men också att han faktiskt kommer kunna kosta på sig lite showande.

Jag tror faktiskt att just publiken kan bli helt avgörande i dag. Spelmässigt kommer vi med största sannolikhet att få se en repris på någon av deras tidigare matcher, med små marginaler åt båda håll. Särskilt med tanke på att båda lyckats pricka in formtoppen lagom till finalen.

Svårtippad match faktiskt, men jag tror att Tsonga får revansch för det där magplasket i Stockholm Open (och efterföljande tresetsförlust i World Tour Finals).

Förmodligen efter en millimeterjämn tresetsrysare…

* * *

BUENOS AIRES

√ David Ferrer (4) – Stanislas Wawrinka (17)
Ferrer hade inga direkt akuta problem mot Tommy Robredo i sin semifinal. Blev visserligen bruten i inledningen av första set, men fick ordning på sitt spel och avfärdade slutligen forne världsfyran i raka set: 6-3, 6-2.

Och Wawrinka imponerade i sin semifinalseger över Nicolás Almagro: 6-3, 7-5. Wawrinka vann 78 procent i egen serve, räddade fyra breakbollar och fixade själv två servegenombrott.

Rent statistiskt gjorde Almagro en stabil match (sju ess, vann 67 procent i egen serve, 85 procent i förstaserve), men den stora skillnaden var returtagandet. Vid sidan av det övertygande spelet i egen serve vann han 33 procent i sina returgame – mot Almagros svaga 22 procent.

En helt rättvis seger där.

Och nu får vi därför den på förhand klart mest intressanta finalen. Jag menar, Ferrer har 13 raka segrar över landsmannen Almagro. Ytterst lite hade talat för att Almagro skulle plocka sin första pinne mot världsfyran i Buenos Aires.

Den här matchupen är lite jämnare: 6-3 i inbördes möten till Ferrer. 4-1 på grus.

Som vi alla vet är grus Ferrers naturliga element, men även Wawrinka trivs bra på underlaget. Vilket han inte minst visat under veckan i Argentina. Tror därför inte att det blir någon promenadseger för världsfyran, som dock rimligtvis borde vinna den här matchen.