http://www.youtube.com/watch?v=3YqzgQDxBrg

Vid det här laget vet ni förmodligen att Rafael Nadal förlorade finalen mot Horacio Zeballos i Vina del Mar i natt: 6-7(2), 7-6(6), 6-4.

Själv väntade jag in i det sista med att kasta in handduken men var slutligen tvungen att kapitulera vid ställning 3-3 i avgörande set.

Dittills hade Zeballos, efter en lite svajig inledning (i alla fall i Nadals serve och det katastrofala tiebreaket i första set), gnuggat sig in i matchen och gett sig själv ett spelmässigt övertag.

Det ska sägas att Zeballos troligen gjorde en av sitt livs matcher den här natten. Han var stundtals ruggigt bra, särskilt i egen serve där han matchen igenom var kassaskåpssäker, och stod tveklöst för de mest spektakulära sevärdheterna av de båda kombattanterna.

Till en början var han förmodligen en smula nervös och visade alldeles för stor respekt för den tjurige spanjoren på andra sidan nät, men i takt med att han hittade bollträffen växte också självförtroendet.

Det var framför allt (vid sidan av en solid serve och stenhård forehand) den mentala biten som imponerade. Han fick sina chanser redan i första set men brände de flesta. Likaså i andra set. Ändå tappade han aldrig tron på sig själv och växte med uppgiften. Starkt.

Och Nadal?

Well.

Jag skrev inför turneringen att vi inte ska tillmäta hans prestationer i Vina del Mar alltför stor betydelse. Jag står fast vid det. Vid en direkt jämförelse mellan comebackmatchen mot Federico Delbonis och finalen mot Zeballos så hittar man en del spelmässigt positiva aspekter. Bollträffen, styrkan och precisionen finns där.

Det är snabbheten och rörligheten som är långt under Nadals kapacitet.

Och för en spelare vars hela atletiska identitet bygger på just snabbhet och rörlighet är det förstås ett handikapp. Ett ganska rejält sådant.

Men under den här veckan tycker jag inte att det har sett ut som att han hämmas av skadan – snarare är det det faktum att han inte tävlat på sju månader (och under stor del av skadefrånvaron inte ens kunnat träna) som ligger till grund för hans ack så hämmade spel.

Det är fortfarande alldeles för tidigt att säga om han någonsin kommer kunna hitta tillbaka till sin forna form. Jag tycker dock att vi ska vänta med att måla fan på väggen.

Det har vi gjort många gånger förr beträffande Nadal, och de gångerna har han motbevisat oss.

Så, låt oss därför vänta på vidare besked och klarhet i hur hans framtida situation ser ut.

Under tiden kan vi ju passa på att gratulera Horacio Zeballos, som vid sidan av karriärens första ATP-triumf (mot Nadal, där snackar vi guldstjärna i kanten!) tar ett språng på 30 placeringar på världsrankningen: från 73 till 43.