Det blir en finalrepris från 2012 (och 2009) i morgondagens Monte Carlo Masters-final. Precis som väntat.

För Novak Djokovics del nästan helt utan ansträngning. Världsettan visade varför han är just världsetta mot en Fabio Fognini som såg ut att ha irrat sig in på fel bana.

Eller vad sägs om setsiffrorna 6-2, 6-1 efter bara 52 minuters spel?

Fognini gjorde en riktig plattmatch, men det berodde också på Djokovics enorma säkerhet. När Novak spelar med sådan trygghet räcker det knappt att spela över sin kapacitet. Spelar man då under den, ja då är det ganska lätt att räkna ut hur det hela slutar.

Ungefär så här:

Fognini: Var ska skåpet stå? Djokovic: Där (pekar med hela handen).

— Henrik Ståhl (@BollarAvStahl) April 20, 2013

Matchen i sig blev en slätstruken historia. Frågan är om inte Djokovic till och med gick på sparlåga i andra set efter Fogninis tröga inledning.

Trist att den här semifinalen inte blev så intressant som den ändå hade potential att bli, men Djokovics finalbiljett kändes faktiskt aldrig särskilt hotad. Inte när han presterar på den här nivån. Några bekymmer med vristskadan tycks han inte ha, och då är han ruggigt stabil i de här sammanhangen.

* * *

Rafael Nadal fick det betydligt kämpigare mot Jo-Wilfried Tsonga. Spanjoren bärgade första set enkelt med 6-3 och gick sedan mot solklar seger efter att ha tagit en komfortabel 5-1-ledning i andra.

Fram till dess såg det ut som att inte ens Tsonga trodde på en vändning. Som att han i princip gett upp, faktiskt.

Men då, som från ingenstans, började han tro på att en heroisk vändning var möjlig. Plötsligt började han spela sin klart bästa tennis medan Nadal sviktade. Världsfemman fick alltså två lägen att serva hem matchen, vid 5-1 och 5-3, men missade båda.

Setet gick slutligen till tiebreak, där Nadal sent omsider höjde sig några snäpp och enkelt spelade hem sin finalbiljett med setsiffrorna 6-3, 7-6(3).

Det är verkligen lustigt det där med Tsonga och hans till synes bisarra mentala boostar. Det är helt enkelt som att han måste vara i blytungt underläge, som att vägen till seger måste vara brant på gränsen till oöverstiglig och som att han måste stirra nederlaget i vitögat för att kunna prestera.

För det är nästan bara då hans slag som av ett trollslag bara sitter, hur omöjliga de än ser ut att vara.

Fram till 6-2, 5-1 försökte Tsonga sin vana trogen att spela offensivt och komplicerat, vilket aldrig bär frukt mot en spelare som Nadal om det inte utförs med millimeterprecision.

När han sedan började mixa upp sitt spel med delikata stoppbollar och elegant volleyspel för att tvinga Nadal att lämna sin comfort zone (återigen en framgångsrik strategi) så började allt annat som per automatik att funka för fransmannen.

På sätt och vis är det beundrandsvärt, men samtidigt också grymt frustrerande. Om han bara kunde spela så där kontinuerligt under en match, ja då skulle han också kunna slå toppkvartetten på lite mer regelbunden basis än i nuläget.

Den där strävan efter att spela spektakulärt och bärga heroiska triumfer sätter käppar i hjulet för honom. Kan man inte spela effektivt och stabilt spelar det ingen roll hur mycket variation man har i sitt slagregister.

Nadal då?

Återigen var han orubblig i ett set, sedan plötsligt lika mänsklig som du och jag. Eller okej, det är väl lite att ta i, Nadal på grus är aningen mer övermänsklig än både du och jag.

Men att tappa 5-1 till 5-5 och bränna två chanser att serva hem matchen… nej, det anstår verkligen inte en spelare av Nadals kaliber.

Okej, man kanske ska ha överseende med tanke på vad som stod på spel och att han servade om en plats i sin nionde raka final i Monte Carlo. Men ändå. Så svajig som han var mot både Grigor Dimitrov och nu Tsonga, det duger inte mot Djokovic i morgon.

I finalen måste Nadal spela som han gjorde i kvartens och semins första set. Ger han Djokovic lillfingret så kommer han garanterat att sluka hela den muskulösa armen med hull och hår.