Vi har en ny King of Clay.

I alla fall i Monte Carlo.

Rafael Nadals makalösa svit på 46 raka segrar tog abrupt slut i dag – och det var nog ingen annan än Novak Djokovic som kunde svara för den bedriften. Särskilt inte i raka set: 6-2, 7-6(1).

Matchen blev annars ungefär som jag förutspått. Sköts upp en timme på grund av regn och enligt uppgifter skulle banan inte bli så tungspelad eftersom man hunnit täcka över den så snabbt.

Så såg det dock inte ut i första set. Inte alls.

Den höga studs Nadal genererar med sin vansinniga överskruv uteblev och de flesta bollar han slog blev korta och väldigt lätthanterliga för Djokovic, som gick ut ruggigt starkt och trampade gasen i botten från nedsläpp.

Serben var totalt överlägsen, Nadal hängde inte alls med i hans höga tempo och plötsligt hade världsettan en till synes ointaglig 5-0-ledning.

Nadal lyckades visserligen slipa till siffrorna något men avslutade setet med att bli bruten för tredje gången i matchen.

Mot slutet av setet började dock Nadal komma in i matchen. Att det skedde samtidigt som solen sken med full kraft och lät sina strålar torka upp den fuktiga banan är ingen slump. Nadal får så enormt liten utdelning på sitt spel när banan blir för fuktig och tungrodd, samtidigt som det gynnar Djokovic. Serben har helt enkelt mycket mer tryck i sina slag och kan sätta enorm press på spanjoren, vilket han också gjorde med bravur.

I andra set var rollerna ombytta. Nadal hade mycket mer offensiv spets i sitt spel och lyckades också parera Djokovics aggressiva slag med betydligt mer press. Flera gånger under setet såg han ut att ha världsettan i gungning, men Novak klamrade sig fast och tog tillbaka ett break till 4-4.

När han sedan tappade sin serve igen, till 5-6, och gav Nadal chansen att serva hem setet såg det onekligen ut som att en magisk vändning var på gång.

Men nej.

Djokovic bröt blankt efter ett oerhört taffligt servegame från Nadal.

Det där var faktiskt världsfemmans klart största svaghet under hela matchen. Serven. Blev precis den draghjälp Djokovic behövde när Nadal började bli varm i kläderna, precis som jag förutspått.

En svaghet som Djokovic exploaterade, gång på gång. Ett break för Nadal kändes aldrig helt säkert, även om jag själv förhastat slog fast att vi skulle bjudas på ett skiljeset efter det där servegenombrottet till 6-5.

Han var så grymt osäker i egen serve och fick ingenting alls gratis, vilket blev kostsamt för honom. För Djokovic lyckades inte bara returnera nästan allt som Nadal servade mot honom, utan dessutom med längd och press.

När det där andra setet gick till tiebreak hade Djokovic pumpat upp samma självförtroende som han hade inför finalen och under hela matchinledningen, medan luften gick ur Nadal. Han visste att han skulle bli tvungen att gräva ner sig djupt djupt djupt i skiten för att ta sig ur det här extremt pressade läget, men i dag hade han inte vad som krävdes mot en Djokovic på så fenomenalt bra spelhumör.

Det mest imponerande är faktiskt att Djokovic höll sig kvar i andra set, trots att Nadal stundtals var lika överlägsen som serben var i första. Han såg frustrerad ut, men aldrig panikslagen. Han höll sig hela tiden till sin gameplan (som i grova drag gick ut på att ta bollen väldigt tidigt och jaga Nadal i sidled med snäva vinklar, slå igenom hans försvar med sin patenterat omöjliga raka backhand och mixa upp med eleganta stoppbollar) och inte bara trodde på att han kunde vinna.

Han hade bestämt sig för att han skulle vinna.

Det är precis så man måste spela för att slå Nadal på grus. Inte bara grymt aggressivt utan också med pondus, självsäkerhet, precision, styrka, variation, stabilitet och ett psyke av stål. Det finns i dag bara en spelare som mäktar med att bocka av alla de punkterna under en hel match, och han råkar heta Novak Djokovic.

Att göra det i några game eller ett helt set är en bedrift i sig.

Att göra det över tid, det är ingenting annat än mäktigt.

Allt det där gjorde att Djokovic kröp in under skinnet på Nadal. Det märktes framför allt när Nadal skulle serva hem setet vid 6-5. Gamet där han servade för att hålla sig kvar i matchen var relativt enkelt överstökat, men när han nu hade övertaget visste han att Djokovic skulle kliva på och domdera som bara han kan i ett sådant läge.

Det stressade Nadal.

Så till den milda grad att han i slutet av dagen tvingas se sig själv besegrad i Monte Carlo för första gången sedan 2003, då han förlorade mot grusräven Guillermo Coria i raka set (6-7, 2-6). 48-2 i matchfacit i turneringen är fortfarande makalöst, men det är givetvis tufft för Nadal att förlora mot sin stora rival i den tävling där han genom åren rönt så stora framgångar.

Framför allt är det här resultatet viktigt inför den fortsatta grussäsongen. Av Nadals skada har vi inte sett någonting under veckan, och även Djokovic ser ut att vara helt återställd efter vristskadan han ådrog sig i Davis Cup-mötet mot USA.

Att världsettan besegrar en Nadal i toppform på grus är mer än bara en magisk bedrift – det är ett kvitto på Djokovics kolossala nivå. Om det någonsin under de senaste drygt två och en halv säsongerna rått någon tvekan om vem som är världens just nu bästa tennisspelare så blåstes de tvivlen av banan i dag, tillsammans med Rafael Nadal.

Om det här är en fingervisning om vad som komma skall, vilket jag tror, så lever Nadal farligt under våren, den tid på året då hans kungakrona skiner som allra mest.

Djokovic gick segrande ur den första kraftmätningen, och det är fullt möjligt att det ger honom tillräckligt mycket extra självförtroende för att han ska svepa allt motstånd åt sidan och kröna sig själv till hela säsongens King of Clay.

Man får vara ganska nöjd med att vi slapp en final mellan Nadal och Fabio Fognini efter en dag som denna.