http://www.youtube.com/watch?v=HQFriyCY9pI

Vi bjöds faktiskt på riktigt underhållande tennis i dag. Inte alltid så välspelad, men underhållande.

Rafael Nadal mot Grigor Dimitrov hör till kategorin välspelad. Och det var faktiskt Dimitrov som stod för det mesta av fyrverkeriet.

I första set var han precis så valpig som han brukar vara. Spelade Nadal i händerna och lät världsfemman bärga en busenkel 6-2-seger. Kanske fick det spanjoren att slappna av en aning, för i andra set var rollerna helt ombytta – Dimitrov styrde och ställde, och precis allt han träffade med sin racket tycktes landa på rätt sida av linjerna och nätet.

Det finns några ytterst väsentliga skillnader mellan första och andra set att peka på här: Serven. Dimitrov vann blott 62 procent i sin förstaserve, och 18 i andraserve, i första set – i andra var siffrorna 83 respektive 75. Medan Nadal bara vann 58 procent i förstaserve och 30 i andraserve.

Med andra ord: Dimitrov servade som en kratta i första och som en världsstjärna i andra, det motsatta gällde för Nadal.

Dessutom slutade Nadals forehand plötsligt att funka.

Men, och det är viktigt att påpeka, detta skedde inte av en slump. Förutom att Dimitrovs grundslag satt som en smäck under i stort sett hela matchen klev han tillbaka ut på banan efter första set med en enkel gameplan. En gameplan Roger Federer använt sig av med viss framgång mot Nadal, som går ut på att tvinga spanjoren att lämna sin comfort zone och rusa fram mot nät.

Stoppbollen.

Dimitrov har generellt en bra stoppboll i sitt slagregister, och när han har en sådan här dag då precis alla slag sitter så är den oerhört giftig. Särskilt mot spelare som står så långt bakom baslinjen och inte har volleyspelet som en naturlig del av sin gameplan.

Missförstå mig rätt här, det är inte som att Nadal är direkt dålig på volley. Men den situation som uppstår när en spelare bryter av en slagduell från baslinje till baslinje med en stoppboll är alltid eller i alla fall oftast väldigt chansartad. Dimitrov täckte av banan grymt bra och stressade Nadal. Den strategin bar frukt.

Dessutom var bulgarens slice sällsynt effektiv i dag, samtidigt som backhanden var betydligt mer pålitlig än vanligt. Vilket innebar att Nadals klassiska taktik mot alla spelare med enhandsfattad backhand – att mata högtstudsande bollar mot just backhandsidan – inte gav lika hög utdelning som han är van vid.

Det störde Nadal så pass mycket att Dimitrov med denna till synes busenkla taktik (som givetvis kryddades med bland annat fantastiska kontringsslag, som han ofta slog rakt i stället för cross court) blev den första sedan 2011 (Andy Murray i semifinalen) att ta set mot Nadal i Monte Carlo. Uppgifter efter matchen gör gällande att Nadal hade problem med ryggen, men det förtar absolut ingenting av Dimitrovs insats.

Visst, jag tyckte att Nadal såg lite trögare ut i fotarbetet och inte alls fick samma längd i sina slag efter första set, men det hade framför allt med väderförhållandena att göra (fuktigt och tungspelat).

Tredje set var som en blandning av första och andra. Dimitrov fortsatte att spela fantastiskt och med strålande självförtroende, Nadal var frustrerad men inte panikslagen. Han såg faktiskt lugn ut, som att han ändå hade kontroll över det här. Trots att det stundtals såg ut som om han gick mot sin första förlust i Monte Carlo på tio år.

Först vid 4-4 i skiljeset klev Nadal fram och tog chansen när han fick den. När han sedan servade för setet svarade Dimitrov, som i det här läget plågades av kramp i benet, för en beundransvärd kämpainsats när han räddade matchboll vid 40-30 med en makalös rak forehand.

Redan vid nästa matchboll dundrade dock Nadal in ett servess och håller därmed sagan om en nionde raka titel vid liv: 6-2, 2-6, 6-4.

Inte särskilt konstigt att Dimitrov krampade i det läget. Det överraskande är snarare att han inte krampade tidigare. Han var verkligen tvungen att sträcka ut sig i sin fulla längd i defensiven genom i stort sett hela matchen, och spela på toppen av sin fysiska förmåga. För så är det att möta Nadal på grus, även när det känns som att man har övertaget.

Det är en så enorm bedrift i sig från en spelare som Dimitrov att hänga med så här bra, och att han gjorde det under så lång tid… Respekt.

Däremot är det faktiskt överdrivet att påstå att han var nära seger. 1-1 i set och 4-4 i egen serve i skiljeset är inte nära seger mot Nadal på grus, trots att det kändes som att Dimitrov ofta hade det spelmässiga övertaget.

79-79 mot Nadal i hans favoritturnering på det underlag där han med sitt spel krönt sig själv till kung är ett sensationellt bra betyg för Dimitrov. Hade faktiskt väntat mig att han skulle fortsätta spela lika otaktiskt (men snyggt) som i första set och därför förlora enkelt.

Så blev det alltså inte – vilket också är ett fantastiskt betyg för svenska tennisakademien Good to Great, som börjar få ordning på den talangfulle 21-åringen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=0TzoQym2Yts

Att Nadal möter Jo-Wilfried Tsonga och inte Stanislas Wawrinka i semifinalen känns måhända en smula orättvist, men knappast förvånande.

Wawrinka var den klart bättre spelaren genom i princip hela matchen. Bärgade enkelt första set med 6-2, men slappnade av i andra och lät Tsonga kvittera via 6-3.

I tredje set var det fortsatt spelmässig dominans från Wawrinka. Han satte Tsonga under konstant press i fransmannens serve och sluggade hem sina egna servegame busenkelt.

Vid 3-3 i skiljeset hade Tsonga tvingats rädda tre-fyra breakbollar, medan Wawrinka vunnit två av sina servegame blankt.

Men världsåttan har en osviklig förmåga att prestera som allra mest när det verkligen gäller, att vinna de viktigaste poängen och få med sig de avgörande gamen.

Som då, vid 3-3. Wawrinka svajade lite och Tsonga högg direkt. Höll sedan till 5-3 och kunde slutligen serva hem setet och matchen, 6-4.

Det är en grymt bra egenskap det där, att hitta det totala fokuset i underlägen och bärga de viktigaste poängen. Det är nämligen mentalt krävande att hela tiden nagga på sin motståndares serve och missa de chanser man får att bryta.

Wawrinka såg kolugn ut genom i stort sett hela matchen, mycket lugnare och tryggare än han brukar se ut i sådana här lägen. Men vid de två tillfällen då han svajade blev han bruten, och det räckte för att Tsonga skulle vinna matchen.

För den där psykologiska biten gäller givetvis åt andra hållet också. Det tar inte lika mycket på psyket att bli utskåpad i motståndarens serve när denne servar så bra och är så stabil i duellerna som Wawrinka. Det är alltid mentalt jobbigare att missa ett enkelt slag än att se motståndaren dundra in en otagbar serve/forehand/passering etcetera, som man brukar säga.

Han gick helt enkelt lite mer stärkt ur varje servegame där han var illa ute och sattes under press.

Det blev slutligen 95-94 i poäng totalt till Tsonga, vilket säger en del om hur jämn den här matchen ändå var (trots att det ofta såg ut som att Wawrinka var totalt överlägsen).

Bättre är inte alltid bäst. En paradox som gör den här sporten så orättvist rättvis.

Intressant att man oftast ser Tsonga prestera på det här viset just på grus (och gräs) och inte på hardcourt, som spelmässigt passar honom bättre. Kanske beror det på det enkla faktum att han måste jobba hårdare generellt på grus och därför har ”närmare” till den där höjningen, så att säga.

Kämpainsats, hur som helst.

* * *

Fabio Fognini ångar på. Utmanövrerade världstian Richard Gasquet i raka set: 7-6(0), 6-2.

Att 32-rankade italienaren huserar en ansenlig mängd talang har det väl aldrig rått någon tvekan om, men likt Gasquet (och en mängd andra spelare på touren) har han haft osannolikt svårt att ta tillvara på den där talangen.

I sina bästa stunder kan han slå nästan vem som helst (särskilt på favoritunderlaget grus), men han har hittills varit på tok för ojämn för att kunna göra det på regelbunden basis. Hans lägstanivå är helt enkelt bedrövlig. Och när han inte presterar bra så bärgar han inga segrar, eftersom han inte är beredd att gräva ner sig i skiten för att vinna. Han är en humörspelare eller kalla det vad ni vill – som exempelvis Ernests Gulbis.

Den här veckan har det mesta funkat för Fognini och då har också segrarna kommit. Väldigt övertygande sådana dessutom, trots att han var väldigt svag i egen serve i första set mot Gasquet (vägde i och för sig upp det med vansinnigt aggressivt returnerande).

Blir intressant att se vad han har att komma med mot Novak Djokovic i semifinalen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=dRykMpMejNk

Och så sist men absolut inte minst: Novak Djokovic.

Superserben har nu hittat formen, vilket ju var på tiden.

Jarkko Nieminen gjorde en närmast heroisk insats och var väl egentligen precis så bra som mot Milos Raonic och Juan Martín del Potro, men i dag räckte det bara till totalt sju game: 6-4, 6-3.

Djokovic är så ruggigt stabil när han hittar sitt spel, och i dag hade han dessutom bra tryck och längd i sina slag. 6-3, 6-4 och totalt tre servegenombrott mot världsettan är riktigt gott betyg och ett värdigt avslut för finländaren i Monte Carlo.

Särskilt med tanke på att det lika gärna kunnat bli totalt utskåpning och 6-1 i andra set, om det inte vore för att han med kniven mot strupen höll sin serve vid 5-1 och därefter bröt Djokovic.

Möjligen lite lök på laxen att han förlorade matchens sista game i egen serve, men det är bara en petitess i sammanhanget.