Den riktiga finalen spelades i fredags.

Det må låta krasst, eller till och med respektlöst mot David Ferrer, men det är faktum.

Redan inför och under den där episka ”semifinalen” mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var känslan att vinnaren i den bataljen också skulle vinna söndagens final.

Den känslan försvagades inte efter Ferrers överlägsna seger mot Jo-Wilfried samma dag. Den försvagades inte heller under lördagen (varför skulle den det?).

Och den hade inte försvagats lagom till finaldagen.

Trots regntunga förhållanden som normalt missgynnar Nadal.

De där få sakerna som talade för Ferrer inför matchen var både just för få och på tok för klena.

Förhandssnacket handlade därför, med all rätt, väldigt lite om vem som skulle vinna – utan uteslutande om hur många game eller eventuellt set The King of Clay skulle släppa till sin landsman och vän.

Matchen började precis som väntat: Ferrer gick ut hårt och offensivt, Nadal lite mer avvaktande. Det var ändå Nadal som fick med sig matchens första break till 3-1, men kunde inte förvalta det. Från 3-3 vann han dock tre raka game och bärgade därmed första set med 6-3.

Det var egentligen i det där första setet som Ferrer hängde med som bäst. Duellerna var i regel korta och Ferrer fick utdelning på sin aggressiva spelplan (som innebar stort risktagande).

I andra set gjorde han några av sina bästa game i matchen, tempot och intensiteten höjdes och duellerna blev längre. Problemet var att han också gjorde några av sina sämsta game och det blev promenadseger med 6-2 för Nadal – trots att setet med sina 52 minuter kom att bli matchens längsta.

Tredje set blev en logisk fortsättning på andra och Nadal kunde utan större bekymmer spela sig fram till matchboll och åttonde titeln i Franska öppna (tolfte Grand Slam-bucklan totalt i karriären) efter 6-3.

6-3, 6-2, 6-3 alltså. Sju tappade set. I en Grand Slam-final.

På papperet känns det givetvis inte speciellt värdigt, men Ferrer gjorde inte en dålig match.

Tvärtom.

Han spelade ofta helt rätt: aggressivt och offensivt. Satte hög press på Nadal med djupa crossar, returnerade stundtals sagolikt bra, klev väldigt ofta fram i banan och attackerade också nät mer än han brukar göra mot Nadal.

De absolut största problemen för Ferrer den här dagen, hans första GS-finaldag i karriären, var två till antalet:

• Han spelade som allra bäst i fel lägen. Var ofta den som dikterade spelet och hade greppet om poängen, men sällan när det handlade om just de viktiga poängen.

• Nadal spelade som allra bäst i rätt lägen. Sett till matchen som helhet gjorde gruskungen inte mer än en godkänd insats, men när han väl klev fram och skoningslöst ryckte taktpinnen ur näven på Ferrer så var han fullständigt överlägsen. Det var just i matchavgörande situationer som han valde att skruva upp tempot, öka intensiteten och spela mer aggressivt. Som han så ofta gör.

När Nadal ”slumrade till” och Ferrer samtidigt spelade på topp så räckte det till totalt tre servegenombrott och några riktigt välspelade game för 31-åringen.

Så stort är gapet mellan dessa båda spelare i Grand Slam-sammanhang (särskilt när titeln står på spel).

Jag tyckte att det var som allra tydligast vid tre tillfällen, ett i varje set:

• Första set, 4-3 till Nadal i egen serve: Nadal går förhållandevis enkelt fram till 40-30 men blir överraskad av Ferrers cross, eftersom han förväntar sig en rak backhand. Missar sedan sin defensiva lobb när han jagat ner Ferrer i djupled och har breakboll mot sig. Nadal räddar med en bra förstaserve följt av en offensiv forehandcross, slår sedan en grymt bra andraserve som ställer Ferrer totalt och vinner gamet med ett servess. Inte helt oväntat bryter han sedan Ferrer och bärgar därmed första set.

• Andra set, 3-1 till Nadal i egen serve: Ferrer gör sitt dittills klart bästa returgame och tvingar fram totalt fyra breakbollar. Vid varenda en av dessa plockar dock Nadal fram sina ess ur rockärmen. Kliver fram och spelar mycket mer aggressivt. Håller till slut med en resolut rak backhand och har därmed mentalt redan vunnit setet. Nadal tappar visserligen sin serve vid 5-1, men följer upp med att bryta blankt efter ett väldigt svagt servegame av Ferrer (två raka dubbelfel till 0-40, bland annat).

• Tredje set, 4-3 till Nadal i Ferrers serve: Ferrer gör överlag ett riktigt bra servegame, men när Nadal skruvar upp tempot hänger han inte med. Går fram till 30-40, Ferrer räddar breakbollen med en stenhård inside out-forehandcross men pressas sedan till ett misstag i nästa duell. Slår sedan ett dubbelfel, vilket ger Nadal 5-3 och chansen att serva hem titeln.

Det finns ett gäng andra liknande situationer, men jag tycker att dessa tre är bra exempel på hur Nadal när han kliver fram och spelar mer offensivt är totalt överlägsen en spelare som Ferrer, och hur han har en förmåga att göra det i de absolut viktigaste lägena.

Ferrer kunde helt enkelt återigen inte mäta sig med Nadal och var inte tillräckligt stark mentalt.

100-72 i poäng totalt är ett bra kvitto på hur ohotad Nadal faktiskt var i den här finalen (för övrigt den första GS-finalen han vinner i raka set sedan Wimbledon 2010 mot Tomás Berdych, som slutade 6-3, 7-5, 6-4; Rafa har vunnit totalt fyra GS-finaler i raka set).

Ja, typ alla siffror efter den här matchen är kvitton på Nadals överlägsenhet:

Kan tyckas lite märkligt att påstå att Nadal mestadels spelade godkänt med tanke på de här siffrorna, men med Nadal-mått mätt var det bara stundtals som han nådde upp till en högre nivå – helt enkelt för att han inte behövde spela så bra under hela matchen. Det var som att han hushöll lite med energin, för att sedan gasa på i de där matchavgörande lägena.

Så hög är Nadals lägstanivå. Nu påstår jag inte att Nadal var nere på lägstanivå, långt ifrån – men det är i princip nästan bara mot Novak Djokovic, och i enskilda fall och då oftast i begränsad utsträckning mot andra spelare, som han måste spela på sin absoluta topp under i stort sett hela matchen.

Jag tycker hur som helst att Ferrer ska ha en eloge. Han slet och kämpade och krigade, och skämde inte på något sätt ut sig trots utskåpningen. Okej, han såg väldigt kuvad ut i mitten av andra set och hade nog kunnat bränna på lite mer i vissa game, men samtidigt ska man vara väl medveten om hur både mentalt och fysiskt dränerande det är att möta Nadal.

Ferrer är ju verkligen en av de där spelarna man verkligen unnar en Grand Slam-titel. Så typiskt då att han när han nu äntligen får spela sin första GS-final ställs mot Nadal.

Men å andra sidan – om det inte varit Nadal så hade det varit Djokovic. Och hur stor chans hade han haft då? Nästan lika liten som mot Nadal.

Med allt detta sagt behöver jag knappast påpeka hur välförtjänt den här segern är. Nadal har gjort en bra turnering med några få bumps on the road, gick segrande ur den tuffaste matchen han spelat sedan Australiska öppna 2012, i den riktigt finalen i fredags mot Djokovic, och gjorde sitt jobb i dag.

Det gav honom en åttonde titel på Roland Garros (fjärde i rad) och totalt tolfte GS-bucklan i karriären – efter ett över sju månader långt skadeuppehåll.

Hatten av, som vi säger.

* * *

Här kan du läsa mer om finalen på Sportbladet:

Rafael Nadal vann Franska öppna

Protester mot samkönade äktenskap – tände bengal på banan