http://www.youtube.com/watch?v=CztOCjWrY6Y

Finalerna i både London och Halle hade högst väntad utgång: segrar för Roger Federer och Andy Murray.

Blev ingen promenadseger för någon av dem. Nu trodde jag förvisso att Mikhail Juzjnyj skulle bjuda upp till kamp mot Federer, men inte att han skulle spela riktigt så här bra.

Bortsett från det allra första servegamet i matchen, där han hade fem breakbollar mot sig, servade han kassaskåpssäkert och stressade hela tiden Federer i sina returgame.

29-rankade ryssen knep också mycket rättvist första set: 7-6(5).

Vissa stunder utklassade han faktiskt schweizaren, med sina resoluta grundslag från baslinjen och självsäkra spel framme vid nät. När han skruvade upp tempot hängde Federer ofta inte med alls, och det hör inte till vanligheterna – särskilt inte på gräs. Juzjnyj dikterade ofta spelet och försvarade sig dessutom riktigt bra.

Federer hade stora problem med framför allt sin backhand. Hans svar på Juzjnyjs projektiler blev helt enkelt för korta och för höga, varpå ryssen kunde kliva fram och avgöra med stenhårda winners.

Schweizaren spelade upp sig i andra set. Störde Juzjnyjs rytm med tempoväxlingar och variation – samtidigt som Juzjnyj började tappa intensitet. Han är rysligt giftig på gräs, men likt många andra spelare på touren med imponerande högstanivå har han problem med att hålla sig på den nivån under en hel match.

När Federers nivå höjdes skiftade därför balansen i matchen, och världstrean kunde jobba sig till ett övertag.

Juzjnyj hängde med bra även i andra set, fram till 4-3 när Federer bröt till 5-3 efter dubbelfel från ryssen vid breakboll och sedan servade hem andra set.

Det var onekligen matchens vändpunkt och efter det kändes den här finalen förhållandevis avgjord, eftersom det stärkte Federers självförtroende och sköt Juzjnyjs i sank. Det absoluta avgörandet kom vid 3-3 i avgörande set, när Federer fixade matchens blott andra servegenombrott med en perfekt backhandpassering och sedan höll till 5-3.

6-7(5), 6-3, 6-4 blev alltså segersiffrorna, efter att Federer servat hem sin första titel för säsongen (på blott två finaler)

En oerhört viktig vinst för schweizaren, förstås – och ett styrkebesked inför Wimbledon som drar i gång om knappt en vecka.

Det är verkligen med en helt annan självsäkerhet och inställning Federer går ut på banan när underlaget är grönt. Var faktiskt inte speciellt orolig efter hans slätstrukna figur i Franska öppna, och under den här tävlingsveckan fick vi alla se hur taggad han är inför årets tredje Grand Slam.

* * *

En annan som lär bli rysligt farlig i Wimbledon i år är världstvåan Andy Murray.

Starten, efter x antal timmars väntan på att ens få börja spela på grund av konstant regn, lämnade mycket övrigt att önska. Han fick visserligen med sig ett tidigt break men var den osäkrare av de båda i grundspelet, och siktet på hans normalt så giftiga raka backhand var till synes helt felkalibrerat.

Titelförsvararen Marin Cilic visade däremot prov på tålamod och ett stort lugn. Det har hänt fler än en gång att han sänkt sig själv mentalt i underlägen, men mot just Murray brukar han spela väldigt metodiskt och sansat. Förmodligen för att man måste spela så mot en spelare med så fantastiska defensiva och taktiska egenskaper som Murray.

Kroaten hämtade upp 1-4-underläget och kunde sedan bryta hemmafavoriten på nytt vid 5-5. Är grymt kylig i nästa game, räddar två breakbollar och servar hem första set, 7-5.

Därefter börjar Murray få marginalerna med sig, efter att uteslutande haft dem emot sig under i princip hela första set.

Världstvåan servar mycket bättre i andra set (vinner 89 procent i förstaserve, 71 procent i andra) och de båda följs åt till 6-5, då Murray bryter efter ett svagt transportslag från Cilic som fastnar i nätet.

Även vid nästa break var det ett misstag från Cilic som gav Murray övertaget – närmare bestämt en horribel forehandcross som seglar långt utanför vid 2-1 i avgörande set. Murray höll sedan sin serve genom resten av matchen och bärgade sin tredje Queen’s Club Championships-titel: 5-7, 7-5, 6-3.

Det som framför allt imponerar är att Murray både mot Cilic i finalen och Jo-Wilfried Tsonga i semin jobbat sig ur tuffa underlägen och fokusdippar, och justerat felande slag (mot Tsonga var det främst serven som klickade).

Det var också ett styrkebesked i dag att han var så överlägsen när han väl presterade på topp. Segern kändes aldrig riktigt hotad i tredje set, trots att Cilic på det hela taget gjorde en riktigt riktigt bra match. En av hans bättre i år, till och med.

Det här var givetvis en match han på papperet skulle vinna, allt annat hade varit en skräll, men jag tycker att hans insats i den här turneringen bådar riktigt gott inför Wimbledon.

Onödigt att börja spekulera innan vi får se lottningen, men efter den gångna veckan är det svårt att inte betrakta honom som en av favoriterna till titeln.