Han hade aldrig förlorat i första omgången i en Grand Slam-turnering, oavsett underlag.

Någonsin.

Förrän nu.

Och plötsligt är Rafael Nadal, som efter sin makalösa comebackturné var en av de självklara guldkandidaterna, utslagen ur Wimbledon 2013.

Detta efter att doldisen Steve Darcis, vars dittills största seger i karriären kom mot Tomás Berdych i öppningsmatchen i London-OS förra året (hans första seger över en topp 10-spelare), skickat ut tvåfaldiga mästaren i raka set: 7-6(4), 7-6(8), 6-4.

Matchen som sådan behöver vi egentligen inte orda så mycket om. Darcis var den klart bättre spelaren genom hela drabbningen. Nadal rörde sig klumpigt, han hittade inte bollträffen och hans backhand var fullständigt bedrövlig.

Så bedrövlig att han gång efter annan försökte springa runt och slå forehand på bollar som inte ens Usain Bolt hade hunnit runda. Darcis servade stabilt, satte hög press med sina flacka grundslag och försvarade sig fantastiskt med både slice och vågade kontringar.

Nej, låt oss i stället prata om är Nadals påstådda skada. Den som både tv-kommentatorerna och fansen på Twitter skyllde hans dåliga spel på. Nadal ville själv inte prata om sina sargade knän efter chockförlusten utan avfärdade alla sådana frågor med orden: ”Inte rätt dag att prata om det.”

Ja, det stämmer att Nadal inte nådde upp till sin vanliga nivå.

Att han såg hämmad ut.

Att absolut ingenting stämde för honom, utom serven i tredje set (efter att ha tappat sin serve i setets allra första game).

Men skadad?

Var? Knäet? Uppenbarligen inte det omlindade vänstra, som han stampade i marken med i tid och otid. Det högra? Okej. Hade väl inte varit någon jätteskräll (ursäkta ordvalet) med tanke på Nadals skadehistoria.

Men.

När, var och hur ska han i så fall ha ådragit sig den skadan? I finalen i Franska öppna för två veckor sedan? Han såg sannerligen inte särskilt skadad ut i den matchen. Eller i någon match under den turneringen. Att han inte var i närheten av sin normala nivå såg nog alla, men om det var knäet (eller knäna) som hämmade honom så rör det sig med största sannolikhet om ett permanent tillstånd. Om att hans kropp är så sargad att det krävs minutiösa förberedelser även inför turneringar som spelas på gräs, ett underlag som historiskt varit skonsamt för honom.

Tittar vi på hans historia i London så talar mycket för just detta. Han har genom åren haft vissa problem med omställningen från grus till gräs och har alltid varit sårbar första veckan i Wimbledon. Till exempel låg han under med 2-1 i set mot både Robin Haase och Philipp Petzschner i andra respektive tredje omgången 2010. Hade 2-2 i tredjerundan mot Robin Söderling 2007, låg under med 0-2 mot Mikhail Juzjnyj i åttondelsfinalen samma år och mot 237-rankade Robert Kendrick i andra omgången 2006.

Att han stod över Gerry Weber Open inför årets Wimbledon var en försiktighetsåtgärd eftersom han spelat så mycket under våren, enligt tränaren tillika farbrodern Toni Nadal. Båda har ägnat de senaste tre-fyra månaderna åt att prata om hur bra det känts för Rafa hittills. Hur fantastisk och över förväntan hans comeback varit.

Vilket ju är sant.

Alla som inledningsvis tvivlade, inklusive jag, tystades redan i Acapulco – men framför allt i Indian Wells i mars, där han gick hela vägen och nötte ner en extremt formtoppad Juan Martín del Potro i finalen. På hardcourt.

Jag betvivlar inte att Nadal var skadad mot Lukas Rosol i andra omgången i Wimbledon förra året (då han chockförlorade i fem set, ni vet), även om tecknen under själva matchen inte var särskilt tydliga. Att han lyckades kämpa sig igenom Franska öppna det året tack vare kortisonsprutor och andra smärtstillande preparat. Att han inte var fysiskt redo för Wimbledon efter den tärande våren.

Nu? Hans spelschema har visserligen varit tuffare än under samma period 2012, men vi har inte sett några som helst tecken på spelhämmande skador.

Kanske är det faktiskt precis så som han säger direkt efter förlusten:

– Jag försökte förbereda mig så gott jag bara kunde inför den här turneringen. Jag visste att det skulle bli svårare än någonsin och det var det. Jag kan säga att jag kommer fortsätta jobba hårt och hoppas att jag har några fler år på mig att spela här.

Han fortsätter:

– Glad, det är jag inte. Men livet går vidare. För två veckor sedan vann jag en turnering, två veckor senare förlorar jag i första omgången. Det är det positiva och negativa med den här sporten. Det är tufft att förlora i första omgången, men livet går vidare. Det här är en segrarnas sport, inte förlusternas. Ingen kommer ihåg förlusterna. Jag vill inte minnas förlusterna.

De här två senaste blir nog svåra att glömma, dock.

Och Darcis skräll i London kommer sannolikt att veva i gång spekulationerna. Inte särskilt konstigt. Efter framgångarna under våren (final i samtliga nio turneringar han spelat, har vunnit sju av dem) var förväntningarna, med all rätt, skyhöga på Rafael Nadal.

När han nu är ute ur turneringen spricker den molntäta undre halvan upp och plötsligt skiner solen starkare än någonsin över hemmafavoriten Andy Murray och meste mästaren Roger Federer, som lär göra upp om en finalplats.

Tills vi vet mer om Nadals eventuella skada lyfter jag på hatten för Steve Darcis, som gjorde en riktigt bra match mot en på papperet mycket bättre spelare.

Det ska dock onekligen bli väldigt intressant att se vad Nadal och hans team har att säga om den här förlusten när 135-rankade belgaren fått sina 15 minuter i rampljuset.

Om det visar sig att han faktiskt är skadad, hur påverkar det resten av säsongen? Resten av hans karriär? Är det här början på slutet för The King of Clay?

Kanske – men troligen inte. Möjligen har han offrat Wimbledon 2012 och 2013 för att kunna vinna sin sjunde respektive åttonde Franska öppna-buckla. Om han tvingas offra mer än så för att behålla sin kungakrona på grus några år till återstår att se.

Men en sak är säker: Han kommer aldrig att bli någon Duke of Grass eller Count of Hardcourt om det fortsätter så här.