Kommer ni ihåg hur det lät för sju månader sedan, eller närmare bestämt den 10 februari?

Ni vet, när en viss Rafael Nadal chockförlorade VTR Open-finalen i Vina del Mar?

Finalmotståndaren och skrällsegraren, den då 73-rankade doldisen Horacio Zeballos, utnämndes till ”hjälte” lite här och var (framför allt på Twitter) efter att ha bärgat sin första ATP-titel i karriären – i sin blott andra final någonsin – mot en av historiens mest framgångsrika tennisspelare.

Han spåddes givetvis en lysande framtid, trots att han var nästan 28 år fyllda.

Hur det har gått sedan dess?

Tja. Medan Rafael Nadal vunnit 58 matcher och tio titlar (två Grand Slams) har den argentinske hjälten bokfört det något mer blygsamma 8-17 i matchfacit (13-18 totalt i år).

I ATP-sammanhang har han som bäst nått kvartsfinal (Acapulco samma månad som VTR Open, förlust mot Nicolás Almagro) och förlorat 13 förstarundor (14 om man räknar med Challengern i Braunschweig i juli) under säsongen (12 av dem efter Vina del Mar).

Den högst rankade spelaren han slagit är Carlos Berlocq (43) i Umag. Den lägst rankade han förlorat mot är Ivan Sergejev (177) i Braunschweig.

Han är i skrivande stund rankad 52 (som bäst 39, veckorna efter Vina del Mar) och ligger på plats 60 på säsongsrankningen. Poängen han spelade in i Chile utgör nästan 40 procent av hans poängtotal så här långt i år.

Jag påpekar inte allt detta för att raljera, eller för att förringa hans sensationella finalseger mot Nadal – utan för att visa att en match eller en turnering inte gör en spelare.

För med facit i hand går det inte att dra någon annan slutsats än att den där chocken säger mycket mer om Nadals dåvarande form än om Zeballos kapacitet och potential.