@BollarAvStahl Är det Stockholm Open eller Legends of Tennis som går av stapeln?

— Glenn Abrahamsson (@Howyadoinpal) October 8, 2013

”Är det Stockholm Open eller Legends of Tennis?”

Jag brukar själv i möjligaste mån undvika att raljera. Det finns redan gott om självgoda och hånfulla småpåvar i sportvärlden (därmed inte sagt att twittraren ovan är en sådan, ska poängteras).

Men det här citatet har ju en klar poäng.

Först kom beskedet att 41-årige Jonas Björkman gör comeback i Stockholm Open-dubbeln, i par med Robert Lindstedt.

Några veckor senare kommer nästa överraskning: 31-årige Joachim ”Pim-Pim” Johansson testar lyckan i kvalet till 250-turneringen.

Eller ja, det återstår att se om han faktiskt tilldelas ett wild card till kvalet, men det mesta lutar år det. Och om det blir en comeback i Stockholm Open så blir det hans fjärde-femte i ordningen. Skam den som ger sig.

På rak arm finns det egentligen bara en rimlig förklaring till att dessa båda pensionerade föredettingar väljer att snöra på sig skorna och stränga sina racketar just nu, i 2013 års upplaga av Stockholm Open: för att generera publicitet.

Turneringsdirektörerna Björkman och Thomas Johansson är fenomenalt duktiga på att få ihop imponerande startfält till en lågstatustävling som ligger inklämd mellan två Masters. Men trots att fjolårets upplaga bjöd på toppnamn som Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga (okända namn för den breda massan) så ger de inte i närheten av lika mycket som Robin Söderling eller någon annan framgångsrik svensk spelare.

Som ni redan vet är Söderling fortfarande frånvarande – och ingen yngre svensk förmåga har ens varit i närheten av att fylla hans skor.

Dåvarande Sverigeettan Patrik Rosenholm skapade förvisso rubriker i och med sin skrällseger över regerande mästaren Gaël Monfils förra året, men förlorade sedan i nästkommande match. Dessutom lades inte speciellt stor vikt vid hans match på förhand, vilket är avgörande här.

Björkmans återkomst skapar buzz inför turneringen. Det kommer även Pim-Pims att göra. Och buzz genererar som bekant i bästa fall fler besökare. Vilket uteslutande är positivt, i alla fall på kort sikt.

Men det är inte direkt ett sundhetstecken för svensk tennis att två veteraner måste fylla det tomrum som uppstått efter Söderlings försvinnande.

Särskilt inte om det stämmer att Pim-Pim fått frågan om han kan tänka sig att göra comeback. Det är i så fall inte så att han själv känt ett sådant enormt sug efter att åter få spela tennis på ATP-nivå och således kontaktat arrangörerna – utan det är arrangörerna som känt ett sug efter Pim-Pim.

Här snackar vi om ett rätt rejält underkännande av generationen som egentligen ska fylla det där ovan nämnda tomrummet.

Där har jag inget att invända. Det är ingen hemlighet att svensk tennis i dagsläget befinner sig i ett kompakt mörker, men frågan är ändå om det här verkligen är rätt väg att gå.

Björkmans och Pim-Pims respektive comebacker skapar ett kortvarigt sus (exakt hur kortvarigt återstår dock att se) som begränsar sig till Stockholm Open anno 2013.

Åker de ut tidigt blir det inte mer än en kul grej och en påminnelse om svunna tider, en nostalgitripp för de mest hängivna.

Går de långt riskerar det å andra sidan att dra ett löjets skimmer över hela turneringen. För inte ska de väl kunna hota yngre och mer aktiva förmågor på den här nivån?

Nej, hur kul man än tycker att det ska bli att se Björkman och Pim-Pim på en tennisbana i tävlingssammanhang igen så är det svårt att skaka av sig den där olustiga känslan av att det hela bara är en ömtålig liten bubbla som kommer spricka omgående. En show vars nummer är sedan länge daterade och därför inte bjuder på mer än en kort stunds underhållning.

Låt oss i alla fall hoppas att Björkman och Pim-Pim säljer en jäkla massa extra biljetter. För det förtjänar verkligen turneringen Stockholm Open, som på det hela taget återigen kommer kunna presentera ett riktigt starkt startfält.

Det ska vi givetvis prata mycket mer om när tillfälle ges.