Joachim ”Pim-Pim” Johansson är tillbaka på riktigt.

I alla fall under en vecka i Kungliga Tennishallen i Stockholm.

Den 31-årige veteranen, som lade racketen på hyllan för gott mitt under en pågående Future-turnering i Schweiz 2011, är klar för huvudturneringen av Stockholm Open efter att ha kört över sina kvalmotståndare fullständigt.

216-rankade 21-åringen Damir Dzumhur från Bosnien fick bara med sig tre game i måndagens kvalfinal. 14 ess, fyra servegenombrott och fyra räddade breakbollar gav svensken utklassningssiffrorna 6-1, 6-2.

Kul för Pim-Pim, som går igenom kvalet utan att tappa set – och utan att förlora ett enda game i egen serve.

Men för svensk tennis?

På kort sikt, ja.

På lång sikt, nej.

Inte så länge Pim-Pim väljer att inte förlänga sin comeback, vilket han konsekvent sagt att han inte tänker göra.

Det innebär att allt vi får är en i allra högsta grad levande relik från en svunnen svensk tennistid som bjuder upp till en sista dans inför en nostalgisk hemmapublik, på inrådan av turneringsarrangörerna.

Om man vill vara oresonligt hård kan man säga att han skämmer ut svensk tennis på kuppen – för hur gott betyg är det egentligen att en veteran som inte spelat på två och ett halvt år kör över allt motstånd, medan den enda av övriga svenskar som överlevde kvalet (Milos Sekulic) halkar in på ett bananskal (förstaseedade Julian Reister bröt kvalfinalen vid ställning 6-3, 2-2 till Sekulic)?

Vill man vara något mer resonlig i sin dom räcker det med att poängtera att hans framgångar hittills inte är mer än en påminnelse för oss om det totala vakuum som i dag är svensk tennis. Ett vakuum som han och Robin Söderling lämnat efter sig och som en rad felbeslut från Svenska Tennisförbundet genom åren bär skuld för.

Att årets upplaga av Stockholm Open verkar vara i så skriande behov av svenska dragplåster att vi låter en pensionerad servekanon damma av muskedundret och gå bärsärk en sista gång i Kungliga Tennishallen kan dessutom näppeligen ses som något odelat positivt.

Vad händer om han vinner hela kalaset? Står han fast vid sitt beslut att begränsa sin comeback till Stockholm Open 2013 riskerar det att dra ett löjets skimmer över hela turneringen. Skulle Sverige dessutom förlora sin ödesmatch mot Danmark i Davis Cup lär nog glädjen över en svensk ATP-titulant snabbt bytas ut mot irritation över att landets just nu tveklöst bästa spelare inte ställde upp när plikten kallade.

För man kan inte både äta kakan och ha den kvar. I Stockholm ger Pim-Pim oss en liten ljusglimt av hur det skulle kännas att återigen ha en svensk tennisspelare med ATP-kapacitet, men stänger sedan skoningslöst dörren igen.

Och fler ljusglimtar än de vi redan sett kommer han garanterat att bjuda på. I huvudturneringens förstarunda väntar nämligen Grigor Dimitrov, Guillermo Garcia-Lopez, Alejandro Falla eller Jan-Lennard Struff.

Dimitrov är visserligen rankad 28 i världen och sjundeseedad i Stockholm, men i ruggigt dålig form. Garcia-Lopez är i första hand en grusspelare. Falla hyfsat skicklig på snabba underlag (då främst gräs), men har svårt att hävda sig på inomhushardcourt. 23-årige Struff har vunnit blott tre ATP-matcher under karriären och har på papperet inte kapacitet att slå en Pim-Pim i den form han hittills visat upp.

Minst en match kommer 31-åringen således att vinna – vilket innebär att sannolikheten för att vi ska få se honom mot en spelare av världsklass (världselvan Milos Raonic eller 15-rankade Jerzy Janowicz, till exempel) är väldigt stor.

Det blir i så fall lätt att glädjas åt hans individuella framgång, även om det varit ännu lättare om det handlat om en äkta comeback i stället för den tillfälliga cirkus vi nu bjuds på (och ingen skugga ska falla över Pim-Pim – det är inte han som gjort sig själv till ett av turneringens dragplåster).

Desto svårare att inte gräma sig över vad mer han hade kunnat åstadkomma.

Om inte annat så för den svenska tennis som just nu lever på konstgjord andning.

Milt uttryckt.