David Ferrers största styrka som spelare är att han är så enormt svårslagen.

Han nöter och gnetar och kämpar och stretar.

Vinner på sin säkerhet, sin jämnhet och får jobbet gjort, helt enkelt.

Som mot Ernests Gulbis i Stockholm Open-semifinalen, bara för att ta ett någorlunda färskt exempel. Gulbis var spelmässigt överlägsen men var också den som brände mest bränsle, både fysiskt och psykiskt. När möjligheten kom tog Ferrer den, vände matchen och vann.

Extremt bra på att dränera motståndarens energi är han, Ferrer, och det väger upp hans brist på mer dödliga vapen.

Men mot Rafael Nadal i gårdagens Paris Masters-semifinal var han den bättre spelaren rakt igenom.

Jag vet inte om Nadal underskattade sin landsman eller bara kom helt fel in i matchen, för Ferrers taktik var på tok för enkel för att få världsettan på fall i raka set: att med aggressivt baslinjespel mata slag mot Nadals backhand för att öppna upp banan och sedan slå sitt favoritslag, inside out-forehand från backhandrutan, mot Nadals forehand.

Det räckte liksom med den offensiva strategin. Försvarsspelet sitter redan i ryggmärgen och aggressiviteten kan han plocka fram när den behövs.

Det kändes tveklöst en smula märkligt att se Ferrer dominera Nadal från baslinjen. Jag säger inte att Nadal torskade med flit, var knäskadad eller något sådant larv, men de många oprovocerade misstagen och oförmågan att hitta lösningar är väldigt okarakteristiskt för Rafa.

Kanske är det så enkelt att vi förblindats en smula av Ferrers förtvivlade oförmåga att besegra Nadal? Han var som bekant bara två poäng från att slå honom i Madrid och plockade set i Rom. Ferrer är helt enkelt en väldigt jobbig matchup för Nadal, på grund av den täta försvarsmuren och jämnheten i spelet. Nadal brukar få slita både för att hålla sina egna servegame och skapa möjligheter som returtagare.

Det kändes ändå på förhand som att det här skulle bli en solklar seger för Nadal, med tanke på hur han presterat dittills under turneringen.

Och när Ferrer misslyckades med att serva hem matchen vid ställning 6-3, 5-4 trodde jag att den klassiska Rafaförbannelsen kickat in.

Men nej, Nadal misslyckades kapitalt med att fullborda sitt break och vid nästa försök kunde Ferrer hålla nerverna i styr: 6-3, 7-5.

Ett märkligt avslut på en ganska märklig tillställning, får ändå sägas. Nadal gjorde inte en speciellt bra match, Ferrer gjorde en snudd på felfri match. Och det räcker mer än väl för att slå världsettan på hardcourt inomhus. Till och med i raka set.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=WS9-MWBqSsk

Roger Federer spelade ett fantastiskt första set mot Novak Djokovic. Precis som jag spådde inför matchen styrde han spelet mot Djokovics forehand (för att undvika att fastna i malande backhanddueller och för att hindra Djokovic från att slå sin fruktade raka backhand) och nyttjade sin giftiga slice (48 procent av slagen på backhandsidan var just slice).

Och så kryddade han med karakteristisk variation. Lät liksom aldrig Djokovic hitta sin matchrytm. I stället fick vi se en frustrerad världstvåa som ofta missbedömde Federers slag och kom helt fel i positioneringen.

I backhandduellerna försvarade sig Federer oftast med slice, och det var intressant att se att det var när han försökte sig på att bryta det mönstret och slå ett offensivt grundslag som misstagen kom. Likadant i serven. Placerade den oftast mot Djokovics forehand, med gott resultat – men när han försökte bryta mönstret (främst i andraserve) och i stället lägga den på backhandsidan svarade serben med sina bästa returer.

Kolla från 06.45 i klippet ovan, där har vi två bra exempel. Vid 30-30 slår Federer en andraserve i gapet på Djokovics backhand. Djokovic får bra längd på sin retur och kan efter det diktera spelet i duellen, som avslutas med att Federer inte hinner fram i tid till ett backhandslag men ändå väljer att inte slå en slice.

Redan i poängen efter, vid 30-40, har vi nästa exempel. Federer placerar en andraserve mitt i Djokovics skottsektor. Djokovic slår en riktigt bra backhandretur cross court, Federer missar återigen med sin backhand.

Federer kunde inte upprätthålla balansen och bygga vidare på det momentum han fick i första set, trots tidigt break i andra (exemplen ovan är vid ställning 1-0, då Federer alltså fått med sig ett break i öppningsgamet). I stället klev Djokovic fram och började ta kommandot i duellerna.

Schweizaren kämpade på riktigt bra och visst bjöds vi på härligt tennisgodis (som duellen vid ställning 4-2, 30-15 i andra set, drygt 14.20 minuter in i klippet ovan) men Djokovic kändes aldrig riktigt hotad. 4-6, 6-3, 6-2 blev till slut matchsiffrorna.

Tycker ändå Federer avslutar veckan med flaggan i topp. Fyra riktigt bra matcher från honom, främst mot Juan Martín del Potro i kvarten och Djokovic i semin. Bådar gott inför World Tour Finals nästa vecka.

Men låt oss nu ta en titt på finalen mellan Djokovic och Ferrer:

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (2) – DAVID FERRER (3)

Okej, nu vet vi alltså att Ferrer inte kan avfärdas på samma nonchalanta sätt som jag gjorde i går. Lesson learned.

Men kan han slå Djokovic i dag?

Den inbördes statistiken ska vi inte stirra oss blinda på. 10-5 till Djokovic och fyra raka segrar för serben, men Ferrer har faktiskt tagit två av sina fem segrar på Djokovics favoritunderlag hardcourt (World Tour Finals 2007 och 2011). Dock inga betydelsefulla segrar i sig, eftersom Djokovic var en osnuten yngling 2007 och både fysiskt och mentalt dränerad i slutspelet 2011.

Mot Djokovic kommer Ferrer inte att kunna nyttja samma strategi som mot Nadal. Han lär visserligen söka sig till sitt favoritslag (inside out-forehand från backhandrutan) när det lämpar sig, men inte i samma utsträckning som i semin.

Anledningen är enkel: Djokovics backhand. Den är som bekant en av de tveklöst bästa i världen, och att lämna så mycket yta öppen på den sidan är självmord.

Nej, Ferrer måste i stället lita till sin backhand och försvara sig mindre aggressivt från den delen av banan. Jag tror att spanjoren likt Federer i stället kommer att försöka styra spelet mot Djokovics forehand, hålla liv i duellerna med säkerhet framför aggressivitet i defensiven och vänta på att möjligheterna ska uppenbara sig.

Något annat kan han egentligen inte göra. Eller ja, han kan ju teoretiskt försöka sig på slice från backhandrutan, men eftersom den inte är i närheten av lika bra som Federers så blir det inte lika effektivt.

Gå fram på nät är en riskabel taktik om man inte behärskar volleyspelet till 110 procent, men någonting Ferrer förmodligen kommer att testa för att mixa upp spelet och störa Djokovics matchrytm.

Världstvåan å sin sida har inga problem alls med att utmana Ferrer i baslinjeduellerna. Tvärtom passar Ferrers malande spelstil honom som handen i handsken, och han kommer flytta runt spanjoren i främst sidled, men även djupled (några kliv innanför baslinjen är way out of Ferrers comfort zone). Tar sig säkert fram mot nät emellanåt för att döda poängen snabbt också.

Men ja, vi kan se fram emot mycket baslinjenötande i den här matchen. Den som håller misstagen på ett minimum och får spelet dit den vill vinner.

Det får ju allt som oftast Djokovic när han är i den här formen. Spelar han som mot Stanislas Wawrinka i kvarten och Federer i semin ska han vinna den här matchen, kanske inte busenkelt, men med god marginal.

Det lilla som talar för Ferrer på förhand är att Djokovic haft tre tuffa matchups fram till finalen: John Isner-Wawrinka-Federer. Nu avfärdades visserligen Wawrinka enkelt (6-1, 6-4), men det är ändå helt klart en tuff resa mot final.

Att säga annat än att serben är solklar favorit på förhand vore dock tjänstefel, men kan Ferrer få Nadal ur gängorna så är väl sannolikheten för att han ska lyckas upprepa bedriften mot Djokovic i alla fall inte 0.