Säsongen 2013 är ett minne blott.

Vakuumet mellan Davis Cup-finalen och Brisbane/Doha/Chennai i månadsskiftet december-januari är det som brukar kallas tennisens silly season (eller till och med silly off-season) och det är alltså den tristessen vi ska försöka fylla med tillbakablickar, analyser, spekulationer och spådomar inför 2014.

Vad vore en bättre inledning på Tennisbloggens silly season än att summera och analysera säsongen 2013 – spelare för spelare?

Sagt och gjort.

Jag har valt att begränsa mig till topp 50, helt enkelt för att jag vill hinna bjuda på annat silly season-godis. Dessutom kommer många namn utanför topp 50 att dyka upp i andra listor.

Notera att siffran anger placering på världsrankningen, det är alltså inte fråga om någon sorts personlig ”Årets bästa spelare”-lista. Pilarna indikerar om säsongen 2013 varit bättre eller sämre (eller lika bra) som 2012.

Nåväl – here goes:

* * *

50. NICOLAS MAHUT 

Ålder: 31.
Rankningspoäng: 918.
Titlar: 2.
Matchfacit: 17-7.
Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, 2:a omgången.

En fantastisk säsong för Mahut – mycket tack vare den enastående sommaren. Fransmannen var rankad 108 när säsongen drog i gång och så sent som den 17 juni var han nere på plats 240.

Då kom den osannolika vändningen. Efter att ha kvalat in i grästurneringen i ’s-Hertogenbosch tappade han inte ett set på sin väg mot final, där han slog andraseedade Stanislas Wawrinka enkelt (6-3, 6-4). 31-åringens första singeltitel i karriären var ett faktum – men det var bara början.

Några veckor senare höll han återigen setnollan på sin väg mot finalen i Newport, där han kämpade ner Lleyton Hewitt i en tresetsrysare (5-7, 7-5, 6-3 – Hewitt servade för matchen vid 5-4 i andra set).

Tack vare de två titlarna slog han sig in på topp 100 igen, och under återstoden av säsongen har han bland annat vunnit en Challenger-titel (i Rennes, mot Kenny De Schepper) och spelat en Challenger-final (i Mouilleron-Le-Captif, förlust mot Michael Berrer). Han hoppade helt över den asiatiska höstsäsongen och fokuserade i stället på Challengers inomhus.

Det är inte speciellt överraskande att Mahut plockar karriärens första titlar på gräs, han är trots allt en tvättäkta grässpecialist med begränsade framgångar på andra underlag. Men att båda skulle komma i år, efter en så tung och skadekantad inledning på säsongen, det var det nog få som förutsåg.

Ska även tilläggas att han gjort en bra säsong i dubbeln, med final i Franska öppna (förlust mot bröderna Mike och Bob Bryan, i par med Michael Llodra) som kronan på verket.

* * *

49. JOAO SOUSA

Ålder: 24.
Rankningspoäng: 934.
Titlar: 1.
Matchfacit: 16-14.
Bästa Grand Slam-resultat: US Open, 3:e omgången.

Osannolikt bra säsong för Sousa, mycket tack vare några enstaka riktigt bra resultat (likt Mahut). Eller ja, osannolikt förresten. Det är inte som att Sousa är en dålig spelare. 24-åringen har legat runt 100-strecket sedan sensommaren 2012 och rönt framgångar på Challenger-touren. Bara det att han haft svårt att hävda sig i ATP-sammanhang.

Grunden till årets succé lades redan i US Open, där han slog ut Grigor Dimitrov och veteranen Jarkko Nieminen i två femsetare, innan han föll i raka mot Novak Djokovic (dessförinnan hade han vunnit två av tre Challenger-finaler under sommaren). Den bedriften följde han upp med en semifinal i St. Petersburg (förlust mot Guillermo Garcia-Lopez) – och bärgade karriärens första ATP-titel i Kuala Lumpur veckan därpå.

I den turneringen slog han ut toppseedade David Ferrer och Jürgen Mezler, innan han förlängde Julien Benneteaus finalförlustsvit till nio raka nederlag.

Första portugisiske spelaren någonsin att bärga en ATP-titel och vara rankad inom topp 50. Det är ju inte illa. Särskilt inte med tanke på att han är ganska begränsad som spelare – inga stora vapen och inget direkt uppseendeväckande i sitt spel – och att han generellt visat större potential på grus än något annat underlag, vilket gör hans framgångar under hösten än mer imponerande.

Likaså det faktum att han i maj hade svaga 7-11 i matchfacit och var rankad 123.

Ett riktigt bra år för portugisen, med andra ord.

* * *

48. PABLO ANDÚJAR

Ålder: 27.
Rankningpoäng: 946.
Titlar: 0.
Matchfacit: 18-31.
Bästa Grand Slam-resultat: US Open, 2:a omgången.

Fick en riktig blytung start på året, åkte som regerande mästare ut i första omgången (mot Pablo Carreno-Busta) i Casablanca och hade bleka 3-10 i matchfacit inför Monte Carlo Masters. Rankad 96, det vill säga 51 placeringar lägre än i början av året, tvingades han kvala och åkte sedan ut mot Philipp Kohlschreiber i andra omgången i huvudturneringen.

Rankningsraset fortsatte därmed några veckor till och i början av maj nådde Andújar botten: 131.

Då kom Madrid Masters – och vändningen. Som från ingenstans prickade spanjoren in formtoppen och slog ut Marin Cilic, John Isner, Daniel Gimeno-Traver och Kei Nishikori på sin väg mot semifinal (där det blev förlust mot Rafael Nadal).

Han följde upp den skrällen med att ta sig till semifinal i Nice veckan därpå (förlust mot Gaël Monfils).

Det räckte för att låta Andújar cementera sin plats inom topp 50. Resten av året gick nämligen om möjligt ännu trögare än inledningen. Med förlusten mot Monfils i Nice inräknat radade han upp sex raka förluster (en svit som bröts först mot då 206-rankade Victor Crivoi i Gstaad) under senvåren och bokförde 11-19 i matchfacit totalt mellan maj och november.

Ett typiskt Andújar-år, med andra ord. Spanjoren är expert på att överprestera i ett fåtal turneringar och hamstra lagom mycket poäng med enstaka segrar under resten av säsongen. 2011 var det Casablanca (seger), Stuttgart (final) och Bukarest (final), 2012 var det Casablanca (seger) och Indian Wells (åttondelsfinal) och i år var det alltså Madrid och Nice.

Till och med årets matchfacit, 18-31, var nästan identiskt med fjolårets: 19-29.

* * *

47. LUKAS ROSOL

Ålder: 28.
Rankningspoäng: 956.
Titlar: 1.
Matchfacit: 23-27.
Bästa GS-facit: Australiska/Franska öppna, 2:a omgången.

Det är inte lätt att följa upp en skräll som den Lukas Rosol svarade för i Wimbledon 2012, då han slog ut Rafael Nadal redan i andra omgången. När krutröken lagt sig och strålkastarna riktats åt ett annat håll gjorde sig vardagen återigen påmind för tjecken, som var rankad 100 när han chockslog den då elvafaldiga Grand Slam-vinnaren.

Men där andra spelare haft svårt att leva upp till hajpen (Horacio Zeballos, någon?) har Rosol faktiskt gått åt helt rätt håll. Rankningsklättringen inleddes redan i slutet av förra året, men det stora klivet tog han först våren 2013. Då bärgade han nämligen sin första ATP-titel i karriären, i Bukarest.

Och som han gjorde det.

Tappade bara ett set (mot Andreas Seppi i åttondelsfinalen) och körde fullständigt över motståndarna i slutrundorna: 6-3, 6-1 mot Viktor Roicki i kvarten, 6-2, 6-3 mot regerande mästaren Gilles Simon i semin och 6-3, 6-2 mot Guillermo Garcia-Lopez i finalen.

Framgångarna i de större turneringarna har uteblivit, men han har haft en ordinarie plats i Tjeckiens Davis Cup-lag (spelat två singlar och en dubbel i år) som ju försvarade sitt guld efter finalseger mot Serbien i förra veckan.

Har som bäst varit rankad 33 i år (i maj), vilket är en karriärsmässig toppnotering, och avslutar året på plats 47 – det vill säga 25 placeringar bättre än 2012.

En på det hela taget mycket bra säsong för Rosol.

* * *

46. SAM QUERREY

Ålder: 26.
Rankningspoäng: 960.
Titlar: 0.
Matchfacit: 27-22.
Bästa GS-facit: Australiska/Franska öppna, 3:e omgången.

Ett mellanår för amerikanen. Nästan hela 2011 och delar av 2012 spolierades ju av skador, och i år har han äntligen fått vara skadefri – vilket så klart inneburit att förväntningarna varit höga på USA-tvåan. Den starka avslutningen på 2012 gav honom en fin plats på rankningen, 22, och fina förutsättningar att leva upp till dem.

Men det ville sig inte riktigt.

Han inledde visserligen året hyfsat bra, klättrade upp till plats 18 på rankningen och blev USA-etta framför John Isner. Det lossnade dock aldrig för Querrey och när framgångarna uteblev även under den amerikanska hardcourt-hösten var floppen ett faktum. Efter att ha åkt ut redan i första omgången i Shanghai Masters (i raka set mot Tommy Haas) valde han att sitta ut resten av säsongen på grund av en magskada.

Detta innebar i sin tur att han avslutade 2013 utan att ha gått till final i någon turnering och på plats 46 på rankningen. Det är blott den andra säsongen sedan 2008 som han inte spelat en enda final under hela året (spelade inga finaler 2011), vilket får anses anmärkningsvärt med tanke på att han varit i stort sett helt skadefri och under de senaste åren lyfts fram som en potentiell tronarvinge till Andy Roddick.

Så nej, det här resultatet kan Querrey knappast vara nöjd med.

* * *

45. DENIS ISTOMIN

Ålder: 27.
Rankningspoäng: 965.
Titlar: 0.
Matchfacit: 32-30.
Bästa Grand Slam-resultat: US Open, åttondelsfinal.

Det har svajat lite emellanåt, men på det hela taget måste 2013 betraktas som ett bra år för Denis Istomin. Formsvackan kom visserligen med sämst tänkbara tajming, nämligen under sommaren då det ju spelas tennis på gräs – ett underlag som han behärskar bättre än många andra. I Wimbledon blev det förlust redan i första omgången, och eftersom han hade en åttondelsfinal och 180 poäng att försvara där dalade han under sommaren ner till plats 67 på rankningen.

Det vägde han dock upp med några riktigt imponerande insatser i US Open. Först slog han ut (förvisso formsvage) Nicolás Almagro i första omgången, sedan avfärdade han Tobias Kamke i raka set. Följde upp det med att kämpa ner Andreas Seppi i en femsetare (där italienaren kvitterat till 2-2 i set efter att Istomin vunnit de två första) och hade sedan 1-0 mot titelförsvararen Andy Murray i åttondelsfinalen innan han till slut nöttes ner i fyra set.

Höstsäsongen avslutades sedan med de inte så överdrivet heta siffrorna 5-5 i matchfacit, men hans spelmässiga jämnhet i kombination med succén på Flushing Meadows innebär att han befäster sin plats inom topp 50 ännu ett år.

* * *

44. RADEK STEPANEK

Ålder: 35.
Rankningspoäng: 970.
Titlar: 0 (1 i dubbel).
Matchfacit: 16-17 (24-14 i dubbel).
Bästa Grand Slam-resultat: Australiska öppna, 3:e omgången.

34 år gammal and still going strong. Tillsammans med Leander Paes har han rönt stora framgångar i dubbeln de senaste åren. I år har paret adderat seger i US Open (slog bröderna Bryan) och semifinal i Wimbledon till meritlistan.

Att det är främst dubbeln Stepanek numera satsar på råder det ingen tvekan om. Resultaten talar för sig själv.

Det är därför väldigt imponerande att veteranen nu parkerar sig inom topp 50 vid säsongens slut för tredje året i rad. Visst, i singeln är han inte i närheten av lika konkurrenskraftig som i dubbeln, men han får ändå med sig resultaten och poängen. Det tre Challenger-titlarna (Prostejov, Orleans, Mons) är säkerligen stor del i Stepaneks höga rankning, men det spelar inte så stor roll.

Jämfört med 2012 har årets säsong varit något svagare. I ATP-sammanhang tog han sig i år som bäst till två singelkvartsfinaler (Eastbourne, Wien) och två dubbelfinaler (seger i US Open, förlust i Washington) och semifinal i Wimbledon.

Förra året gick han till final i Düsseldorf, semifinal i Memphis och kvartsfinal i Shanghai, Halle och Brisbane i singeln med ett matchfacit på 24-26 och bärgade en rad tunga titlar i dubbeln (Australiska öppna, Miami Masters och Shanghai Masters, gick dessutom till final i US Open) med ett matchfacit på övertygande 42-11.

Men för att göra hans säsong 2013 rättvisa måste vi väga in hans Davis Cup-resultat: 2-1 i singeln (segrar över Juan Mónaco och Dusan Lajovic, förlust mot Novak Djokovic) och 2-1 i dubbeln. Men framför allt: För andra året i rad vann han den avgörande singelmatchen i DC-finalen. Det är han den förste spelaren någonsin att göra.

Med allt detta sagt tycker jag ändå att hans 2013 varit hyfsat likvärdig säsongen 2012. Jag hade i alla fall inte väntat mig att han skulle vara så högt rankad i singeln vid årets slut.

* * *

43. ROBIN HAASE

Ålder: 26.
Rankningspoäng: 977.
Titlar: 0 (2 finaler).
Matchfacit: 30-26.
Bästa Grand Slam-resultat: Franska öppna, 2:a omgången.

Han har haft sina svackor, men 2013 har överlag varit ett bra år för holländaren. Finalerna i Gastaad (förlust mot Mikhail Juzjnyj) och Wien (förlust mot Tommy Haas) och semifinalerna i Zagreb och Kitzbühel de klart största höjdpunkterna.

Dessutom ett gäng imponerande segrar (mot dåvarande världsåttan Jo-Wilfried Tsonga i Wien, till exempel).

Inledde året på plats 54 på världsrankningen och var nere på 77 under sin värsta svacka, efter att ha radat upp fem raka förluster och totalt 3-8 i matchfacit mellan februari och april.

Han har varit på rätt sida om 100-strecket i tre år nu, Haase. Det visar på en stabilitet som väger upp avsaknaden av effektiva vapen i arsenalen.

* * *

42. JUAN MÓNACO

Ålder: 29.
Rankningspoäng: 1,015.
Titlar: 1 (2 finaler).
Matchfacit: 25-23.
Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, 3:e omgången.

Ojojoj. Var ska vi börja? Nämen, så här. Det är inte fullt så illa som det vid en första anblick kan se ut. Okej, han var världstia så sent som i oktober 2012, men uttrycket ”på lånad tid” har nog aldrig någonsin varit så passande som i fallet Juan Mónaco.

Han är en bra spelare, inget snack om den saken. En grusspecialist med hyfsad allround-kompetens (vad gäller underlag, alltså). Lite lat och träningsovillig förvisso, men det väger han oftast upp med relativt hög kapacitet. Då pratar jag alltså om den tekniska biten – vad gäller fysiken finns det inte mycket att klaga på. Skulle dock kunna ta ännu ett kliv framåt om han jobbade hårdare på att utvecklas som tennisspelare i stället för att lita på sin fysiska kapacitet och krigarinstinkt.

2012 var ett sådant där magiskt år då allt klaffade för argentinaren. Han lyckades i princip krama ur all kapacitet som ryms i hans kropp, till sista droppen. Detta, i kombination med andra komplexa omständigheter, ledde till att han under några veckor kunde titulera sig världstia och under nästan hela året var rankad inom topp 20.

I år kom verkligheten ikapp Juan Mónaco. Konkurrensen hårdnade en aning, medan argentinaren slog av på takten. Det kom verkligen inte som någon chock när han trillade ur topp 20 i somras, om man säger så.

Rent krasst och sett till spelmässig kapacitet bör Mónaco ligga någonstans mellan 20 och 40 på rankningen. Att etablera sig inom topp 20 kräver en långsiktig stabilitet som han i nuläget helt enkelt inte har. Att överprestera, som han gjorde under nästan ett års tid 2012, är liksom inte hållbart i längden. Gav han sig fan på det och gick all in på sin tennis så skulle han nog kunna parkera sig runt 15-20-strecket, men plats 42 är egentligen inte genomruttet med Mónaco-mått mätt.

Det är inte på något vis bra. Nej, jag tycker att han borde ha kunnat bromsa rankningsraset och landat någonstans runt 30, men ett praktfiasko är det inte.

Det som däremot förvånade mig under året var att han inte presterade bättre på grus. På grus är han nämligen normalt sett alltid giftig, och det är under våren han brukar plocka majoriteten av sina poäng. Han vann visserligen i Düsseldorf i maj, men det var hans enda riktigt framgångsrika turnering fram till finalen i Kitzbühel i juli (som rankningsmässigt kom lite som en skänk från ovan).

* * *

41. CARLOS BERLOCQ

Ålder: 30.
Rankningspoäng: 1,020.
Titlar: 1.
Matchfacit: 28-25.
Bästa GS-resultat: Australiska öppna/US Open, 2:a omgången.

2013 har onekligen varit veteranernas år. Inte enbart, mycket har så klart också handlat om tourens ynglingar. Men gammelgäddorna har generellt rönt stora framgångar i år.

Carlos Berlocq är en av dem. 30 år gammal gör han sin överlägset bästa säsong i karriären. Bärgar sin första titel någonsin (i Båstad, finalseger över Fernando Verdasco) och tar sig vidare till andra omgången i två Grand Slam-turneringar för blott andra gången (första gången var 2011).

Lite av en expert på att hamstra poäng, Berlocq. Har under nästan hela sin karriär varit en stabil Challenger-spelare som aldrig riktigt kunnat hävda sig i ATP-sammanhang.

Förrän nu, alltså.

Han nådde aldrig toppnoteringen 37 på rankningen från i fjol och var som lägst nere på plats 85, men på det hela taget ett riktigt starkt år för argentinaren.