Juan Martín del Potro är utslagen ur Australiska öppna.

Nej, det var inte Rafael Nadal som fällde jätten från Tandil i en efterlängtad kvartsfinaldrabbning.

Det var inte heller en spelare som normalt brukar räknas som ”knepig” att möta tidigt i Grand Slam-turneringar, som har mycket högre kapacitet än rankningen antyder, eller har spelmässiga vapen som är svåra att hantera även för toppspelare.

Det var Roberto Bautista Agut. 25 år gammal, rankad 62 i världen.

En doldis, med andra ord.

Det ska omgående sägas att Bautista Agut var i riktigt bra form inför Australiska öppna och inte på något sätt är en dålig spelare. Slog framtidslöftena Benoit Paire och Jack Sock och tog set mot mammutservaren John Isner i Auckland förra veckan. I första omgången här i Melbourne tappade han blott fyra game mot amerikanen Tim Smyczek (6-2, 6-1, 6-1). Såg några av 25-åringens matcher under 2013 och överraskades lite av att han är rätt så jämn på alla underlag. Är väl kanske generellt lite bättre på hardcourt än grus – vilket är ovanligt bland spanska spelare – men inget uppseendeväckande.

Mot Juan Martín del Potro i dag spelade han oerhört aggressivt, och mycket offensivare än han brukar. Ungefär fem miljoner (läs: 72) winners slog han, och i sammanhanget blygsamma 53 oprovocerade misstag. Jagade ut argentinaren i hörnen, för att sedan kliva fram i banan och avsluta framme vid nät. Returnerade också rysligt bra genom i stort sett hela matchen och hade grym längd på både grundslag och slice, vilket satte del Potro under stor press.

Samtidigt märktes det att världsfemman inte trivdes i den extrema hettan (matchen spelades sent på kvällen australisk tid, men det var ändå över 30 grader varmt). I femte set såg han sliten ut, och när han inte lyckades få hål på spanjoren i hans serve kändes det som att det bara var en tidsfråga innan turneringens hittills största skräll skulle bli ett faktum.

4-6, 6-3, 5-7, 6-4, 7-5 blev det till slut.

Och att del Potro till slut vek ner sig i avgörande set är inte överdrivet förvånande. Dels har han klappat ihop förut, mestadels på grund av soppatorsk. Så även nu. Han hade helt enkelt inte den fysiska orken att stå emot Aguts bombardemang, och inte heller den psykiska orken att kriga till sig segern.

Om det här hade varit ett undantag som bekräftar regeln så hade det inte funnits någon som helst anledning till oro. Då hade det här bara avskrivits som en flopp och motiverats med att Roberto Bautista-Agut gjorde sin livs match, medan Juan Martín del Potro hade en dålig dag på jobbet. En 62-rankad doldis ska på papperet inte kunna slå en världsfemma i en Grand Slam-turnering, men det händer. Det behöver nödvändigtvis inte ens finnas någon liten orimlig faktor  i en sådan skrällförlust. Bollen är rund och så vidare. Skrällar är ibland oundvikliga, helt enkelt. De kan bero på tuffa lottningar. Eller att motståndaren, som i sin roll som underdog kan slappna av och spela ett högriskspel med väldigt små marginaler, gör en supermatch – medan toppspelaren i fråga underpresterar. Det hände Roger Federer mot då 116-rankade Sergej Stakhovskij i Wimbledon förra året. Likaså Rafael Nadal mot då 135-rankade Steve Darcis i samma turnering.

Men för del Potros del händer sånt här på tok för ofta. Dessa chockförluster staplas liksom på varandra med några turneringars mellanrum, och vid en samlad bedömning är det ibland svårt att inte dra ganska illavarslande slutsatser.

Är han verkligen så bra som vi tror?

Har han verkligen vad som krävs för att vinna en till Grand Slam (det har ju gått över fyra år sedan sist)?

Om vi svarar ja på båda ovanstående frågor, eller ens en: När. Sjutton. Ska. Han. Då. Börja. Leverera?

Vi har pratat om Juan Martín del Potro som (det som en gång i tiden kallades) Big Fours främsta utmanare sedan han vann den där bucklan i US Open 2009 (efter seger över Roger Federer i en femsetsrysare).

Sedan dess har han nått en Grand Slam-semifinal. En! Och det var i Wimbledon förra året. Att jämföra med världstian Jo-Wilfried Tsonga, som efter sin final i Australiska öppna 2008 (förlust mot Novak Djokovic) har nått fyra (Australiska öppna 2010, Wimbledon 2011-2012, Franska öppna 2013) och dessutom fyra kvartar (del Potro har nått tre sedan US Open 2009). Trots det pratas det sällan om att Tsonga ska vinna en Grand Slam. Kanske delvis för att Tsonga är tre år äldre, men ändå.

Novak Djokovics, Rafael Nadals, Roger Federers och Andy Murrays styrka har under deras storhetstid inte uteslutande handlat om hög maxnivå – det har handlat om hög lägstanivå.

Sedan Djokovic slog igenom på allvar i och med sin final i US Open 2007 (förlust mot Federer) har han åkt ur före kvartsfinalrundan i en Grand Slam-turnering vid blott två tillfällen (Wimbledon 2008 och Franska öppna 2009). Han har alltså gått till kvartsfinal eller längre i 20 av 22 spelade GS-turneringar. Gått till final i 10 av de senaste 13 (vunnit 5 av dem). Bärgat minst en buckla per säsong de senaste tre åren. 126-18 i matchfacit 2008-2013. Ett suveränt resultat.

Murrays är inte lika bra, men nog så imponerande: Kvartsfinal eller bättre i 15 av de 19 senaste turneringarna han spelat (stod över Franska öppna 2013, åkte ut före kvarten i Australiska öppna och US Open 2009, Franska öppna och US Open 2010) sedan han gick till sin första GS-final i US Open 2008. Spelade fyra raka finaler mellan Wimbledon 2012 och Wimbledon 2013 (stod över Franska öppna, så som ni förstår menar jag fyra raka i de turneringar han ställde upp i). 91-17 i matchfacit. Vunnit två bucklor på lika många år. Makalöst.

Nadal och Federer behöver vi inte gå in på, de står (än så länge) i en klass för sig rent resultatmässigt.

Juan Martin del Potro då? 34-12 i matchfacit. Har fått respass före kvarten i nio turneringar sedan US Open 2009. Tre gånger har han åkt ut mot förhandsfavoriter (Djokovic i Franska öppna 2011, Nadal i Wimbledon 2011, Ferrer i Wimbledon 2012). Minns i och för sig inte om Ferrer faktiskt var favorit just i Wimbledon-kvartsfinalen 2012, men det betraktades inte som någon vidare sensation att spanjoren vann.

Det innebär alltså att del Potro vid sex tillfällen åkt på pumpen mot spelare som han normalt sett ska besegra – särskilt om man aspirerar på titeln som toppgiganternas främsta utmanare.

Or make that seven, i och med Roberto Bautista-Aguts seger i dag.

Jag kan inte hjälpa att bli en liten gnutta provocerad av att del Potro, fortfarande, än i dag förlorar matcher på grund av bristande uthållighet. Jag menar, det har gått tre hela säsonger sedan handledsskadan som spolierade hans 2010. Vägen var ganska (men inte överdrivet) lång och snårig, men han tog sig tillbaka till toppen i slutet av 2011.

Sedan dess har han mer eller mindre stått och stampat.

För ja, visst var det väl hyfsat imponerande att han tog sig till fyra kvartar och en åttondel i Grand Slam-sammanhang 2012. Eller att han var i två Masters-finaler förra året (Indian Wells, förlust mot Nadal och Shanghai, förlust mot Djokovic). Och så vidare.

Men även Masters är ju i övrigt ett statistiskt sorgebarn för del Potro: Tre finaler totalt, lika många förluster. Världssjuan Tomás Berdych har varit i lika många, men vunnit en av sina (Paris 2005). De senaste tre åren har Berdych överlag betydligt bättre Masters-facit än del Potro. 2013 hade han till exempel 21-9 i matchfacit – i jämförelse med del Potros 16-8 (och då gick han ändå som sagt till två finaler).

Vad argentinaren däremot är en baddare på är att vinna 250- och 500-turneringar (där han ofta är toppseedad, i vissa fall andraseedad, i sällsynta fall tredjeseedad). Men inte ska väl det räcka för att ständigt pekas ut som elitens utmanare #1?

Man kan ha massor av invändningar mot denna redogörelse. Som att del Potro generellt är ett större hot mot Nadal, Djokovic, Murray och Federer än till exempel Berdych och Tsonga, trots att framför allt Berdych är en stabilare spelare som levererar jämnt över ett år. Eller att argentinaren har högre maxkapacitet och därför har bättre chans att skrällvinna i Grand Slam-sammanhang. Eller att del Potro faktiskt vann den enda Grand Slam-final han någonsin spelat, medan Tsonga och Berdych (Wimbledon 2010, mot Nadal) förlorade sina.

Men den här ojämnheten är alarmerande. För att vinna en Grand Slam som kvartsfinalseedad spelare måste man slå minst en, troligen två, i värsta fall tre av spelarna i stjärnkvartetten Nadal-Djokovic-Murray-Federer – och det är mycket svårare nu än det var 2009, eftersom både Djokovic och Murray utvecklats enormt (och Nadal hittat ett spel som fungerar på hardcourt) sedan dess. Bara att vara semifinalseedad innebär ju en snårig väg till seger, eftersom man, generellt, måste slå två av tre spelare i trion Nadal-Djokovic-Murray.

Med all respekt för Roberto Bautista-Agut, men som rankad 62 i världen ska det inte räcka med att göra en strålande insats för att fälla giganternas främsta utmanare och tourens enda egentliga Grand Slam-aspirant utanför stjärnkvartetten.

Surt också att del Potro med stor sannolikhet sumpar chansen att knipa positionen som världstrea framför näsan på Murray och David Ferrer, men sånt är livet. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Skulle dock ljuga om jag sa något annat än att mitt förtroende för del Potro – på ett spelmässigt plan – fått sig en ny törn efter den här floppen. Jag menar, med tanke på lottningen var ju Australiska öppna 2014 som bäddat för del Potro! Om inte det räcker och han fälls av hetta i kombination med svag fitnessnivå, vad krävs då för att han faktiskt ska leva upp till sina skyhögt ställda förväntningar?

* * *

Nåväl. Vad har hänt i övrigt i dag då?

Jo, detta:

18-årige hemmahoppet Nick Kyrgios gjorde en fenomenal insats mot 28-rankade Benoit Paire. Tog ledningen med 2-0 i set och gick mot segern.

Kanske blev den annars så mentalt svage Paire triggad av att ha en hel fanatisk publik emot sig (som inte nöjde sig med att heja på sin favoritspelare, utan buade även ut och försökte psyka dennes motståndare), men i tredje set ryckte Paire upp sig – och visade varför han lyfts fram som en framtida stjärna. Han har talang, Paire. Och kapacitet. I femte set hade Kyrgios så svåra kramper att han knappt kunde stå på benen, ännu mindre returnera Paires servar. Fransmannen å sin sida såg ganska obekymrad ut, trots den extrema hettan (matchen spelades samtidigt som del Potro-Agut, då det alltså var över 30 grader varmt).

6-7(5), 6-7(5), 6-4, 6-2, 6-2 blev slutsiffrorna. Oerhört imponerande match av Kyrgios, förlusten till trots. Har varit väldigt kul att följa honom under den här turneringen.

Likaså hans ett år yngre landsman Thanasi Kokkinakis, som föll i raka set mot Rafael Nadal: 6-2, 6-4, 6-2. Siffrorna ser kanske små ut, men då ska man komma ihåg att Kokkinakis bara är 17 år gammal. Han stod upp bra och gjorde en riktigt bra match utifrån sina förutsättningar.

* * *

Caroline Wozniacki nollade 62-rankade amerikanen Christina McHale i första set. Det följde hon upp med att tappa andra set med 6-1. Hon redde dock ut trasslet och plockade tredje set med 6-2. Svängigt värre.

Svenske tränaren Thomas Högstedt blev för övrigt varnad för coachning under matchen, enligt uppgift för att ha skrikit ”Come on!” (ej verifierade uppgifter, ska tilläggas – det är mycket möjligt att Högstedt ägnade sig åt någonting som kan ha tolkats som coachning). Coachning är ju tillåtet på WTA-touren, men då Grand Slam-turneringarna arrangeras utanför ATP:s och WTA:s kontroll gäller andra regler.

* * *

Världstrean Maria Sjarapova hade stora bekymmer i hettan och pressades till tre set mot 44-rankade Karin Knapp: 6-3, 4-6, 10-8.

* * *

20-årige Jack Sock stod upp riktigt bra mot Gaël Monfils i sin andrarunda, men fransmannen kunde ändå vinna i raka set: 7-6(2), 7-5, 6-2. Blev faktiskt imponerad av Sock. ”Le Monf” är som bekant i ruggigt bra form, men Sock hängde med riktigt bra i spelet och pressade alltså fram ett tiebreak i första set. I andra set låg han under med ett break genom hela setet, men bröt plötsligt tillbaka när det behövdes som mest – nämligen då Monfils servade för setet vid ställning 5-4. Han tappade dock omgående serve på nytt och kunde inte upprepa bedriften. Lite snopet.

Nåväl. Nu blir det hur som helst en drömtredjerunda (hehe) mellan Monfils och Nadal. Den vill ni inte missa!

* * *

Talangen Sloane Stephens kom undan med blotta förskräckelsen mot doldisen Ajla Tomljanovic: 3-6, 6-2, 7-5. Stephens hade break och 3-0 i avgörande set innan matchen avbröts på grund av regn. När den senare återupptogs plockade Tomljanovic fem raka game och servade för matchen.

Hur det gick? Dubbelfel. Bruten. Förlorade tre raka game. Ridå.

* * *

Donald Young slog Andreas Seppi i fem set! Det var ju något av en skräll, förstås. Young som i princip befunnit sig i en formsvacka sedan 2011, typ. 4-6, 6-2, 3-6, 6-4, 7-5 blev det, hur som helst.

* * *

En till synes halv invalid Gilles Simon har bitit ihop och plågat sig igenom två raka femsetare nu – och vunnit dem. 4-6, 7-6(3), 6-7(5), 6-1, 6-2 mot Marin Cilic i dag.

Det är ju en rätt ordentlig skräll, med tanke på att hans medverkan i turneringen äventyrats av benskadan (ännu oklart exakt hur han är skadad, men skadad är han). Journalister på plats rapporterade tidigare i veckan att Simon knappt kunde gå själv efter ett träningspass. För en vecka sedan hoppade han till och med på kryckor, efter matchen mot Richard Gasquet i en uppvisningsmatch i Kooyong (under vilken han ska ha ådragit sig skadan).

Jäkligt imponerande.

Eller som en twittrare uttryckte det:

”Really Tomic, your leg was hurting? Ask Gilles Simon what pain is about.”

* * *

Martin Klizan och Stephane Robert.

Japp, det blir dessa båda lyckostar som på lördag gör upp om en plats i åttondelsfinalen.

Detta sedan Klizan avfärdat Blaz Rola (6-4, 6-3, 5-7, 7-6) och Robert besegrat Michal Prznysischznysznjyj (7-6, 6-1, 6-7, 6-1). Nej jag bara skojar. Przysiezny heter han. Men det är alltid ett jäkla sjå att stava hans namn. Har hittills inte lyckats en enda gång utan att kolla på fusklapp (har dock inte gjort ett riktigt ärligt försök, ska erkännas).

* * *

Milos Raonic smyger fram under radarn. 7-6(9), 6-4, 6-4 mot Victor Hanescu. Inte ett jätteimponerande resultat, men ändå seger i raka set.

Möter Grigor Dimitrov, som spöade Yen-Hsun Lu i raka set (6-3, 6-3, 7-6), i tredjerundan. Det kan bli en mycket intressant match. Båda har sett ganska bra ut hittills. Känner väl spontant att Raonic borde vinna den matchen, men det är inte en totalt självklarhet.