Startsida / Inlägg

Rusty rostar aldrig

av Henrik Ståhl
Lleyton Hewitt bärgade titeln på hemmaplan i Brisbane.
Lleyton Hewitt bärgade titeln på hemmaplan i Brisbane.

Ett dubbelfel och tre grova missar satte tonen direkt för Roger Federer i hans första Brisbane International-final i karriären.

När han slog bort sig för 24:e gången, den här gången med setboll mot sig, satte han samtidigt spiken i kistan för vad som måste vara ett av hans sämsta set någonsin.

Jag tänkte först att han kanske blev lite tagen på sängen över Lleyton Hewitts osedvanliga aggressivitet och hårda serve. Men nej, det där setet handlade inte om någonting annat än att Federer var fullständigt under isen. Hewitt gjorde ingenting extraordinärt och tvingades heller aldrig göra det. Federer skänkte bort det på ett silverfat.

Hewitts spelmässiga övertag höll i sig i andra set. Federer började då visserligen få ordning på sin serve men hittade ingen trygghet i sitt spel, medan hemmafavoriten fortsatte gasa på som i första set. Framför allt sökte Hewitt sin raka forehand, både inside out och mot Federers backhandruta, mycket oftare än vad man är van vid. Det gav resultat – själv minns jag faktiskt inte när jag sist såg Hewitt slå så många winners mot en så pass tuff motståndare. Slog dessutom många servar i uppemot 200 km/h – och vann 80 procent av poängen i förstaserve.

Australierns taktik var lika enkel som effektiv: Sätta hög press på Federer med aggressivitet och samtidigt spela med tillräckligt stora marginaler för att hålla antalet oprovocerade misstag nere.

När de båda veteranerna nått 4-4 i andra set kändes det som att Hewitt fortfarande hade momentum, trots att Federer hittat både matchrytm och serve i takt med att bollduellerna blev längre.

Då, som från absolut ingenstans, slarvade Hewitt bort en 40-0-ledning i egen serve efter en rad för dagen sällsynta missar. ”Rusty” blev bruten – och Federer säkrade kvitteringen med tre raka serve-ess (totalt fem raka, eftersom han avslutade sitt föregående servegame med två) och en forehandwinner.

I avgörande set var det i stället Hewitt som fick kämpa i motvind. Från ungefär mitten av andra set och fram till inledningen av tredje hade Federer hållit sina servegame utan större bekymmer, samtidigt som han hela tiden naggat på australierns.

Ett enda svajigt servegame skulle visa sig bli helt matchavgörande. Och det var inte Hewitt som vek ner sig, vilket jag förutspådde (vi har ju knappast glömt hans åttondelsfinal mot Mikhail Juzjnyj i US Open förra året, då han tappade 5-2 till 7-5 i femte set). Jag trodde helt enkelt att han inte hade nerverna för att stänga den här matchen mot sin gamle nemesis, att tvivlen skulle börja komma smygande när matchen nu gått in i en så avgörande fas.

Jag hade fel.

Roger Federer.
Roger Federer.

Federer slumrade till i några minuter och blev till synes enkelt bruten. Hewitt kunde sedan rycka fram till en komfortabel 4-1-ledning – och vann sedan sina två återstående servegame: 6-1, 4-6, 6-3.

Sju breakbollar brände Federer i det avgörande setet. Fyra av dem vid 1-1, efter två maratongame i australierns serve. Oerhört svagt att Federer, måste sägas. På många av de där sju breakbollarna hade han faktiskt riktigt bra chanser att bryta, men slog bort sig eller tog kostsamma felbeslut.

Den här osäkerheten som kryper in under skinnet på Federer i tid och otid, varifrån kommer den egentligen? Jag menar visst, han blev pressad i semifinalen mot Jeremy Chardy, men hade sin serve att falla tillbaka på när det krisade och kunde slutligen ta en kontrollerad tresetsseger. Ingenting i den matchen eller föregående matcher antydde en formdipp från världssexan. Det är allmänt känt att han har problem både mot kraftfulla spelare som Tomás Berdych (en kategori som Chardy tillhör – särskilt på snabb hardcourt – om än inte i samma grad) och mot defensiva specialister med exceptionella returneringsförmågor som Hewitt.

Ändå är det en solid prestation mot Chardy men en på det hela taget blek insats mot Hewitt. Varför? Federers fotarbete var verkligen under all kritik i dag, framför allt i första set. Han hann inte alls med trots att tempot inte var blixtrande, och kom ofta helt fel till bollen – vilket över 50 oprovocerade misstag ger en god fingervisning om. Så trögfotad som han var i finalen har han inte varit under hela veckan. Så vad hände?

Jag tror att det är så enkelt som att Federer sedan 2012 inte bara tappat på det spelmässiga planet, utan även det fysiska. Det var ganska ofta förra året som han följde upp en tuff runda som gått till avgörande set med en plattmatch (Franska öppna är ett av de bästa exemplen, då han föll i raka set mot Jo-Wilfried Tsonga i kvarten efter att ha vänt 0-2 i set mot Gilles Simon i åttondelen). Han har också generellt problem med att hålla intensiteten uppe under en hel match. Han spelade långt ifrån felfritt i andra set och fick det med sig med hjälp från Hewitt. Om inte Hewitt hade svajat där så hade den här finalen mycket väl kunnat sluta i ren förnedring för schweizaren.

Och Federers killer instinct, den var ju som bortblåst i dag. Det är med break mot sig som Rafael Nadal och Novak Djokovic visar prov på sin excellens, precis som Federer gjort genom åren. Nu viker han i stället ner sig vid motgång.

Man ska kanske inte dra på för stora växlar av enbart den här matchen, Federer tar trots allt även med sig en del positiva saker från den här veckan i Brisbane. Till exempel att han generellt börjar hitta stabilitet i serven igen. Däremot hade en titel här varit väldigt viktig för Federers självförtroende inför Australiska öppna.

– Det här var tyvärr en sån där match som bara rann mig ur händerna, säger världssexan själv om nederlaget.

Jo, visst. Problemet är bara att de matcherna har duggat ganska tätt under det senaste året. Federer hade behövt stoppa blödningen ordentligt efter en lyckad men inte felfri inomhushöst och visa att han kan ta sig igenom en hel tävlingsvecka som en vinnare. Förutsättningarna nu var snudd på perfekta – bättre lottning än så här är svårt att få (om man inte vill börja spela 250-turneringar med allra lägst status och svagast startfält).

Lottningen i Melbourne lär inte bli lika enkel.

Vill man gå långt i de största turneringarna och utmana om de tyngsta titlarna funkar det inte att ha ”en sådan där match” i tid och otid.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB