Ni såg väl Miami-finalen mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal i söndags?

Klart ni gjorde.

Därför ska vi nu prata om de positiva besked vi fick – från både ”Djoker” och ”Rafa”.

Få insatta kan på förhand ha trott att den här finalen skulle sluta med annat än seger för världstvåan Novak Djokovic.

Miami Masters är förvisso en av blott tre Masters-bucklor som lyser med sin frånvaro i Rafael Nadals troféskåp (Shanghai och Paris Masters är de andra), trots tre tidigare finaler, så spanjoren hade gott om incitament att vinna – och hans vinnarskalle huserade säkerligen inga andra tankar än just seger.

Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan dock ha inbillat sig att det skulle räcka mot en Djokovic på så bra spelhumör.

Men att det skulle bli en sådan kross?

Okej, det var oväntat. Nadal hade trots allt sett riktigt bra ut fram till finalen: 6-1, 6-3 mot Lleyton Hewitt, 6-1, 6-0 mot Denis Istomin, 6-2, 6-2 mot Fabio Fognini och 4-6, 6-2, 6-4 mot Milos Raonic.

Djokovic å sin sida gick stärkt ur Indian Wells, där han bärgade titeln trots att han inte spelade särskilt bra. I Miami var lägstanivån generellt högre – och i finalen mot sin stora rival presterade han mästerlig tennis. Att hävda att det var hans bästa match i år är ingen överdrift, tycker jag.

Med undantag av de inledande gamen i första set hade Djokovic full kontroll över matchen och Nadal blev faktiskt så där utklassad som han normalt bara blir på hardcourt inomhus. Inget konstigt i sig att han har kontroll, den gode Djokovic. Eller att han presterar som allra bäst mot just Nadal.

Och vi ska komma ihåg att det här slaget utkämpades på serbens territorium. Rafael Nadal har erkänt svårt på hardcourt i allmänhet och jag skulle vilja påstå att han, med dagens hårda konkurrens och efter att ha mejslat fram ett mer effektivt offensivt spel på snabbare underlag, i synnerhet har problem med långsam hardcourt (vilket gjorde hans seger i Indian Wells så mycket mer imponerande än triumferna i Montréal och Cincinnati) medan Djokovic nu vunnit totalt fyra titlar i Miami och lika många i långsamma Australiska öppna. Det är helt enkelt hans bästa underlag – och ett av spanjorens sämsta (vid sidan av inomhusharcourt). Myten om att Nadals svårigheter enbart beror på spelets tempo och banans hastighet har vi redan slagit hål på. Enough said.

Jag fick faktiskt lite flashbacks från 2011 i den här matchen. Nadal såg uppgiven ut, nästan från start. Han gjorde kanske inte sin bästa match i mannaminne, om man säger så, men det var samtidigt inte på något sätt ett magplask. Förutom på ett strategiskt plan.

Att Nadal matade forehandcross och rak backhand mot Djokovics backhand var en gåta. Serbens backhand var ju helt orubblig, och under sådana förutsättningar har han övertaget i forehand-backhand-dueller mot Nadal alla dagar i veckan. Betydligt bättre gick det för världsettan när han attackerade Djokovics forehand (särskilt med cross court-backhand eller mer flack inside out-forehand).

Ändå envisades han med att låsa fast spelet mot Djokovics backhand – med resultatet att serben kunde jaga honom i sidled med penetrerande grundslag, vinkla ut honom i hörnorna och ständigt ta det offensiva kommandot. Märkligt.

Men överlag: Det här var en sådan där dag då Nadal inte rådde på Djokovic. Sedan 2011, då en hel drös sådana dagar radades upp som ett pärlband, har deras rivalitet böljat fram och tillbaka, och sedan Nadals segrar i Franska öppna, Montréal och US Open förra året är det Djokovic som haft övertaget.

Jag ser ändå fler sundhetstecken än orosmoln från Nadal efter Miami. Det bedrövliga spelet i Indian Wells var justerat och världsettan visar att formkurvan pekar åt rätt håll inför grussäsongen.

Det var dock Djokovic som gav flest positiva besked. Han har tagit sig igenom en knagglig säsongsöppning med flaggan i topp och vunnit Indian Wells och Miami back to back – för andra gången i karriären (första gången var 2011). En triumf endast han, Steffi Graf (1994, 1996) och Roger Federer åstadkommit (Federer vann dock dubbla dubblar – det vill säga totalt fyra titlar 2005 och 2006). Blott nio spelare har någonsin klarat av den här bedriften (Jim Courier 1991, Michael Chang 1992, Pete Sampras 1994, Steffi Graf 1994 och 1996, Marcel Rios 1998, Andre Agassi 2001, Kim Clijsters 2005, Federer 2005-2006, Djokovic 2011 och 2014).

Djokovic har skakat liv i sin spänstiga tenniskropp igen.

Det bådar gott inför vårens drabbningar.