Startsida / Inlägg

The Queen of Clay?

av Henrik Ståhl
Grusdrottningen Maria Sjarapova?
Grusdrottningen Maria Sjarapova?

Hon har vunnit sex av sina senaste åtta titlar på grus – och har snudd på osannolika 81,8 i vinstprocent på underlaget.

Vem hade kunnat tro att Maria Sjarapova skulle komma att bli en Queen of Clay?

Mycket har skrivits om Maria Sjarapovas transformering från en bambi på halt grus till en kraft att räkna med även när hon har ”the dirt” under fötterna. Nu senast Tennis Magazine-skribenten Peter Bodo, som lyfter fram intressant fakta.

Men låt oss börja från början:

År 2008 hade den då 21-åriga talangen Sjarapova redan vunnit 3 av sina totalt 4 Grand Slam-titlar (Wimbledon 2004, US Open 2006, Australiska öppna 2008) men ännu inte lyft en enda buckla på grus. I april det året vann hon så äntligen sin första, på det snabba gröna gruset på Amelia Island i USA (slog Dominika Cibulkova i raka set).

En axelskada höll henne sedan borta från touren mellan augusti 2008 och mars 2009, och först i maj 2010 fördubblade hon sin titelskörd på grus, när hon slog Kristina Barrois i finalen i Strasbourg. Under dessa år kämpade hon med att hitta tillbaka till storformen efter skadan, och den stora vändpunkten i hennes gruskarriär kom i Franska öppna 2011. Den då sjundeseedade ryskan låg under med 3-6, 1-4 mot Caroline Garcia i andra rundan, men lyckades vända matchen – och tog sig sedan hela vägen till semifinal (förlust mot Li Na, som vann titeln det året).

Dessförinnan hade hon dessutom bärgat titeln i Premier 5-turneringen i Rom, hennes dittills största triumf på underlaget.

Hon vann ju till slut sin efterlängtade Franska öppna-buckla 2012, efter ha slagit Sara Errani i finalen, och faktum är att Sjarapova hade 7 raka grusfinalsegrar mellan 2008 och 2013 (efter triumfen i Stuttgart i maj 2013 förlorade hon senare samma år två raka grusfinaler mot Serena Williams, i Madrid och Franska öppna).

I skrivande stund ligger hon fyra på listan över flest grustitlar bland aktiva spelare – och toppar alltså listan över bäst vinstprocent:

Skärmavbild 2014-05-03 kl. 12.54.48

Så, hur har då Maria Sjarapova egentligen blivit en så skicklig grusspelare? Har hon gjort stora förändringar i sitt grundspel? Lagt om sin forehand eller backhand? Ändrat serverörelse?

Nej, Peter Bodo söker ett betydligt enklare svar, och jag är benägen att hålla med honom (vilket inte alltid hör till vanligheterna): Sjarapova har helt enkelt mognat i sitt spel.

Vilket kanske inte är särskilt ologiskt, med tanke på att hon som sagt var blott 21 år gammal när hon vann sin första titel på underlaget.

Pete Bodos resonemang bygger på att en spelares framgångar sitter i fötterna, inte i armen eller handleden (det kan vi ju hålla med om, ifall vi får addera huvudet).

”This once was problematic for Sharapova, because she isn’t a great mover, nor does she have lightning swift reactions or reflexes. And that’s where clay came to her rescue”, skriver han.

Det är ju faktiskt väldigt logiskt. Sjarapova är långt ifrån den snabbaste spelaren på touren. Hon rör sig ganska klumpigt och har inga Spindelmannen-reflexer. Vilket generellt är ett problem på till exempel gräs, där hon inte alltid hinner komma rätt till bollen, eller justera sin sving vid oförutsägbara/låga bollstudsar. När serven är felfri, så hon kan domdera spelet, brukar det där lösa sig per automatik, men när serven fallerar blir det genast problematiskt för henne. Där kan gruset mycket riktigt ”rädda” Sjarapova, som får mer tid på sig att komma rätt till bollen och förbereda sina slag, och kan komma undan med en lite svagare serve.

Utifrån detta resonemang är det inte ett dugg märkligt att hon har problem mot kraftspelare som Williams, medan hon brukar utmanövrerar den taktiskt briljanta Agnieszka Radwanska enkelt; Radwanska ger Sjarapova den tid hon behöver – Williams tar den ifrån henne.

Att hon dessutom har ett psyke av stål, vägrar ge upp och inte låter sig nedslås av horribla missar och formdippar, utan bara nöter på och således alltid har potential att vända en säker förlust till solklar seger, gör henne extra giftig i största allmänhet.

Pete Bodos märkliga kvasiresonemang om att tennis är som ”ett parti dam (engelska: checkers) som spelas med en pistol mot tinningen” snarare än ett parti schack och att ”constructing a point is less like building a ship in a bottle than assembling a lamp from Ikea”, ger jag inte mycket för. Att jämföra tennis med att sätta ihop en Ikea-lampa tyder på viss taktisk arrogans från den gode herr Bodo. Att man, framgångsrikt, kan spela ett kraftfullt och offensivt spel på grus är inte ett bevis på att taktiska avvägningar är irrelevanta.

Men om inte annat så har Sjarapova bevisat att det inte alltid krävs ett strategiskt geni eller speltekniskt snille för att vända en negativ trend.

Ibland räcker det med att bita ihop, fortsätta kämpa och bara försöka hitta fotfäste på ett underlag som förbryllar dig.

Helt enkelt mogna.

Kanske dags för Andy Murray att göra likadant?

* * *

I ett annat inlägg reflekterar Peter Bodo över Rafael Nadals senaste tillkortakommanden. ”Vad har hänt med Nadal?”, helt enkelt.

Där lanserar han teorin att det helt enkelt handlar om ”champion’s fatigue”, det vill säga att Nadal lider av motivationsproblem efter sina stora framgångar. Han jämför med ”metal fatigue”, alltså att en bit metall försvagas och till slut går av om man bara böjer på den tillräckligt mycket och ofta.

Här är några utdrag:

”Everyone blinks. It’s a fact of life. The average person blinks 15 times a minute. But a tennis champion of the caliber of Roger Federer or Rafael Nadal can only blink half-a-dozen times in a career before critics and pundits begin to question the superiority that once made them giants among men—or at least men in short pants.”

Rafael Nadal.
Rafael Nadal.

”What’s wrong with Rafa is that he blinked. This was something that, while inevitable, isn’t predictable. You never know when it will happen in the back half of a champion’s career.”

”This isn’t a matter of technique or strategy. I don’t believe Nadal’s game has changed one iota, and it certainly hasn’t declined—how could it, in so short a period of time? What’s happened, it seems, is that at those moments when Nadal used to lift his game in a way that few players can, he’s been unable to rise with consistency above what might be called the norm.”

Som stöd för sin tes lyfter han bland annat fram Rafael Nadals kroppsspråk. Att han hänger med huvudet och släpar sig över från den ena sidan till den andra när han bränt en breakboll, till exempel. Och tittar mot sin egen spelarbox med ögon som vittnar om dåligt självförtroende och en känsla av hopplöshet i stället för att kasta blickar som säger ”det här är inte över än” mot sin motståndare.

Ja, vad säger ni? Låter väl inte helt orimligt. Var inne på lite samma sak i senaste avsnittet av Tennispodden. Fast just då lät det faktiskt nästan orimligt. Rafael Nadal MÄTT? En spelare som lever och andas tennis? Som förmodligen hellre skulle sälja sitt favoritlag Real Madrid till amerikanska riskkapitalister än förlora en tennismatch?

Men ja. Det kanske inte är så bisarrt ändå.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB