Jodå.

Vi visste det redan, men i går befäste hon den sanningen:

Maria Sjarapova är grusdrottningen.

Statistiken ljuger inte. 132-24 i matchfacit totalt på grus och 54-4 sedan 2012 är helt osannolika siffror för en spelare som kallat sig själv ”cow on clay”.

Men så här är det: Maria Sjarapova är Queen of Clay. Hon har gjort det till ett obestridligt faktum.

Finalen, turneringens överlägset bästa match – och årets bästa på damsidan över huvud taget, är vi nog många som hävdar – hade allt: magnifikt spel kryddat med magiska dueller, dramatik, nerv.

Till och med lite obligatoriskt smolk i bägaren. Det blir ofta så i matcher som har allt, att även mindre trevliga saker smyger in i matchbilden.

I det här fallet handlar det främst om Sjarapovas sölande.

Det sju minuter långa toabesöket mellan andra och tredje set var en sak, och egentligen bara en detalj i sammanhanget. Det var kronan på verket, om man vill vara lite ordvitsig.

Men även dessförinnan bände hon på reglerna in absurdum. Hon tog ofta långt över 30 sekunder på sig mellan poängen, trots att reglerna säger max 20:

”A maximum of twenty (20) seconds shall elapse from the moment the ball goes out
of play at the end of the point until the time the ball is struck for the first serve of the
next point. If such serve is a fault then the second serve must be struck by the server
without delay.”

Många gånger tog det över 30 sekunder mellan första- och andraserve. Det är ju verkligen under all kritik. Det hände till och med vid ett antal tillfällen att hon störde Haleps serve genom att ta tid på sig att ställa sig i rätt position. Som grädde på moset avbröt hon dessutom sin serve efter uppkast fler gånger än Halep gjort under hela året.

Om Sjarapova gjorde detta medvetet och således kan beskyllas för osportslighet?

Ja, till viss del. Klart det var medvetet. Inte nödvändigtvis för att störa Halep, utan snarare för att samla sig och hålla huvudet kallt i vissa lägen. Sjarapova gör alltid så, och det kan inte ha kommit som någon chock för Halep. Så länge inte domaren ingriper (vilket han borde ha gjort) måste man som spelare försöka slå undan alla tankar kring sånt här, fokusera på sitt eget spel och inte låta sig påverkas.

Men om nu Sjarapova var osportslig, var då hennes seger ”orättvis”?

Nej. Absolut inte. Även om Sjarapova hållit sig inom tidsgränserna och inte försvunnit iväg som hon gjorde mellan andra och tredje set så hade hon troligen vunnit.

Incidenten vid 4-4 i tredje set, där en boll först dömdes ut men dömdes in av huvuddomaren, som sedan gav poängen till Sjarapova i stället för att låta poängen spelas om, var visserligen olycklig. Halep kollapsade mentalt efter det och tog inte en enda poäng. En snöplig inramning på en i övrigt fantastisk match.

Till syvende och sist var dock Sjarapova den bättre spelaren. Halep var imponerande lugn och solid, väldigt många spelare hade nog vikt ner sig och förlorat matchen i raka set i ren frustration. Men det går inte att sticka under stol med att Maria Sjarapova var den generellt snäppet vassare av de båda kombattanterna i den här finalen. Hon gjorde sin överlägset bästa match när det gällde som allra mest – i turneringens sista.

När man står där på Court Philipp Chatrier efter två veckors slit, då spelar det liksom ingen roll att vägen dit har varit krokig.

Då laddar man alla puffror man har i arsenalen, vässar alla svärd, smörjer rustningen. Sen går man ut på slagfältet och kämpar som om livet hängde på det.

Maria Sjarapova gjorde just det.

Tre timmar senare stod hon med sin femte Grand Slam-buckla i karriären. Den andra i Franska öppna. Kronan på huvudet, spiran i knät.

Maria Sjarapova.

The Queen of Clay.