Novak Djokovic är en sann perfektionist med en besatthet av att finna rätt mentala balans – men har de senaste åren inte lyckats prestera på topp i de allra största matcherna.

Varför har serben så svårt att hantera ”bortamatcher”? Hur ska han tackla ett möte mot hemmasonen Andy Murray i en eventuell semifinal? Kan han hitta rätt mentalitet i årets Wimbledon?

Här redogör journaliststudenten Isaak Bowers för sin teori om Novak Djokovics ”svaga psyke” i stora sammanhang.

Hade tänkt publicera den här texten redan i går, men lite andra saker kom emellan.

Det här blir hur som helst Tennisbloggens första gästinlägg, skrivet av Isaak Bowers. Isaak är en 21-årig journaliststudent som läst ett antal kurser inom olika idrottsvetenskapliga områden (psykologi, historia, idrottspolitik och -organisation, idrottens sociala funktioner).

Han tog kontakt med mig och berättade, bland annat, om sin tes kring Novak Djokovic; världstvåans strävan efter perfekt mental balans och hans tillkortakommanden i Grand Slam-sammanhang. Jag tyckte att det lät intressant och det ena ledde till det andra.

Tänker att vi först kör en liten fråga/svar, så ni får ett hum om vem Isaak är:

Många experter brukar säga att de allra bästa spelarna har en förmåga att höja sig i viktiga lägen, medan exempelvis kommentatorn Robbie Koenig hävdar att det är precis tvärtom – alltså att lägre rankade spelare tenderar att prestera sämre i sådana lägen, medan toppspelarna ligger kvar på samma nivå. Vilket påstående finner du mest rimligt?
– Är inne på Koenigs linje. Sedan har det också med spelstilar att göra, toppspelare som Nadal och Djokovic har inte byggt sina karriärer på att ta stora risker i avgörande lägen, vilket kanske hade gett ett tydligare facit på huruvida, eller hur mycket, de höjer sig. De prioriterar i stället att vara konstanta och konsekventa.

Vilka faktorer är viktigast för att utveckla mental styrka?
– Intresse för ämnet, nyfikenhet på att själv testa och reflektera över olika metoder, och självklart en motivation i det du gör. Då kan även du bli en Radek Stepanek vid 35-års ålder! Och vem vill inte det?

Kan du ge några enkla tips på hur man förbättrar sitt spel på ett psykologiskt plan?
– Använd alla tävlingstillfällen, tennismatchen mot brorsan eller familjens söndagsrunda på golfbanan eller vad det än må vara, till att skaffa dig erfarenhet. Känn efter hur du reagerar i olika situationer, tänk över det i efterhand. Hur mycket tankar och stress kan du kontrollera, och när känns det endast hindrande och funkar bäst att bara släppa och acceptera situationen och din spontana reaktion?

FAKTA

* * *

”Jag letar hela tiden efter att hitta den rätta balansen. Jag behöver ett par aktiviteter likt den här för att hålla mina tankar från tennisen. Det är extremt viktigt att hålla huvudet fräscht”.

Så kan det låta när elitidrottare ombeds att prata om sitt speciella intresse – golf, film, böcker, eller vad som helst egentligen – utanför sin sport, och betydelsen av detta intresse för att kunna slappna av och ladda upp energi till när den verkligen behövs. Så lät det när Novak Djokovic i en intervju i The Guardian inför Wimbledon pratade om sin svensexa från den föregående veckan.

Bilden man som betraktare får av Djokovic är bilden av en sann, total, perfektionist. Serbens perfektionism verkar gå igenom i allt han gör – från träningsupplägg till kosten till hur han hela tiden letar efter små, nya pusselbitar för att utveckla sitt spel (Lex Boris Becker, och de inte helt övertygande sekvenser av serve & volley som dyker upp i de flesta av Djokovics matcher i år). Men om jag skulle plocka ut det tydligaste exemplet på denna perfektionism, skulle jag välja hans inställning kring sportens mentala dimensioner, och det nästan besatta sökandet efter den fulländande mentala balansen.

Vid Wimbledon förra året pratade Djokovic om de lugnande besöken vid det buddhistiska kloster som låg på gångavstånd från hans boende. Han har i andra sammanhang resonerat kring betydelsen av den dagbok han försöker föra varje kväll – och nu förklarar han alltså hur han till och med ser sin svensexa som ett bra redskap till att hitta den rätta mentala balansen gentemot sin sport.

–

Det anmärkningsvärda i allt det här är att det inte verkar ge de rätta resultaten – om vi då talar om den absolut högsta nivån. Under hans otroliga år 2011, och in i början av 2012, vann Djokovic fyra raka Grand Slam-finaler. Sedan dess har han varit i sex Grand Slam-finaler, och endast vunnit en (Australiska öppna 2013). 

Självklart är det enormt starkt att ta sig så långt i så många Grand Slams på bara ett par år, och givetvis är det inga enkla motståndare han får möta i de här finalerna – Andy Murray och Rafael Nadal (varav två gånger på gruset i Franska öppna) tre gånger vardera. Men siffrorna ljuger inte – en finalseger utav sex möjliga skvallrar om en klar och tydlig svaghet i de allra största sammanhangen och matcherna.

Och när vi då pratar om den, enligt mig, mest kompletta spelaren i världen (den enda i världstoppen som verkligen kan prestera på topp på alla underlag) kommer man inte från känslan av att det – trots den närmast religiösa inställningen till ämnet – är inom sportens mentala aspekter det brister för Djokovic. För det kan väl knappt finnas någon som skulle argumentera för att en toppresterande Djokovic skulle förlora fem av sex Grand Slam-finaler?

Vad är det då som brister i det mentala för Djokovic, vad är det som hindrar honom från att prestera på sin absolut högsta nivå i de allra största matcherna?

Det är givetvis svårt att säga utan att på något sätt känna honom som person. Men om vi utgår från hans ”tennis-personlighet”, hur han beter sig på banan, så kan man definitivt kategorisera honom som en extrovert personlighet – en utåtagerande person med ett livligt kroppsspråk, någon som egentligen njuter av uppmärksamheten och den stora scenen, och gärna ”bjuder” publiken på lite spexande. En entertainer helt enkelt.

Och det är också väldigt tydlig att när han är fullt avslappnad, när han spelar med ett leende på läpparna, när han känner att han har utrymmet att spela ut sin fulla personlighet (med applåder till motståndaren efter en bra duell, eller med lite fånigt spexande, eller vad det nu kan vara) – det är då han levererar sin bästa tennis.

Men det kräver också att han känner publikens stöd, deras uppmuntrande och kärlek. Där står han i skarp kontrast till rivalerna Nadal och Murray, tjurskallar som sporras och stundtals höjer sig i motvind från publiken. En entertainer utan en positivt inställd publik är ingen entertainer.

–

Min teori får även uppbackning av statistiken.

I Australiska öppna är han älskad av publiken, och där har han också tagit fyra av sina sex Grand Slam-titlar. I Wimbledon – där publiken föredrar hemmasonen Andy Murray, eller Roger Federer för den delen – har Djokovic tagit en titel. I US Open har publiken generellt en rätt sval inställning till Djokovic efter några incidenter tidigare i karriären – och mycket riktigt har Djokovic även här ”bara” en seger. Och i Franska öppna, som han aldrig vunnit, kommer Djokovic alltid spela på bortaplan när han möter rivalen, och den nu niofaldiga mästaren, Nadal i en final eller semifinal.

Nu går vi in i den andra veckan av Wimbledon – en turnering som Djokovic återigen är favorit till att vinna – och om de båda lyckas ta sig dit, väntar ett möte med hemmaspelaren Andy Murray i en semifinal.

Andy Murray är inte en spelare som Djokovic har ovanligt svårt för i vanliga fall, men – föga förvånande kanske, om man följer mitt resonemang – de två gångerna de har mötts på gräset i Wimbledon har Murray vunnit, bland annat i förra årets final, där Murray vann överraskande enkelt i tre (förvisso mycket tuffa) set mot en relativt slätstruken Djokovic.

–

Om vi skulle gå händelserna i förväg och resonera lite kring en eventuell semifinal mellan Djokovic och Murray (där vinnaren måste anses bli favorit i finalen), så måste jag säga att denna speciella mentala situation och trend jag har redogjort för väcker en rad intressanta frågor: hur tar sig Djokovic an och tacklar ”bortaplan-situationen” (oavsett om det är ett medvetet drag eller något som sker omedvetet)? Kan han hitta rätt mentalitet och balans? Kan han hitta sin trygghetszon oavsett atmosfär och publiktillhörighet?

Eller visar han sig till och med vara så bra och komplett och formstark att han besegrar först Andy Murray i en semifinal, och sen vem han än möter i finalen, även om han inte känner sig fullt bekväm och balanserad ute på centre courten? 

Det framstår ju klart och tydligt att Djokovic jobbar stenhårt med det mentala och med att hitta den rätta balansen, men så är det något i hans personlighet som gör att han har det jobbigt på ”bortaplan”, när han inte kan känna av och hämta energi från publikens stöd. Känns tveksamt om han kan jobba bort det helt och hållet, men han är en så otroligt bra spelare (och även mentalt stark generellt sett, när det gäller inställning och så vidare) att jag är övertygad om att han kommer vinna fler Grand Slams även utanför Australien. 

När det gäller årets Wimbledon så tror jag dock han återigen får det svårt ”borta” mot Murray på gräset i en eventuell semifinal.

Jag tror därför att Murray vinner semin – och även finalen, för den delen…