Mycket har hänt i tennisvärlden – och bloggen har lyst med sin frånvaro.

Men det ska vi inte hänga upp oss på nu.

Inte nu när ATP World Tour Finals står för dörren.

Vi vet ännu inte hur utgången av Paris Master blir, finalen mellan titelförsvararen Novak Djokovic och Milos Raonic spelas ju senare i dag.

Vad vi däremot redan vet är hur startfältet i World Tour Finals i London ser ut.

Det fastslogs redan efter kvartsfinalerna, då Raonic besegrade Roger Federer i raka set (7-6, 7-5 – hans första seger mot schweizaren på sju matcher) och David Ferrer föll mot Kei Nishikori (3-6, 7-6, 6-4). Dessa båda resultat innebar nämligen att Raonic, som hasade Ferrer i hälarna i slutspelsracet, gick om spanjoren på säsongsrankningen.

Raonic följde sedan upp vad han kallar sin ”största seger i karriären” med att kriga sig förbi Tomás Berdych i en tresetare i semifinalen och därmed säkra sin andra Masters-final i karriären (nådde sin första i Montréal förra året, där det blev förlust mot Rafael Nadal).

Marin Cilic tvingades stå över Paris Masters på grund av armskada, men fick sin slutspelsbiljett i samma veva som Stan Wawrinka säkrade en plats bland de åtta bästa. Reglerna gör nämligen gällande att en Grand Slam-vinnare rankad mellan 9 och 20 kniper den sista platsen (om två Grand Slam-vinnare hamnar utanför topp 8 är det den högst rankade av de två som får åttondeplatsen i slutspelet).

Eftersom Rafael Nadal dragit sig ur årets World Tour Finals gick dock Marin Cilic, som slutar på plats 9 på säsongsrankningen, vidare för egen maskin. Om Nadal valt att ställa upp så hade Cilic tagit åttans plats (som i skrivande stund är Raonic).

Trodde faktiskt inte att den regeln gällde längre. Inte så konstigt kanske, eftersom det var tio år sedan den sist var aktuell (då Franska öppna-vinnaren Gaston Gaudio tog Andre Agassis plats i det som då kallades Tennis Masters Cup; Gaudio var rankade 10, Agassi 8).

Nåväl.

Inför finalen i Paris ser säsongsrankningen (det vill säga slutspelsracet) ut så här:

Det som eventuellt kan komma att ändras efter finalen är Raonics slutgiltiga placering. Förlorar han stannar han på 8, vinner han hoppar han upp till plats 5.

Så vad tror ni, är Raonic redo att bärga sin första Masters-buckla i karriären – och slå Novak Djokovic för första gången någonsin?

Att döma av Djokovics dominans hittills i turneringen (inte tappat set hittills och bara förlorat i genomsnitt sju game per match) och det faktum att Raonic hade smärre problem med sin serve i semifinalen (vann visserligen 90% av poängen i förstaserve men slog bara in 57% och vann svaga 44% i andraserve mot Berdych, att jämföra med 67% förstaservar mot Federer, med vinstprocenten 85/65) så känns det väl som att Raonic ska ha en förhållandevis liten chans att skrälla.

Men det vore inte första gången som Djokovic klappat ihop i en final efter att ha svarat för en spelmässigt urstark turnering i stort. Sen är det ju det här med att Raonic är servekanon. Det finns egentligen bara en spelartyp som Djokovic generellt har problem med, och det är just servekanoner (att han ofta förlorar mot Federer och Nadal är inte ett kvitto på att han har svårt för just den sortens spelare, men det fattar ni ju).

Att Raonic redan är klar för slutspelet och dessutom har spelat en Masters-final kan nog bidra till minskad nervositet för kanadensaren. Frågan är om det räcker.

Oavsett hur det går i dagens final så har vi ett riktigt intressant startfält i World Tour Finals. Det mest intressanta på mycket länge, skulle jag vilja påstå. På förhand känns Tomás Berdych som det svagaste kortet, och det vill inte säga lite om lägstanivån i årets slutspel.

Mer om det senare. Blir en ordentlig slutspelsspecial med presentation av hela startfältet vad det lider, men för tillfället inväntar jag med spänning matchen mellan Djokovic och Raonic.

I kväll (eller snarare i natt) skrivs ett stycke tennishistoria.

För första gången sedan Australiska öppna 2005 står inte Rafael Nadal, Novak Djokovic eller Roger Federer på ena sidan av nätet i en Grand Slam-final.

I stället kommer antingen Kei Nishikori eller Marin Cilic att krönas till kung i New York i en final som är den mest intressanta sedan Federer-Nadal i Wimbledon 2006.

Som ni vet är jag ju barnsligt förtjust i siffror och statistik, så tänkte inleda den här analysen med lite sådana härligheter:

• Någon av Rafael Nadal, Novak Djokovic och Roger Federer har spelat i de senaste 38 Grand Slam-finalerna. Sist ingen av dem medverkade i en Grand Slam-final var i Australiska öppna 2005, då Marat Safin slog Lleyton Hewitt i fyra set (1-6, 6-3, 6-4, 6-4).

• Nadal, Djokovic och Federer har bärgat 34 av de senaste 38 Grand Slam-titlarna. Under den här perioden har Andy Murray lyckats vinna två (US Open 2012 och Wimbledon 2013) samt Juan Martín del Potro och Stan Wawrinka varsin (del Potro i US Open 2009, Wawrinka i Australiska öppna 2014).

• Sist två spelare utanför topp 8 möttes i en Grand Slam-final var i Franska öppna 2002 (20:e-seedade Albert Costa slog elfteseedade Juan Carlos Ferrero: 6-1, 6-0, 4-6, 6-3).

• Kvällens final blir den första sedan US Open 2002 (då 17:e-seedade Pete Sampras slog sjätteseedade Andre Agassi: 6-3, 6-4, 5-7, 6-4) som ingen av finalisterna är fjärdeseedad eller bättre (Kei Nishikori är tiondeseedad, Marin Cilic 14:e-seedad).

Dessutom innebär denna extremt otippade final att vi kommer ha åtta olika Grand Slam-mästare vid årets slut:

Australiska öppna: Wawrinka och Li Na.
Franska öppna: Nadal och Maria Sjarapova.
Wimbledon: Djokovic och Petra Kvitová.
US Open: Nishikori/Cilic och Serena Williams.

Det här är i sanning den mest otippade Grand Slam-finalen på typ 10 år. Om inte mer. Och personligen tycker jag att det är den mest intressanta sedan Nadal-Federer i Wimbledon 2006.

Varför just den matchen?

För att de inte mötts i Federers högborg dessförinnan. De hade hunnit med sju möten sedan premiären i Miami 2004 (som Nadal vann i raka set). Nadal gick in i finalen i Wimbledon med fyra raka segrar mot sin rival det året, men tre av dem hade kommit på grus (Monte Carlo, Rom, Franska öppna) och en på hardcourt (Dubai). Och Nadal hade visserligen 6-1 i inbördes möten, men Federer hade pressat gruskungen till fem set på spanjorens favoritunderlag i vad som av många betraktas som historiens bästa grusmatch, i Rom samma år.

Nu skulle Nadal försöka bevisa att han rådde på giganten även på hans hemmaplan – på gräs.

Sedan dess har vi ju fått ett antal mer eller mindre oväntade finaler (Federer mot Fernando Gonzalez i Australiska öppna 2007, Djokovic mot Jo-Wilfried Tsonga i Australiska öppna 2008, Federer mot Robin Söderling i Franska öppna 2009, Federer mot del Potro i US Open 2009, Nadal mot Tomás Berdych i Wimbledon 2010, Wawrinka mot Nadal i Australiska öppna 2014 och så vidare), men ingen har riktigt omgärdats av samma aura som den här finalen (möjligen i konkurrens med Djokovic-Tsonga).

Men nog om det nu. Tycker ni att jag är helt ute och cyklar så vet åtminstone ni flitiga kommentarsrävar vad ni ska göra.

Så, med det sagt: Ska vi ta en titt på matchen – och försöka sia dess utgång?

Ja, låt oss.

* * *

5-2 i inbördes möten till Kei Nishikori. Japanen har dessutom tre raka segrar (varav två i år), två av dem i raka set.

Så här ser det ut:

Cilics två segrar har kommit på hardcourt – i Indian Wells 2008 och US Open 2012 (kroaten gick till kvartsfinal det året, men föll i fyra set mot Andy Murray).

Matchen i Brisbane i år såg jag bara delar av, men den i Barcelona följde jag. Nishikori var precis så överlägsen som siffrorna antyder. Svårt att dra några växlar på just den matchen, dock. Japanen behärskar gruset mycket bättre än kroaten, helt enkelt. Särskilt i år har han utvecklats enormt på underlaget.

Matchen i Memphis förra året minns jag också mycket väl. Hade vissa förhoppningar inför den matchen, men Nishikori var omutlig. Det var i och för sig långt innan Cilics pånyttfödelse.

Förresten: Ska vi ta och få det där med Cilics avstängning överstökat innan vi grottar ner oss i respektive spelares säsong så här långt, och resa till final på Flushing Meadows?

Många av er vet nog redan vad jag tycker om hanteringen av Cilics dopningsärende. ”Med detta sagt tycker jag att Cilic kommer alldeles för lättvindigt undan. Hans straff mildras helt enkelt på alldeles för vaga grunder. […] ITF:s och beslutsfattarnas naivitet drar ett löjets skimmer över hela hanteringen av dopningsfall inom tennisen”, skrev jag när det begav sig.

Det står jag fast vid. Den oberoende tribunalen accepterade Cilics förklaring att han blandat ihop det förbjudna ämnet nikethamide med det tillåtna ämnet nikotinamid och därför inte reagerat över att hans mamma köpt fel sorts glukostabletter (Coramine). Tidigt i tribunalens beslutsunderlag nämns att Cilic är en ”hederlig och sanningsenlig person”.

Jahopp.

Vidare beskrivs hur både Cilic själv och hans tränare enkelt hade kunnat ta reda på vad Coramine är för sorts läkemedel men inte gjorde det på grund av slarv, typ.

Här är det viktigt att poängtera att jag inte påstår att Cilic medvetet dopat sig. Det kan jag omöjligt veta och tänker därför inte slå fast något sådant. Men hanteringen var inte till belåtenhet, om man säger så.

Till saken hör dock att Cilic nu har avtjänat sitt straff. Att han skulle ha dopat sig under avstängningen känns föga troligt, och man bör med gott samvete kunna dra slutsatsen att han tagit sig till final i US Open av egen kraft. Dopningsfallet kommer säkerligen att hänga över honom många år framöver, men att påstå att en ”dopad spelare är klar för Grand Slam-final” är orättvist.

Nåväl.

Nu tycker jag att vi tar en ordentlig titt på vad dessa båda kombattanter åstadkommit den här säsongen i största allmänhet – och i US Open i synnerhet.

Kei Nishikori har 46-9 i matchfacit (US Open inkluderat), 2 titlar (Memphis, Barcelona) på totalt 3 finaler (förlust mot Nadal i Madrid) och har två åttondelsfinaler (Australiska öppna, Wimbledon) som bästa Grand Slam-resultat vid sidan om US Open.

Marin Cilic har 52-16 i matchfacit, 2 titlar (Delray Beach, Zagreb) på totalt 3 finaler (förlust mot Berdych i Rotterdam) och en kvartsfinal (Wimbledon) som bästa Grand Slam-resultat vid sidan om US Open.

Ganska likvärdiga resultat där. Poängteras bör att Nishikori missat delar av säsongen på grund av skada. Blev till exempel skadad under finalen mot Nadal i Madrid (en final han borde ha vunnit) och åkte ut i första rundan mot Martin Klizan i Franska öppna. Spelade bara Washington inför US Open. Stod alltså över både Toronto och Cincinnati.

Hur har det sett ut på Flushing Meadows då? Vi kollar:

Kei Nishikori:

• Totalt 220 winners, i genomsnitt 36,6 per match. Som mest 53 (i åttondelsfinalen mot Milos Raonic).

• 190 oprovocerade misstag, i snitt 31,6 per match.

• 28 vunna returgame, i genomsnitt 4,6 per match.

• Slår in i snitt 55,5% förstaservar, vinner 73,5% av dem (som bäst 77%, i första omgången mot Wayne Odesnik). 61,6% i andraserve (som bäst 78%, i andra omgången mot Pablo Andújar).

• 30 ess totalt, i genomsnitt 5 per match. 25 dubbelfel på sex matcher.

Marin Cilic:

• Totalt 239 winners, i genomsnitt 39,8 per match. Som mest 70 (i åttondelsfinalen mot Gilles Simon).

• 223 oprovocerade misstag, i snitt 37 per match.

• 23 vunna returgame, i genomsnitt 3,8 per match.

• Slår in i snitt 58% förstaservar, vinner 84% av dem (som bäst 87%, i första omgången mot Marcos Baghdatis och i semifinalen mot Roger Federer). 56% i andraserve (som bäst 82%, i första omgången mot Baghdatis).

• 81 ess totalt, i genomsnitt 13,5 per match. 29 dubbelfel på sex matcher.

Okej, så vad kan man dra för slutsatser av det här då?

Dels ska sägas att Baghdatis avbröt efter ett och ett halvt set, vilket så klart drar ner Cilics siffror en aning (i alla fall winners och dylikt – antal vunna poäng i andraserve får tvärtom en ordentlig boost). Å andra sidan kastade Andújar in handduken mot Nishikori efter ungefär lika många game (spelades 13 mellan Cilic och Baghdatis, 17 mellan Nishikori och Andújar), så det går nog på ett ut.

Mest överraskande är att Nishikori servat så bra som han gjort. Det är inte som att han aldrig gjort det förr, serven är en av de aspekter i hans spel som förbättrats de senaste två åren. Men att han servat så stabilt hittills, det tycker jag är lite överraskande ändå. Med tanke på vilken bra returtagare han är kan även serven betraktas som ett litet vapen med de där siffrorna.

Att Cilic byggt stor del av sin framgång i New York på sin serve kommer däremot inte som någon chock. Däremot att hans resultat i andraserve är så pass mycket svagare än Nishikoris.

Av det jag sett hittills framhäver många Cilic som favorit inför den här finalen (de flesta oddssättarna verkar dock hålla Nishikori som favorit – drygt 1,80 gånger pengarna på honom, mot cirka 2,00 på Cilic). Tror att mycket av det beror på hans match på Federer.

Och i så fall tycker jag att man övervärderar kroaten en smula. Ja, han var snuskigt stabil mot både Berdych i kvarten och Federer i semin, och mot Federer gjorde han kanske sin bästa match på flera år.

Men Federer lyckades inte bjuda upp till ordentligt motstånd. Självklart till stor del beroende på att Cilic matade sina bomber från baslinjen med sällan skådad precision, men Federer var synbart uddlös i många lägen. Jag säger inte att schweizaren gjorde en dålig match, för det gjorde han verkligen inte. Han gjorde en bra match. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att han var en aning sliten, både fysiskt men framför allt mentalt, efter femsetaren mot Gaël Monfils i kvartsfinalen.

Hade Federer blivit så utskåpad om de mötts i åttondelsfinalen? Jag är tveksam.

Inte säker på att han inte blivit det. Men tveksam.

Personligen håller jag Nishikori som favorit inför den här matchen. Hans segrar över Milos Raonic, Stan Wawrinka och Novak Djokovic tycker jag smäller högre än Cilics över Gilles Simon, Tomás Berdych och Roger Federer. Givetvis ruggigt imponerande av båda två, men Nishikori har övertygat både spelmässigt, fysiskt och psykiskt.

I matchen mot Wawrinka, efter den tärande femsetaren mot Raonic, såg han dödstrött ut genom stora delar av matchen – men hade ändå tillräckligt med gas i tanken för att fullfölja skrällen.

Mot Djokovic såg han mycket mer pigg och alert ut, och höll nerverna i schack ända in i mål.

Det bör dock sägas att Djokovic inte nådde sin normala nivå. Raonic och Wawrinka gjorde på det hela taget riktigt bra matcher. Wawrinka lär säkerligen gräma sig över en del missar och felbeslut, men överlag har han absolut ingenting att skämmas över där.

Djokovic gjorde som ni vet en ganska svag insats även i semin i Wimbledon, men ändå mäktade Grigor Dimitrov inte med mer än att plocka ett set från serben. Nishikori var å sin sida skoningslös och utnyttjade Djokovics svagheter till fullo.

Spelmässigt kommer den här matchen att påminna mer om Nishikori-Wawrinka än Nishikori-Djokovic. Och mer om Cilic-Simon än Cilic-Federer.

För Cilic krävs det att serven är precis så solid som den varit genom hela turneringen. Nishikori är som sagt en rysligt bra returnerare och kommer hugga på varenda öppning han får, på ett helt annat sätt än Federer. På så vis är det inte konstigt alls att just Simon är den som pressat Cilic till fem set, medan både Berdych och Federer blivit överkörda i tre. Mot tjecken och schweizaren fick han mycket gratis i egen serve och returnerade tillräckligt bra för att sätta press i sina returgame. Mot Simon hade han det tuffare, eftersom fransmannen är en så bollsnål spelare.

Precis som Nishikori.

Jag tycker helt enkelt att Nishikori är en mer komplett spelare. Han har returerna, han har defensiven, han har snabbheten, han har spelsinnet, han har psyket och nu tycks han även ha serven.

En sådan här match avgörs dock inte bara i det rent spelmässiga, utan även i huvudet. Ingen av dem har spelat Grand Slam-final tidigare och således har ingen av dem någon erfarenhet i dessa sammanhang. Det är därför svårt att säga vem som kommer att hantera pressen bäst på ett mentalt plan.

Där tycker jag att Nishikori ligger bäst till, generellt. Han har helt enkelt imponerat mer mentalt. Cilic å sin sida har genom sin karriär varit känd för att kollapsa när det börjar dra ihop sig. Han har inte visat några sådana tendenser hittills på Flushing Meadows, men jag tycker likväl att Nishikori har ett litet övertag här.

Det är ingen långsökt gissning att det kommer smälla på riktigt bra ute på banan. Nishikoris främsta styrkor som spelare är defensiva, men han räds inte att kliva fram och diktera spelet själv. Inte helt olikt Novak Djokovic. Finns många likheter dem emellan.

Summa summarum: Jag tror att Nishikori vinner det här i fyra eller – förhoppningsvis – fem set.

Vad tror ni?

Tredje raka US Open-titeln.

Sjätte totalt.

Och karriärens 18:e Grand Slam.

Så suverän är Serena.

Jo, det var som bekant ett och annat som stod på spel i gårdagens US Open-final mellan världsettan Serena Williams och världselvan Caroline Wozniacki.

Wozniacki kunde äntligen vinna karriärens första Grand Slam-buckla – och Williams hade chansen att skriva in sig i historieböckerna som damspelaren med näst flesta Grand Slam-titlar genom tiderna (tillsammans med Martina Navratilova och Chris Evert), den näst äldsta Grand Slam-vinnaren i historien (32 år gammal – Navratilova var 33 när hon vann Wimbledon 1990) och den blott andra spelaren någonsin som vunnit sex US Open-troféer och tre på raken (båda rekorden delar hon med Chris Evert, som vann fyra i rad mellan 1975 och 1978).

Och det blev Serena Williams som tog chansen.

Visst gick det att på förhand föreställa sig ett scenario där amerikanska hemmafavoriten skulle darra på manschetten och bjuda in Wozniacki i matchen, men när finalen väl kom i gång var det inget snack om saken.

Williams hade bestämt sig för att vinna – och hon tänkte inte ens låta sin bästa kompis stå i vägen.

Det var snarare Wozniacki som visade finalnerver. Dels servade hon inte i närheten av så bra som hon gjort under stora delar av turneringen, men framför allt tycker jag inte att hon spelade för enkelt.

Mot snart sagt varenda spelare kan det räcka med att spela bollsnålt och förlita sig helt på den inkörda strategin ”percentage tennis” (som grovt förklarat går ut på att alltid satsa på det procentuellt ”enklaste” slaget i alla lägen), eftersom få (typ ingen) har den tyngd som krävs för att med sådan enkelhet slå igenom Wozniackis försvarsmur och döda duellerna snabbt.

Det funkar inte mot Williams. Mot Williams måste Wozniacki kliva ur sin comfort zone och ta större risker. Vilket hon inte gjorde i går. Hon gjorde det förvisso bra under omständigheterna – Williams är verkligen monstruöst överlägsen när hon är på så bra spelhumör – men alldeles för ofta valde hon den enklaste vägen när hon sattes under press.

Till exempel när Williams flyttade henne i sidled. Oftast lyfte hon bara in bollen cross court, vilket gav Williams läge att bomba in en otagbar projektil i andra hörnet. I stället tycker jag att Wozniacki borde ha chansat mer på raka slag i steget. Det hade i bästa fall kunnat fånga Williams på fel fot.

Inte för att det hade spelat någon roll. Nä, inte med tanke på att Wozniacki servade så svagt. Att hon fick med sig två break (båda i första set) hjälpte föga när Williams fixade fem servegenombrott.

6-3, 6-3 blev det till slut. Den 44:e av de senaste 60 Grand Slam-finalerna som avgjorts i raka set. Ja, det har alltså spelats 60 Grand Slam-finaler under 2000-talet, och blott 16 av dem har gått till avgörande set.

Så här många finaler har avgjorts i raka set i respektive turnering:

Australiska öppna: 8 av 15.
Franska öppna: 13 av 15.
Wimbledon: 10 av 15.
US Open: 13 av 15.

Lite synd att Wozniacki verkade så pass tagen av stundens allvar som hon var. Eller? Kanske var det bara Williams som gav henne absolut noll utrymme att hitta sitt spel? Kanske var det en kombination?

Klart är hur som helst att Serena Williams skrivit ett nytt kapitel i karriären.

Vi får se om hon kan utmana Steffi Graf i Grand Slam-racet. Graf bärgade 22 under sin långa och framgångsrika karriär.

Serena Williams har bärgat GS-bucklor sedan 1999 (US Open) och kan säkerligen fortsätta göra det ett tag till.

* * *

Här är alla Serena Williams Grand Slam-titlar:

Australiska öppna
2003: Serena Williams – Venus Williams 7–6^(7–4), 3–6, 6–4
2005: Serena Williams – Lindsay Davenport 2–6, 6–3, 6–0
2007: Serena Williams – Maria Sjarapova 6–1, 6–2
2009: Serena Williams – Dinara Safina 6–0, 6–3
2010: Serena Williams – Justine Henin 6–4, 3–6, 6–2

Franska öppna
2002: Serena Williams – Venus Williams 7–5, 6–3
2013: Serena Williams – Maria Sjarapova 6-4, 6-4

Wimbledon
2002: Serena Williams – Venus Williams 7–6^(7–4), 6–3
2003: Serena Williams – Venus Williams 4–6, 6–4, 6–2
2009: Serena Williams – Venus Williams 7–6^(7–3), 6–2
2010: Serena Williams – Vera Zvonareva 6–3, 6–2
2012: Serena Williams – Agnieszka Radwanska 6–1, 5–7, 6–2

US Open
1999: Serena Williams – Martina Hingis 6–3, 7–6^(7–4)
2002: Serena Williams – Venus Williams 6–4, 6–3
2008: Serena Williams – Jelena Jankovic 6–4, 7–5
2012: Serena Williams – Victoria Azarenka 6–2, 2–6, 7–5
2013: Serena Williams – Victoria Azarenka 7–5, 6–7^(6–8), 6–1
2014: Serena Williams – Caroline Wozniacki 6-3, 6-3

8-1 i inbördes möten.

21 Grand Slam-finaler mot en.

17 Grand Slam-bucklor mot… noll.

Ja, det mesta talar ju för Serena Williams i kvällens US Open-drabbning.

Vad talar för Caroline Wozniacki?

Betydligt fler favoriter föll tidigt i turneringen på damsidan än herrsidan, men där herrarnas final står mellan två debutanter var det på damsidan åtminstone ett stort namn som höll för trycket:

Serena Williams.

I kväll har hon chansen att vinna sin totalt 18:e Grand Slam-trofé, i sin totalt 22:a Grand Slam-final (de fyra förlusterna kom mot storasyster Venus Williams i US Open 2001 och Wimbledon 2008, Maria Sjarapova i Wimbledon 2004 och Samantha Stosur i US Open 2011).

Finalmotståndaren och bästa kompisen Caroline Wozniacki har, trots sina totalt 67 veckor som världsetta, aldrig vunnit en Grand Slam – och bara spelat en final på den här nivån (US Open 2009, förlust mot Kim Clijsters).

Förutom sin 18:e GS-titel har Williams chansen att tangera Chris Everts rekord på sex US Open-bucklor (flest under Open Era), näst flest Grand Slam-titlar totalt (tillsammans med Evert och Martina Navratilova), bli den blott andra spelaren under Open Era att vinna US Open tre gånger på raken (Evert vann fyra år i rad mellan 1975 och 1978) och vid 32 års ålder bli den näst äldsta spelaren att vinna en Grand Slam (Navratilova var 33 när hon vann Wimbledon 1990).

Wozniacki i sin tur slåss alltså för sin första GS-trofé i karriären och kan som bäst bli världssjua efter årets upplaga av US Open. Vid seger blir hon sjua, vid förlust nia. Kanske låter lite futtigt, men nog så viktigt för en spelare som trillat ur topp 10 i början av året och sedan dess kämpat med att hitta formen.

Nå, ska vi titta närmare på själva matchen?

Williams leder med överlägsna 8-1 i inbördes möten, men fyra av amerikanens segrar har faktiskt kommit i tresetare. Två av dem så sent som i Montréal (4-6, 7-5, 7-5,) och Cincinnati (2-6, 6-2, 6-4) för några veckor sedan. Båda har haft, med sina egna mått mätt, trassliga säsonger men hittat formen på allvar under sommaren: Efter Wimbledon har Williams förkrossande 18-1 i matchfacit (enda förlusten kom mot Venus Williams i Montréal) och Wozniacki har 19-3 (utöver förlusterna mot Williams torskade hon mot Camila Giorgi i New Haven).

På Flushing Meadows har båda presterat sin kanske allra bästa tennis under hela året (framför allt Wozniacki).

Serena Williams väg till final:

Caroline Wozniackis väg till final:

Williams har, som ni ser, inte tappat set – och bara förlorat 26 game på sex matcher (i genomsnitt 4,33 per match). Och då är det inga blåbär hon mött. Kaia Kanepi är en erkänt knepig motståndare med stor skrällpotential, Flavia Pennetta var framme i semifinal i New York förra året och Ekaterina Makarova slog ut både Eugenie Bouchard och Victoria Azarenka innan överkörningen i semifinalen.

För Wozniackis del är givetvis Sjarapova i åttondelsfinalen den största bedriften.

Kommer forna världsettans fina form att räcka mot Williams?

Nja, va?

Skrällpotentialen finns där, och i ärlighetens namn känns det faktiskt inte ens som att Williams måste göra en katastrofmatch för att Wozniacki ska ha en chans. Med sin snabbhet, sin extrema bollsnålhet och sitt tålamod kan hon onekligen irritera världsettan och stressa fram enkla misstag.

Det har hon dock gjort förr – utan att nå hela vägen. Både i Montréal och Cincinnati spelade hon på sin absoluta topp, men kom alltså inte närmare än att pressa fram ett tredje set.

Så, vad behöver hon göra annorlunda?

Det känns sjukt klyschigt att behöva dra ”måste-spela-mer-aggressivt/offensivt”-kortet, men så är det verkligen här. Wozniacki har de defensiva vapnen för att counterpuncha hem en massa poäng och game, men inte de offensiva för att rubba Williams balans på allvar.

I kväll måste hon våga ännu mer, ta ännu större risker.

Sen får det bära eller brista.

Hur det går?

Jag tycker faktiskt att Wozniacki har en hyfsad chans. Hon är underdog, absolut, men skrällpotentialen finns där. Hon har bara i år visat att hon kan matcha Williams hyfsat. Det är bara ett litet kliv till hon behöver ta. Att Williams bär den totala favoritrollen gynnar henne dessutom. Hon har liksom allt att vinna – men inget att förlora.

Stalltipset är likväl att Williams vinner. Hon har sett så oerhört stabil ut hittills i New York. Som att hon verkligen velat ha revansch efter alla tunga nederlag i år.

Wozniacki hoppas på tredje gången gillt.

Själv nöjer jag mig med en tredje tresetare. Gärna en jämn sådan.

Halvtid!

Eller ja. Way beyond halvtid.

Hög tid för podd, hur som helst.

I avsnitt 27 av Tennispodden summerar vi US Open så här långt. Vilka har varit de största skrällarna? Vilka har visat bäst form? Och så vidare.

Dessutom debatterar vi ”grunts”, analyserar New York Times stora enkät och resulterande slaglista ”Strokes of genious” (herrarnas slagledare – damernas sparar vi till nästa podd) och gläds åt Mikael Ymers framgångar i US Opens juniorturnering. Första svensken i kvartsfinal i en junior-Grand Slam sedan Daniel Berta vann Franska öppna 2009!

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt27.mp3

Caroline Wozniacki skickar ut världssexan Maria Sjarapova i US Opens åttondelsfinal.

Men som så ofta med damtennisen är det annat än de sportsliga framgångarna som står i fokus.

Vad är det som är så fruktansvärt svårt med att bara titta på och bedöma tennisen?

Återigen är det dags att tröska den redan uttjatade debatten om vissa damspelares läten under tennismatcher.

Så tröttsamt.

Caroline Wozniacki svarade för en av turneringens hittills största skrällar när hon slog världssexan Maria Sjarapova i åttondelsfinalen i US Open med setsiffrorna 6-4, 2-6, 6-2.

Sjarapova blandade och gav rent spelmässig och hade svårt att hitta en jämn matchrytm, medan Wozniacki – som haft en tung säsong hittills – gjorde en av sina bästa matcher på ganska länge.

Men (det finns tyvärr ofta ett men när folk diskuterar damtennis).

Givetvis väljer vissa att fokusera på spelarnas höga ”stönanden” i stället för spelet.

Det blajas om förbud och restriktioner, ditt och datt.

Ja, vissa spelare, i synnerhet Sjarapova, låter mycket under sina matcher. Jag säger inte emot det påståendet.

Det är dock knappast unikt för damtennisen. Spelare som Rafael Nadal, David Ferrer, Novak Djokovic och Jerzy Janowicz är notoriska ”skrikare” även de. Av dessa är det nästan bara Nadal som ibland får utstå kritik, och då ofta från tittare som inte uppskattar honom.

Här är det även värt att lägga extra betoning på ordet ”ibland”, för det är verkligen inte ofta Nadal får kritik av samma dignitet som den mot Sjarapova. Så sällan att jag inte kan dra mig till minnes att jag någonsin sett honom utstå så hård kritik för just denna måttligt populära egenskap.

Carlos Berlocq, en av de främsta ”skrikarna” på ATP-touren (här har ni ett ganska färskt exempel, från i våras), har vid några tillfällen kritiserats av sina motståndare efter matcher, för att de blivit irriterade (och förmodligen psykade) av hans läten.

Men den upprördhet från tittare och tennisentusiaster som uppstår när Sjarapova, Victoria Azarenka eller någon annan WTA-spelare i stundens hetta är för högljudd, den ser man aldrig röken av när det handlar om herrspelare. Visst, enskilda tittare kan vädra sitt missnöje, men aldrig experter – och har det någonsin pratats om att införa restriktioner på herrsidan?

Och att Sjarapovas och vissa andras ”stön” skulle vara ”onaturliga”… Va? Sjarapovas avgrundsdjupa growl är väl inte mindre naturlig än Nadals gruffiga stötar och vrål? Den hittills bästa förklaringen till just Sjarapovas skrik tycker jag att före detta världsettan och fyrfaldiga Grand Slam-mästaren Jim Courier levererat:

– Det döljer bollens ”ping” och gör det svårare för motståndaren att bedöma hennes slag, men det är inte därför hon gör det. Hon har gjort det sedan hon var 10-12 år. Jag tror att anledningen till att vissa spelare är högljudda är att deras coacher pushade de att jobba hårdare när de var barn, och att skriket var ett sätt för dem att signalera att de verkligen försöker, sa han i en intervju med radiokanalen Nova för ett par år sedan.

Handlar det inte i grund och botten om karaktären på lätena? Själv störs jag till exempel ingenting alls av Sjarapovas. Tycker snarare att de har pondus. Högljudda, ja. Störande, nej.

Däremot kan jag störas av Azarenka. Men kanske framför allt av spelare som Ferrer, Berlocq, Janowicz och till viss del även Djokovic.

Det är helt enkelt väldigt subjektivt.

Personligen har jag inga problem med att bortse ifrån Ferrers, Berlocqs och Janowiczs i mina öron störande läten och fokusera på deras tennis i stället. Det är trots allt därför jag tittar.

Vissa verkar dock ha väldigt svårt för när det handlar om just damspelare.

Varför?

Kanske för att damtennisen granskas med helt andra måttstockar än herrtennis.

Det är bland andra Marion Bartoli ett väldigt bra exempel på.

Vi trodde kanske att Wimbledon med sitt gyllengröna gräs blivit Skrällarnas Turnering, nu när toppnamnens dominans så sakteligen börjat luckras upp.

Men Londonspektaklet 2013, då seedade spelare föll som käglor och yngre förmågor vågade ta för sig på allvar, visade sig vara startskottet för en mer långtgående trend.

Framtiden är redan här.

De som följt tennisen de senaste åren är smärtsamt medvetna om den suveränitet The Big Four – Rafael Nadal, Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray – uppvisat i alla de största sammanhangen, men även WTA-touren har letts av en överlägsen trojka: Mellan Australiska öppna 2012 och US Open 2013 delade Serena Williams (4), Victoria Azarenka (2) och Maria Sjarapova (1) på sju av åtta Grand Slam-titlar.

Under den här perioden var det bara fem andra spelare som nådde final i någon av de fyra Grand Slam-turneringarna (Sara Errani i Franska öppna 2012, Agnieszka Radwanska i Wimbledon 2012, Li Na i Australiska öppna 2013 samt Marion Bartoli och Sabine Lisicki i Wimbledon 2013).

Lägg därtill att den ”Big Four” som bestod av Williams, Sjarapova, Azarenka och Radwanska var ohotad topp 4 på världsrankningen mellan juli 2012 och oktober 2013, och dessutom lagt beslag på 25 av de senaste 30 Premier Mandatory– och Premier 5-bucklorna (från Toronto 2011 till Cincinnati 2014, WTA Finals inkluderad) så får ni ett hum om dominansen både på herr- och damsidan.

Det har helt enkelt varit en oskriven regel att det är giganterna som gör upp om de mest åtråvärda priserna.

Och det har givetvis påverkat resten av fältet.

Det är nästan som att enstaka skrällar varit möjliga men främst resultat av tillfälliga omständigheter. Man har inte riktigt trott på att dominansen kan brytas.

Men så klev några spelare fram och började kratta manegen. Jerzy Janowicz i Paris Masters 2012 (för att inte tala om Wimbledon året därpå), Sloane Stephens i Australiska öppna 2013, Sabine Lisicki och Marion Bartoli i Wimbledon 2013 – och så vidare.

Där vissa skrällar kunnat avfärdas som enstaka, isolerade händelser är det endast Wimbledon som bjudit på en stadig ström sensationer.

Tills nu?

Ja, att 15-åriga Catherine Bellis skickar ut tolfteseedade Australiska öppna-finalisten Dominika Cibulkova med huvudet före känns inte lika konstigt i US Open 2014 som det hade gjort i, säg, Franska öppna 2012 (då Virgine Razzanos chockseger över Serena Williams skapade enorma svallvågor).

Nu har visserligen Johanna Larsson varit med ett tag, men att det är först nu, säsongen 2014, som hon börjat leverera sin bästa tennis på en stadig basis är i ljuset av detta inte heller så överraskande.

Men desto roligare.

Att slå ovan nämnda Razzano med 6-0, 6-0 i första omgången är en sak, men att följa upp den segern (hennes första i US Open, märk väl) med att slå en av tourens allra mest haussade talanger, hemmfavoriten Sloane Stephens… Det är riktigt imponerande.

Särskilt sättet hon gjorde det på. Precis som mot Flavia Pennetta i Franska öppna låg hon under med 3-0 i andra set, efter att ha förlorat första, men höll huvudet kallt och lyckades vända på steken. När hon sedan låg under med 2-0 i avgörande set mot Stephens kändes det lite som att det var slut på det roliga – men Larsson svarade med att vinna sex raka game.

En fantastisk seger för Larsson och för svensk tennis.

Men, som sagt: Att det sker i US Open 2014 kommer inte som någon jättestor chock.

De orubbliga toppspelarna har tappat mark. Big Four är snart ett minne blott och Serena Williams kommer inte att spela i all evighet. Dominansen är på väg att brytas. På riktigt.

Och det vittras blod underifrån. Det har helt enkelt hänt för många gånger att spelare visat att det som tidigare var mission impossible faktiskt är genomförbart för att det ska kunna avfärdas som tillfälligheter.

Bara i den här turneringen ser vi flera unga förmågor på frammarsch:

• 17-årige Borna Coric slog Lukas Rosol i raka set.
• 17-åriga Belinda Bencic fullkomligt mosade betydligt mer rutinerade Yanina Wickmayer.
• 19-årige Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios besegrade forne världsåttan Mikhail Juzjnyj i fyra.
• 23-årige Janowicz verkar ha klättrat ur sin djupa formsvacka och kan bli ett hot i lottningens ”getingbo” på herrsidan.

Bara för att nämna några. Och då har vi inte ens sagt ett ord om spelare som Milos Raonic, Grigor Dimitrov, Dominic Thiem, Eugenie Bouchard, Madison Keys eller Simona Halep.

Många av dem knackar på dörren till tronsalen. Vissa har redan släppts in. Och det är bara en tidsfråga innan hela slottet vänds uppochner.

För en potentiell framtida världsetta som Sloane Stephens är Skrällarnas Turnering, som US Open 2014 mycket väl kan komma att bli, bara en bump på vägen. För Johanna Larsson är det en ypperlig chans att göra ett ordentligt avtryck i Grand Slam-sammanhang.

Det är i sanning spännande tennistider vi lever i.

Första tävlingsdagen på Flushing Meadows är redan avklarad.

Så, hände det något intressant?

Jodå, en och annan match är givetvis värd att lyfta fram.

Till exempel Andy Murrays möte med Robin Haase. De möttes som bekant i andra omgången i US Open 2011, och den gången blev det en minnesvärd tillställning: Haase tog ledningen med 2-0 i set innan Murray trampade i gång fötterna och vände på steken (6-7, 2-6, 6-2, 6-0, 6-4). Den här matchen hade därför på förhand viss dramaturgisk potential, trots att Haase på papperet inte utgör något hot mot Murray i de här sammanhangen.

Och jo, det blev faktiskt en smula dramatiskt. Det var stundtals riktigt välspelat, men i tredje set började världsnian plågas av kramper. Hans rörelseschema var märkbart begränsat och hans andraserve tunn som ett asplöv.

– Det är inte nödvändigtvis det värsta jag känt någonsin, men det är det värsta efter en och en halv timme i en tennismatch. Det är det som oroar mig, att det kom efter så pass kort tid. Jag tror inte att jag någonsin känt så efter en och en halv timme på en tennisbana, säger han efter matchen.

Jag har mer eller mindre dömt ut Murrays chanser i årets US Open, både i bloggen och podden, och gårdagens insats stärker känslan av att skottens svit på 14 raka Grand Slam-kvartsfinaler spräcks i New York. Hoppas att krämporna försvinner snabbt – för vi vill ju inte gå miste om en åttondel mellan honom och Jo-Wilfried Tsonga.

Murray möter Mattias Bachinger, som slog Radek Stepanek i raka set (6-3, 6-2, 6-2), i andra omgången.

* * *

19-årige Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios, för tillfället rankad 60 i världen, fortsätter imponera. Kanske inte helt oväntat att 21:a-seedade Mikhail Juzjnyj var förhandsfavorit, men personligen tyckte jag att 2,20 gånger pengarna på Kyrgios var i högsta laget.

Kyrgios smällde hur som helst på och vann i fyra set: 7-6, 7-6(4), 2-6, 7-6(1). Trots att Juzjnyj hade break i fjärde set och hade chansen att stänga det i egen serve vid ställning 5-3.

Australiern möter Andreas Seppi, som avfärdade Sergej Stakhovskij enkelt (6-3, 6-1, 6-4) i nästa match.

* * *

Alltid så solida Simona Halep tappade första set mot 583-rankade doldisen Danielle Rose Collins men vann nästkommande två set busenkelt: 6-7(2), 6-1, 6-2.

Behöver man oroa sig för att Tennispoddens finaltips ska spricka? Lite tidigt att säga kanske, men man är ju inte direkt van vid att Halep har problem i öppningsrundor nu för tiden…

Halep möter hur som helst 65-rankade Jana Cepelova, som slog Maria-Teresa Torro-Flor (2-6, 7-5, 6-1) i andra omgången.

* * *

Maria Sjarapova mot Maria Kirilenko kändes som en riktigt intressant matchup på förhand (med brasklappen att det är svårt att bedöma Kirilenkos aktuella form, eftersom hon plågats av skador i stort sett hela säsongen).

Det blev tyvärr en ickematch. Kirilenko spelade visserligen riktigt bra inledningsvis och hade break i första set, men kollapsade sedan fullständigt efter att Sjarapova vänt på steken: 6-4, 6-0 till världssexan.

Sjarapova möter 95-rankade Alexandra Dulgheru, som besegrade Kristyna Pliskova (6-3, 6-4), i nästa runda.

* * *

Jiri Vesely gjorde en helt okej match men var aldrig i närheten mot Stan Wawrinka: 6-2, 7-6(6), 7-6(3) till världsfyran. Viktig seger för schweizaren. Tar han sig bara förbi de här inledande rundorna, där han är sårbar, kan han snabbt segla upp som en seriös titelkandidat.

Wawrinka tar sig an 91-rankade Thomaz Bellucci, som avfärdade servekanonen Nicolas Mahut (7-6, 6-4, 6-1), i andra omgången.

* * *

Skulle vilja lyfta fram ett gäng föga förvånande miniskrällar på herrsidan: Matthew Ebden slog Tobias Kamke, som övervärderats rätt rejält sedan hans prestationer i Hamburg i somras, enkelt (6-4, 6-3, 7-6); Andreij Kuznetsov, som slog ut David Ferrer i Wimbledon i år, utmanövrerade hemmafavoriten Bradley Klahn (6-4, 4-6, 6-3, 7-5); Benoit Paire vann en mycket svängig tillställning mot landsmannen Julien Benneteau i en femsetare (7-6, 5-7, 6-4, 4-6, 6-4); Bellucci körde som sagt över Mahut och Kyrgios hade inga jättestora bekymmer med Juzjnyj.

Tipsade en bettare på Twitter om just de matcherna på förhand. Han hakade åtminstone på Kuznetsov.

* * *

Behöver vi ens nämna Novak Djokovic? Jo, det måste vi så klart. Inte minst med tanke på hans kackiga form efter Wimbledon. Well, första rundan mot Diego Sebastian Schwartzman blev precis som förväntat en kölhalning: 6-1, 6-2, 6-4. Ingen bra värdemätare för Djokovics nuvarande form tyvärr, men visst såg han fokuserad ut. Ska bli intressant att följa hans framfart på Flushing Meadows i år.

* * *

Venus Williams vann veteranmötet mot Kimiko Date-Krumm (2-6, 6-3, 6-3), Agnieszka Radwanska pulvriserade 112-rankade Sharon Fichman (6-1, 6-0), Angelique Kerber krånglade sig förbi 127-rankade Ksenia Pervak (6-2, 4-6, 7-5) och 17-åriga Belinda Bencic mosade Yanina Wickmayer (6-3, 6-2).

Dessutom: Garbine Muguruza, som slog ut Serena Williams i andra omgången i Franska öppna, föll mot 119-rankade Mirjana Lucic-Baroni (6-3, 7-6) och Sara Errani besegrade Kirsten Flipkens i raka set (6-1, 7-5). Lite förvånande, faktiskt. Trodde att Flipkens skulle vinna där.

Och så, sist men inte minst: Johanna Larsson har äntligen brutit sin negativa trend i New York! Sverigeettan klev in i turneringen med fyra raka förluster i första rundan, men mot Virgine Razzano visade hon verkligen var skåpet ska stå: 6-0, 6-0. En double bagle i första segern på Flushing Meadows, alltså. Riktigt mäktigt.

* * *

Klicka här för alla gårdagens resultat

I dag smäller det!

Och dagen till ära har givetvis jag och min poddkollega Andreas Käck gått igenom herrarnas och damernas lottningar.

Håll till godo?

Så, finns det någon som kan utmana Novak Djokovic och Roger Federer? Ska Petra Kvitová äntligen bryta sin negativa trend på amerikansk mark? Och vilka öppningsmatcher är värda att hålla ett extra öga på?

Detta och en massa annat i denna US Open-special i avsnitt #26 av Tennispodden.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt26.mp3

Nu är det definitivt slut på sötebrödsdagarna.

US Open Series är snart över – och avslutas så klart med säsongens sista Grand Slam.

I vanlig ordning får ni här en fullspäckad analys av lottningen!

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

FÖRSTA SEKTIONEN:

Novak Djokovics lottningsförbannelse håller i sig. Andy Murray i kvartsfinal och Stan Wawrinka i semifinal är inte nådigt – och om Murray skulle floppa så kan han få formstarke Jo-Wilfried Tsonga (som ju mosade både serben och skotten i Toronto) i kvarten i stället. Dessutom lurar John Isner i skuggorna, i en eventuell åttondelsfinal. Även Gilles Müller i andra rundan eller Sam Querrey i omgång tre är knepiga motståndare.

Men om vi nu ska hålla oss till den allra översta sektionen så kan man väl säga att det bör stå mellan Djokovic och Murray eller Tsonga. Lite halvsvårt att veta var man har Tsonga just nu. ”Fiaskot” i Cincinnati var inte ett dugg oväntat. Jag hade tvärtom blivit förvånad om han hunnit ställa om efter den mentala urladdningen i Toronto, där han vann sin andra Masters-buckla i karriären.

Förhoppningsvis har han tränat stenhårt inför US Open. Spelformen och självförtroendet är det som bekant inga fel på. Han måste bara vara fit och förberedd också. Fin lottning har han fått. Juan Mónaco i öppningsmatchen känns på förhand helt ofarlig, argentinaren har verkligen tappat allt efter glansåret 2012. Om Julien Benneteau är på bra spelhumör kan han kanske störa i en tredjerunda, men generellt känns det som en raksträcka mot åttondelsfinal för Tsonga.

Där han troligen ställs mot Murray. Och hur slutar den i så fall? Det beror nog en hel del på Tsonga, faktiskt. Vi vet redan att han har kapaciteten att slå de allra bästa spelarna, och det som Murray visat upp spelmässigt på sistone har inte varit mycket att hänga i julgranen. Samtidigt talar ju historiken och statistiken för Murray: 9-2 i inbördes möten för världsnian, som har 14 raka Grand Slam-kvartsfinaler på sitt cv. Bommar han kvarten på Flushing Meadows i år blir det första gången han missar en GS-kvart sedan US Open 2010 (Franska öppna 2013, som han stod över, ej inkluderad). Ett mycket imponerande facit, så klart.

Men vad säger vi då?

På förhand lutar jag ändå åt att det blir en skräll. De senaste månaderna har vi inte fått några som helst indikationer på att Murray är på väg ur sin svacka. Han spelade visserligen riktigt bra under grusvåren och i de inledande matcherna i Wimbledon, men på hardcourt har han varit smärtsamt ineffektiv hittills i år.

På sätt och vis vore det bättre för turneringen också. För Tsongas del handlar hans prestationer (även avsaknaden av dem, under svackan tidigare i år) om självförtroende. För Murrays del är det både fysiskt och psykiskt. Han har helt enkelt inte hittat tillbaka till sitt spel efter operationen. Det kan ta ett tag till innan han gör det, och som sagt – under sommaren har vi inte fått några tecken på att han är nära att göra det. Jag tror att vi får vänta ett tag till innan Murray börjar hota toppen på allvar igen.

Hur skulle Djokovics väg mot kvartsfinal kunna tänkas se ut? Diego Sebastian Schwartzman är en munsbit på papperet, Gilles Müller kan kanske irritera men skrällpotentialen är likväl låg, Philipp Kohlschreiber borde slå ut John Isner i tredje omgången för tredje året i rad(!), vilket skulle passa Djokovic som inte är så förtjust i servekanoner.

Skulle Isner ta sig till åttondel så blir han serbens första riktigt svåra prövning. Nu har inte den reslige amerikanen samma genomslagskraft i bäst av fem set, men han har trots allt både sin serve och sina hemmafans att falla tillbaka på.

Han går vidare till semifinal: Djokovic.
Skrällvarning: Murray, Tsonga.
Bubblare: Isner, Kohlschreiber, Querrey.

* * *

ANDRA SEKTIONEN:

Ingen lätt lottning för Stan Wawrinka. Inte alls, faktiskt. Jiri Vesely har kanske inte imponerat så mycket i de småturneringar han spelat under sommaren, men 20-åringens kapacitet och potential går inte att ta miste på. Och Wawrinka kan ju vara en aning trög i starten, om man säger så. En liten liten skrällvarning måste ändå utfärdas.

Även Jeremy Chardy kan möjligen störa Wawrinka i en eventuell tredje runda. I åttondelsfinal är sedan Tommy Robredo den högst seedade potentiella motståndaren, men frågan är om han tar sig så långt? Redan i andra omgången kan han ställas mot Vasek Pospisil, som i Nordamerika visat bra form för första gången på hela året. Därefter kan han få möta 19-årige Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios.

Vad kan Kyrgios åstadkomma i sin blott sjätte Grand Slam-turnering i karriären (andra i US Open)? Man ska nog vara aningen försiktig med förväntningarna. Tycker att det var starkt av honom att slå Santiago Giraldo i Toronto, och det är ingen skam i att förlora mot Andy Murray i raka set. Vore fantastiskt kul om han kunde ta sig till en tredje runda mot Robredo, men Mikhail Juzjnyj i öppningsmatchen och därefter Sergej Stakhovskij eller Andreas Seppi, det är ingen walk in the park för en 19-åring i de här sammanhangen.

Och Wawrinka?

Enbart sett till lottningen ska han ju krångla sig till kvartsfinal, men sett till formen… Nej, han har inte övertygat i Toronto och Cincinnati. Särskilt matchen mot Benneteau i Cincinnati (6-1, 1-6, 2-6) var ruggigt dålig. Jag köper inte riktigt argumentet att han hade svårt att hantera de ”mjuka tennisbollarna”. Han torskade trots allt bara ett game under de två sista seten mot Marin Cilic i andra omgången (3-6, 6-0, 6-1). Och det såg svajigt ut redan i Toronto. Tappade set mot Paire och föll sedan i raka mot Kevin Anderson.

Nej, det är inte med krav på stordåd han kliver ut på Flushing Meadows, Wawrinka. Precis som jag och Andreas Käck var inne på i senaste avsnittet av Tennispodden är han dock den av utmanarna som teoretiskt har störst chans att vinna. Och det där med att spela utan massiv press, det är generellt något som passar schweizaren väldigt bra.

Spontant känns ändå hans lottning lite väl knepig. I kombination med hans resultat på sistone har jag inga stora förhoppningar på honom. Vi får väl se om han gör som i Wimbledon och seglar fram lite under radarn, tack vare relativt lågt ställda förväntningar.

Längst ner i den här sektionen har Milos Raonic och Kei Nishikori lottats mot varandra i åttondelsfinal – igen. Det är tredje gången i rad de lottas mot varandra i just åttondelsfinal (och i Australiska öppna kunde de ha mötts i kvarten). Väldigt intressant i och med att den rivaliteten mycket väl kan komma att bli en av tourens mest sevärda om några år.

Raonic har hur som helst en förhållandevis bra lottning. Spelare som Peter Gojowczyk i andra omgången eller Lukas Rosol i tredje kan möjligtvis hota, men kanadensaren har en så pass hög lägstanivå nu för tiden att de inte ska ställa till några stora bekymmer. Kan vi tänka oss en åttondel mellan Raonic och Nishikori? Ja, på papperet är sannolikheten ganska hög.

Nishikori har visserligen brottats med skador stora delar av säsongen och är inte i överdrivet bra fysisk form inför turneringen, men har å andra sidan bara en enda någorlunda tuff prövning i sina tre matcher: hemmahoppet Jack Sock i andra rundan. (Kanske också Leonardo Mayer i tredje om han har en bra dag, men nja.)

Slår han Sock, tror ni? Amerikanen har tillryggalagt en fin sommar: semifinaler i Newport (på gräs) och Atlanta, pressade sedan Raonic till två tiebreaks i Washington och plockade ett set mot honom i Toronto. Föll visserligen i raka set mot Robredo i Cincinnati, men det är knappast skamligt. Robredo slog ju ut en viss Novak Djokovic i samma turnering, som ni minns…

En åttondel mellan kanadensaren och japanen ska hur som helst Raonic vinna. Nishikori måste vara fit om han ska kunna hota världssexan. Det såg vi i Wimbledon, om inte annat. Och Sock? Nä, han ska inte kunna hota i de här sammanhangen. Så är känslan på förhand, i alla fall.

Det är egentligen åttondelshalvan ovan som är knepigast att tippa. För om inte Wawrinka tar sig till kvartsfinal, vem gör det i så fall? Man vill gärna säga Kyrgios, men nja. På papperet ska ändå Wawrinka ta sig till den där kvarten. Och väl där kan han få det knivigt, trots att han har 3-0 i inbördes möten mot Raonic. Han har ändå tagit stora kliv framåt i år och minskat det spelmässiga gapet till toppspelarna rejält.

Frågan här är egentligen om man vågar tro på Wawrinka? Jag är skeptisk. Jag har generellt högre tilltro till Raonic, särskilt på snabb hardcourt.

Han går till semifinal: Raonic.
Skrällvarning: Kyrgios, Sock.
Bubblare: Nishikori, Rosol.

Håll utkik efter:
• Borna Coric, 17-årig talang som kvalat sig in i turneringen (hans första i Grand Slam-sammanhang). Möter Lukas Rosol i första omgången.
• Taro Daniel, 21-åring från Japan som slog ut 171-rankade Alex Kuznetsov och 125-rankade Peter Polansky i kvalet. Möter Raonic i första omgången.

* * *

UNDRE HALVAN:

TREDJE SEKTIONEN:

Tuff lottning för fjärdeseedade David Ferrer och sjätteseedade Tomás Berdych, får man ju lov att säga. Berdych möter forne världsettan Lleyton Hewitt i sin öppningsmatch, därefter Steve Darcis eller Martin Klizan i andra omgången och sannolikt Ernests Gulbis eller Feliciano Lopez i åttondelsfinal.

Gulbis har visserligen tappat styrfart på sistone och fått en halvknepig öppningsmatch (servekanonen Kenny De Schepper), men borde åtminstone ta sig till tredje rundan (där han troligen möter Lopez, eller kanske en eventuell skrällmotståndare – hemmahoppet Steve Johnson?).

Tror det blir för svårt för Berdych, som inte kliver in i turneringen med form och självförtroende på topp, om man säger så. Skulle inte förvåna mig om han ryker redan mot Hewitt. Annars har Gulbis, Lopez eller någon annan på vägen skrällpotential mot världssjuan.

En match jag hoppas mycket på blir av är en andra omgång mellan Gulbis och Dominic Thiem. Skulle kunna bli riktigt intressant.  Thiem har gnuggat på under sommaren och spelade som bekant sin första ATP-final i karriären för några veckor sedan, i Kitzbühel (förlust mot David Goffin).

Ferrer har inte en lika krokig väg till kvartsfinal, men ej heller spikrak. Min personliga favorit Damir Dzumhur är visserligen alltid sevärd, men på papperet ska han inte kunna hota spanjoren i dessa sammanhang. Kan Bernard Tomic i en eventuell andra omgång ställa till det för honom? Nja. Sett till kapacitet, absolut – men inte sett till form. Gilles Simon i tredje? Nä. Det är först i åttondelsfinalen det kan bli svettigt för världsfemman.

Och vilket getingbo den lilla sektionen är sen… Här trängs Marin Cilic, Kevin Anderson, Jerzy Janowicz och Marcos Baghdatis (och på ett litet hörn har vi Dusan Lajovic). Nu har Baghdatis förvisso rasat ordentligt på rankningen under hans svagaste säsong på många många år, men han är knappast en spelare man vill ha i första omgången som seedad spelare. En liten nitlott för Cilic där.

Jag tycker att Cilic har ett svagt övertag i detta getingbo, tätt åtföljd av Anderson, med Janowicz och Baghdatis som heta utmanare. Främst Cilic, Anderson och Janowicz har kapacitet att slå Ferrer, även om spanjoren får hållas som favorit i alla dessa matchups. Jag är dock en aning osäker på Ferrer. Han har bokfört fina resultat under sommaren, men jag tyckte inte alltid att det såg så vattentätt ut i Toronto och Cincinnati. Soliditeten är något han tappat under det senaste året. Det är inte lika stabilt som tidigare.

Nu kommer han ofta undan ändå, tack vare sin enorma kämpaglöd och förmåga att gneta sig kvar i matcher, men jag ser inte att han går ohotad fram till kvartsfinal.

Så, vad har vi för tänkbara kvartar då? Nu kanske jag övervärderar letten här, men Gulbis-Ferrer känns inte osannolikt. Inte heller Lopez-Ferrer. Kanske Gulbis-Cilic? Eller Gulbis-Anderson?

Nja. Vill gärna skrälltippa Gulbis i semi men vågar inte riktigt, givet hans skakiga form under sommaren. Det lutar mer åt seger för Ferrer – antingen mot Gulbis eller Lopez. Slänger dock in en ordentlig brasklapp, i och med att den här halvan är ett riktigt getingbo. Kan gå lite hur som helst.

Han går vidare till semifinal: Ferrer.
Skrällvarning: Gulbis, Lopez, Cilic, Anderson, Berdych.
Bubblare: Janowicz, Thiem, Tomic.

* * *

FJÄRDE SEKTIONEN:

En riktig glasslottning för Roger Federer. Igen. Men det har han ju förtjänat. Om inte annat så för lång, trogen och imponerande tjänst.

Men det är inte bara Federer som fått drömlottning. Den här sektionen är faktiskt den överlägset svagaste, vill jag påstå. Federer har visserligen servekanonerna Sam Groth och Ivo Karlovic på sin halva, men han brukar inte ha några problem alls med att ta ner dem på jorden. Marinko Matosevic i första omgången är på papperet en ickematch.

Sen då? Fabio Fognini och Roberto Bautista Agut är de seedade spelare han riskerar att möta. Skrämmande? Nope. Inte det allra minsta. Finns inga spelare med särskilt mycket skrällpotential här, men Fognini kan man aldrig någonsin räkna med. Agut är generellt jämnare, men han är knappast en given åttondelsfinalist. Personligen skulle jag väldigt gärna vilja se 22-åringen Filip Krajinovic gå långt.

Oavsett vem det blir så ska det mycket till för att inte Federer ska gå till kvartsfinal.

Och väl där möter han… Grigor Dimitrov? Ja, det är nog väldigt många tennisentusiasters våta dröm. Federer senior mot Federer junior. Kungen mot kronprinsen. Originalet mot kopian. Finns en del saker som talar för att det blir så. Dimitrovs lottning, till exempel. Har på papperet busenkla matcher fram till åttondelsfinalen. David Goffin är den formstarkaste spelaren i en eventuell tredje runda, men det skrämmer inte.

I åttondelsfinalen kan han stöta på Gaël Monfils eller Richard Gasquet. 4-0 i inbördes möten till Gasquet, men de har inte mötts i år (spelade senast mot varandra i Rom förra säsongen). 1-1 mellan Monfils och Dimitrov, men första matchen spelades i US Open 2011 (när bulgaren ännu inte var torr bakom öronen) och matchen i Bukarest i våras tvingades Monfils avbryta på grund av skada.

Ingen kalasform på någon av de här tre spelarna ska sägas, och Gasquet tvingades lämna walk over mot Murray i Cincinnati på grund av skada. Bäddar för dramatik – men visst borde Dimitrov hålla sin seedning och ta sig till kvarten, kan tyckas.

Väl där tar det garanterat stopp mot Federer. Dimitrov har inte lärt sig att hantera de här riktigt stora matcherna än, och att spela mot sin stora idol på den här nivån… Nej, jag tror inte att han klarar det mentalt.

Han går vidare till semifinal: Federer.
Skrällvarning: Dimitrov, Monfils, Gasquet.
Bubblare: Bautista Agut, Goffin.

* * *

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Raonic, Federer slår Ferrer.

FINALEN: Djokovic slår Federer.