Inte helt oväntat har två av de toppseedade spelare som flög direkt från London och OS till Toronto åkt på respass direkt: tredjeseedade världssexan Jo-Wilfried Tsonga föll mot Jeremy Chardy (4-6, 6-7) och sjätteseedade världsnian och OS-bronsmedaljören Juan Martín del Potro mot Radek Stepanek (4-6, 6-7).

– Jag kom hit i måndags natt. Det är inte lätt att spela efter en så stor ansträngning i OS, men jag försökte ändå. Nu behöver jag tid att återhämta mig om jag vill hålla mig frisk. Det är en fantastisk turnering här i Toronto. Jag hade velat spela fler matcher men Radek spelade bättre och var en värdig vinnare i dag, säger del Potro efter förlusten.

Desto roligare då att se guldmedaljören Andy Murray, som reste till Toronto i går men tvekade in i det sista om han över huvud taget skulle spela i turneringen. Att Murray var både fysisk och mentalt dränerad efter den spektakulära triumfen i London var tydligt, men världsfyran hanterade situationen oerhört professionellt och spelade tillräckligt bra för att förhållandevis enkelt utmanövrera Flavio Cipolla – trots problem med sitt knä (börjar verkligen bli en följetong, de där benen).

Murray slog in blott 50 procent av sina förstaservar och hade nästan 30 provocerade misstag, men räddade samtliga sex breakbollar han hade emot sig samtidigt som han bröt Cipolla fyra gånger.

Cipolla var otroligt ineffektiv och Murray behövde bara två matchbollar i italienarens serve vid ställning 5-3 för att stänga matchen.

Hoppas Murrays fina form håller i sig.

* * *

Noterar att Tomás Berdych efter lite om och men tog sig förbi första omgången sedan Halle i juni. Slog Julien Benneteau: 6-7(10), 6-4, 6-4.

Har vinden vänt nu, Tomás?

* * *

Philipp Kohlschreiber slog Fabio Fognini enkelt: 6-2, 6-2. Möter John Isner i nästa omgång. Kan bli en intressant match.

* * *

Snart inleder Novak Djokovic sitt titelförsvar, mot ynglingen Bernard Tomic som äntligen bröt sin trista förlustsvit (sju raka förluster) mot 100-rankade Michael Berrer: 6-3, 3-6, 6-3.

Blir riktigt intressant att se hur Djokovics form och spelhumör ser ut.

OS-guldmedaljören Andy Murray är på väg till Toronto – men han är osäker på om han verkligen kommer att tävla i pågående Toronto Masters. Murray är andraseedad och ska enligt schemat spela sin öppningsmatch i morgon onsdag.

– Planen är att åka dit och spela. Det är inte optimalt, men tennisen har sina regler och jag kommer definitivt att vara där. Om jag spelar eller inte får vi se, jag måste känna efter hur kroppen mår på tisdag, säger han enligt Tennis.com.

Sedan tidigare har bland andra Roger Federer, Rafael Nadal, David Ferrer och Andy Roddick valt att stå över Masters-turneringen.

Andy Murrays bragdbetonade finalseger i London-OS i söndags har förevigats – som frimärke.

Frimärket, med en bild på guldmedaljören och texten ”Gold Medal Winner – Andy Murray, Tennis, Men’s Singles”, började säljas i Storbritannien dagen efter världsfyrans triumf. Royal Mail har även målat en traditionell röd brevlåda i guld i skottens hemstad Dunblane.

Murrays mamma Judy twittrade om den gyllene brevlådan i går morse: ”Dunblane har en gyllene brevlåda. Och ett helt nytt frimärke. Första klass.”

Röken har knappt hunnit lägga sig, baksmällan precis tagit vid.

När London-OS nu är över för tennisens del går touren in i en ny fas – höstsäsongen, med US Open som monumental höjdpunkt.

Men dessförinnan ska ett gäng andra turneringar avverkas. Först ut är säsongens sjätte Masters-turnering: Canada Masters (eller Canadian Open/Rogers Cup/Toronto Masters).

Avhoppen på herrsidan har varit många och tre topp tio-spelare saknas (världsettan Roger Federer, världstrean Rafael Nadal och världsfemman David Ferrer) samt en hel drös andra spelare på rankningslistans övre region.

Titelförsvararen Novak Djokovic är således förstaseedad, OS-guldmedaljören Andy Murray andraseedad.

Några matcher har redan spelats under kvällen. Värt att nämna bland dem är att Donald Young nu bokfört sin 16:e raka förlust (6-3, 6-7, 0-6 mot Jeremy Chardy). Young är nu alltså bara fem förluster från att tangera Vincent Spadeas gamla rekord från 1999/2000. Wow…

Så här har det sett ut i Masters-sammanhang på herrsidan hittills i år:

Indian Wells: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Miami: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Monte Carlo: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Madrid: Roger Federer – Tomas Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Rom: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3

… och så här såg det ut förra året:

Indian Wells: Novak Djokovic – Rafael Nadal 4-6, 6-3, 6-2
Miami: Novak Djokovic – Rafael Nadal 4-6, 6-3, 7-6(4)
Monte Carlo: Rafael Nadal – David Ferrer 6-4, 7-5
Madrid: Novak Djokovic – Rafael Nadal 7-5, 6-4
Rom: Novak Djokovic – Rafael Nadal 6-4, 6-4
Montreal: Novak Djokovic – Mardy Fish 6-2, 3-6, 6-4
Cincinnati: Andy Murray – Novak Djokovic 6-4, 3-0
Shanghai: Andy Murray – David Ferrer 7-5, 6-4
Paris: Roger Federer – Jo-Wilfried Tsonga 6-1, 7-6(3)

Notera att Rogers Cup/Canadian Open spelades i Montreal förra året (turneringen arrangeras vartannat år i Montreal, vartannat år i Toronto – därav det inofficiella namnet ”Canada Masters”).

Ser hur som helst en smula annorlunda ut i år jämfört med förra året. Blir väldigt intressant att se hur Andy Murray – som vann turneringen 2009 och 2010 – presterar efter sitt OS-guld. ”Drömfinal” mellan honom och Djokovic? Nja, skulle kanske inte sätta mina besparingar på det. Vore så klart väldigt kul om någon av spelarna utanför Big Four tog tillfället i akt och klev fram nu när både Federer och Nadal (+ Ferrer) saknas.

På damsidan (WTA Premier 5-turneringen spelas för övrigt i Montreal) är det egentligen bara titelförsvararen och dubbla OS-guldmedaljören Serena Williams som saknas. Blir spännande att se vem som tar kommandot där i hennes frånvaro. Maria Sjarapova? Victoria Azarenka? Angelique Kerber?

Mer om säsongens sjätte Masters-turnering under veckan!

Efter finalförlusten mot Andy Murray i går förklarar Roger Federer hur mycket OS-turneringen och ett guld i den betytt för honom, men säger samtidigt att han känner att han vann silvret – inte förlorade guldet.

– Jag tror att det här var det bästa jag kunde åstadkomma i den här turneringen. Andy var mycket bättre än jag i många aspekter. Det har varit en fantastisk månad för mig, jag vann Wimbledon, blev världsetta igen och jag vann silver. Tyck inte synd om mig. Jag är väldigt väldigt stolt över att ha vunnit silver, säger han.

Och fortsätter:

– Det här var en känslosam turnering från början till slut. Jag hade kunnat förlora i första omgången mot (Alejandro) Falla. Samma sak, uppenbarligen mot (Juan Martín) del Potro. Det känns som att jag vann silvret, inte förlorade (guldet). Så jag är väldigt väldigt glad.

De tuffa matcherna i början av matchen kan ha dränerat honom mentalt, menar han.

– Jag hade tårar i ögonen efter öppningsmatchen. Jag bröt nästan ihop när jag svarade på frågor från media på banan. Det är så mycket det här har betytt för mig. Jag förstod hur nära jag var att förlora. Jag kände precis samma sak i semifinalen. Det kanske var så känslosamt redan att det möjligtvis hindrade mig från att göra mitt absolut bästa.

Samtidigt hyllar han finalkombattanten, och guldmedaljören, Andy Murray.

– Han är redan en fantastisk spelare. Jag tyckte att han spelade väldigt väldigt bra i Wimbledon. Jag var glad över att se att han inte bröt ihop efter Wimbledon-finalen. Det är lätt att komma tillbaka, i bäst av tre och åka ut i kanske tredje omgången redan. Då mår man bara ännu värre. Men han gjorde inte det. Han kom och vann guld. Det är så en mästare hanterar det, säger han.

Det här, mina vänner, var inte bara en historisk uppvisning – utan även Andy Murrays stora genombrott.

Jag kan knappt tro att det är sant.

Sju game på tre set släppte han ifrån sig, världsfyran. Sju game – mot självaste Roger Federer. I en final. I en så otroligt viktig match, där så mycket stod på spel.

Det behövdes inte ens någon OS-frossa från Federers sida för att skotten skulle bärga sin största seger hittills i karriären. Världsettan var inte på något sätt dålig. Han var bara inte i närheten av lika bra som sin motståndare, helt enkelt. Och när han var ”dålig” så var det för att Murray gjorde honom ”dålig”. Visst, Federer gjorde inte sin bästa match i karriären, men samtidigt långt ifrån sin sämsta (till den kategorin kan öppningsmatchen mot Alejandro Falla höra, segern till trots). Att schweizaren bjuder på en hel hög med oprovocerade misstag och felbeslut – särskilt inledningsvis – är högst ordinärt och någonting vi fått lära oss att leva med de senaste åren. Federers storhet ligger ju i att han vinner trots de där misstagen och trots alla tuffa underlägen.

Hemmafavoriten gick som väntat (och precis som i Wimbledon-finalen tidigare i sommar) ut stenhårt i första set och lät inledningen av finalen bli en fortsättning på semifinalen mot Novak Djokovic. Han pressade Federer bakåt i banan och tvingade honom att kämpa för varenda poäng.

Två servegenombrott och 6-2 kändes helt rättvist. Här väntade vi oss en uppryckning från Federer snarlik den i Wimbledon.

Och han försökte.

Till en början testade han att spela mer defensivt – till och med i egen serve. Det funkade inte.

Då började han göra tjurrusningar mot nät. Det funkade ännu sämre.

Slutligen försökte han kruta på i Murrays serve och slugga sig fram till en vändning. Det föll platt och världsfyran plockade andra set till synes busenkelt med 6-1.

Att pokerfacet Roger Federer då visade sin frustration öppet var ett bevis på att Murray styrde matchen och att Federer var rådvill. Vad han än serverade världsfyran kunde han ge sig f-n på att det kom tillbaka – med besked. När till och med lobbar från bakom baslinjen gick in och Murray kunde vända till synes omöjliga underlägen kändes matchen nästan avgjord.

Federer saknade dessutom inte chanser. Han hade inte mindre än nio breakbollar, samtliga i för honom avgörande lägen. Inte en enda av dessa möjligheter lyckades han omsätta i ett servegenombrott. Murray höll huvudet kallt och hade alla marginaler på sin sida, till skillnad från Federer.

Vilket inte var konstigt. När överläget kommer och man lyckas hålla i det, när de viktiga poängen bärgas och de svåra bollarna landar på rätt sida av linjen, när självförtroendet skjuter i höjden, ja då följer turen med som en sorts bieffekt. Det ena föder det andra och är produkten av hårt slit, smarta beslut och taktiskt spel.

Andy Murray hade dessutom inte kunnat få ett bättre avslut på finalen och hela turneringen. Med två raka servess, det vid matchboll mitt på linjen.

Personligen tycker jag faktiskt att den här turneringen i år är större för just Andy Murray att vinna än Wimbledon. Det är OS, en tävling som bara spelas vart fjärde år, och dessutom på hemmaplan. Wimbledon har han gott om tid på sig att vinna. Det här var, kanske, once in a lifetime.

Att det här var Andy Murrays stora genombrott råder det ingen tvekan om. Jag har inte sett Federer så här utskåpad i en final i bäst av fem set sedan Rafael Nadal vann Franska öppna 2008 (6-1, 6-3, 6-0). Att det sker ”i Federers vardagsrum”, Wimbledons Centre Court, gör den här prestationen ännu större och mer betydelsefull.

Vad skönt att vi nu äntligen på riktigt kan prata om en Big Four. Nu slipper vi brasklappen Big Three plus Andy Murray.

Så otroligt välförtjänt.

Personligen känner jag mig lite snuvad på en drömfinal mellan Roger Federer och Novak Djokovic – men att det i stället är Andy Murray som svarar för motståndet när Federer jagar sin efterlängtade guldmedalj gör inte finalen mindre intressant på något sätt.

Jag tycker att Murray är den som genomgående svarat för den mest imponerande prestationen så här långt. Särskilt i semifinalen mot Djokovic, där han i mitt tycke gjorde sin bästa match i år (tillsammans med Wimbledon-kvarten mot David Ferrer).

Spelmässigt har han faktiskt sett starkare ut än Federer, som svajat betänkligt mer än en gång. Det som främst imponerar med världsettan är hur han lyckas krångla sig ur tuffa lägen även när han inte bjuder på sin bästa tennis – gång på gång. Hans lägstanivå är helt enkelt så otroligt hög, och dessutom har han alltid sin fantastiska serve att luta sig mot när vinden blåser åt fel håll.

Vi pratar ofta om spelare som John Isner, Milos Raonic, Sam Querrey, Andy Roddick och till viss del Tomás Berdych och Juan Martín del Potro när superservare kommer på tal – och glömmer bort Federer, som inte har den hårdaste men däremot en av de mest effektiva servarna på ATP-touren. Faktum är att världsettan med sina 88 procent är den sjätte bäste spelaren på att hålla sin serve (på ATP-listan som sträcker sig tillbaka till 1991).

Hans pålitliga serve räddade honom mot del Potro. Kan den rädda honom mot Murray i dagens final?

Andy Murray är en av världens bästa returnerare, så svaret på den frågan är inte självklart. I Wimbledon-finalen tidigare i sommar bröt han Federers serve två gånger, men blev själv bruten fyra. Det räckte till att vinna ett set – men han förlorade som bekant matchen med 3-1.

Om även finalen avgjorts i tre set tror jag att Murray haft en riktigt god chans att bärga guldet. När den nu avgörs i fem set talar givetvis mycket för Federer. Utom en sak: han har, liksom Murray, aldrig tidigare spelat en match om ett OS-guld.

I Grand Slam-sammanhang är han helt överlägsen och har genom sin karriär upplevt flesta tänkbara scenarier, vilket så klart är en stor fördel mot en mindre rutinerad spelare – som Murray. I dag är han själv precis lika orutinerad, och OS-frossan har slagit till i mindre betydelsefulla matcher för världsettan (öppningsmatchen mot Alejandro Falla och gårdagens semi mot Juan Martín del Potro, exempelvis).

– Det är så ovanligt för honom att befinna sig i en position där han försöker åstadkomma någonting nytt eftersom han har uppnått så mycket inom tennisen. Jag hoppas att det kan utjämna saker och ting lite. Det kommer att bli en tuff match. Uppenbarligen måste jag spela fantastisk tennis för att vinna, säger Murray.

Federer själv tar dock fasta på det faktum att han har så enormt stor erfarenhet av stora, betydelsefulla matcher:

– Det kanske är det som har hjälpt mig under åren, att ofta vara i sådana situationer, du vet, att spela för någonting riktigt riktigt stort, spela för rekorden, historieböckerna, stora vinster, titlar, allt det där. Ärligt talar var det kanske just det som höll mig lugn, mer än att faktiskt spela på Wimbledons Centre Court, sade Federer efter den episka semifinalen mot del Potro i fredags.

Om Murray spelar lika bra som mot Djokovic i sin semifinal, inte faller tillbaka i gamla hetlevrade mönster och dessutom utnyttjar publikens stöd, ja då kan han faktiskt vinna den här finalen.

Om Federer å sin sida spelar sin bästa tennis, litar fullt ut på sin erfarenhet och inte låter OS-frossan kuva honom ska det mycket till för att hemmafavoriten ska kunna stoppa honom.

Själv hoppas jag på ett rafflande avgörande i femte set – åt endera håll. Unnar så klart Federer ett OS-guld för lång, trogen och på alla sätt fantastisk tjänst, men kanske ännu mer unnar jag Murray den finaste av medaljer. Så att han äntligen förstår att han kan vinna de betydelsefulla matcherna och de stora titlarna, så länge han inte låter sig själv stå i vägen.

Hur det än slutar i dag (förmodligen i Federers favör om vi nu ska våga oss på att tippa) kommer vi säkerligen att bjudas på en magisk OS-final mellan två av tourens absolut bästa spelare.

* * *

Om inte Novak Djokovic är helt mentalt tömd och bruten efter den tuffa förlusten mot Andy Murray i semifinalen borde han rimligtvis slå Juan Martín del Potro i bronsmatchen. Sett till turneringen som helhet vore det dock mest rättvist om del Potro lämnar London med en medalj.

I vilket fall som helst kommer argentinaren i alla fall att belönas med positionen som världsåtta på rankningslistan. Janko Tipsarevic har i nuläget 3,320 poäng och får 70 för sin plats i åttondelsfinalen – del Potro får som minst 270 poäng och landar då på 3,450 (Janko på 3,390).

Om det nu inte är några poäng från fjolåret som hinner avräknas före måndag, alltså.

Toronto Masters har drabbats av ett nytt tungt avhopp. Nyligen meddelade Rafael Nadal att han tvingas stå över 1000-turneringen på grund av sin knäskada.

Nu väljer även Roger Federer, som tog sig vidare till OS-final efter en fyra och en halv timme lång batalj mot Juan Martín del Potro i går, valt att dra sig ur tävlingen.

Även världsfyran David Ferrer, världstolvan Nicolas Almagro, 18-rankade Fernando Verdasco, 19-rankade Gaël Monfils (på grund av skada), 21-rankade Andy Roddick och 24-rankade Stanislas Wawrinka har valt att stå över Toronto Masters (även känt som Canadien Open eller Rogers Cup).

Världstvåan Novak Djokovic och världsfyran Andy Murray kommer att vara toppseedade i turneringen.

Det är ofta lätt att peka på förlorarens brister när en skräll, stor som liten, äger rum. Om exempelvis Juan Martín del Potro slagit Roger Federer i dag hade nog de flesta, med all rätt, sett Federers många oförklarliga missar som en av de största anledningarna.

Men så händer det också att spelaren på andra sidan nätet helt enkelt är starkare – trots att den på papperet bättre spelaren bjuder på tennisgodis.

Som i dagens semifinal mellan Novak Djokovic och Andy Murray.

Djokovic, som sett ordentligt ojämn ut genom turneringen, var taggad till tänderna och gick ut offensivt direkt från start. Han hade fått nog av dramatik och nu skulle han bjuda på sin allra bästa tennis.

Vilket han i mångt och mycket också gjorde.

Problemet var bara att Andy Murray hade bestämt sig för precis samma sak – och dessutom hade drygt 10.000 galna åskådare på sin sida.

Matchen liknade ofta en sluggerfest, men till skillnad från Federers och del Potros stenhårda kavalkad landade de flesta bollarna innanför linjerna. Murray stampade plattan i mattan redan från matchens första game och hade sedan inga som helst planer på att lätta på foten. När Djokovic levererade stenhårda djupa forehandslag svarade Murray med att trycka tillbaka dem med samma kraft.

Det brukar inte funka mot en spelare som Djokovic, som har en så otroligt kraftfull slägga, bred repertoar och egentligen inga uppenbara svagheter. Det ger sällan särskilt mycket utdelning att ge igen med samma mynt, helt enkelt.

Men Murray, till skillnad från så många andra på touren som försökt sig på detta, orkade hålla den höga pressen uppe och tack vare sitt fantastiska spelsinne kom han allt som oftast rätt till bollen. På den punkten tycker jag att Murray är bland de bästa – ja, kanske till och med den bäste – på touren, nämligen att förutse var motståndaren ska serva/placera sina slag.

Murrays högoktaniga offensiv stressade Djokovic, som för en gångs skull inte hade kraft att plocka fram sina bästa servar och sitt bästa spel när pressen på honom var som allra störst.

I första set tappade han sin serve vid ställning 6-5 till Murray. Historien upprepade sig i andra set – efter att Djokovic först missat en gyllene chans att ta ledningen och serva för matchen vid ställning 4-4, men då Murray krutade in en förstaserve i 217 km/h.

När Murray sedan återigen tog ledningen med 6-5 slarvade Djokovic bort tre livsviktiga servar och hade plötsligt bjudit hemmafavoriten på lika många matchbollar.

Här väntade man sig att Djokovic, som så oerhört många gånger förr, skulle stanna upp, intala sig själv att loppet inte är kört och sedan dundra in ett par servess och en osannolik forehand/backhand i endera kryss, otagbar för Murray.

Vad som hände?

Murray stood his ground, Djokovic missade en förstaserve och fjösade sedan en retur i nät.

Ridå ner, applåder – gott folk, världsfyran Andy Murray är i OS-final!

Det är ju faktiskt helt makalöst. Och det är faktiskt så rättvist som det kan bli, givetvis så klart för att Murray verkligen var den bättre spelaren i just den här matchen – men också för att han har gjort en fantastiskt bra turnering.

Jag gillar verkligen den här nya, tålmodiga, mentalt starka Murray. Den gamla hetlevrade Murray skymtade förbi ibland, när han gjorde några korta gästspel i den nya Murrays kropp och kastade racketar i marken eller skrek rakt ut i frustration vid missade poäng.

Men det gör absolut ingenting en dag som denna. Det kunde han kosta på sig. Det är förståeligt att man stundtals har känslorna lite utanpå kroppen i en sådan här match, när så mycket står på spel.

Nu ser jag fram emot en riktigt grym final mellan Murray och Federer. Kan Murray knäcka schweizarens mentala övertag och få revansch efter förlusten i Wimbledon-finalen?

Definitivt – i alla fall om han spelar som mot Djokovic i dag.

Kamrater!

Blev ingen analys av damernas kvartar i går som utlovat. Tiden rann iväg. Kör den nu i stället, innan vi raskt går vidare till dagens semifinaler:

Skrällarna i OS-tennisen har inte duggat så tätt som vi trott inför turneringen. Bortsett från världstvåan Agnieszka Radwanska har de toppseedade spelarna levererat.

I går bjöds vi dock på en ordentlig stjärnsmäll, när Maria Kirilenko slog ut fjolårets Wimbledon-vinnare Petra Kvitová i raka set: 7-6(3), 6-3. Kirilenko hade inte en enda breakboll emot sig och behövde således bara bryta Kvitová en gång för att bärga segern – detta alltså mot en spelare som som med sitt matchfacit 16-4 i Wimbledon är en fruktad grässpelare.

Makalöst.

Blir intressant att se hur Kirilenko hanteras av Maria Sjarapova.

* * *

… som hade vissa bekymmer med veteranen Kim Clijsters, men slutligen kunde stänga butiken i två raka set: 6-2, 7-5. Framför allt i andra set kämpade sig Clijsters in i matchen, men världstrean har en osviklig förmåga att plocka fram sitt allra bästa spel när det gäller.

* * *

Victoria Azarenka var på gott spelhumör. Spelade riktigt bra emellanåt, särskilt i första set. Lyckades pressa tillbaka Angelique Kerber med tunga grundslag som ofta precis klippte linjerna. Tyska världssjuan hade känslorna utanpå kroppen och man riktigt såg frustrationen i hela hennes uppenbarelse.

Kerber höjde sig förvisso efter första set (som slutade 6-4 till Azarenka efter en tappad serve och två egna servegenombrott) och hämtade upp ett riktigt tufft underläge i andra. Ett set som annars präglades av de många servegenombrotten – fyra för Azarenka, tre för Kerber.

När Kerber kvitterat till 5-5 kändes det som att hon kunde tvinga fram ett tiebreak, men Azarenka höll sin serve och stängde sedan matchen genom att bryta Kerbers dito.

Det är riktigt kul att se Azarenkas tunga artilleri när hon har marginalerna på sin sida. Det kommer verkligen att behövas i semifinalen mot Serena Williams.

* * *

… som krossade Caroline Wozniacki i sin kvartsfinal: 6-0, 6-3.

Siffrorna är dock inte fullt så genanta för Wozniacki som de vid en första anblick ger intrycket av att vara. Hon bjöd upp till kamp och var faktiskt inte helt chanslös mot den dominanta världsfyran – hon var bara inte tillräckligt bra för att rubba henne på allvar.

– Det var inte ett snabbt första set. Det var ändå 32 minuter, inte som att det var 15 minuter. Hon spelade riktigt tufft. Men jag vet att jag kan rada upp hundra slag i en duell om så krävs, och det måste man vara beredd på när man spelar mot Caroline. Hon är så stabil, det finns en anledning till att hon var världsetta, som Williams uttryckte sig efter matchen.

Matchen var över på drygt en timme och 20 minuter – att jämföra med Sara Errani, som plockade fyra set av Williams men avfärdades på knappt en timme.

* * *

Sådärja, låt oss då gå igenom dagens semifinaler när vi ändå är i gång:

HERRARNAS SINGEL:

Roger Federer (1) – Juan Martín del Potro (9)
Det krävdes ingen spådam för att gissa att matchen mot John Isner i går skulle bli en smula enformig. Tråkig, om man så vill. Men Federer gjorde nästan allting rätt, hanterade en monsterservare som de bör hanteras och förbättrade på så vis den inbördes statistiken (4-1 till världsettan nu). Juan Martín del Potro ligger närmare Isner i spelartyp än exempelvis Rafael Nadal eller Andy Murray, men har en betydligt bredare repertoar. Argentinaren har historiskt haft svårt på gräset på grund av den låga studsen (”Delpo” är 1,98 lång) och sin begränsade rörlighet. Serven och de tunga grundslagen är det dock inga fel på alls, och får han det offensiva spelet att funka är han en skräckinjagande spelare att möta. Dock inte för Federer, som vunnit samtliga matcher mot världsnian sedan de båda tunga förlusterna 2009 (US Open och ATP World Tour Finals). del Potro hade ”turen” att slippa David Ferrer i kvartsfinalen och fick i stället möta Kei Nishikori, som han inför gårdagens match aldrig förlorat ett set mot på tre möten. Nishikori är förvisso en riktigt bra spelare, men inte den utmaning som del Potro behövt inför en semifinal mot Federer. Har svårt att se hur han ska kunna rubba världsettan, när inte ens monsterservaren Isner orkade ta ett set av honom.

Novak Djokovic (2) – Andy Murray (4)
Dagens tveklöst mest intressanta möte. Murray hade en tuff åttondelsfinal mot Marcos Baghdatis, men följde upp den arbetssegern med att enkelt utmanövrera Nicolás Almagro i kvartsfinalen: 6-4, 6-1. Samtidigt har Djokovic verkligen blandat och gett i den här turneringen. Om Victoria Azarenka stundtals varit en Dr. Jekyll/mrs Hyde har Djokovic varit en Bruce Banner/The Incredible Hulk – nästan i varenda match (bortsett från den mot Andy Roddick). Mot Andy Murray måste han få bukt med detta schizofrena spelhumör, ett eller ett par misstag kan stå honom dyrt. Särskilt med tanke på att i princip hela publiken står på världsfyrans sida i dag. Känner dock att det är föga troligt att Djokovic viker ner sig när matchen om guldet är så nära. Det kan bli jämnt, det kan bli en förkrossande seger i raka set – det kan man aldrig säkert veta när ”Djoker” beter sig så här – men jag tror att det slutligen blir han som sträcker sin knutna näve mot skyn i en välkänd segergest. Det massiva publikstödet och Murrays fina form till trots.

DAMERNAS SINGEL:

Victoria Azarenka (1) – Serena Williams (4)
Williams har 8-1 i inbördes möten mot Azarenka, senaste förlusten kom i finalein i Miami 2009 (6-3, 6-1). Deras fyra senaste möten har Williams vunnit i raka set. Givet detta samt Williams superform är det oerhört svårt att inte se amerikanska världsfyran som favorit i den här semifinalen. Lyckas Azarenka plocka sitt första set mot Williams sedan Australiska öppna 2010? Det är den stora frågan.

Maria Sjarapova (4) – Maria Kirilenko (15)
Kirilenko lyckades skrälla mot Petra Kvitová och har i och med det skrällpotential även i dag. Skillnaden är att det är att hon slåss om medaljer nu – och att det är en formtoppad och, efter Wimbledon-floppen och den förlorade tronen som världsetta, revanschsugen Sjarapova som står på andra sidan nätet. Kirilenko måste inte bara upprepa sin fläckfria prestation i går – hon måste dessutom hålla känslorna i schack när så mycket nu står på  spel. Här tror jag att Sjarapovas rutin och kyla blir avgörande.