Har gått trögt med bloggandet i helgen. Blir så ibland.

Har hur som helst hänt en del under slutet av veckan.

Som dunderskrällen i dag – suveränen Serena Williams åkte ut med huvudet före mot forna världsettan Ana Ivanovic: 4-6, 6-3, 6-3.

Williams gjorde inte en särskilt bra match (vilket enligt tränaren Patrick Mouratoglou berodde på en ryggskada hon dragit på sig under träning tidigare i veckan; tydligen övervägde Williams att lämna walk over mot Daniela Hantuchova i tredjerundan), medan Ivanovic svarade för en helt fenomenal insats. Hade chansen att vinna första set men hade inte byggt upp självförtroendet tillräckligt för att löpa hela linan ut.

Det gjorde hon i andra och tredje.

Som hon returnerade, Ivanovic. Och sliceade. Och sprang. Och försvarade sig. Allt med enorm pondus. Hon trodde verkligen på sig själv, mer än någon annan denna tävlingsdag i Melbourne. Och det gav resultat.

Förmodligen tog hon fasta på Williams frustrerade kroppsspråk, som gjorde sig påmint redan i första set. Hon var trögfotad i dag, världsettan. Slog ofta backhand i (wide)open stance – och lika ofta fastnade den i nätet. Hennes påtagliga uppgivenhet fungerade som bränsle för Ivanovic, som utnyttjade alla hennes svagheter.

Riktigt tråkigt att Williams återigen klappar ihop i årets första Grand Slam. Men där hon förra året på grund av sin skada knappt ens kunde bjuda på motstånd mot framtidslöftet Sloane Stephens i kvartsfinalen var hon i dag mot Ivanovic faktiskt i spelbart skick. Hon såg inte överdrivet mycket bättre ut mot Hantuchova i tredjerundan, och den vann hon ändå med 6-3, 6-3.

Samtidigt kul att se Ivanovic prestera i de stora sammanhangen igen.

I övrigt då?

Reprisen på Doha-finalen mellan Rafael Nadal och Gaël Monfils blev välspelad, men resultatmässigt ensidig: 6-1, 6-2, 6-4 till Monfils. Vid en första anblicken kan man tro att Monfils gjorde en riktig plattmatch. Så var det inte. Inte alls, inte på något sätt. Han gjorde en riktigt bra match. Det var bara det att Nadal var ofantligt mycket bättre. Spelade med enormt självförtroende, fick bra fart på bollen, försvarade sig sagolikt, stod förhållandevis långt fram i banan för att vara han och var mer solid i sitt backhandspel än han varit sedan US Open förra året. Just nu finns det inte mycket som talar för att han inte ska ta sig till final.

Grigor Dimitrov slog Milos Raonic i fyra set i går: 6-3, 3-6, 6-4, 7-6(10). Miniskräll ändå, tycker jag. Har för mig att båda stod i typ 1,80 gånger pengarna, så det var en sjukt jämn matchup på förhand. Kul för Dimitrov hur som helst, som nu är klar för sin första Grand Slam-åttondelsfinal i karriären.

31-åriga Flavia Pennetta slog ut världsnian Angelique Kerber i åttondelsfinalen i dag: 6-1, 4-6, 7-5. Pennetta var som bekant i sin första Grand Slam-semifinal i US Open förra året. Ska hon återupprepa den bedriften här i Australiska öppna? Tveksamt ändå. Möter grymt formstarka Li Na, som fullkomligt mosade Ekaterina Makarova i sin åttondel: 6-2, 6-0. Känns faktiskt som att Li Na är en av storfavoriterna till titeln nu när Williams åkt ur.

Tommy Robredo slog ut Richard Gasquet i tredjerundan i fredags: 2-6, 7-5, 6-4, 7-6(6). Ganska avslagen tillställning, och det stod ganska tidigt klart att Gasquet inte skulle orka nöta ner evighetsmaskinen Robredo.

Novak Djokovic fullkomligt detroniserade Fabio Fognini i sin åttondelsfinal: 6-3, 6-0, 6-2. Helt i sin ordning. Fognini har helt enkelt inte vad som krävs för att rubba toppspelarna på den här nivån.

Och så har vi då olyckskorpen Kevin Anderson, som återigen åkte på Tomás Berdych i en lottning i de stora sammanhangen. Sedan 2012 har de mötts inte mindre än tio gånger i Masters och Grand Slams (fyra gånger 2012, fem gånger 2013). Och för tionde gången i rad blev det seger för Berdych: 6-2, 6-2, 6-3. Anderson har verkligen kommit att bli en drömmotståndare för världssjuan, som nu möter David Ferrer i kvarten.

Med det sagt,  låt oss nu ta en titt på morgondagens meny:

Finns en hel del göttigt här.

Samtidigt är det verkligen påtagligt att det börjar dra ihop sig nu. Inte alls lika många matcher att hålla koll på, men samtidigt oerhört kvalitativa matchups.

* * *

ROGER FEDERER – JO-WILFRIED TSONGA

Morgondagens tveklöst mest intressanta match, och en repris på semifinalen förra året. Den som förlorar den här matchen tappar med andra ord en hel del sköna rankningspoäng. Inför turneringen plockade jag ut Tsonga som vinnare i den här åttondelen. Han har absolut levt upp till förväntningarna hittills och inte tappat set hittills. Det har inte heller Federer, och underlaget (som varit snabbare dels på grund av den extrema hetta, dels på grund av att man i och med nämnda hetta flera gånger tvingats spela under helt eller delvis stängt tak) passar honom väldigt bra.

Jag måste säga att jag fått positiva vibbar från Federer så här långt – men det tyckte jag även under US Open, då han ändå chocktorskade mot Tommy Robredo i åttondelsfinalen. Nu möter han en Tsonga som är extremt hämndlysten efter en tung höst spolierad av skada, och som dessutom kan tänkas ha ett litet psykologiskt övertag efter en tajt femsetare här förra året och en grym insats i Franska öppna-kvartsfinalen några månader senare.

Jag har sagt Tsonga och tänker stå fast vid det – trots att många, däribland oddssättarna, tror på Federer. Jag hoppas verkligen att det blir en utomordentligt intensiv match, som gärna får gå till fem set.

Spelmässigt då? Kommer nog inte att skilja avsevärt mycket från deras tidigare möten. Federer lär spela väldigt aggressivt och gå för winners – så även Tsonga. Det lär bli en offensiv kraftmätning med andra ord, men det kan mycket väl bli så att den som har störst tålamod i defensiven vinner. Jag tror nämligen att Federer kommer vara aggressiv även i sitt försvarsspel, för att stressa Tsonga och tvinga honom att hela tiden spela i ett väldigt högt tempo. Nu har Tsonga förvisso inga större problem med att spela i högt tempo, men det kan alltid leta sig in en viss osäkerhet om motståndaren får utdelning på ett riskfyllt kontringsspel.

Personligen hoppas jag att Tsonga spelar lika balanserat som i Franska öppna, där han hela tiden gjorde taktiska avvägningar i både offensiv och defensiv. Annars kan fransmannen snabbt hamna i ett mentalt underläge som blir svårt att jobba sig ur – och då blir inte matchen lika rolig att titta på.

Ja, om man inte är notoriskt Federer-fan och helst vill att han ska slå till med en triple bagel, alltså.

* * *

VICTORIA AZARENKA – SLOANE STEPHENS

Det blev alltså en ”drömåttondel” mellan Azarenka och Stephens, vilket så klart är väldigt glädjande. Samtidigt är det lite synd för Stephens, som lär tappa en del rankningspoäng.

Jag tror nämligen att Azarenka är för stark för henne. Världstvåan pressades visserligen till tiebreak mot Johanna Larsson i sin öppningsmatch, men därefter har det varit total utklassning från Azarenkas sida. Stephens har visserligen de spelmässiga kvaliteterna för att störa Azarenka, men inte rutinen, självförtroendet och den mentala styrkan. Än. Jag tror att den här matchen kommer bli en lektion i stabilitet för Stephens.

* * *

GRIGOR DIMITROV – ROBERTO BAUTISTA AGUT

Om det här var en helt vanlig turnering så hade många troligen raljerat en aning kring ynglingen Dimitrovs fördelaktiga lottning. I stället för världsfemman Juan Martín del Potro får han nu möta doldisen Roberto Bautista Agut i sin första Grand Slam-åttondelsfinal i karriären.

Men spanjoren har imponerat enormt i Melbourne, och dessförinnan i Auckland. Skrällen mot del Potro följde han upp med att utklassa framtidslöftet Benoit Paire: 6-2, 6-1, 6-4.

Nu är visserligen Dimitrov en helt annan spelartyp, men eftersom Bautista Agut lyckades nöta ner den betydligt mer rutinerade del Potro (som likt Dimitrov är en betydligt mer offensiv spelare än Paire)… Nej, Bautista Aguts självförtroende är verkligen på topp och jag tror inte att han tänker låta 22-årige Dimitrov stå i vägen för hans sensationella framgångståg i Melbourne.

* * *

JELENA JANKOVIC – SIMONA HALEP

Jankovic har något sånär hittat tillbaka till formen som tog henne till semifinal i Brisbane – medan Halep imponerat enormt (och fått en del hjälp av sin enkla lottning, förstås).

2-1 i inbördes möten till Halep. Båda segrarna kom dock på grus (Bryssel 2012 och Rom 2013), vilket inte precis är Jankovics bästa underlag.

Normalt skulle jag tippa Jankovic som segrare i den här matchen, särskilt efter de fantastiska matcherna i Brisbane. Men hon har inte sett helt hundra ut hittills i Melbourne. Segern över 74-rankade Kurumi Nara (6-4, 7-5) var väl kontrollerad, men knappast övertygande. Jankovic var grinig genom i stort sett hela matchen, gnällde och svor. Hon är inte helt tillfreds med tillvaron. Känns som att självförtroendet hon byggde upp i Brisbane rasade ihop som ett korthus efter den där semifinalförlusten mot Azarenka (där hon vann första set med 6-1) och hon har inte riktigt lyckats bygga upp det på nytt.

Detta talar så klart för Halep i den här matchen. Det kan till och med räcka för henne att låta Jankovic göra jobbet – forna världsettan är känd för att sätta krokben på sig själv.

Oddssättarna håller Halep som favorit, och jag förstår verkligen varför. Men någonstans tror jag att Jankovic samlar ihop sig och får jobbet gjort.

Om inte annat så för att ge sig själv chansen att få revansch i en eventuell semifinal mot Azarenka.

* * *

RAFAEL NADAL – KEI NISHIKORI

Nadal var som sagt snudd på omänsklig mot Monfils i tredjerundan. Nishikori har flugit under radarn. Japanen har ju haft en galet bra lottning: Marinko Matosevic–Dusan Lajovic–Donald Young. Pressades till fem set mot Matosevic men har sedan dess hållit setnollan.

Mot Nadal blir det dock tvärstopp. Seger i raka set för Nadal känns helt givet. Frågan är hur många game Nishikori får med sig. Ska vi dra till med… 8?

* * *

AGNIESZKA RADWANSKA – GARBINE MUGURUZA

Så fick vi alltså en till ”drömåttondel”. Oddssättarna tror stenhårt på Radwanska. Jag tror att de har fel. Hon gjorde en riktigt bra match mot Caroline Wozniacki och kan bevisligen hantera counter-punchers av den kalibern.

Kommer förmodligen bli en match där Muguruza dikterar spelet, medan Radwanska försvarar sig och satsar på att kontra fram misstag från sin motståndare (vilket hon är väldigt bra på). Hoppas på en tresetare.

Vem som vinner? Jag har trott på Muguruza från start och har inte för avsikt att ändra mig.

* * *

ANDY MURRAY – STEPHANE ROBERT

Murray har verkligen överträffat alla förväntningar. Med tanke på världsfyrans enorma kapacitet, och att han trots frånvaron efter ryggoperationen i höstas inte är så långt ifrån sin maxnivå som vi befarat, är det här på papperet en ickematch. Ska bara bli seger i raka set för Murray. Om han tappar ett set är det godkänt, men skrällpotentialen måste ändå anses minimal.

* * *

MARIA SJARAPOVA – DOMINIKA CIBULKOVA

Det allra mesta talar för Sjarapova, men Cibulkova är absolut ingen oäven spelare. Krossade Carla Suarez-Navarro fullständigt i sin tredjerunda (6-1, 6-0), och Suarez-Navarro är ändå en spelare som brukar slå till med ett gäng imponerande segrar per år och således ha relativt hög skrällpotential. Känns inte alls som att det här kommer bli någon promenadseger för Sjarapova, som haft en hel del problem hittills – om hon vinner över huvud taget.

Det har så klart hänt ett och annat de senaste två tävlingsdagarna.

Toppspelarna ångar på, men några småskrällar har vi förstås bjudits på (och många av de har en direkt koppling till den extrema hettan – som när Ivan Dodig klappade ihop och gav upp mot 21-årige Damir Dzumhur efter att ha tagit ledningen med 2-0 i set).

Detta har resulterat i en märklig lottningssituation på herrsidan:

119-rankade Stephane Robert halkade in på ett bananskal. Kom in i huvudturneringen som lucky loser (ersatte Philipp Kohlschreiber, som tvingades lämna återbud). Slog sedan Aljaz Bedene i sin öppningsmatch. 64-rankade Michal Przysiezny å sin sida slog Horacio Zeballos i sin förstarunda. De gör nu upp om en plats i 3R.

185-rankade doldisen (som varit lite av en komet i Melbourne hittills) sluggade sig igenom kvalet och slog Federico del Bonis i förstarundan. Han möter nu Martin Klizan – ännu en lucky loser, som tog sig vidare tack vare att John Isner tvingades kasta in handduken efter två set.

Detta innebär att Robert, Przysiezny, Rola eller Klizan kommer att spela åttondelsfinal i en Grand Slam, troligen mot Andy Murray, om några dagar. Det är så klart lite galet, men också en stor del av tjusningen med tennisens lottningssystem.

I övrigt kan nämnas att Lleyton Hewitt var på väg att vända ett 2-0-underläge i set, men föll i en tät femsetare mot Andreas Seppi i går. Hewitt hade för övrigt matchboll i Seppis serve vid 5-4 i femte set, men förlorade slutligen med matchsiffrorna 7-6(4), 6-3, 5-7, 5-7, 7-5. Tungt nederlag för veteranen, förstås. Men så spelade han inte lika bra som i Brisbane heller. Inte alls lika högt tempo i den här matchen som mot till exempel Roger Federer i Brisbane-finalen, och det syntes att Hewitt nog hade hoppats på lite snabbare underlag.

Nåväl.

En till liten skräll på herrsidan: formsvage Sam Querrey slog Ernests Gulbis i raka set: 6-2, 6-3, 6-4. Blek insats av Gulbis, som inte alls kunde hantera hettan. Samtidigt viktig seger för Querrey. Hans enskilt största prestation sedan han slog Novak Djokovic i Paris Masters 2012, typ. Kan göra underverk för hans sargade självförtroende.

Generellt har det dock varit få skrällar. Alla kvartsfinalseedade spelare är kvar i turneringen på herrsidan, på damsidan är 12 av 16 åttondelsseedade kvar (Petra Kvitová och Sara Errani de enda topp 10-spelarna som fått respass hittills).

Kul också att Jerzy Janowicz ångar på. Krånglade sig förbi Pablo Andújar i sin andrarunda: 5-6, 7-6(3), 7-6(5), 6-3.

Men låt oss nu ta en titt på vad natten och morgonen har att erbjuda:

* * *

De sista andrarundorna som spelas, sedan är det dags för omgång 3.

Och därefter åttondelsfinaler.

Det går onekligen undan i tennis, och börjar redan dra ihop sig till slutspel.

* * *

ROGER FEDERER – BLAZ KAVCIC

Federer har sett stabil ut hittills, men har å andra sidan inte behövt spela i den extrema hettan. Än. Vi får se hur han hanterar värmeböljan i morgon bitti (spelar tidigast 07.00 svensk tid). Ska väl inte vara några problem va? Jag menar, Blaz Kavcic är inte särskilt skräckinjagande. Okej, det var väl inte Sergej Stakhovskij i Wimbledon eller del Bonis i Hamburg på papperet heller? Men ni förstår vad jag menar. Ni Federer-fan ska rimligtvis inte behöva oroa er inför den här matchen.

* * *

SIMONA HALEP – VARVARA LEPTJENKO

Det är kul med Leptjenko, för hon brukar ibland klaga över att man som lite lägre rankad spelare från USA tvingas stå i skuggan av framför allt Serena Williams, men senaste året även Sloane Stephens. Samtidigt överskattas hon konstant av amerikanska experter – och får aldrig med sig resultaten som skulle berättiga den överskattningen (om ni förstår hur jag menar; även Stephens är ju till viss del – i nuläget – lite överskattad, men har visat prov på kapacitet som rättfärdigar den lilla överskattningen). Det jag främst är nyfiken på i den här matchupen är att se hur Halep hanterar pressen av att inte vara underdog längre, utan faktiskt ha förväntningar på sig. Och så är ju hettan en faktor, förstås. Men Halep borde krava den här prövningen.

* * *

BLAZ ROLA – MARTIN KLIZAN

Årets nykomling 2012 mot en spelare som i efterhand kan komma att utses till Melbournes sensation (i hård konkurrens med till exempel Dzumhur, Nick Kyrgios, Thanasi Kokkinakis, Dominic Thiem etc). Klizan är mer rutinerad men generellt i sämre form. Tror dock att Klizan tar tillvara på den här chansen. Han har ett stort spel i sig, och om han inte kommer helt fel in i matchen (som han ofta gjorde under i stort sett hela 2013) borde han knipa en plats i tredjerundan mot Robert/Przysiezny.

* * *

GARBINE MUGURUZA – ANNA SCHMIEDLOVÁ

Kanonmat för Muguruza förstås, men det ska ändå bli intressant att se exakt hur bra form hon är i, nu när det vankas tredjerunda mot Caroline Wozniacki (troligen) – och därefter med stor sannolikhet en åttondelsfinal mot Sloane Stephens. Den åttondelsfinalen kan bli mycket sevärd.

* * *

RAFAEL NADAL – THANASI KOKKINAKIS

Nadal behövde bara spela ett set (6-4) mot Bernard Tomic innan australiske hemmahoppet kastade in handduken på grund av skada. Jag tror inte att världsettan är helt nöjd med det. Han behöver ju matchningen inför en potentiell tredjerunda mot Gaël Monfils och kvartsfinal mot Juan Martín del Potro. Förhoppningsvis kan Kokkinakis bjuda på lite motstånd. Med betoning på lite. För normalt, om man enbart ser till ren spelstyrka, ska 18-åringen inte hänga med för fem öre när Nadal blåser på. Kanske att vädrets makter och Nadals eventuella ringrostighet (nåja) kan hjälpa Kokkinakis lite på traven. Men nej, relativt enkel seger i raka set för spanjoren (6-4, 6-3, 6-1, typ?). Allt annat är en skräll.

* * *

MARIN CILIC – GILLES SIMON

Simon krigade sig förbi Daniel Brands med brutet ben. Typ. Eller ja, han hoppade på kryckor och ojade sig inför matchen. På banan såg han inte överdrivet skadad ut. Simon har hur som helst 3-0 i inbördes möten och passar Cilic väldigt dåligt att möta. Cilic har som så många andra med tung och offensiv spelstil problem med defensivare spelare. Framför allt har han problem med bollsäkra, uthålliga bollmotare. Som Simon. Man kan helt enkelt trötta ut Cilic och vinna den vägen. Cilic kommer säkert att klara den här prövningen, men inte utan att få slita hund. Om nu inte Simon är helt utpumpad efter sin femsetare, alltså.

* * *

GAËL MONFILS – JACK SOCK

På papperet en ickematch egentligen, men Sock ska inte underskattas. Han såg bra ut mot Tobias Kamke i sin öppningsmatch och har kapacitet. Nu tror jag i och för sig att Monfils vinner, och det ganska enkelt – han är i ruggigt bra form nu, fransmannen – men det ska ändå bli intressant att se hur Sock hanterar denna matchup.

* * *

BENOIT PAIRE – NICK KYRGIOS

Av de två australiska framtidshoppen var det ju Kokkinakis som drog den stora nitlotten. Kyrgios däremot, ja han får ju sägas ha en ganska god chans till avancemang, faktiskt. Paire har varit stabil hittills, men är som bekant fruktansvärt oförutsägbar. Hittar Kyrgios bollträffen och får stort stöd från läktarna kan han mycket väl blåsa förbi lättsinnige Paire.

Det blev ingen matchkoll inför nattens sammandrabbningar i Melbourne.

Ägnade i stället kvällen åt att spela in och fixa säsongens andra avsnitt av Sportbladets Tennispodd.

I det här avsnittet går jag och Andreas Käck så klart igenom vad som hänt i Australiska öppna så här långt, vi pratar om den extrema värmebölja som sveper över landet mitt under pågående Grand Slam, vi analyserar den statistiska kategorin där Roger Federer är totalt underlägsen alla sina konkurrenter på touren – och vi diskuterar ämnet tankning som taktiskt vapen, apropå Bernard Tomics berömda uttalande ”det har hjälpt mig genom åren”.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt10.mp3

Säsongspremiär!

I årets första avsnitt av Tennispodden snackar jag och min radarpartner Andreas Knäck om den skadetyngda första tävlingsveckan på tennistouren, analyserar de nya träningskonstellationerna som snickrats ihop under silly season, diskuterar de snabbare banorna i Australien, tar tempen på fixstjärnorna inför Australiska öppna och tipsar om vilka framtidsnamn du ska hålla extra koll på under året.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt09.mp3

Att Brisbane International gjorts snabbare har under veckan gått från förhandssnack till hårdkokt fakta. Om inte annat har vi ju nu själva kunnat se matcherna och bedöma tempoökningen i duellerna.

Brisbane – och framför allt Apia International i Sydney – brukar höra till de snabbaste 250-turneringarna på ATP-touren, men just i Brisbane är det ändå märkbart att någon typ av förändring gjorts.

Om det är bollarna eller underlaget låter jag tills vidare vara osagt – men enligt Lleyton Hewitt är det både och:

– Bollarna är definitivt annorlunda jämfört med förra året. De var mycket tyngre förra året, och banorna var grynigare. Banorna är inte alls så i år. Jag tror att spelet blir lite långsammare under kvällen och när det är högre luftfuktighet, så klart, men några av matcherna på dagen i hettan är riktigt snabba, säger han enligt 10sballs.com.

Enligt Marin Cilic är underlaget i årets upplaga av Brisbane International ”det snabbaste han någonsin spelat på” – och jämför det med inomhusturneringen Paris Masters.

Den senaste tiden har även rykten om att Australiska öppna i Melbourne, årets första Grand Slam-turnering, justerat sina banor.  Inga officiella tester har ännu genomförts, men flera spelare som tränat i Melbourne hävdar att underlaget är betydligt snabbare än vanligt.

Vilket inte vore särskilt förvånande i och med att Tennis Australia arrangerar både Brisbane och Australiska öppna.

Men vad har då detta för betydelse för turneringen?

Ganska mycket, förstås.

Australiska öppna har under sina 25 år på hardcourt alltid varit den långsammare av de två Grand Slam-turneringarna på underlaget (US Open är betydligt snabbare). Inför 2008 års upplaga bytte man från det grönskimrande Rebound Ace till dagens Plexicushion i ett försök att minimera skador och göra bollstudsen både lägre och mer förutsägbar (spelare hade klagat på att banorna blev ”klibbiga” och att det i kombination med oförutsägbar bollstuds föranledde skador). Rent tekniskt påminner Plexicushion om US Opens Deco Turf, men Plexicushion har betydligt mer dämpning.

Beslutet att göra Australiska öppna snabbare – om detta nu verkligen stämmer, ska tilläggas – sätter omedvetet de konspiratoriska kugghjulen i rörelse: Vill man från arrangörens sida se en annan vinnare än Novak Djokovic, efter att serben bärgat tre raka titlar och vunnit turneringen fyra av de senaste sex åren (2008, 2011-2013)?

Eller ger man efter för de ibland högljudda protesterna från många tennisfans, som tröttnat på långa malande dueller och i stället efterfrågar snabbare (och offensivare) spel?

Jag tror nog mer på det sistnämnda. Det är visserligen ingen hemlighet att Djokovic föredrar utomhusturneringen i kategorin medium fast, men jag tror inte att man medvetet försöker missgynna en av sportens just nu mest dominanta spelare. Arrangörer av Grand Slam-turneringar gör inte förändringar av det här slaget på individnivå.

Själv välkomnar jag försiktigt den eventuella förändringen. Australiska öppna har ibland varit parodiskt långsam, särskilt under svala kvällsmatcher, och påmint mer om grus än hardcourt. På lång sikt är all typ av homogenisering av ondo. Varför ens spela på olika underlag om de erbjuder så lite variation?

Okej, nu är det inte bara bollstuds och hastighet som skiljer underlagen åt, men ni förstår vad jag menar. Där grus premierar tät defensiv och bollsäkerhet borde hardcourt premiera kraftfull offensiv och intensitet mer än vad som nu är fallet.

Jag tror inte heller att vi behöver oroa oss för att Australiska öppna ska bli för likt US Open. Klimatet i Australien tillför ännu en dimension till spelet på Rod Laver Arena, till exempel.

Men vilka gynnas och missgynnas då?

Vi börjar med dem som gynnas:

• Servekanoner. Generellt gynnas alltid servekanoner som John Isner, Milos Raonic och Ivo Karlovic av snabbare underlag, eftersom de får mer utdelning i egen serve och duellerna är kortare. Om Australiska öppna blir snabbare i år kan vi räkna med en och annan skräll.

• Sluggers. Offensiva spelare med hård serve och tunga grundslag, som Ernests Gulbis, Marin Cilic, Tomás Berdych, Jerzy Janowicz och Jo-Wilfried Tsonga på herrsidan, Serena Williams, Maria Sjarapova, Li Na, Petra Kvitová och Laura Robson på damsidan, trivs av naturliga skäl bra på snabbare underlag, eftersom det är lättare för dem att slå igenom sina motståndare än på långsammare banor.

• Volleyspecialister. Visserligen ett utdöende släkte, men man kan väl säga som så att allroundspelare med bra serve, bra offensivt spel och bra volley gynnas, helt enkelt för att det ger mer att söka sig fram på nät.

• Pushers. Nu finns det i och för sig väldigt få renodlade pushers på touren, men typ Andy Murray, Gilles Simon och Lleyton Hewitt är defensiva specialister som i regel trivs bra på snabba underlag. Variation är nyckeln för den här typen av spelare, och de drar ofta nytta av motståndarens kraft (i stället för att sätta fart på bollen själva absorberar de farten från motståndarens slag, enkelt uttryckt).

På individnivå är det ingen hemlighet att den här typen av förändring gynnar Roger Federer, som föredrar snabbt tempo och korta dueller (vilket han inte minst visat prov på i Brisbane under veckan). Det är därför inte särskilt konstigt att schweizaren välkomnar en eventuell förändring:

– Jag gillar de lite snabbare underlagen. Det är härligt när ens slice går lågt och motståndaren inte bara kan äta upp den, även om det är en bra slice. Så jag tycker att det är bra att underlaget är lite snabbare här, har han sagt om banorna i Brisbane.

Det kan också nämnas i sammanhanget att Federer, tillsammans med Lleyton Hewitt, var en av dem som var mest negativa inför skiftet från Rebound Ace till Plexicushion.

– Jag tycker att underlaget är för långsamt. Allting görs redan långsammare. Alla klagar på att det är för mycket spel från baslinjen. Vi kommer se ännu mer av det i Australien, det är en sak som är säker, var Federers omdöme inför 2008 års upplaga av turneringen.

Även Murray gynnas som sagt, om han nu hinner pricka in formen lagom till årets första Grand Slam. Berdych har säkert chansen att ta sig till sin första semifinal i Melbourne om det går lite snabbare. Tsonga, Raonic, Gulbis. Stanislas Wawrinka? Ja, han hade ju som bekant inga problem med hastigheten i US Open i höstas. Men om han skulle gynnas av att underlaget snabbas upp, det vet jag inte om man kan påstå. Kanske att de kortare duellerna gynnar honom fysiskt, men å andra sidan brukar ett lite lägre tempo passa honom bättre eftersom han då har mer tid på sig att förbereda sig inför svingen.

Och så tar vi dem som missgynnas:

• ”Grusspelarna.” Ja alltså, de som i princip spelar grustennis på hardcourt och kommer undan med det. Typ Carlos Berlocq, Pablo Andújar, Guillermo Garcia-Lopez och Juan Mónaco, för att nämna några. Vissa så klart bättre än andra på hardcourt, men ni fattar poängen.

• Baslinjenötarna. Typ David Ferrer, Tommy Robredo, Kei Nishikori och till viss del Rafael Nadal på herrsidan, främst Agnieszka Radwanska på damsidan. Nu har visserligen alla de offensiva kvaliteter också, men deras spel bygger i grunden på att med solid försvarsmur och hög bollsäkerhet stressa fram misstag från och trötta ut sina motståndare. 

På individnivå är Nadal ett gränsfall. Jag har tidigare förklarat det klassiska missförståndet att Nadal skulle ha problem på snabbare underlag enbart på grund av det högre matchtempot. Det är ingen slump att han rönt större framgångar i US Open än i Australiska öppna – och har 2-1 i finalfacit mot Djokovic på Flushing Meadows.

Att Djokovic missgynnas kan vi dock utan omsvep slå fast. Exakt hur mycket är svårt att säga. Marginellt, skulle jag spontant säga, med tanke på serbens allroundness. Men det är klart, har man vunnit en turnering tre år i rad är man säkert inte så sugen på spelmässiga förändringar.

För Radwanskas del har hon aldrig riktigt lyckats på Flushing Meadows, så hon vill knappast att Australiska öppna ska bli mer likt US Open.

ATP-tourens två giganter Novak Djokovic och Rafael Nadal kommer givetvis att vara förhandsfavoriter oavsett hur underlaget ser ut i Melbourne, men jag tror att de positiva effekterna av en eventuell förändring är att den öppnar för fler skrällar – vilket gör turneringen i sig intressantare och mer spännande att följa, och gynnar lägre rankade spelare.

På lång sikt kanske det också medför att fler hardcourt-turneringar på touren väljer att göra samma sak, vilket skulle bromsa den homogenisering av sporten som pågått sedan de stora förändringarnas år, 2002 och 2008.

Det roliga med säsongsstarter är att i princip vad som helst kan hända. Det är inte som att alla toppspelare faller som käglor, men vi bjuds ofta på relativt många skrällar (som vi sen av naturliga skäl hinner glömma när det är dags att lista årets största chocker).

I Brisbane, Doha, Chennai och Auckland har vi redan noterat ett gäng:

• Tomás Berdych blev säsongens första topp 10-spelare att åka på en stjärnsmäll, när han förlorade mot servekanonen Ivo Karlovic i Doha: 7-6(7), 7-6(4).

• I Auckland fick 14-rankade Roberta Vinci stryk mot 259-rankade 16-åringen Ana Konjuh: 3-6, 6-4, 6-2.

• 270-rankade Alexandr Kudryavtsev slog förra årets finalist Roberto Bautista–Agut i Chennai: 6-4, 3-6, 6-3.

Och så den största skrällen hittills:

• Florian Mayer vände 3-6, 0-3 till seger mot Andy Murray: 3-6, 6-4, 6-2. 

• David Ferrer åkte på pumpen i raka set mot sluggern Daniel Brands: 6-4, 7-5.

• Gaël Monfils slog världsnian och landsmannen Richard Gasquet: 6-2, 7-5. Gasquet verkar dock ha störts av en ryggskada. Såg inte matchen mot Monfils, men mot 338-rankade Karim Hossam i går var framför allt hans serve synbart försvagad av skadekänningarna. I första set låg hans förstaservar på drygt 160 km/h i genomsnitt. 

Därutöver har 162-rankade Challenger-spelaren Peter Gojowczyk slagit ut framtidslöftet Dominic Thiem i raka set (7-5, 6-0) och betydligt mer rutinerade Philipp Kohlschreiber i Doha: 7-6(4), 7-6(7). Gojowczyk etablerade sig på Challenger-touren så sent som 2012 och hade inför 250-turneringen i Qatar spelat blott fyra ATP-matcher (1-3 i facit). Har för övrigt bara vunnit en Challenger-titel på fyra finaler. Lyckades bara kvala in till en match på ATP-nivå säsongen 2013, och det var US Open (slog Igor Sijsling i första omgången, föll mot Jevgenij Donskoj i andra). Nu är han alltså klar för kvartsfinal i Doha. Inte illa.

I övrigt kan rapporteras att Rafael Nadal fick sin efterlängtade revansch mot Lukas Rosol i går, men det satt hyfsat långt inne. Sprang igenom första set på en dryg halvtimme (6-2) men var sedan ordentligt frustrerad i andra. Blev bruten vid 4-4, men Rosols nerver höll inte för trycket när han skulle serva för setet. Nadal brände sedan fyra matchbollar (tre på raken) i tiebreak men stängde till sist matchen: 6-2, 7-6(7).

Galet vad hårt han slår, Rosol. Nu kom han inte upp till samma nivå som i Wimbledon 2012, då han chockslog Nadal i andra omgången, men man kan snabbt konstatera att det verkligen viner om honom när han väl hittar bollträffen.

Nadal tappade hur som helst set mot Tobias Kamke i dag: 6-3, 6-7(3), 6-3. Världsettan är inte i superbra form, med andra ord. Möter Ernests Gulbis – som krigat sig förbi Daniel Evans (6-2, 4-6, 6-0) och Lukas Kubot (6-2, 4-6, 6-3) – i kvartsfinalen. En livsfarlig matchup för Nadal. Gulbis brukar lägga i en extraväxel när han möter högre rankade spelare och var nära att slå Nadal två gånger förra säsongen (Indian Wells och Rom). Rafa måste höja sig ordentligt för att inte bli en i raden av skrällbesegrade toppspelare under 2014 års säsongsinledning.

Alexandr Dolgopolov bjöd verkligen upp till dans i första omgången mot David Ferrer. Pressade världstrean till tre set och presterade alltså vad som kan vara 2013 års klart bästa duell. Hittar tyvärr inget klipp på Youtube, men det ovan är ingen dålig duell det heller. Om det anordnades en tävling i 100 meter sprint skulle Dolgopolov sannolikt vinna totalt överlägset. Sjukt snabb är han, Dolgopolov. Hoppas att det klippet jag egentligen letade efter dyker upp snart, för där visar han verkligen prov på sin sanslösa snabbhet.

* * *

I Chennai tvingades andraseedade Mikhail Juzjnyj kasta in handduken efter bara fyra spelade game i sin öppningsmatch mot Dudi Sela. I kvarten möter Sela Edouard Roger-Vasselin, som slog framtidslöftet Jiri Vesely (6-4, 6-4). Lär inte bli en superhet semifinal i den turneringen, alltså.

I övrigt får vi en repris på förra årets kvartsfinal mellan Stanislas Wawrinka och 95-rankade Aljaz Bedene. Bedene slog Henri Laaksonen i första omgången (6-3, 5-7, 7-6), och i åttondelen tvingades 270-rankade Alexander Kudryavstev avbryta matchen vid ställning 1-6, 3-0 på grund av skada. Förra året skrällslog Bedene som bekant Wawrinka, men föll sedan mot Janko Tipsarevic i semin.

Alltid glädjande när det går bra för Bedene. Gillar honom. Han kommer troligen aldrig att bli en toppspelare, men han spelar smart och lyckas ofta få ut maximalt av sitt kunnande.

* * *

I Brisbane hade Roger Federer inga större problem mot Jarkko Nieminen: 6-4, 6-2. Slog 9 ess och vann 79 procent av poängen i sin förstaserve (73 procent totalt i egen serve). Bra siffror för schweizaren, även om Nieminen kanske inte är den giftigaste öppningsmotståndaren man kan lottas mot som toppspelare.

Fjolårsfinalisten Grigor Dimitrov åkte ut med huvudet före redan i sin andra match, mot Marin Cilic: 7-5, 7-5.

Marinko Matosevic slog lite oväntat Sam Querrey (5-7, 7-6, 6-4), men å andra sidan har jag inte särskilt stora förväntningar på Querrey längre. Känns som att det måste hända något drastiskt snart om han ska kunna få ut max av sin potential. Matosevic-Federer i kvarten. Borde inte vara innebära några jättestora bekymmer för Federer. Matosevic är visserligen en bra spelare när han presterar på topp, men har en väldigt ordinär spelstil som inte direkt stressar Federer.

Cilic möter Kei Nishikori, som planenligt avfärdade Matthew Ebden (6-2, 6-4) i sin öppningsmatch, i kvartsfinalen. Kan bli en riktigt bra match, det. 3-2 i inbördes möten för Nishikori, och han vann deras senaste möte (i Memphis förra året). Cilic imponerade dock mot Dimitrov. Servade otroligt bra och ser väldigt lugn och trygg ut i spelet. Mycket intressant på förhand.

* * *

Maria Sjarapova övertygade i sin första match på fyra månader: 6-3, 6-0 mot 74-rankade Caroline Garcia. Gick sedan direkt vidare till kvartsfinal efter walk over från 160-rankade 19-åringen Ashleigh Barty.

Bara en match som spelades färdigt på damsidan i Brisbane i dag – Victoria Azarenka mot 142-rankade Casey Dellacqua: 6-3, 6-1. Förra årets Wimbledon-finalist Sabine Lisicki tvingades lämna walk over mot Stefanie Voegele på grund av sjukdom och Anastasia Pavlyuchenkova kastade in handduken mot Angelique Kerber vid underläge 2-6, 3-4.

* * *

Alla dagens resultat: 

Nu så!

Nu börjar äntligen säsongen 2014 puttra i gång. Jag tänkte säga i maklig takt, men det är trots allt riktigt intressanta tävlingar vi bjuds på.

Främst då Brisbane och Doha. Chennai får som vanligt resterna efter att de två första turneringarnas startfält spikats.

Vi ska ta en titt på lottningarna i dessa säsongens första turneringar – och ni vet ju hur det är: det är alltid förbannat svårt att tippa turneringarna på förhand. Inte minst så här precis i inledningen av en säsong, när man inte har några närliggande, avslutade turneringar att jämföra med. Men, det är ju kul, så man får ju åtminstone göra ett tappert försök.

Anyway, here goes:

* * *

BRISBANE INTERNATIONAL

HERRAR

Roger Federer enda topp 10-spelaren, men ändå ett ganska starkt startfält: 17-rankade Kei Nishikori, 19-rankade Gilles Simon och 20-rankade Kevin Anderson toppseedade. Utöver dessa namn har vi Grigor Dimitrov, Marin Cilic och unge stjärnskottet Nick Kyrgios. Bland andra.

På papperet en relativt enkel turnering för Federer. Jarkko Nieminen (eller James Duckworth för den delen) i öppningsmatchen skrämmer ju inte direkt, och i kvarten väntar i värsta fall Sam Querrey. Eller Julien Benneteau, som ju chockslog schweizaren i raka set i Rotterdam förra året. Troligen Anderson i semin. Ska bli intressant att se om hemmahoppet Samuel Groth (som fick ett wild card) fläskar in några ess i 250 km/h.

Ska hur som helst inte vara några jättestora problem för Federer att ta sig till final. Ganska skönt för honom att få testa nya spaden – med större ram – mot lite enklare motstånd så här i inledningen av säsongen. Spännande att se hur det faller ut. Blev ju som bekant totalfiasko i somras.

Undre halvan är överlag lite intressantare än övre. Tycker att Simon, Nishikori eller Dimitrov ska ha riktigt goda chanser att gå till final. Marin Cilic givetvis en dark horse. Gjorde bra ifrån sig i sin comeback efter dopningsavstängningen i höstas och kan mycket väl bli farlig direkt vid starten av säsongen 2014.

Hoppas också lite på Lleyton Hewitt. Alltid kul med framgångar för hemmaspelare. Vore även kul om Hewitts yngre landsman Kyrgios fick med sig en skräll eller två. Matthew Ebden ska han ju kunna plocka i öppningsmatchen, och det vore inte en total chock om han spöar Nishikori.

Dimitrov var i final förra året (förlust mot Andy Murray), hans första i karriären på ATP-nivå. Tror han kan upprepa den bedriften i år. Mycket möjligt att det lossnar ordentligt för honom nu när han bärgat sin första ATP-buckla (Stockholm Open i höstas).

De går vidare till semifinal: Federer, Anderson, Simon, Dimitrov.
Skrällvarning: Cilic, Benneteau, Kyrgios.
Bubblare: Nishikori, Lopez.

Semifinalerna: Federer slår Anderson, Dimitrov slår Simon.

FINALEN: Federer slår Dimitrov.

* * *

DAMER

Serena Williams, Victoria Azarenka, Maria Sjarapova. Nästan alla är här. Agnieszka Radwanska hade gjort damernas Big Four komplett, men hon spelar Hopman Cup i stället. Jelena Jankovic således fjärdeseedad. Angelique Kerber femteseedad. Riktigt trevligt startfält, med andra ord.

Ska så klart bli mest intressant att se Sjarapovas comeback. Har som bekant inte spelat sedan augusti på grund av en axelskada.

Även Azarenka omgärdas av vissa frågetecken. Gjorde ju en katastrofalt svag höst efter sin tre raka finalförluster (Carlsbad, Cincinnati, US Open) – två av dem mot Williams. Avslutade året med bleka 1-4 i matchfacit efter US Open och tog sig inte vidare till semifinal i WTA Championships för första gången sedan 2010.

Känns väl spontant som att Williams i vanlig ordning har motorväg till finalen. Eller kan Andrea Petkovic/Bethanie Mattek-Sands, Caroline Wozniacki eller Sjarapova störa henne? Nja. Jag tror inte det. Frågan är om Sjarapova ens tar sig till semifinal. Tveksamt, med tanke på hennes långa frånvaro. Kan bli typ Kaia Kanepi eller Carla Suarez-Navarro som kniper den platsen i stället. Men på papperet ska ju Sjarapova vara den starkaste spelaren i det segmentet.

På undre halvan finns det några intressanta finalkandidater: Jankovic, Kerber, Azarenka. Kanske kan Madison Keys skrälla? Tror på Jankovic där. Gjorde ju en riktigt bra säsong 2013. Sabine Lisicki så klart giftig, om hon är på bra spelhumör – men mer än en liten skrällvarning kan hon nog inte få i det här läget.

De går till semifinal: Williams, Sjarapova, Jankovic, Azarenka.
Skrällvarning: Kerber, Lisicki, Suarez-Navarro.
Bubblare: Kanepi, Wozniacki.

Semifinalerna: Williams slår Sjarapova, Jankovic slår Azarenka.

FINALEN: Williams slår Jankovic.

* * *

QATAR OPEN

HERRAR

Inte mindre än fem topp 10-spelare i startfältet: Världsettan Rafael Nadal, trean David Ferrer, fyran Andy Murray, sjuan Tomás Berdych och nian Richard Gasquet. Därutöver namn som Ernests Gulbis, Alexandr Dolgopolov, Gaël Monfils, Nikolaj Davydenko och Ivo Karlovic. Riktigt smaskigt, med andra ord.

Ferrer gjorde bra ifrån sig i sina träningsmatcher i Abu Dhabi under helgen. Slog världsåttan Stanislas Wawrinka och Nadal i raka set, innan han föll mot Novak Djokovic i raka set i finalen. Turneringen i sig var ungefär lika sömnig som vanligt och man ska nog inte hänga upp sig alldeles för mycket på resultaten. Skönt för Murray att få en seger under bältet efter sin långa skadefrånvaro (föll mot Jo-Wilfried Tsonga i kvarten men slog Wawrinka i matchen om femteplatsen). Större växlar än så ska man nog inte dra på årets Mubadala Tennis Championships (Djokovics tredje raka totalseger här, för övrigt).

Ganska tuff lottning för Nadal. Möter Lukas Rosol, som ju slog spanjoren i andra omgången av Wimbledon 2012,i sin öppningsmatch. En matchup som nog lär skapa lite buzz, men som Nadal lär gå segrande ur – med god marginal. Tror inte att han missar chansen att platta till sin baneman och utkräva hämnd efter chockförlusten för ett och ett halvt år sedan.

Riskerar sedan att få Gulbis i kvarten. Letten är som bekant alltid ett hot, även mot toppspelarna. Särskilt på hardcourt. Gulbis var faktiskt när att slå Nadal både i Indian Wells (4-6, 6-4, 7-5) och Rom (1-6, 7-5, 6-4) i våras, och faktum är att Nadal bara nollat honom en gång på deras sex möten (Doha 2011). I semin lär det bli Berdych, men i värsta fall kanske Karlovic dundrar sig vidare. Aldrig optimalt att möta servekanoner i tresetsmatcher.

På den undre halvan har Nadals landsman Ferrer hamnat i ett litet getingbo. Dolgopolov i förstarundan, Davydenko eller Daniel Brands i andrarundan, Gasquet eller Monfils i kvarten, troligen Murray i semin. Samtliga spelare har kapacitet att slå Ferrer på hardcourt, tycker jag. Främst Murray så klart, och visst kommer han vara favorit mot Dolgopolov och Davydenko/Brands, men det skulle inte förvåna mig om han får respass innan semin.

Murray då? Busenkel lottning. 2,099-rankade, 19-årige hemmaspelaren Mousa Shanan Zayed i öppningsmatchen, sedan Florian Mayer eller Michal Przysiezny i andrarundan. Troligen Fernando Verdasco i kvarten, och han kan ju bli lite knepig. Men så är han också den enda lite tuffare motståndaren inför semin.

Jag tror på en final mellan Nadal och Murray (som alltså väljer att inte försvara sin titel i Brisbane i år. Undrar varför egentligen? Betydligt enklare startfält i den australiska turneringen, ju.), med Gasquet och Ferrer som främsta utmanare.

De går vidare till semifinal: Nadal, Berdych, Murray, Gasquet.
Skrällvarning: Gulbis, Karlovic, Monfils, Verdasco, Dolgopolov.
Bubblare: Berdych, Ferrer.

Semifinalerna: Nadal slår Berdych, Murray slår Gasquet.

FINALEN: Nadal slår Murray.

* * *

CHENNAI OPEN

HERRAR

Världsåttan Stanislas Wawrinka är toppseedad. Därefter har vi 15-rankade Mikhail Juzjnyj, 16-rankade Fabio Fognini och 26-rankade Benoit Paire. De två sistnämnda inte direkt kända för sin jämnhet, om man säger så.

Som upplagt för en final mellan Wawrinka och Juzjnyj, alltså. Men det är ju mer sällan än man kan tro som de två toppseedade spelarna möts i final. Dock väldigt bra lottning för båda, ska sägas. Stöter inte på något skräckinjagande motstånd på vägen mot semifinal, och väl där möter de sannolikt Fognini eller Vasek Pospisil respektive Paire eller Marcel Granollers.

Ska bli intressant att följa framtidslöftet Jiri Vesely. Möter 314-rankade hemmaspelaren Jeevan Nedunchezhiyan i förstarundan, en match han bara ska vinna. Därefter väntar Albert Ramos eller Edouard Roger-Vasselin. Båda visserligen betydligt mer rutinerade än Vesely, men det råder ingen som helst tvekan om att 85-rankade 20-åringen har kapacitet att slå båda. Vore kul att se honom i en kvartsfinal mot Juzjnyj.

Ska även bli kul att följa Pablo Carreno-Busta. Är verkligen inget unikum på hardcourt om man säger så, men 195-rankade Yuki Bhambri ska ju inte utgöra något hot i öppningsmatchen. Carreno-Busta mot Fognini kan bli en kul åttondelsfinal.

De går till semifinal: Wawrinka, Pospisil, Juzjnyj, Granollers.
Skrällvarning: Vesely, Reister.
Bubblare: Fognini, Paire.

Semifinalerna: Wawrinka slår Pospisil, Juzjnyj slår Granollers.

FINALEN: Wawrinka slår Juzjnyj.

Så blev det alltså officiellt.

Andy Murray missar ATP-slutspelet World Tour Finals i London i början av november.

Detta på grund av den operation, till följd av de ryggproblem han dragits med en tid, som genomfördes för några veckor sedan.

Misstänker att Murray närt något litet hopp om att trots allt kunna delta i slutspelet och därför väntat med att ge besked, men insett (eller övertalats om) att det smartaste är att att fokusera på full återhämtning inför 2014 i stället för att riskera en backlash.

Detta innebär, vilket jag redan varit inne på otaliga gånger, att kampen kring ”slutspelsstrecket” tätnar. I skrivande stund är det främst fem spelare som slåss om de tre sista platserna: Roger Federer, Stanislas Wawrinka, Richard Gasquet, Jo-Wilfried Tsonga och Milos Raonic.

Så här ser poängställning ut just nu (alltså på säsongsrankningen, som även kallas ”Race to London”):

Det skiljer alltså bara 400 poäng mellan sjuan Federer och elvan Tsonga. Om Raonic tar sig till kvartsfinal kommer det bara att skilja 100 poäng mellan honom och Gasquet, som just nu sitter på den sista gyllene biljetten.

Wawrinka har å sin sida chans att gå om Federer, om han tar sig till kvartsfinal medan landsmannen förlorar mot Gaël Monfils i åttondelen.

Hur som helst oerhört spännande race i år. Det mest intressanta på många år, skulle jag vilja påstå.

Ryggskadan som tvingade Andy Murray att stå över Franska öppna i somras har fortsatt plåga honom under säsongen – och nu tvingas han till operation.

Vilket innebär att världstrean kan missa resten av säsongen.

Oerhört tråkigt förstås (trots att Murray med stor sannolikhet nog tvingats stå i skuggan av Novak Djokovic och Rafael Nadal under hela hösten ändå).

Men det skapar också viss spänning i kampen kring slutspelsstrecket.

Det är nämligen som bekant åtta spela som kvalificerar sig till World Tour Finals, även kallat säsongsslutspelet (eller bara ”slutspelet”). Nadal och Djokovic är redan kvalificerade (så även Murray, men måste alltså med största sannolikhet stå över).

Så här ser säsongsrankningen ut i skrivande stund:

• 1. Rafael Nadal               11,015
• 2. Novak Djokovic          8,110
• 3. Andy Murray               5,805
• 4. David Ferrer                4,900
• 5. Tomás Berdych          3,470
• 6. J-M del Potro              3,365
• 7. Roger Federer             3,055
• 8. Stanislas Wawrinka    2,925
• 9. Richard Gasquet        2,765
• 10. Jo-Wilfried Tsonga  2,455

David Ferrers plats bland de åtta-nio bästa måste i stort sett betraktas som säkrad. Förra året var det bara fem spelare som hade uppnått 5,000 poäng vid årets slut (Djokovic, Federer, Murray, Nadal, Ferrer) och detta alltså efter att World Tour Finals spelats. Därför knappast troligt att han blir omsprungen ens av en spelare under hösten – ännu mindre av fem-sex.

Det är i huvudsak Wawrinka och Gasquet som slåss om den åttonde platsen, men i och med att det skiljer blott 300 poäng mellan Federer på sjunde plats och Gasquet på nionde så går även schweizaren en tuff höst till mötes om han vill spela sitt tolfte raka slutspel.

Om nu Murray tvingas stå över ger det Federer lite välbehövligt andrum. Det är helt enkelt mindre sannolikt att tre spelare går förbi honom under de kommande månaderna än att två gör det. Enkel matematik.

I övrigt har även spelarna i segmentet strax utanför topp 10 chans att norpa en av de sista biljetterna. Milos Raonic, Tommy Haas och John Isner ligger alla på runt 2,000-2,200 poäng och har alltså bara 500-700 poäng upp till niondeplatsen. Gör de riktigt bra ifrån sig – medan Federer/Wawrinka/Gasquet haltar – så kan de väldigt snabbt bli krafter att räkna med på upploppet.

För Federers del är hösten den klart viktigaste på många många år. Med nästan 2,000 poäng upp till Ferrer är hans plats inom toppkvartetten i princip förlorad. I stället måste han främst rikta in sig på femteplatsen. I det racet är slutspelet så klart av stor vikt, eftersom han går miste om en hel del potentiella poäng om han inte skulle kvalificera sig.

Ska man våga sig på att spekulera lite så tror jag att Jo-Wilfried Tsonga kommer att gå om Gasquet under hösten. Han har i alla fall goda chanser att göra det. Har sett stark ut i comebacken i Metz (första turneringen sedan Wimbledon), och är framme i semifinal (mot Florian Mayer; ligger just nu under med 1-0 i set).

Hittar han bara formen så har han högre kapacitet än sin landsman. Dessutom skiljer bara 300 poäng på säsongsrankningen – vinner Tsonga i Metz krymper Gasquets försprång till 50.

Wawrinka? Baserat på hans insats i US Open känns hans medverkan i World Tour Finals given, men det förutsätter ju att han fortsätter leverera. Tycker ändå att han känns som ett säkrare kort än Federer och Gasquet. Trots att det här normalt är Federers tid på året.

Inga frågetecken kring Berdych. Däremot del Potro. Succéer och magplask, om vartannat. Han har verkligen inte haft någon consistency i år, och hamnar han i en formsvacka nu efter US Open-fiaskot så krävs det inte jättemycket för att han plötsligt ska hänga löst.

Ska vi försöka oss på att sia? Vad sägs i så fall om:

• 1. Rafael Nadal  
• 2. Novak Djokovic 
• 3. Andy Murray
• 4. David Ferrer 
• 5. Tomás Berdych 
• 6. Roger Federer 
• 7. Stanislas Wawrinka 
• 8. J-M del Potro 
• 9. Jo-Wilfried Tsonga
• 10. Richard Gasquet

Vad tror ni?

Årets sista Grand Slam är alltså till ända.

Känns alltid lite vemodigt – men vi kan alltid trösta oss med att går en riktigt spännande tennishöst till mötes.

Innan vi blickar framåt tycker jag dock att vi dröjer oss kvar vid US Open en stund. Funderar, summerar, utvärderar.

Here goes:

* * *

Serena Williams vann karriärens 17:e Grand Slam-buckla och har nu alltså lika många som en viss Roger Federer (bara en ifrån att tangera Martina Navratilova och Chris Evert). Detta efter tresetsseger över världstvåan Victoria Azarenka i finalen.

Såg första set och fram till 4-1 i andra av den finalen. Kändes ju ganska avgjort då – men det tyckte bevisligen inte Azarenka. Tyckte hon spelade strålande redan från start. Otroligt starkt av henne att inte tappa hoppet med break emot sig i andra set.

Men så klart ännu starkare av Williams att skaka av sig det och slugga hem sin femte US Open-buckla.

Det blev ju ingen äkta Grand Slam (att vinna alla fyra under samma säsong) för Williams i år, efter skadan i Australiska öppna och det tidiga uttåget i Wimbledon. Men visst är det lite kul att hon vann samma GS-turneringar som Rafael Nadal på herrsidan (Franska öppna, US Open)?

Det är också ett bevis på hur extremt svårt det faktiskt är att vinna en äkta Grand Slam, till och med för en så dominant spelare som Serena Williams. På herrsidan har Roger Federer vid två tillfällen haft chansen att bärga samtliga GS-bucklor på ett år men alltid gått bet på det röda gruset i Paris (2006 och 2007 – vann tre titlar även 2004 men nådde då bara tredje omgången i Franska öppna).

Så, trots att Williams har ett matchfacit på förkrossande 67-4 i år har hon alltså ”bara” vunnit två Grand Slams. Känns med andra ord som att det är läge att vila på hanen när vi så småningom ska förutspå nästa säsong…

* * *

Herrfinalen mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var riktigt bra. Ingen tvekan om den saken. Den nivå de båda bjuder på när de möter varandra är inte av denna värld.

Men var det årets bästa match?

Nej, det tycker jag inte. Personligen anser jag att semifinalen i Franska öppna på det hela taget var betydligt bättre. Bjöd överlag på mycket mer dramatik och gick dessutom till fem set.

I US Open var det framför allt andra och tredje set – då Djokovic visade prov på sin makalösa högstanivå och Nadal på sin osvikliga förmåga att kämpa sig ur till synes omöjliga underlägen – som var kolossalt bra.

Det är förresten fascinerande hur maktförhållandena mellan de båda böljat fram och tillbaka genom åren. Från dominans för Nadal till dominans för Djokovic till en väldigt jämn övergång (Australiska öppna 2012, då Rafa lyckades pressa Nole på allvar efter serbens sex relativt klara finalsegrar under 2011) till en kort dominans för Nadal (grussäsongen, 2012) fram till dagens jämnhet (via en utskåpning från Djokovic i Monte Carlo).

Det är ju ingen överdrift att redan nu slå fast att deras rivalitet är årets tveklöst mest intressanta.

* * *

Roger Federers tidiga uttåg förbryllar. Det såg ju så väldigt bra ut i de första tre omgångarna, och dessförinnan i kvartsfinalen mot Nadal i Cincinnati.

Mot Tommy Robredo i åttondelsfinalen går det dessutom, enligt min mening, inte att skylla på krånglande rygg. Han spelade helt enkelt på tok för dåligt. Federers lägstanivå är just nu inte bättre än så.

Och det här med ryggen. Den har som bekant spökat för honom genom hela karriären, och själv är jag skeptisk till att förklaringen till hans med Federer-mått mätt katastrofala säsong är så enkel. Det var liksom ingen som nämnde ryggen vid tvåsetsförlusten mot Julien Benneteau i Rotterdam, eller semifinaltorsken mot Tomás Berdych i Dubai (i samma turnerings öppningsmatch pressades han till tre set mot då 128-rankade Malek Jaziri).

Syntes inte heller några tecken på skadekänningar när han gick till final i Rom (förlust mot Rafael Nadal) utan att tappa set. Eller när han gnetade sig förbi Gilles Simon i femsetaren i Franska öppna-åttondelen. Mot Jo-Wilfried Tsonga i kvarten var han visserligen inte sig själv rent spelmässigt, men kan det tillskrivas ryggen? Jag vet inte, men är lite tveksam.

Faktum är att Federer bara vid fyra tillfällen i år vunnit fyra eller fler matcher i rad (Australiska öppna, Rom, Franska öppna, Halle). I samtliga turneringar har han tagit sig förbi öppningsrundorna utan några som helst bekymmer (krossade Mischa Zverev med 6-0, 6-0 i Halle och vände 0-1-underläge i set mot både Tommy Haas i semin och Mikhail Juzjnyj i finalen i samma turnering).

Och det misslyckade testet med större racket – vad handlade egentligen det om? Högst oklart.

Hur som helst har Federer något av en uppförsbacke inför World Tour Finals i november. Trots floppen i US Open är han sexa på rankningen från och med i måndags, tack vare Juan Martín del Potros fiasko (förlust mot Lleyton Hewitt i andra omgången), men är fortfarande bara sjua på säsongsrankningen. Vad värre är: det skiljer knappt 300 poäng mellan honom och nian Richard Gasquet (drygt 1,200 på den officiella rankningslistan), 500 ner till tian Wawrinka.

Federer behöver alltså hamstra poäng under hösten för att säkra sin plats i slutspelet i London.

Vad händer om den negativa trenden håller i sig och han faktiskt missar slutspelet, i så fall för första gången sedan 2001? Jag tycker att hans sätt att hantera årets motgångar tyder på att han är allt annat än nöjd med sin nuvarande position. Frågan är hur ytterligare motgångar påverkar hans tennisframtid. Kommer han då att göra ett sista försök och satsa fullt ut under 2014, eller lägga av redan vid årsskiftet?

* * *

Regerande mästaren Andy Murray åkte ut med huvudet före redan i kvartsfinalen (mot Wawrinka). Erkände efteråt att han haft svårt att ladda om efter Wimbledon-triumfen i somras.

Inte så konstigt kanske. Men inte är han väl mätt efter bara två GS-bucklor (och fem finalförluster)?

Om inte Murray hittar tillbaka till spelglädjen och vinnarinstinkten riskerar höstsäsongen att bli ett ganska endimensionellt krig mellan Nadal och Djokovic.

Eller så kan Murrays mentala trötthet öppna dörrar för spelarna i de undre skikten?

You never know.

* * *

David Ferrer är den enda herrspelaren vid sidan av Novak Djokovic som tagit sig till minst kvartsfinal i årets samtliga Slams. Dessutom är han världsfyra med god marginal (2,300 poäng ner till Tomás Berdych på officiella världsrankningen – 1,500 på säsongsrankningen).

Det är ju hutlöst bra gjort av en 31-åring, måste man säga.

* * *

Det går så klart inte att summera US Open utan att prata om Wawrinka. Vilken säsong i allmänhet – och turnering i synnerhet. Snacka om kronan på verket att nå karriärens första Grand Slam-semifinal i årets sista Grand Slam. Och som han gjorde det också! Imponerande insats rakt igenom.

Men lite i skuggan av Wawrinka står ju Gasquet. Trots att fransmannen ligger ett litet litet steg före på rankningen (dock knappt 200 poäng bakom på säsongsrankningen).

Även Gasquet har svarat för en strålande säsong. Två titlar på lika många finaler (Doha, Montpellier), två en Masters-semi (Miami), två kvartar (Monte Carlo, Montréal) och så US Open-semin på det.

660 poäng ner till elvan Milos Raonic på säsongsrankningen. Känns som att han borde kunna hålla det avståndet och på så vis cementera sin topp 10-status – och dessutom utmana om en World Tour Finals-biljett.

* * *

Någon mer än jag som saknade Jo-Wilfried Tsonga på Flushing Meadows? Nu är ju inte US Open hans statistiskt bästa GS-turnering (som bäst kvartsfinal, 2011) men har alltid tyckt att hans spektakulära tennis gör sig bra i New York.

Hoppas verkligen att han kommer tillbaka snart. Vore onekligen tråkigt om han trillade ur topp 10 på grund av skadan han ådrog sig i Wimbledon (är i skrivande stund tia på säsongsrankningen, drygt 350 poäng före Raonic).

Utsikterna är dock inte jätteljusa. Enligt läkarna tar det minst fem månader innan han är helt återställd.

* * *

Även Maria Sjarapova var saknad under de två GS-veckorna. Visserligen tror jag inte att hon hade kunnat göra så överdrivet mycket väsen av sig. Williams och Azarenka var helt enkelt för bra. Men det är alltid trist när topp 5-spelare missar en av årets största turneringar.

Nej, det värsta är i stället att axelskadan verkar rätt så allvarlig. Enligt Sjarapova själv har hon känt smärtor i axeln (servearmens dessutom, vilket gör det hela etter värre) sedan före Franska öppna och fått sprutor för att kunna spela.

Den där axeln har krånglat förut och tvingade världstrean till operation för fem år sedan. Det vore verkligen obeskrivligt tragiskt om den förstör hennes karriär fullständigt vid blott 26 års ålder.

* * *

Apropå den bevisligen omöjliga uppgiften att vinna en äkta Grand Slam som vi talade om tidigare: inte ens bröderna Mike och Bob Bryan mäktade med en i år, trots deras totala dominans i herrarnas dubbel (tre GS och fyra Masters, totalt tio titlar hittills i år).

De båda hade 1-0 i set mot Leander Paes och Radek Stepanek i semifinalen, men föll i tre (6-3, 3-6, 4-6).

* * *

Lleyton Hewitt och Flavia Pennetta. Ja, de måste ju koras till årets stora skrällar på Flushing Meadows.

Wawrinka tog sig visserligen till karriärens första GS-semi – och Gasquet till sin första på sex år – men det var nog extremt få som hade tippat 31-åriga Pennetta bland de fyra sista kvarvarande spelarna i turneringen.

Det var nog inte heller många som på förhand trodde att Hewitt skulle slå del Potro i andrarundan och vara ett ynka game från sin första kvartsfinal på fyra år.

De tre segrarna gav honom visserligen bara åtta placeringar på världsrankningen, men han är nu återigen topp 60 – för andra gången sedan januari 2011 (var rankad 57 under en vecka i juli i år).

Det räcker nog för att den forne världsettan ska hungra efter mer.

Pennetta å sin sida tog ett 52(!) placeringar stort skutt uppåt tack vare sin oväntade succé. En succé som kom lite i elfte timmen. Sedan hon blev Italiens första topp 10-spelare någonsin på damsidan 2009 har det gått stadigt utför, mestadels på grund av skador. Säsongen 2013 har överlag varit allt annat än bra, och inför US Open var det ingen som identifierade henne som ett hot mot… ja, typ någon.

Vi får se om denna framgång, hennes första GS-semi i karriären, ger ringar på vattnet. Tror i och för sig inte att hon har kapacitet att bli världstia igen, särskilt inte med tanke på den tilltagande konkurrensen i toppskiktet, men det vore kul att se hur långt hon kan gå så här i vad som nog får betraktas som slutskedet av karriären.

* * *

Angelique Kerber fortsätter gå kräftgång. Hon är fortfarande världsnia, men har bara 250 poäng ner till elvan Petra Kvitová. Dessutom i betydligt sämre form än nya världstian Jelena Jankovic, så kan mycket väl bli omsprungen under hösten.

Hon är trots allt bara 25 så det är ju lite väl tidigt att måla fan på väggen, men jag både hoppades och trodde att hon skulle följa upp sin framgångsrika fjolårssäsong.

Om inte något radikalt händer under årets sista månader måste nog 2013 bokföras som ett ganska svagt år för tyskan.

* * *

Hur det gick för ynglingarna på herrsidan?

Nja.

Inte särskilt bra.

Milos Raonic tog sig till karriärens fjärde GS-åttondel (andra i år) men roligare än så blev det inte. Kanadensaren var den enda spelaren född på 1990-talet bland de 16 sista spelarna.

Något fler young guns i tredjerundan: 20-årige hemmahoppet Jack Sock, 23-årige sensationen Daniel Evans (vars dittills största tennisframgångar var att nå förstarundan i Wimbledon 2009 och 2011 – US Open 2013 var hans blott tredje huvudturnering i GS-sammanhang) och 23-årige Jevgenij Donskoj.

Framtidslöftena Jerzy Janowicz, Grigor Dimitrov, Benoit Paire och Ernests Gulbis åkte alla ut redan i första omgången.

Hittills bara Janowicz (med sin semifinal i Wimbledon) och Raonic (med sina två åttondelsfinaler) som någorlunda nått upp till de högt ställda förväntningarna bland morgondagens potentiella stjärnor.