Andy Murray klev in i den här turneringen som regerande mästare.

Han lämnar den nedtryckt i skosulorna och med huvudet före – efter en total kölhalning av svensktränade Stanislas Wawrinka.

Två saker måste konstateras på en gång:

• Wawrinka gjorde en felfri match. Dikterade spelet fullständigt och bjöd inte på någonting (inte ens en enda liten breakboll – mot en av tourens tveklöst bästa returtagare).

• Murray underpresterade å det grövsta. Det är sällan man ser honom så här fullständigt svag och initiativlös nu för tiden, i alla fall i Grand Slam-sammanhang.

Att skotten inledde trögt var väntat. Inte heller att Wawrinka vann första set kom som någon överraskning.

Men den där höjningen från Murray, däremot, den kom aldrig. Och eftersom Wawrinka fick precis de bollar han ville ha (korta och lösa med gott om tid att veva på) kom heller aldrig hans typiska dipp. Den som brukar komma efter drygt ett och ett halvt set, och som ibland kan ställa till det för schweizaren.

Visserligen mycket mer förr än nu, när han utvecklat både sin fysiska och sin mentala förmåga, men mot en spelare av Andy Murrays kaliber är det oerhört viktigt att inte förlora momentum.

Världstian såg aldrig minsta lilla stressad ut. Höll hårt i taktpinnen, såg inte speciellt nervös ut när han sluggat sig fram till en 2-0-ledning efter ännu ett katastrofalt set från Murray och blåste på hela vägen in i mål.

Tredje set blev en ren plåga för Andy. Först tidigt break mot sig, sedan ännu ett – och plötsligt var Wawrinka två game från sin första Grand Slam-semifinal i karriären.

6-4, 6-3, 6-2 blev setsiffrorna. Hatten av, Wowrinka.

Och som jag skrev inför matchen känns det inte som någon jätteskräll. Wawrinka har den här kapaciteten. Högstanivån har funnits där länge, och när han nu äntligen jobbat upp självförtroende och stabilitet i sitt spel har han inte längre bara potential att slå de allra bästa i världen – utan kan även omsätta det i praktiken.

Första steget togs redan i Australiska öppna i början av året, då han pressade Djokovic till fem set i åttondelsfinalen. Kurvan har sedan pekat nästan spikrakt uppåt (med några bulor på vägen) och nu står han alltså här i karriärens första GS-semifinal.

Vill faktiskt också påstå att det här är ännu ett tecken på att den enorma dominansen från Big Four börjat luckras upp på allvar. Det rör verkligen på sig i skiktet under den absoluta toppen. Delvis i och med att Rafael Nadals långa frånvaro och därefter Roger Federers djupa formsvacka öppnat möjligheter för lägre rankade att ta sig långt även i de stora turneringarna, men det känns som att många nu äntligen vågar utmana Djokovic, Murray, Nadal och Federer på allvar.

Att Murray inte försvarar sin titel på Flushing Meadows och därmed tappar 1,640 rankningspoäng saknar egentligen betydelse. I och med Nadals magiska comeback var hans chanser att knuffa ner Djokovic (eller Nadal om han hinner ta över den under hösten) från förstaplatsen under den här säsongen ändå väldigt små.

Däremot öppnar det för en drömfinal mellan just Djokovic och Nadal.

Ja, det känns faktiskt i nuläget helt givet att det är den matchupen vi får på söndag.

Wawrinka har onekligen kapaciteten att störa även Djokovic, men världsettan är just nu i enormt mycket bättre form än Murray. Är övertygad om att schweizaren kan bjuda upp till dans, men har svårt att se honom missa den här chansen att få revansch på rivalen Nadal efter de gruvliga förlusterna under året (spanjoren har fem segrar på deras senaste sex möten).

Och Richard Gasquet?

Nej, han kan nog inte rubba en Rafael Nadal i så här omänskligt bra form.

Måste dock medges att tanken på en final mellan världsnian Gasquet och världsnian Wawrinka känns lite kittlande.

Högst osannolik.

Men kittlande.

Så där. Plötsligt är vi framme vid de två sista kvartsfinalerna.

Vi tar en titt:

* * *

√ ANDY MURRAY (3) – STANISLAS WAWRINKA (10)

8-5 i inbördes möten till Murray (6-2 på hardcourt). 3-2 till Murray på de senaste fem matcherna (2-1 hardcourt, 1-0 gräs, 0-1 grus). Dessutom 2-1 i Grand Slam-sammanhang (segrar för Murray i US Open 2008 och Wimbledon 2009, seger för Wawrinka i US Open 2010).

Det brukar bli jämnt när dessa båda möts. Precis som Tomás Berdych har Wawrinka kapaciteten att med sitt tunga grundspel inte bara slå igenom Murrays försvarsmur, utan framför allt pressa tillbaka honom i banan och passivisera honom i försvarsspelet.

Vilket är en fälla Murray inte få ramla i, om han vill nå sin tredje raka US Open-semi. Defensiven är som bekant ett av Murrays absolut bästa spelområden, men regelrätt bollmotande funkar inte mot offensivt skickliga lirare som Wawrinka – han måste hela tiden stressa schweizaren med snabba omställningar och variation.

Detsamma gäller för Wawrinka. Serven är givetvis nyckeln för honom, eftersom den är ett av hans främsta vapen. Med den kan han nämligen snabbt få övertag i duellerna, diktera spelet och konstruera poängen som han vill. Eftersom Murray är en av tourens tveklöst bästa returnerare lär mycket av den här matchen kretsa kring just serven. Wawrinka måste snabbt ta kommandot i egen serve och hugga aggressivt på varenda chans han får i Murrays.

Murray måste även se upp med Wawrinkas raka backhand och toppade, vinklade cross court-forehand. Han är expert på att hitta snäva vinklar, vilket sätter även den bäste defensiva specialisten på prov.

Tror också att första set blir oerhört viktigt. I fyra av sina fem segrar mot Murray har Wawrinka vunnit första set (endast i US Open 2010 har han vunnit efter att ha tappat första set). Murray å sin sida har plockat första set i sex av sina totalt åtta segrar.

Båda spelarna är i bra form, och med tanke på vad Wawrinka åstadkom mot Berdych i åttondelsfinalen måste man ge honom goda chanser att skrälla mot Murray i kväll. Han är tveklöst underdog, men knappast en uträknad sådan. Seger för Wawrinka vore inte direkt turneringens största skräll.

Tror ändå på Murray. Han svajade lite mot Denis Istomin i sin åttondel, men så fort han hittade sitt totala fokus var han omutlig. Så länge forehandbössan är pålitlig och han inte låter sig pressas alldeles för långt bak i banan ska han greja det här. Skulle gissa på att han tar det i fyra set. Kanske tappar första set, eftersom han tenderar att börja lite trögt (medan Wawrinka brukar trampa plattan i mattan för att därefter dippa en bit in i matchen).

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – MIKHAIL JUZJNYJ (24)

Djokovic har faktiskt bara 5-3 i inbördes möten mot Juzjnyj, men två av ryssens segrar kom way back in 2007 (när Djokovic knappt hunnit fylla 20).

Juzjnyj har gjort en bra turnering hittills, men här tar det tvärstopp. Djokovic har varit fullständigt orubblig så här långt och att han skulle förlora mot en så väsentligt mycket sämre spelare på den här nivån… Nej, det känns inte troligt.

Om Djokovic är lika fokuserad som mot Marcel Granollers i åttondelen kan det här mycket väl bli ännu en överkörning. Annars tycker jag att Juzjnyj ska kunna hänga med hyfsat bra i åtminstone ett set eller max två. Men för det krävs att han höjer sig ett snäpp.

Att spela så svajigt som mot Lleyton Hewitt i åttondelen, med höga berg och djupa dalar, är dödsdömt mot Djokovic. Hamnar Juzjnyj i källaren så kommer han inte att kunna klättra upp därifrån.

Tror Djokovic tar det här i raka set.

Känns som att den här texten måste inledas med Lleyton Hewitt.

För jisses, vilket läge han gav sig själv att säkra sin första Grand Slam-kvartsfinal på fyra år.

Och jisses, som han sumpade sina chanser.

Den forne världsettans (på senare år) förtvivlade oförmåga att stänga matcher manifesterades liksom i all sin skoningslösa prakt i just den här åttondelsfinalen. En åttondelsfinal där han långa stunder visade prov på det spel som en gång inbringade två Grand Slam-bucklor (US Open 2001 och Wimbledon 2002) och tog honom till rankningens absoluta topp – som den yngsta världsettan någonsin.

Det var en i allra högsta grad underhållande, om än ojämn, match. Båda matade sylvassa forehandprojektiler med knivskarp precision mot varandra, täckte hela banan med imponerande försvarsspel och bjöd på tennismagi med till synes omöjliga räddningar och kontringsslag.

Mikhail Juzjnyj började bäst, men Hewitt gnetade sig in i matchen – och ledde plötsligt med 2-1 i set och 4-1 i fjärde set, då nerverna för första gången gjorde sig påminda. Fem raka game för Juzjnyj och Hewitt stod återigen inför ett rafflande femte set (som mot Juan Martín del Potro i andra omgången).

Även i femte set höll Hewitt till en början den högre nivån. Juzjnyj fick visserligen ett break med sig tidigt, men kunde inte fullborda det.

Hewitt jobbade sig fram till ett 5-2-underläge och fick chansen att serva hem matchen vid 5-3.

Han misslyckades.

Han misslyckades också med att förvalta sin gameboll vid 5-5, blev bruten – och lät därmed Juzjnyj fullborda sin mirakulösa vändning.

Ryssen gjorde inga fel och blåste den kuvade australiern av banan.

Ridå Hewitt.

Han har ju verkligen gjort en fantastisk turnering, vilket han ska vara nöjd med. Men att sagan tar slut på det här sättet… Nej, det blev en bitter sorti för olycksfågeln Hewitt.

Belöningen för Juzjnyj blir ett möte med Novak Djokovic, som detroniserade Marcel Granollers i raka set: 6-3, 6-0, 6-0.

Tror inte att ryssen har överdrivet mycket att sätta emot världsettan, vilket innebär att Novak kommer gå in i en eventuell semifinal mot Andy Murray utan att ha satts på prov ordentligt. Tror som jag skrivit tidigare att det kan ligga honom i fatet rätt rejält.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=7WhvsDRsMeQ

Stanislas Wawrinka avfärdade Tomás Berdych i fyra set i natt: 3-6, 6-1, 7-6(6), 6-2.

Inte ett dugg förvånad faktiskt. Wawrinka har sett stark ut hittills och verkar ha hittat tillbaka till storformen från i våras. Har dessutom inte så överdrivet svårt för Berdych. De påminner mycket om varandra rent spelmässigt, och när de möts handlar det oftast om vem som för stunden är jämnast i sitt spel.

Ska bli väldigt intressant att se vad Wawrinka kan åstadkomma mot Andy Murray, som tappade set mot Denis Istomin men slutligen vann enkelt: 6-7(5), 6-1, 6-4, 6-4.

8-5 till Murray i inbördes möten totalt, 6-2 på hardcourt. Brukar dock bli jämna matcher. Wawrinka har vad som krävs för att slå igenom Murrays försvar och kan mycket väl utgöra ett lika stort hot som Berdych skulle göra.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=AyYpiQj9DFc

På damsidan kan noteras att Serena Williams vuxit in i den här turneringen ordentligt – och börjar se så där löjligt överlägsen ut igen. 6-0, 6-0 blev det mot Carla Suarez Navarro. Finns inte mycket att klaga på där.

Och det blir mycket riktigt Li Na som står för motståndet i semifinalen. Världssexan hade vissa problem mot Ekaterina Makarova men vann till slut i tre set: 6-4, 6-7(5), 6-2.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=04PcIJ9vs_g

På den nedre halvan är Victoria Azarenka klar för kvartsfinal, efter en imponerande insats mot forna världsettan Ana Ivanovic. Ivanovic var fullkomligt omutlig inledningsvis och tog väldigt välförtjänt ledningen med 1-0 i set via 6-4.

Ivanovic bombade forehands down the line och borrade sig igenom Azarenkas försvar med tungt grundspel och fast beslutsamhet.

Men, precis som jag skrev inför matchen, är Azarenkas jämnhet Ivanovics största bekymmer. Världstvåan var beredd på en liten liten (egentligen knappt märkbar, men tillräcklig för förlorat momentum) dipp från Ivanovic i andra set och tog varenda chans hon fick.

Efter en svajig inledning på setet kunde Azarenka utjämna genom 6-3 och vann sedan skiljeset med 6-4.

Azarenka möter Daniela Hantuchova i kvarten.

Wow. Redan dags för årets sista Grand Slam.

Seedningen var inte mycket att orda om eftersom US Open, likt Franska öppna och Australiska öppna, följer världsrankningen rakt av och nu är även lottningen klappade och klar.

Låt oss i vanlig ordning göra en djupdykning:

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Till att börja med: Novak Djokovic fick nitlotten Andy Murray, och bäddar alltså för en finalrepris från i fjol redan i semifinalen.

Behöver jag ens påstå att detta passar Murray mycket bättre än tvärtom? Förstaseedade Djokovic och andraseedade Rafael Nadal hoppades så klart på att få världsfyran David Ferrer på sin halva. Murray i sin tur ville nog hemskt gärna slippa Nadal i en eventuell semifinal. Han har erkänt svårt för spanjoren och dessutom bra statistik mot Djokovic (11-8 till Novak i inbördes möten, 7-5 på de senaste tolv mötena från 2011 till nu).

Fram till kvartsfinal är det mer eller mindre motorväg för Djokovic. Ricardas Berankis i öppningsmatchen, sedan Benjamin Becker/Lukas Rosol i andra omgången och troligen Grigor Dimitrov i tredje.

I åttondelsfinal? Känns förvånansvärt öppet. Fabio Fognini och Benoit Paire högst seedade potentiella motståndare. Båda fullkomligt opålitliga. Men Paire? Ptja. Kan lika gärna bli Marcel Granollers, känns det som. Upplagt för skräll. Men jag säger Paire.

I kvartsfinalen väntar troligen Juan Martín del Potro. På papperet inga jättestora hot mot argentinaren: Tommy Haas är i dålig form och överlag inte särskilt konkurrenskraftig över fem set, Mikhail Juzjnyj har bara mäktat med att plocka ett set mot del Potro på fyra försök och övriga spelare ska han bara besegra.

För Murrays del är Michael Llodra en ganska knepig öppningsmotståndare, men ska så klart vinna den matchen utan jättestora bekymmer. Därefter har han inga egentliga hot fram till kvartsfinal. Jag menar, att han i värsta fall möter Juan Mónaco i tredjerunda och Nicolás Almagro i åttondel lär inte hålla honom vaken om nätterna direkt.

I kvartsfinalen väntar dock sannolikt Tomás Berdych (som för övrigt i åttondelen eventuellt möter Kevin Anderson för sjätte gången i år). Nu är det ju på det viset att Berdych alltid är ett potentiellt hot mot toppspelarna. Han har dessutom 6-4 i inbördes möten, och två raka segrar, mot Murray.

Men.

Det är ganska stor skillnad på att möta Andy Murray i någon av årets alla Masters och i Grand Slam-sammanhang – i synnerhet US Open (och Wimbledon). När de båda möttes i semifinalen på Flushing Meadows förra året vann Berdych visserligen första set, men fick sedan storstryk (5-7, 6-2, 6-1, 7-6).

Håller Murray som klar favorit i den matchen, men visst måste det ses som en tuff lottning att potentiellt behöva slå Berdych, Djokovic och Nadal back-to-back?

Tycker för övrigt att ni ska hålla ett öga på framtidslöftet Jiri Vesely (möter Denis Kudla i första omgången, Berdych i andra om han vinner). Har 18-1 i Futures-matchfacit, alla på hardcourt, och 28-6 på Challenger-touren (1-1 på hard) i år. En intressant spelare som vi ska prata mer om vid tillfälle.

Hoppas också att Stanislas Wawrinka har tagit sig ur sin lilla formsvacka lagom till US Open.

De går vidare till semifinal: Djokovic, Murray.
Skrällvarning: Berdych, del Potro.
Bubblare: Wawrinka, Anderson.

* * *

UNDRE HALVAN:

Stackars Ryan Harrison tvingas möta en formtoppad Nadal i första omgången. Bra öppningsmatch för Nadal. Harrison är tillräckligt bra för att störa honom och kanske tvinga fram en lite högre nivå än tomgångskörning, men ska så klart inte ens vara i närheten av att hota.

I andra omgången Vasek Pospisil eller kvalspelare. Sedan förhoppningsvis Fernando Verdasco. Ja, om han nu inte är slutkörd efter Winston-Salem. Har potential att bli ett intressant möte. Vore även lite kul om det blev Nikolaj Davydenko i tredje omgången (en av väldigt få spelare med plusstatistik mot Nadal).

Åttondelsfinal: Troligen John Isner.

Kvartsfinal: Möjligen Roger Federer.

På det hela taget ingen jättelätt lottning för Nadal, alltså. Nej, den måste nog betraktas som tuff, i alla fall på papperet. Trots att han slapp nitlotten Murray.

Trots den senaste tidens lågvattenmärken borde Federer ta sig till kvarten. Grega Zemjla i 1R, Santiago Giraldo/Carlos Berlocq i 2R, sannolikt Sam Querrey i 3R och Kei Nishikori i åttondel är en överkomlig lottning. Nishikori, förresten. Inte alls säkert att han tar sig till åttondel. Kan kanske bli Bernard Tomic – eller kanske Tommy Robredo.

David Ferrer då? Tja, han kan möta Ernests Gulbis i tredje omgången. Skulle han ens vara favorit då, på hardcourt, givet de senaste två veckornas svaga Masters-resultat? Det återstår att se. Även en eventuell åttondel kan bli tuff för världsfyran, eftersom Jerzy Janowicz har goda chanser att ta sig dit.

Janowicz imponerade inte direkt i Montréal och Cincinnati, men kan säkert hitta tillbaka till formen han visade upp i Wimbledon nu när det vankas Grand Slam igen.

Även Milos Raonic har fått en högst överkomlig lottning till åttondel: Kvalspelare i 1R, Thiemo de Bakker/Pablo Andújar i 2R, Feliciano Lopez i 3R.

Annars överlag den klart mest svårtippade sektionen. Richard Gasquet har väl inte imponerat på sistone men kan ändå hållas som favorit framför David Ferrer. Ska ju ta sig till åttondelsfinal utan större problem, men kan alltså möta Raonic där. Inte helt lätt.

Vill någonstans väldigt gärna tro på trion Janowicz, Raonic, Gulbis (Janowicz och Gulbis kan för övrigt mötas i åttondel). Men som sagt, oerhört svårtippad sektion. Jag menar, Gasquet har ju knappast en mördande lottning men att han ska ta sig till sin första GS-semifinal sedan Wimbledon 2007… Har det den senaste tiden egentligen funnits någonting i hans spel – om vi helt bortser från lottningen – som tyder på det? Tveksamt.

Och Ferrer ska man aldrig räkna ut helt, trots ganska dålig form och svår lottning. Tänker ändå dra till med Janowicz. Lika bra chansning som någon annan, känns det som på förhand.

Finns en hel del andra spelare att hålla koll på här: Gaël Monfils i den understa semifinalsektionen. Kan mycket väl slå ut Isner redan i andra omgången. Vore ingen megaskräll direkt. 19-årige Jack Sock i Ferrers åttondelssektion. Möter kvalspelare i första omgången, sedan troligen Janowicz. 24-årige Aljaz Bedene (som tyvärr trillat ur topp 100 efter en svag sommar) möter Dmitrij Tursunov i sin öppningsmatch. Möttes i kvalet i Cincinnati, gick till tre set (Tursunov vann).

Och 22-årige Andreij Kuznetsov möter Dudi Sela i sin öppningsmatch. Ingen omöjlig uppgift. Har tagit sig till 2R både i Australiska öppna och Wimbledon i år.

De går vidare till semifinal: Nadal, Janowicz.
Skrällvarning: Ferrer, Raonic, Gulbis, Federer.
Bubblare: Isner, Gasquet.

Semifinalerna: Nadal slår Janowicz, Murray slår Djokovic.

FINALEN: Nadal slår Murray.

* * *

Egentligen hopplöst att tippa GS-turneringar så här på förhand, men det är väl lite det som är tjusningen? Baserat på de senaste veckornas resultat är det till exempel svårt att inte hålla Nadal som favorit, men är det troligt att han vinner med den här lottningen?

Well. Det beror ju på en mängd olika faktorer (knän, trötthet, form etc).

En semifinal mellan Djokovic och Murray känns oerhört öppen. Där kan dagsformen avgöra helt och hållet. Har Djokovic en riktigt bra dag så vinner han. Har han det inte så vinner Murray. Tycker inte att Djokovic har sett tillräckligt hungrig och fokuserad ut på sistone. Han har liksom känts… opålitlig. Därför svårt att hålla honom som favorit.

Och Murray. Tycker han underpresterade både i Montréal och Cincinnati, men i Grand Slam-sammanhang skärper han alltid till sig.

Och så vidare, och så vidare. Brasklappar till höger och vänster.

Kan avslutningsvis säga att Nadal-Djokovic givetvis är drömfinalen. Men visst vore det kul med Federer-del Potro? Eller typ Janowicz-Berdych? Knappast troligt. Men roligt.

Vi behöver egentligen inte orda så mycket om finalen i Cincinnati. John Isner gjorde en riktigt bra match. Väldigt väldigt nära hans absolut högsta nivå.

Och han hade sina chanser. Först två breakbollar i första set, som dessutom råkade vara setbollar. Men Rafael Nadal visade som så många gånger förr prov på sin enorma mentala styrka – och avslutade setet med skoningslösa 84 procent vunna poäng bakom sin förstaserve (att jämföra med servekanonen Isners mer blygsamma 69 procent).

I tiebreaket fick han ett tidigt minibreak med sig, som han skänkte tillbaka några poäng senare. 18 poäng krävdes för att slutligen avgöra setet, och det var till Nadals favör.

Andra set var en ganska lågmäld historia, och hettade till lite först i sjunde gamet då Nadal tvingas rädda ytterligare en breakboll. Även andra set går till tiebreak. Väl där är Isners energiläckage ett faktum och Nadal bygger upp en komfortabel 5-1-ledning. Nadal förvaltar sedan sin första matchboll (i Isners serve) vid ställning 6-3 och vinner sin första Cincinnati Masters-buckla via 7-6(8), 7-6(3).

• Hans 26:e Master i karriären.

• Femte bara i år.

• Tredje på hardcourt.

• 15:e raka segern på underlaget.

• Nionde titeln totalt, på elva finaler.

• Säsongens 53:e seger (blott tre förluster).

Dessutom tar han över platsen som världstvåa från Andy Murray när nya världsrankningen släpps i morgon. På säsongsrankningen är han nu 2,200 poäng före Novak Djokovic.

Detta bäddar givetvis för att Rafael Nadal tar över den absoluta tronen någon gång under hösten. Kanske redan efter US Open, som står för dörren.

2,200 poäng är ett ordentligt försprång, och såvida spanjoren inte kollapsar fullständigt kommer det sannolikt inte att krympa mer än marginellt under de dryga tre månader som återstår av säsongen 2013.

Han kommer givetvis också att bära favoritskapet i årets sista Grand Slam. Tycker nog att man ska vila lite på hanen i det avseendet. Nadal har spelat fantastiskt bra på hardcourt hela året – främst i Montréal och Cincinnati – men vi vet inte hur mycket det faktum att det då är bäst av fem set kommer att påverka.

De närmaste konkurrenterna då, hur ligger de till inför US Open?

Well. Djokovics resultat den senaste tiden oroar. Han pekade tidigt ut att Franska öppna var säsongens huvudsakliga mål, men förlorade i semifinalen mot Nadal.

Därefter klargjorde han att han bestämt sig för att vinna Wimbledon i stället. Det såg ju ut att gå bra. Riktigt bra. Ända fram till finalen, där han föll i raka set mot hemmafavoriten Andy Murray, efter en gastkramande semifinal mot Juan Martín del Potro.

Sedan dess har han, med sina mått mätt, gjort ganska svaga insatser i Montréal (semifinalförlust mot Nadal) och Cincinnati (kvartsfinalförlust mot Isner).

Detta i sin tur innebär att han inte vunnit en titel sedan Monte Carlo i april. Totalt blott tre i år (Australiska öppna, Doha, Monte Carlo).

Att jämföra med Djokovic anno 2011 är orättvist eftersom han spelade på en snudd på omänsklig nivå då. Men just nu når han bara stundtals upp till nivån från 2012. Det räcker inte. Inte nu när Nadal är i så makalöst bra form.

Och det är svårt att inte tänka i banor som att det finns någon annan bakomliggande orsak än bara spelmässig. Tyckte att han kändes mentalt matt på ett för honom väldigt ovanligt sätt i Wimbledon-finalen. Likaså mot Isner i Cincinnati. Personliga problem? Eller har han tappat självförtroende efter de tunga förlusterna under våren och sommaren?

Svårt att säga. Men klart är att han måste höja sig avsevärt om han ens ska ta sig till final i US Open.

Andy Murrays tidiga respass de senaste två veckorna ska man nog inte dra för stora växlar på. Att vinna Wimbledon var tveklöst en enorm mental urladdning för honom. Kanske är det så enkelt som att han inte riktigt hunnit ladda om än. Med tanke på hans överlag starka säsong kan man inte annat än hålla honom som en av toppkandidaterna till US Open-titeln.

Och så slutligen: Roger Federer.

Matchen mot Tommy Haas var bedrövlig. Fullständigt bedrövlig. I alla fall i ett och ett halvt set. Personligen tycker jag att han ”borde” ha förlorat den – och med det menar jag inget värre än att Haas sumpade matchen. Han hade den helt i egna händer, men krampade.

Däremot var det väldigt bra att Federer fick chansen att växa in i den matchen och sedermera vinna den. För det gav ju honom chansen att möta sin nemesis Nadal, vilket tvingade schweizaren att hitta en nivå han inte nått upp till på mycket mycket länge. Plågsamt länge, faktiskt.

Även här ska vi nog vänta med att dra på för stora växlar efter just den insatsen. Säsongen har hittills varit en smärre katastrof för Federer och när världsrankningen uppdateras i morgon är han ”bara” världssjua. Det spel han visade upp mot Nadal var imponerande, men förändrar inte det faktum att rankningen mer rättvist speglar hans generella nivå 2013.

Ryggen är en faktor. Enligt egen utsago har den krånglat för honom de senaste månaderna, vilket påverkat hans spel. Personligen tror jag att det är en direkt effekt av hans bantade schema – och då menar jag inte antalet turneringar han spelar. Nej, jag fick tidigt känslan av att han lägger ner alldeles för lite tid på sin tennis över huvud taget i år.

Att han dragits med ryggproblem under många år är ingen hemlighet, och jag misstänker att hård men minutiöst planerad träning varit avgörande för att det inte skulle påverka honom spelmässigt.

Att han tappat så enormt mycket i konkurrenskraft på oerhört kort tid, just i år då han bevisligen inte ägnat tennisen i närheten av lika mycket tid som förra året (då han gjorde en av sina bästa säsonger på flera år), tyder på det.

Jag tror inte att några underverk kommer att kunna ske under hösten. Framför allt tror jag att hans chanser att bärga sin 18:e Grand Slam-buckla är försvinnande små – snudd på obefintliga – eftersom han bara är kvartsfinalseedad.

Men jag hoppas att han kan ge tennisen en sista riktigt ärlig chans innan det är dags att lägga av.

För om det fortsätter så här, då tror jag faktiskt att det kommer ske ganska snart. Federer älskar visserligen tennis, men han hatar att förlora. Håller den här negativa trenden i sig kommer han tvingas se fram emot många många förluster, och det är han nog inte överdrivet sugen på.

Jag tror att han lurade sig själv lite efter förra säsongen. Att han liksom inbillade sig att hans obestridliga talang skulle räcka för att hålla maskineriet i gång trots minskat underhåll.

Nu hoppas jag att han insett sitt misstag (vilket valet att spela i Hamburg och Gstaad tidigare i somras tyder på) och väljer att stampa plattan i mattan resten av året. Sen får det bära eller brista.

De där ryggproblemen är på lite samma nivå som Nadals knädito just nu. Tycker personligen att det inte råder någon tvekan om att Nadal inte var hundraprocentig i Wimbledon, men att han skulle ha varit ”skadad”… Nej, inte i ordets rätta bemärkelse. Bara om en kronisk åkomma kan räknas som ”skada” när den råkar göra sig påmind, vilket den säkert gjorde mot Steve Darcis.

Att Nadal inte kunde gå för fullt berodde på det oerhört tuffa spelschemat under våren i kombination med att han inte hade tillräckligt med tid på sig att spela in sig på gräset. Han var sliten, helt enkelt. Eller snarare: hans knän var det.

Nåväl.

Alla andra då?

Ptja. Juan Martín del Potro visade återigen upp enorma brister i sitt spel i både Montréal och Cincinnati. Framför allt på det mentala planet, men också det fysiska. Han har förtvivlat svårt att hålla en jämn nivå under en hel match, även i tresetare. Mycket förmodligen på grund av bristfällig uthållighet, något jag varit inne på många gånger förut.

Tomás Berdych kan förvisso utmana toppspelarna, men i Grand Slam-sammanhang? Nej, där har han en bit kvar fortfarande. David Ferrer räcker inte till. Jo-Wilfried Tsonga är fortsatt skadad. Milos Raonic, Grigor Dimitrov, Kei Nishikori, Benoit Paire med flera är fortfarande på tok för valpiga.

Jerzy Janowicz? Är på förhand en av ynglingarna med störst potential att gå långt i US Open, men hela vägen? Osannolikt.

Nej, att det blir någon av topptrion Nadal, Djokovic eller Murray lyfter bucklan på Flushing Meadows är ju ingen högoddsare direkt.

* * *

Tänker på förekommen anledning avsluta den här texten med några rader om ”vårt nordiska hopp” Frederik Nielsens kvalframgångar i 250-turneringen i Winston-Salem. Nielsen låg under med 1-0 i set mot i singelsammanhang betydligt mer rutinerade Denis Kudla men vände och vann: 4-6, 6-2, 6-0. MAKALÖST.

Slipper jag avgå nu, Sebastian? Blev ju trots allt fem rader om den där dansken…

Blir det enkom Nadaldravel i bloggen nu o inte en rad om vårt nordiska hopps kvalframgångar bör du avgå med omedelbar verkan @BollarAvStahl.

— Sebastian Gustafsson (@SebaGuss) August 18, 2013

http://www.youtube.com/watch?v=tGhuUU0CpE8

Jisses!

Vilken avslutning det blev på en överlag märklig tennisdag.

Vi måste givetvis börja i fel kronologisk ände. Allt annat vore befängt.

Att det fortfarande, trots att nästan tio år förflutit sedan de för första gången stod öga mot öga på en tennisbana, är något alldeles speciellt med matcher mellan Roger Federer och Rafael Nadal visste vi redan.

Men att just den här matchen skulle bli så här speciell, det hade i alla fall inte jag räknat med på förhand (hatten av till er som förutsåg Federers plötsliga formtopp).

Federer var inledningsvis den klart bättre spelaren. Taktiken var till synes busenkel: snabbt ta kontroll över duellerna och inte ge Nadal utrymme att låsa fast spelet mot schweizarens backhand – och den utfördes aggressivt och med hänsynslös precision.

Som alltid när Nadal står på andra sidan nätet var offensiven Federers nyckel. Genom att hela tiden gå för attack och pressa Nadal i både sid- och djupled kunde han diktera spelet. Så som han fullkomligt plockade isär Nadals backhand, blottgjorde hans luckor och själv resolut och med total beslutsamhet krånglade sig ur de lägen Rafa skapade var oerhört imponerande. Särskilt med tanke på de enorma problem Federer haft den senaste tiden.

Rent taktiskt spelade han precis på samma sätt som i kvartsfinalen i Rom i våras. Ett väldigt svårt spel med högt risktagande. Skillnaden den här gången var att han presterade på den nivån som faktiskt krävs för att spela med så små marginaler.

Lika imponerande som Federers plötsliga formtopp var, minst lika imponerande var det att se Nadal återigen hitta lösningarna när han som bäst behövde dem. Federers momentum i första set kan inte ha undgått honom och han visste att han måste justera sitt spel för att inte tappa fotfäste.

Den justeringen gick framför allt ut på att ta ett litet kliv framåt i banan, öka intensiteten, försöka möta Federer med sin backhand och framför allt – ta fler risker.

Där han i första set mest motat bollarna Federer skickat mot backhand (vilket resulterade i att den landade kort på schweizarens planhalva, varpå han kunde kliva fram och avslutade poängen enkelt) började han slå mer aggressivt och variera med slice.

Det offensiva spelet från båda resulterade i en del oprovocerade misstag, men också stundtals bländande tennis. Skulle vilja påstå att Federer inte spelat i närheten av så här bra sedan 2012 – och att det var länge sedan han tvingade Nadal att höja sig till den här nivån.

Federer orkade inte hålla samma höga nivå genom hela matchen. Han hade visserligen vid några tillfällen 30-0 och 40-40 i Nadals serve, men närmare en breakboll än så kom han aldrig. I takt med att spanjoren successivt höjde ribban vred han också momentum ur händerna på sin rival.

7-5 i första set till Federer blev 6-4 till Nadal i andra och slutligen 5-3 i avgörande. Forne världsettan svarade då för sitt klart bästa returgame på år och dar och räddade inte mindre än fyra matchbollar (tre på raken från 0-40) innan Nadal slog in en rak forehand, otagbar för Federer.

Visade sig senare att den med millimetermarginal var precis ute, men eftersom schweizaren inte utmanade och linjedomaren dömde den som inne blev den matchavgörande.

Olyckligt avslut på en helt magisk tillställning, men det råder ingen tvekan om att segern i sig var rättvis. Federer hade sina chanser och var den bättre spelaren i ett och ett halvt set, men sin vana trogen kämpade sig Nadal tillbaka och vände på steken.

Kanske är man lite färgad av den historiska rivaliteten mellan dessa båda herrar, men för egen del är jag benägen att placera den här drabbningen på topp 5 över årets bästa matcher. 101-95 i poäng totalt till Nadal säger ju en del om hur jämnt det var.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=nG3AP_YmmTc

Två toppspelare som inte lyckades göra en Nadal – det vill säga gräva sig ur ett tufft spelmässigt underläge och prestera på absolut topp när det gäller som mest – var Novak Djokovic och Andy Murray.

Tycker Djokovic såg så där loj ut som han ofta gjort på sistone redan från start mot John Isner. Returnerade bedrövligt och svarade för flera horribla missar. Första set bjöd han bort med ett dubbelfel i tiebreak.

I tiebreak!

Finns det sämre tillfällen att dubbelfela än i tiebreak mot John Isner? Nej. Typ inte. Snudd på jämförbart med att dubbelfela med matchboll mot sig (som en viss Novak Djokovic gjorde mot en viss Rafael Nadal i en viss Grand Slam-turnering på grus förra året).

Han skärpte visserligen till sig i andra set och bröt Isner redan i andra gamet efter att själv ha räddat fyra breakbollar i gamet dessförinnan.

De båda höll sedan serve fram till 6-3. Ändå inte helt övertygande från Djokovic ens i det setet. 30 oprovocerade misstag och alltså bara ett break, trots att Isner inte servade överdrivet bra. Amerikanen slog in 81 procent förstaservar men vann bara 62 procent av dem. Knappt godkänt med servekanonmått mätt.

I slutet av tredje set, vid ställning 6-5 till Isner, tappar sedan Djokovic tre raka poäng från 40-15 i egen serve. Räddar matchbollen med ess men följer upp med dubbelfel (hans femte totalt i matchen). Bjuder sedan Isner på andraserve vid nästa matchboll. Drämmer amerikanens retur i nät. Ridå.

Visserligen en dålig matchup för Djokovic, eftersom bollduellerna blir så korta mot servekanoner och han därför har svårt att hitta sin matchrytm. Dessutom får ju Isner som bekant betydligt högre utdelning i egen serve, även mot skickliga returnerare som Djokovic, än andra spelare.

Ändå, ingen bra match av Djokovic. Lite oroväckande, den här lojheten.

http://www.youtube.com/watch?v=lDwVIdkw0pM

Murray var inte mycket bättre han. Lyckades bara spela till sig fyra breakbollar, brände varenda en. Blev själv bruten två gånger, en gång per set. Det räckte alltså för att Tomás Berdych skulle vinna i raka set: 6-3, 6-4.

Skotten gjorde inte direkt en plattmatch, det vore orättvist mot Berdych att påstå. Berdych är en av få som kan förlita sig helt och hållet på kraft och mäktar med att så metodiskt bara slå igenom världstvåans försvar på löpande band.

Tycker ändå att man kan kräva mer av Murray än så här, med tanke på hans taktiska skicklighet. Han hade inte alls samma bett i den normalt så pålitliga backhanden som vi är vana vid. Då måste man hitta andra lösningar. Murray lyckades inte göra det i går.

Kanske sparar han på krutet till US Open? Man kan hoppas.

* * *

Juan Martín del Potro tappade visserligen set mot Dmitrij Tursunov, men vann förhållandevis komfortabelt: 6-4, 3-6, 6-1.

* * *

Såg tyvärr bara delar av matcherna mellan Jelena Jankovic och Roberta Vinci, och Serena Williams mot Simona Halep (Victoria Azarenka mot Caroline Wozniacki spelades mitt i natten),  men kan konstatera att det gick som förväntat:

• Williams-Halep 6-0, 6-4.
• Jankovic-Vinci 6-0, 6-4.
• Azarenka-Wozniacki 6-3, 7-6(5).

Hade som bekant på känn att Jankovic skulle slå Vinci, men kanske inte riktigt så enkelt. Lite överraskande.

Vi är redan framme vid kvartsfinalerna i Cincinnati Masters.

Låt oss ta en titt på herrarnas sammandrabbningar:

√ RAFAEL NADAL (3) – ROGER FEDERER (5)

Blockbuster. Ja, matcher mellan Nadal och Federer är själva definitionen av blockbusters, trots att rivaliteten mellan Nadal och Novak Djokovic (eller till och med den mellan Djokovic och Andy Murray) har betydligt större relevans på dagens ATP-tour.

20-10 i inbördes möten. Två raka segrar för Nadal, båda i år. 7-3 till Nadal på de senaste tio matcherna, sedan 2010.

Dessutom: Nadal i kanonform medan Federer kämpar med att ta sig ur djup svacka.

Nadal svajade visserligen i andra set mot Grigor Dimitrov i natt, men överlag har jag svårt att se hur Federer ska kunna hota spanjoren. Speciellt med tanke på hur nära han var att förlora i raka set mot Tommy Haas.

Mot ärkerivalen måste han liksom prestera på sin absoluta topp, trots att underlaget råkar vara hardcourt – och trots att Nadal kanske börjat visa vissa tendenser på slitage efter hård matchning.

Hoppas på en bra match, men det är inte överdrivet mycket som i dagsläget talar för en rafflande, potentiellt klassisk drabbning.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – JOHN ISNER (22)

Isner har imponerat så här långt. Djokovic såg ofokuserad ut mot Juan Mónaco men vann ändå relativt enkelt. David Goffin blev en munsbit, medan Isner hade vissa bekymmer mot Milos Raonic trots den axelskada kanadensaren ådrog sig i mitten av första set.

Servekanoner är aldrig helt ofarliga, inte ens för Novak Djokovic. Tror dock inte att Isner räcker till idag. Trots bra form och hemmaplan. Djokovic bara ska vinna det här, helt enkelt.

Förresten. Var det någon som nämnde tiebreak? Stor chans att det blir minst ett sådant, som alltid när Isner (eller någon annan servekanon) står på ena sidan nätet.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – TOMÁS BERDYCH (6)

Har potential att bli dagens mest intressanta match. Berdych är en av få spelare som på regelbunden basis kan utmana den absoluta toppen.

Leder faktiskt med 5-4 i inbördes möten och har dessutom övertygad i Cincinnati så här långt.

Det har dock även Murray. Känns som att det här kan bli en jämn tillställning, men tror skotten vinner i slutänden. Framför allt måste Berdych serva betydligt bättre än han gjort hittills (vann visserligen 80 procent av förstaservarna mot Tommy Robredo, men slog in blott 50 procent; mot Jarkko Nieminen var siffrorna 90 procent vunna på 39 procent inslagna) om han ska ha minsta chans.

Hoppas på tresetare.

* * *

√ JUAN MARTÍN DEL POTRO (7) – DMITRIJ TURSUNOV (44)

Tursunov i bra form, men trodde inte att han skulle få det riktigt så enkelt mot David Ferrer i åttondelsfinalen.

del Potro har överlag sett bra ut, men svajat i fokus (som mot Nikolaj Davydenko i öppningsmatchen, då fokustappen dessutom kom i avgörande lägen). Argentinaren behöver tajta till sitt spel och framför allt finslipa jämnheten. I natt lyckades han bara plocka elva poäng i andra set mot Feliciano Lopez (vilket innebar att poängen totalt landade på 91-81 – till Lopez). Horribelt.

Tursunov kan mycket väl bli Cincinnatis Vasek Pospisil. Det vore faktiskt inte en riktigt så stor skräll som oddsen antyder (runt 4,00).

Men jag tror på del Potro. Har gjort det sedan inför turneringen och väljer att göra det även i dag. Trots att seger inte känns så självklart som det borde. I så pass bra form är Tursunov just nu.

Vad hände egentligen?

Det är svårt att inte se igenom krutröken, förbi Andy Murrays fantastiska prestation, igenom britternas Wimbledon-eufori – och ställa sig just den frågan.

Den här matchen höll oftast fantastiskt hög kvalitet. Framför allt Murray men även rivalen Novak Djokovic slog helt omöjliga slag och bjöd på några av årets mest gastkramande dueller.

Men trots det, trots att matchen hade så löjligt högt underhållningsvärde, så var det någonting som inte riktigt stod helt rätt till.

Detta något var Novak Djokovic.

När det gällde som mest, då var Djokovic som sämst. Som när han gick fram till 4-1 i andra set, efter en lite svajig inledning, och sedan tappade sex av de kommande sju gamen.

Eller när han hade break och spelmässigt övertag i tredje set – och tappade till 4-5 i Murrays serve.

Enda gången som Djokovic egentligen kom upp i den där rysligt höga nivån vi är vana vid att se honom under ett helt game var i matchens absolut sista.

Murray hade 40-0 och tre matchbollar – i egen serve. Då plockar Nole fram några av sina absolut mest blixtrande returer och offensiva slag, utjämnar och skaffar sig breakbollar.

Att Murray lyckades hålla nerverna så pass mycket i styr att han räddade de där breakbollarna (tror det blev tre totalt) med tanke på den enorma press som vilade på hans axlar i det läget är outsägligt imponerande.

Och på något vis kändes det nästan som att även Novak Djokovic drog en lättnadens suck när Andy Murray slutligen bärgade Storbritanniens första Wimbledon-buckla på 77 år.

Jag menar inte att han vek ner sig där, för det gjorde han verkligen inte. Nej, det kändes bara som att Djokovic någonstans visste att han i det skedet av matchen, när han bränt de där breakbollarna och återigen hade matchboll mot sig, denna dag inte hade det i sig att vända på den här steken.

Jag vet inte riktigt varför Djokovic underpresterade som han gjorde. Strösslade banan med oprovocerade misstag (det blev 40 till slut, mot skottens 21) och gav Murray flera bjudgame.

Den gassande solen kan vara en del av förklaringen, även om det känns lite osannolikt. Jag menar, han var ju långa stunder helt underlägsen Murray i alla tre set, även det första.

Att han hade en fysiskt och psykiskt krävande långkörare mot Juan Martín del Potro i semifinalen i kroppen kan vara en annan förklaring. Tycker inte att det känns som en helt rimligt förklaring det heller. Han har trots allt haft mer tid än Murray att återhämta sig (Murrays semifinal mot Jerzy Janowicz var dock betydligt enklare).

Finalnerver? Inte helt omöjligt. Kan inte vara helt lätt att både ha en taggad Murray och 15,000 förväntansfulla hemmasupportrar mot sig i en Grand Slam-final.

Det mest sannolika är att det helt enkelt handlade om en kombination. Han var fortfarande en aning trött efter semin mot del Potro, vilket förvärrades av det stekheta vädret, och kände av en viss nervositet.

Framför allt tror jag inte att han hade hunnit återhämta sig från den mentala urladdningen mot del Potro. Tror faktiskt att den matchen naggade lite på hans självförtroende, trots att han vann den. Han kände sig helt enkelt hotad av del Potro och visste att Murray kan hota honom ännu mer om han inte gör en snudd på fläckfri match.

Så kom han helt fel in i matchen och lyckades inte jobba sig in i den mentalt.

I takt med att Djokovics självförtroende sjönk steg ju dessutom Murrays som en luftballong. Ett tag kändes det som att varenda slag han slog, oavsett från vilken position i banan han slog den, gick in.

Det blev mycket snack om Djokovic nu, och det är ju kanske en smula orättvist mot Murray.

För vilken match han gjorde.

Vid sidan av alla de där magiska passeringarna och de omöjliga vinklarna visade han återigen prov på sin taktiska briljans. Spelade oerhört balanserat genom hela matchen. Växlade tempo i precis rätt lägen, störde hela tiden Djokovics matchrytm med sitt varierade slagregister och var vattentät i försvarsspelet. Framför allt hans makalösa kontringsslag var en fröjd för ögat.

6-4, 7-5, 6-4 är fantastiska siffror i en Grand Slam-final mot världsettan. Att han gör en av sina absolut bästa matcher det här året just i finalen (efter att ha vänt 2-0-underläge i kvartsfinalen mot Fernando Verdasco och varit relativt illa ute i semifinalen mot Janowicz) är ruggigt imponerande.

Alla vi som höll Novak Djokovic som favorit inför den här matchen får ställa oss i skamvrån med dumstruten på.

Andy Murray satte oss verkligen på plats i dag. Oss och Novak Djokovic.

Han visade att Nole måste spela på topp även mot honom om han ska vinna deras finaldrabbningar. Precis som han gjorde i US Open förra året (och även i årets Australiska öppna, där han tog första set och hade möjligheter att plocka en 2-0-ledning).

Svårt att inte vara glad för Murrays skull en dag som denna. Inte bara för att han fick bärga Storbritanniens första Wimbledon-buckla på 77 år, utan också för att han suddar bort stämpeln som eventuell engångsvinnare i Grand Slam-sammanhang.

Nu har han vunnit OS-guld, US Open och Wimbledon. Varit finalist i fyra av de fem senaste GS-turneringarna (vunnit två, stod över Franska öppna i år).

Jag räknar kallt med att han kommer befästa sin roll som en av de främsta utmanarna om Grand Slam-titlarna ännu mer framöver.

Nu när han inte bara utmanar om dem.

Utan faktiskt vinner dem.

Så var vi plötsligt framme vid den allra sista tävlingsdagen.

Två Wimbledon-veckor går onekligen väldigt fort.

De toppseedade spelarna har fallit som käglor, men nu står vi ändå här med världsettan och världstvåan i final.

Novak Djokovic mot Andy Murray.

Den överlägsna, och tyvärr ofta styvmoderligt behandlade, världsettan mot publikfavoriten Murray.

Och vad har vi att vänta oss i dagens final?

Den blir förmodligen väldigt välspelad. Murray har en förmåga att plocka fram det bästa ur Djokovic, rent taktiskt (han spelar sällan lika blixtrande offensivt mot Murray som mot Rafael Nadal). Trots att underlaget är gräs kommer vi nog bjudas på en hel del strategiskt välavvägda dueller (eller ”nötande långtråkiga”, som vissa väljer att beskriva dem som).

Jag tror att det blir Djokovic som mestadels håller i taktpinnen. Det brukar vara så när de här båda möts.

Innan vi dyker ner i en djuplodande analys av förmodad matchbild kan vi ta en titt på siffrorna inför den här finalen. Vi börjar med Djokovic:

• Totalt 20 spelade set, 204 games (89 av dem i de två senaste matcherna).

• 275 winners totalt, i genomsnitt 45 per match. Som mest 80 (i semifinalen mot Juan Martín del Potro, som gick till fem set; i snitt 16 per set, vilket motsvarar 48 i en tresetare).

• 112 oprovocerade misstag, i snitt 18,6 per match (inför semifinalen låg snittet på 12,8 per match).

• 25 vunna returgame, i snitt 4,16 per match.

• I snitt 77,6 procent vunna poäng i förstaserve (som bäst 93 procent, mot Jeremy Chardy i tredje omgången). 64,6 procent i andraserve (som bäst 81 procent, mot Florian Mayer i första omgången). Bara sju dubbelfel på sex matcher.

• Totalt 76 ess, i snitt 12,6 per match.

Och så fortsätter vi med Murray:

• Totalt 21 spelade set, 207 games (90 av dem i de två senaste matcherna).

• 249 winners totalt, i genomsnitt 41,5 per match. Som mest 49 (mot Jerzy Janowicz i semifinalen).

• 102 oprovocerade misstag, i snitt 17 per match.

• 29 vunna returgame, i snitt 4,8 per match.

• 80,6 procent vunna poäng i förstaserve (som bäst 85 procent, mot Lu Yen-hsun i andra omgången och mot Tommy Robredo i tredje omgången). 57,3 procent vunna poäng i andraserve (som bäst 71 procent, mot Janowicz i semifinalen).

• Totalt 80 ess, i snitt 13,3 per match.

Det finns några intressanta detaljer i den här statistiken att analysera närmare inför finalen: Djokovic slår in 65 procent förstaservar och vinner alltså i genomsnitt 77,6 procent av dem. Murray slår in nästan lika många, 64,5 procent, och vinner 80,6 procent av dem. Har dessutom smaskat in fler ess totalt.

Det är anmärkningsvärt. Trodde faktiskt att Djokovic skulle ha det statistiska övertaget i egen serve, sett till just de siffrorna.

Ett övertag har han dock, trots allt – eftersom Murray bara vinner i snitt 57,5 procent av poängen i andraserve. Där kommer Djokovic sannolikt att vara obarmhärtig och bärga en del enkla poäng.

Vad gäller underlaget är det mycket svårare än jag trodde för bara två veckor sedan att peka ut en spelare som gynnas. Murray är teoretiskt den bättre av de båda på gräs. Rör sig naturligare, störs inte av den lägre (och mer oförutsägbara) bollstudsen och får mer utdelning på sin giftiga slice.

Djokovic har historiskt haft vissa problem på gräs (bortsett från det magiska 2011), till stor del beroende på att han får mindre tid på sig att förbereda sin sving och att höjden på bollstudsen inte är idealisk för honom.

I årets Wimbledon har han dock sett fullständigt orubblig ut. Rör sig lika ledigt på det gyllengröna gräset som på det röda gruset (dessutom ännu bättre nu när gräset vid baslinjen nötts ner). Egentligen bara i semifinalen mot del Potro som han halkat runt och haft lite problem med stadigheten.

När allt detta nu är sagt kan vi gå vidare med att poängtera fem saker som talar för respektive spelare. Vi börjar återigen med Djokovic:

1. FORMEN. Det går inte att säga annat än att världsetta är i superform. Gjorde inte sin bästa match i turneringen mot del Potro (som i sin tur spelade på toppen av sin förmåga) i semin men vann ändå det avgörande setet tryggt och var aldrig nära att förlora.

2. MOTIVATIONEN. Djokovic har bestämt sig för att vinna. Han har återhämtat sig från det tunga nederlaget mot rivalen Nadal i Franska öppna och är fast besluten att bärga sin andra titel i Wimbledon.

3. SERVEN. Djokovic har varit en riktigt skicklig servare de senaste tre-fyra åren. Den är inte den mest imponerade beståndsdelen i hans spel, men är en aning underskattad. I Wimbledon har han servat kassaskåpssäkert – vilket legat till grund för hans enklare segrar fram till semifinalen.

4. PSYKET. Djokovic är förmodligen den mentalt starkaste spelaren på touren. Han har en kuslig förmåga att plocka fram sin absolut bästa tennis när det behövs som mest. Det väger upp de formsvackor han ofta hamnar i mitt under pågående match med råge, eftersom han nästan alltid vinner de viktigaste poängen.

5. VINNARSKALLEN. Novak har vunnit sex Grand Slam-titlar – fem av dem de senaste tre säsongerna. Spelade fyra raka GS-finaler från Wimbledon 2011 till Franska öppna 2012 och vann tre av dem. Har nått finalen i åtta av de senaste elva Grand Slam-turneringarna (bara missat Franska öppna 2011, Wimbledon 2012 och Franska öppna 2013). Djokovic vet vad som krävs för att vinna – och han gör det ofta.

Och så fortsätter vi med Murray:

1. PUBLIKEN. Supportrarna har lärt sig att älska världstvåan kompromisslöst, och har burit fram sitt hemmahopp under hela turneringen. I finalen kommer publiken uteslutande att stå på Murrays sida. Trots Djokovics dominans de senaste åren åtnjuter han inte samma kärlek som Roger Federer på gräset i Wimbledon.

2. SJÄLVFÖRTROENDET. Skotten har utvecklats enormt på det mentala planet. Visst, han skriker fortfarande ut sin frustration och har ibland ett väldigt negativt kroppsspråk, men nu för tiden hittar han sätt att omvandla det till positiv energi. Han gräver djupare och tar sig ur knepiga underlägen med en helt annan sorts beslutsamhet i dag – som mot Fernando Verdasco i kvartsfinalen.

3. SPELSINNET. Andy Murrays taktiska speluppfattning och ”court coverage” kommer verkligen till sin rätt på gräs. När bollträffen inte finns där och spelet sviker har han alltid alternativa lösningar och strategiska ess i rockärmen. Han är en sällsynt smart tennisspelare, helt enkelt.

4. VARIATIONEN. Även Murrays varierade slagregister kommer till sin absoluta rätt på gräs. Slicen biter bättre, han får högre utdelning i egen serve. Men framför allt: tempoväxlingarna och de snabba omställningarna ger större effekt.

5. DEN MENTALA GRAN SLAM-SPÄRREN. Ja, att den inte finns där längre, alltså. Den där spärren, som i princip fick honom att krevera av pressen, försvann redan delvis efter Wimbledon-finalen och guldet i London-OS förra året. I Wimbledon gjorde han en fantastisk match och vann sitt första set i en GS-final, i OS slog han Federer i raka set. Det lade grunden för karriärens första GS-buckla i US Open samma höst.

Jag har tippat Djokovic som vinnare i årets Wimbledon och tänker stå fast vid det. Tror däremot inte att det blir en särskilt enkel seger för världsettan. Murray kommer troligen inte att bjuda på samma offensiva kavalkad som del Potro i semin, men skotten har onekligen andra vapen att utmana Djokovic med.

Hoppas så klart på en femsetare, men tror att Djokovic kan springa hem det här i fyra set. Vem som gynnas i ett eventuellt skiljeset är inte helt lätt att svara på, men tror ändå att det i så fall är Djokovic. Tror inte att den fysiskt krävande semifinalen påverkar honom så speciellt mycket i dag. Han har haft tillräckligt med tid till återhämtning.

Det var det.

15.00 smäller det. Du kan givetvis följa hela kalaset på www.aftonbladet.se. Undertecknad kommer att direktrapportera hela finalen. Ses då!

Vilken tennisdag vi har bjudits på, gott folk!

Det hela började med en episk semifinal mellan Novak Djokovic och Juan Martín del Potro.

Eller ja, den kändes inte så episk till en början. Båda servade visserligen riktigt bra, men Djokovic naggade hela tiden på del Potros serve och bjöd knappt på någonting alls i egen (argentinaren vann blott sju av 31 poäng i sina returgame).

Djokovic fick rättvist med sig breaket och bärgade första set med 7-5.

I andra set svarade han för ett oerhört lojt servegame (slog bland annat en illa vald stoppboll och kom sedan helt fel i positioneringen, vilket gav del Potro tre breakbollar) och hamnade i tidigt underläge. Kunde sedan inte förvalta någon av sina totalt fem breakbollar och tappade setet: 4-6.

Tyckte att Djokovic spelade väldigt otåligt under i stort sett hela andra set, och det fortsatte in på tredje. När det var dags för tiebreak hade världsettan vunnit svaga en av totalt tio breakbollar. Kändes som att han ibland hade svårt att hänga med i det höga tempot och framför allt att slå igenom del Potro, men försökte lik förbannat gång på gång göra just det.

Här anser jag att han borde ha försökt dra ner tempot i stället. Nu är inte hans backhandslice den bästa på touren, men han borde ha nyttjat den oftare än han gjorde. Men framför allt – han borde ha kapat lite fart i sina grundslag och letat vinklar i stället. Tvingat ut del Potro mer i sidled, som han gjorde i första set.

I tiebreaket slog argentinaren bort sig nästan direkt, och dessutom på ett helt bedrövligt sätt. Djokovic hade räddat två smashar och sedan halkat. Världsåttan hade alltså bara behövt peta bollen över nät för klockren winner. I stället dundrar han den i nät.

Efter den fasäden vinner han inte en enda poäng och Djokovic vinner tiebreaket enkelt med 7-2.

I mitten av fjärde set får han sedan ett break med sig, men lyckas inte fullborda. De båda följs åt till ett nytt tiebreak, där Djokovic har två matchbollar. Han bränner båda – och del Potro vänder 4-6 till 8-6.

Novak visar dock omgående varför det är han och inte del Potro som är överlägsen världsetta. I avgörande set får han med sig det där livsviktiga breaket vid 4-3 och får chansen att serva hem matchen.

Efter 46 minuters spel (det näst kortaste setet i matchen) säkrar han slutligen finalplatsen genom att förvalta sin totalt tredje matchboll: 7-5, 4-6, 7-6(2), 6-7(6), 6-3.

Semifinalen i sig blev betydligt mer spännande än vad många hade förväntat sig, men jag måste säga att Djokovic långa stunder inte spelade i närheten av så bra som han gjort tidigare under turneringen – medan del Potro ibland var snudd på omänsklig. Att slå så där extremt hårda forehands från i princip vilken position som helst i banan… Makalöst. När den är hundraprocentig, då är del Potros forehand den tveklöst bästa på touren. I alla fall sett till ren kraft och precision.

Men åter till Djokovic. Det var som att han hade bestämt sig för att spela på ett visst sätt och sedan vägrade vika en tum från sin gameplan, trots att den egentligen hade behövt finjusteras under matchens gång. 48 oprovocerade misstag (mot del Potros 37) är väldigt högt för Djokovic – särskilt med tanke på Wimbledons generösa sätt att räkna just oprovocerade misstag.

Att världsettan slog 80 winners är ännu ett kvitto på den här offensiva strategin. Den gav honom segern i slutänden, men personligen tror jag att han kunnat vinna betydligt enklare om han spelat mer på säkerhet, med större tålamod och nött ner The Tower from Tandil.

Jag är därför en aning kluven till Djokovics prestation i dag. Å ena sidan är det imponerande att slugga sig fram till seger mot en så kraftfull spelare som Juan Martín del Potro, särskilt när han spelar på den här fantastiska nivån. Å andra sidan är jag förundrad över att han inte valde en taktiskt smartare och mer tålmodig strategi.

Hur den här fysiskt krävande drabbningen påverkar honom inför finalen är svårt att säga, men visst hade han gått ut på banan med betydligt större självsäkerhet på söndag om han tagit en mer övertygande skalp i dag.

* * *

Andy Murray fick en något enklare väg till sin fjärde raka Grand Slam-final (Wimbledon och US Open 2012, Australiska öppna och Wimbledon 2013; stod över årets Franska öppna).

Jättetalangen Jerzy Janowicz vann visserligen ett jämnt första set i tiebreak, men tappade sedan två raka set innan det var dags att stänga taket – till Murrays stora förtret.

Janowicz hade då gnällt på domaren i varenda sidbyte under tredje set, eftersom han tyckte att det var för mörkt för att spela vidare. Murray å sin sida ansåg att det knappt var mörkt och att domarens beslut att stänga taket var orättvist.

Är benägen att hålla med Murray här. Tyckte inte att det såg särskilt mörkt ut, och att stänga taket runt 20.30 lokal tid… Nej, det var besynnerligt. Kändes som att domaren föll för Janowicz påtryckningar.

Inte så konstigt med tanke på att han då befunnit sig i något av ett stim, vunnit fem raka game och vänt 1-4 till 6-4.

Det där 20 minuter långa avbrottet medan taket stängdes spelade dock inte så överdrivet stor roll, skulle det visa sig. Snarare positivt för Murrays del. Världstvåan tog en dusch, svalde förtreten – och körde över Janowicz i fjärde set. Matchsiffrorna blev klara 6-7(2), 6-4, 6-4, 6-3 till skotten.

Ja, den här matchen var enklare för Murray än Djokovics semi mot del Potro, men bakom siffrorna döljer sig något annat än en enkel seger per se.

Murray hade vissa problem i dag, nämligen. Han hade otroligt svårt att hitta lösningar på Janowicz serve (inte så konstigt i och för sig – polacken hade ett snitt på 212 km/h i förstaserve i första set). Hans räddning blev ofta den egna serven. Dels för att den i dag var stabil och dels för att Janowicz inte returnerade särskilt bra alls.

Först när Janowicz började tappa sitt övertag i egen serve (förmodligen på grund av det tilltagande mörkret, om vi frågar honom) så kunde också Murray jobba sig in i matchen. Janowicz hade sina chanser i andra set, men det var Murray som tog tillvara på sina och utjämnade. Behöver nog inte påpeka att det är aningen vanskligt att ligga under med 1-4 i tredje set i en Grand Slam-semifinal. Nu tror jag visserligen att Murray hämtat upp ett 1-2 underläge, men ändå.

Fjärde set blev hur som helst snudd på en överkörning. Janowicz – som såg ut att ta i precis allt vad han hade i egen serve, till följd av en hel del missade förstaservar – blev bruten omgående och var helt chanslös i sina returgame.

Murray avslutade matchen med ännu ett break.

Efter alla de skrällar vi bjudits på i årets Wimbledon är det ändå världsettan och världstvåan som gör upp om titeln på söndag, alltså – men de gör det utan att ha glänst i sina respektive semifinaler.