Tennisen har genom historien haft sin beskärda del bad guys. ”Nasty” Ilie Nastase, Jimmy Connors, John McEnroe.

Det närmaste en riktig bad guy vi kommit i modern tid är spydige Andy Roddick, psykande Radek Stepanek, divige David Nalbandian eller ibland osportslige Tomás Berdych. Bland andra.

På grund av denna uppenbara avsaknad av ”riktiga” bad guys inom tennisen är Ernests Gulbis en spelare som sticker ut från mängden. Han säger alltid vad han tycker (som att många topp 100-spelare inte förtjänar sin höga rankning). Han försöker sällan dölja sin vrede över domslut eller egna misstag. Och han tar alltid ut sin frustration på närmaste racket (den han för tillfället har i handen svävar därför konstant i direkt livsfara).

Lägg därtill att han har en stenrik affärsman till pappa och en erkänd teaterskådespelerska till mamma (ja, han har åkt räkmacka genom livet, skulle man kunna påstå).

Han har dessutom aldrig varit särskilt förtjust i tennis, utan – i alla fall hittills – utan valt att spela enbart för att han råkar ha talang för sporten.

När han nu vunnit 13 raka matcher (inklusive fem i kvalet till Indian Wells) och bara under årets två första månader klättrat 71 placeringar på världsrankningen (från 138 till 67) är den historiskt så överskattade 24-åringen åter i ropet.

Med all rätt, förstås. På banan har han visat tvivlarna att den kapacitet han besitter inte supits bort fullständigt, efter segrar över bland andra Janko Tipsarevic och Andreas Seppi (5-7, 6-3, 6-4 i går kväll).

Utanför banan fortsätter han, sin vana trogen, att leverera rubriker. Så även inför åttondelsfinalen mot Rafael Nadal.

– Jag gillar att spela mot honom för att han har så mycket överskruv, det är bra för min tajming. Jag tycker inte om när motståndaren slår flacka, djupa slag. Jag gillar när motståndarna slår överskruvade, höga bollar. Det är lättare för mig att kontrollera dem. Han är självklart en fantastisk spelare, men ärligt talat så tror jag att jag kan slå honom om jag spelar på topp, säger han efter segern över Seppi.

Och fortsätter:

– Jag lovar dig, att om jag slår en winner (vinnande slag) så kommer det att bli en winner. Spelar ingen roll om det är Nadal eller vem som helst. Självklart kanske det kommer att krävas mer än ett slag. Kanske krävs det två slag. Men jag är redo för det. Ett slag i ena hörnet, ett slag i andra hörnet. Jag vill se honom ta det.

Inte så lite kaxigt uttalande från en spelare som varit som bäst rankad 21 i världen – för två år sedan. Men så har han också, trots fyra raka förluster mot Nadal, pressat spanjoren alla gånger de mötts. Även på världsfemmans favoritunderlag grus, i Rom 2010.

Sammantaget är det svårt att inte se Gulbis som en frisk fläkt i en annars nästan tråkigt torr och korrekt sport (då pratar vi alltså inte om det rent spelmässiga). Det är också svårt att inte låta sig roas av hans arroganta uttalanden och galna upptåg.

Sexskandalen i Stockholm för några år sedan är givetvis smolk i bägaren, och det är bara en av anledningarna till att man bör ha en viss distans till hans utsvävningar.

Men icke desto mindre är han en välbehövlig comic relief på ATP-touren, denne nye ”Nasty”.

Och med tanke på vilka sorts rubriker han ger upphov till nu kan ni bara tänka er vad han skulle kunna ställa till med om han lyckas ta sig upp till rankningens högre regioner.

* * *

Noterar för övrigt att Benoit Paire inte räckte till mot rishögen Gilles Simon, trots seger i första set. Och med ”rishögen” syftar jag uteslutande på Simons dåliga form. Lite tråkigt att Paire inte lyckades utnyttja landsmannens formdipp, för han är överlag en betydligt mer underhållande spelare för oss tittare.

* * *

I övrigt totalt skrällfritt både på herr- och damsidan. Kirsten Flipkens tog visserligen set mot Victoria Azarenka, men torskade sedan nio raka game vid ställning 3-3 i andra set.

Att 24-seedade Mona Barthel slog ut elvaseedade forna världsettan Ana Ivanovic känns inte särskilt överraskande, trots att Ivanovic väl var knapp favorit inför matchen? Inte helt säker där för minns inte hur oddsen såg ut.

Nåväl.

Mer om dagens matcher senare i eftermiddag.

* * *

Alla gårdagens resultat:

http://www.youtube.com/watch?v=xB1oEu-9bdA

Gårdagen (och natten) blev förhållandevis skrällfri. 83-rankade Jevgenij Donskoj tog set mot trögstartad Andy Murray (som hämtade in 1-5 men förlorade första set med 5-7) och Fabio Fognini mot Novak Djokovic.

Att 53-rankade Marinko Matosevic slog 14-rankade Juan Mónaco i raka set var helt väntat. Formsvaga Mónaco har bara vunnit i Davis Cup-sammanhang så här långt i år – och bokförde nu sin fjärde raka turneringsförlust i första omgången (har tidigare fått respass direkt även i Australiska öppna, Vina del Mar och Sao Paolo).

Samtidigt har Matosevic tillryggalagt en av sina starkaste säsongsinledningar i karriären och har nu 7-6 i matchfacit i år.

De enda riktiga skrällarna på herrsidan var Björn Phaus seger över Jeremy Chardy (6-2, 2-6, 6-4) och Carlos Berlocqs över Alexandr Dolgopolov (6-3, 6-7, 6-3).

Carlos Berlocq är inte bara en dussinspelare som Dolgopolov normalt sett ska spöa på hardcourt i sömnen, utan dessutom något av en slagpåse i ATP-sammanhang (utom på grus). Den här förlusten är därför ett väldigt bra kvitto på Dolgopolovs fullkomligt bedrövliga form.

* * *

På damsidan föll tyvärr svenska Johanna Larsson mot världssjuan Sara Errani: 6-3, 6-1. Tråkigt, men inte särskilt oväntat.

Den enda fullbordade skrällen var 87-rankade Lara Arruabarrenas seger över 14-seedade Roberta Vinci: 2-6, 6-4, 6-4. Världsfyran Agnieszka Radwanska hade visserligen problem mot 29-rankade Sorana Cirstea, men red ut stormen i tre set: 6-7(3), 6-3, 6-4. Intressant åttondelsfinal mot Maria Kirilenko, som slog Mallory Burdette (6-3, 4-6, 6-2), väntar.

I övrigt tog sig de seedade spelarna vidare förhållandevis enkelt. Carla Suarez Navarro pressade visserligen Maria Sjarapova, men världstrean vann till slut i raka set: 7-5, 6-3.

* * *

Nåväl.

Låt oss nu i stället blicka framåt och se vad kvällen/natten har att erbjuda:

Jarkko Nieminen-Kevin Anderson
Rafael Nadal-Leonardo Mayer
Andreas Seppi-Ernests Gulbis
Jerzy Janowicz-Richard Gasquet
Tomás Berdych-Florian Mayer
Gilles Simon-Benoit Paire
Roger Federer-Ivan Dodig
Stanislas Wawrinka-Lleyton Hewitt

• Nieminen och Anderson båda i god form, kan bli en sevärd match. Borde rimligtvis bli seger för Anderson i raka set, om nu inte Nieminen har en sådan där dag då han bara vägrar att ge sig. Inte omöjligt att han har det, men seger för Anderson känns givet.

• Nadal pressades i första set mot Ryan Harrison i öppningsmatchen men vann till slut en komfortabel seger, för att vara första tävlingsmatchen på hardcourt sedan Miami 2012. Mayer lär inte bli några överdrivet stora bekymmer för världsfemman, trots att argentinaren skåpade ut Mikhail Juzjnyj.

• Gulbis har alltså 10-2 i ATP-matchfacit så här långt i år. Bara Juan Martín del Potro (Rotterdam) och Tomás Berdych (Marseille) som lyckats besegra honom i ATP-sammanhang. Kan han så vill han, helt enkelt. Särskilt mot en spelare som Andreas Seppi. Given seger för Gulbis, om han nu inte drar i sig några öl före matchen. Men det skulle han väl aldrig göra?

• Janowicz miniskrällde mot David Nalbandian i öppningsmatchen, men en skräll av betydligt större proportioner mot världstian Richard Gasquet känns inte helt troligt. Han har, föga förvånande, inte lyckats komma upp till samma nivå som i Paris Masters förra året och den högst rankade spelaren han besegrat i år är Julien Benneteau (i Marseille, då rankad 30). Ingen omöjlig match för 24-rankade polacken, men tror inte han rår på Gasquet.

• Berdych är i sanslöst bra form. Florian Mayer? Mja, fyra raka förluster inför Indian Wells är väl kanske inget vidare tecken på en formtopp, om man säger så. Dessutom har Berdych 4-0 i inbördes möten. Minimal skrällchans.

• Här har ju Benoit Paire en riktigt god ”skrällchans”. Gilles Simon har alltså 1,68 i odds, mot Paires 2,15. Trots att Paire har två raka segrar över Simon (Rotterdam 2011, Montpellier 2013, 2-0 totalt i inbördes möten). Simon räddade visserligen matchbollar och vände 1-5 i skiljeset mot Paolo Lorenzi i öppningsmatchen, medan Paire hade ganska tuff förstarunda mot knepiga Lukasz Kubot, men avfärdade sedan Philipp Kohlschreiber i raka set i andra omgången. Kan säkert bli jämnt, men Paire har goda chanser att vinna. Vilket vore kul eftersom han aldrig tagit sig förbi andra omgången tidigare.

• Känns nästan lite konstigt att Roger Federer och Ivan Dodig aldrig mötts förut. Men någon gång ska ju vara den första. Kan bli intressant, men allt annat än seger i raka set för Federer är att betrakta som ytterst skrällbetonat.

• 1-1 i inbördes möten och båda matcherna har gått till skiljeset. Som så många andra bollmotare kan Hewitt göra livet surt för Wawrinka, men det beror helt på vad schweizaren är på för spelhumör (det vill säga om han har skallen med sig eller lämnat den hemma). Bortsett från chocktorsken mot Aljaz Bedene i Chennai har Wawrinka i år faktiskt bara förlorat mot topp 10-spelare (plus Fabio Fognini, men det var på Foggys favoritunderlag grus i Acapulco). Den episka femsetaren mot Djokovic i Australiska öppna har onekligen stärkt Wawrinkas psyke, och han borde därför inte förlora mot Hewitt på hardcourt i en Masters-turnering. Men han kommer säkerligen få slita för segern.

* * *

Angelique Kerber-Yanina Wickmayer
Magdalena Rybarikova-Garbine Muguruza Blanco
Nadia Petrova-Julia Görges
Samantha Stosur-Shuai Peng
Caroline Wozniacki-Elena Vesnina

• Kerber favorit, men hon har inte varit att lita på så här långt i år. 1-1 i inbördes möten här, och båda matcherna har gått till skiljeset. Kerber vann senast, på hardcourt i Paris förra året (Wickmayer vann på gruset i Rom). 32-rankade Wickmayer har överlag presterat bäst av de båda under säsongsinledningen, i alla fall sett till kapacitet. Tycker ändå att Kerber borde ta det här ganska enkelt.

• 1-1 i inbördes möten även här (Paris och Australiska öppna, båda i år) och det var faktiskt 95-rankade Muguruzu som vann sist (Australiska öppna). Dock med en hårsmån – närmare bestämt 14-12 i skiljeset. Lär bli jämnt även nu, och 55-rankade Rybarikova har tveklöst siktet inställt på revansch.

• Har aldrig mötts tidigare och kliver in i denna matchup med snarlika resultat i respektive öppningsmatch i bagaget (6-2, 6-3 för Petrova mot 71-rankade Stefanie Vögele, 6-3, 6-3 för Görges mot Sofia Arvidsson). Världstolvan Petrova är dock den klart bättre spelaren av de båda och borde vinna relativt enkelt.

• Världsnian Stosur har bara tappat ett set plus ett gäng strögame på fyra matcher mot 38-rankade Shuai Peng. Borde inte bli mer än just strögame för Peng även i Indian Wells.

• Ingen överdrivet svår matchup för Wozniacki, i alla fall inte på papperet: Världstian leder med 5-1 i inbördes möten. Det har dock gått två år sedan senaste matchen, och 30-rankade Vesnina har en bra säsongsinledning bakom sig (final i Hobart, bland annat). Kan möjligen skrälla, med tanke på Wozniackis svajiga start på året (föll mot 186-rankade doldisen Qiang Wang i Kuala Lumpur i slutet av februari.

* * *

Alla gårdagens resultat:

De har inte mötts i en kvartsfinal (eller tidigare) på nio år.

Men nu kan det alltså vara dags igen.

Vi pratar förstås om rivalerna Roger Federer och Rafael Nadal.

Nadal som pulvriserade landsmannen David Ferrer i finalen i Acapulco förra veckan (6-0, 6-2), Federer som förlorade mot Tomás Berdych i Dubai-semifinalen.

Att Nadal bestämt sig för att ställa upp i Indian Wells Master beror enligt egen utsaga på att knäna känns tillräckligt rehabiliterade för att kunna testas på hardcourt. Sanningen är förmodligen att det har en hel del att göra med det jippo han just nu deltar i, tillsammans med bland andra Juan Martín del Potro och legendaren Pete Sampras, i New York.

Men, det är givetvis glädjande att äntligen se hans namn i startfältet i en större turnering. Nu hoppas vi bara att han faktiskt spelar också. Vilket han sannolikt gör (men jag förvånas inte om han hoppar av under resans gång, som i Miami Masters förra året).

Med det sagt: Låt oss nu i vanlig ordning ta en titt på nämnda startfält (Indian Wells Masters har en draw på 128, by the way):

ÖVRE HALVAN

Novak Djokovic har väl fått en glidarlottning, om man nu vill svänga sig med sådana ord. Ställs inte för något överdrivet stort hot förrän i kvartsfinalen, där Jo-Wilfried Tsonga eller Milos Raonic kan vänta. Tsonga har han sju raka segrar mot (9-5 totalt i inbördes möten) och Raonics form har verkligen inte varit att lita på hittills under året.

Marin Cilic huserar också i Djokovics sektion, men inte heller han har hittat formen ordentligt.

Några skrällvarningar? Nja. Grigor Dimitrov får tack vare lottningens omfång en bye till andrarunda, vilket är trevligt, men längre än till en tredjerunda tar han sig så klart inte. Personligen hoppas jag att Jack Sock besegrar den kvalspelare (ännu inte klart vem) han möter i första omgången, för en batalj mot landsmannen i Sam Querrey i andra. Ska också bli intressant att se vad Marinko Matosevic har att komma med, om han nu lyckats skaka av sig skadan han ådrog sig i Memphis.

Värt att notera är också att Mardy Fish gör sin comeback i Indian Wells, på den här halvan, efter sin långa sjukfrånvaro.

På andra sidan av halvan bär givetvis Andy Murray favoritskapet, och han är också den enda spelare som kan betraktas som en nitlott för Djokovic i lottningen. Har svårt att se hur del Potro ska kunna rubba någon av dessa båda herrar i nuläget, men en kvart mellan argentinaren och Murray kan bli intressant.

I övrigt är det Kei Nishikori jag tänker hålla ett extra öga på. Är ju som bekant rysligt farlig när han är i form, som i Memphis för ett par veckor sedan, men går tyvärr sönder titt som tätt. Vore intressant att se vad han kan ställa till med mot Murray i en eventuell åttondelsfinal. En tredjerunda mellan Nishikori och Dolgopolov tackar jag inte heller nej till, trots att Dolgopolov varit i katastrofalt dålig form på sistone.

Andra spelare som möjligen kan ställa till besvär är Nicolás Almagro, Tommy Haas och Jeremy Chardy, men jag håller det inte för troligt i dagsläget.

De går vidare till semifinal: Novak Djokovic, Andy Murray.
Skrällvarning: Juan Martín del Potro, Kei Nishikori.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga.

Han går vidare till final: Novak Djokovic.

* * *

UNDRE HALVAN

Okej, det är alltså här det blir riktigt intressant. För första gången sedan Miami 2004 kan alltså Federer och Nadal mötas före en semifinal i dessa sammanhang (World Tour Finals ej inkluderat). Den gången, för nio år sedan, vann Nadal i raka set redan i tredje omgången (6-3, 6-3).

Repris i år? Knappast, men jag är övertygad om att Federer är ruskigt missnöjd med hur lotten fallit för hans del.

Om Nadals knä håller och han inte drar sig ur har han ytterst få potentiellt farliga hinder på sin väg. Marcos Baghdatis är ett av dem. Cyprioten har visserligen 1-7 i inbördes mot Nadal, men brukar kunna pressa spanjoren. Särskilt på hardcourt.

Den andra är Janko Tipsarevic. Serben har dock aldrig lyckats ta set mot honom på tre försök och har dessutom visat prov på bedrövlig form efter Australiska öppna.

Federer har en lite knepigare väg att vandra. Kan möta Julien Benneteau redan i tredje omgången och därefter fjolårsfinalisten John Isner. Sistnämnda är dock tveksamt. Tror inte att han tar sig förbi Stanislas Wawrinka, och i så fall är Federers biljett till kvarten säkrad.

Så, det stora numret är givetvis den eventuella kvartsfinalen mellan Federer och Nadal. Vem som skulle vinna den står skrivet i stjärnorna. Vi vet att Nadals formkurva är stigande – han rörde sig otroligt mycket bättre i Acapulco än Sao Paolo och Vina del Mar, var orubblig mot Ferrer i finalen och har den senaste tiden haft en bollträff som gör att han teoretiskt borde klara sig rätt bra på hardcourt – medan Federer haft något av en formsvacka sedan Australiska öppna.

Jag är ändå beredd att satsa mina slantar på att Federer kniper semifinalplatsen. Dels för att jag inte är säker på att Nadal faktiskt fullföljer sitt engagemang i Indian Wells, dels för att Federer faktiskt prioriterar den här turneringen. En motiverad Federer borde helt enkelt slå en ännu inte fullt återställd Nadal på hardcourt, lyder mitt enkla resonemang.

På andra sidan tycker jag att formstarke Tomás Berdych är solklar favorit. Ferrer hade varit det om det inte vore för att han faktiskt inte var överdrivet bra i Acapulco, finalplatsen till trots. Vissa frågetecken kring hans form just nu.

Richard Gasquet borde bli Berdychs kvartsfinalmotståndare.

Måste slänga in en brasklapp på båda halvor också: Eftersom kvalspelet pågår för fullt vet vi ännu inte vilka spelare som åker på jokrar som Ernests Gulbis (slog Edouard Roger-Vasselin i Delray Beach-finalen i söndags), Daniel Brands eller Ivo Karlovic.

Okej, inte överdrivet skräckinjagande kanske, men framför allt Gulbis har kapaciteten att göra lite skada på sin halva.

De går vidare till semifinal: Roger Federer, Tomás Berdych.
Skrällvarning: Richard Gasquet, Julien Benneteau.
Bubblare: David Ferrer, Rafael Nadal.

Han går vidare till final: Roger Federer.

FINALEN: Djokovic besegrar Federer.

Damernas lottning tar vi en titt på i morgon!

Nej, det blir ingen drömfinal i Dubai. Okej, det där med ”drömfinal” är ju ett jäkla slitet uttryck, men ni fattar.

Det blir inte världsettan mot världstvåan. Det blir inte Novak Djokovic mot Roger Federer.

Det blir Novak Djokovic mot Tomás Berdych. Världssexan.

Detta sedan schweizaren tappat överläge med 1-0 i set och bränt tre matchbollar mot den respektlöse tjecken. Kunde tyvärr bara följa matchen sporadiskt och trodde väl i ärlighetens namn att det var klappat och klart när Federer förhållandevis enkelt bärgade första set, 6-4.

I andra set hamnade han dock tidigt ur fas, blev bruten vid 2-3 och gav således Berdych chansen att serva hem setet vid 5-3. Det misslyckades han dock med och det hela fick avgöras i tiebreak.

Och det var alltså här som Federer brände sina tre matchbollar, den ena i egen serve. Slutade så småningom 10-8 till Berdych, vilket gav världssexan ordentlig vind i seglen.

Han bröt schweizaren vid 2-2 i tredje set och höll fokus uppe ända in i mål. Han kunde till och med kosta på sig att bränna några break- och matchbollar på vägen. För när han skulle serva för matchen vid 5-4 var han kassaskåpssäker – och nollade världstvåan.

Berdych har nu vunnit fem av sina senaste åtta matcher mot Federer (Fed har 11-6 totalt).

– Han har ett väldigt tungt spel, en stor serve som kanske gör det svårare att spela mot honom på de snabba banorna än de långsammare. Man kanske kan flytta runt honom lite mer, men samtidigt har han mer tid på sig inför slagen och han har anpassat sig väl efter hur spelet utvecklats, säger en besviken Federer efter nederlaget.

– Jag lämnar så klart den här matchen med mycket ånger. Jag servade för matchen, hade chanser i början av andra set när han inte riktigt kommit in i matchen än. Det var några poäng där saker bara inte hände för mig, tillägger han.

Ja, att han nu misslyckats med att försvara sina titlar i både Rotterdam och Dubai borde oroa schweizaren en smula. De förlorade poängen innebär nämligen att världstrean Andy Murray plötsligt har läge att ta över hans plats som tvåa på rankningen redan i Indian Wells (men mest troligt sker skiftet i så fall i Miami).

Om Murray vinner Indian Wells, eller går till final medan Federer åker ur tidigt, är saken klar. Detta eftersom Murray fick respass redan i andra omgången förra året, vilket gav blygsamma 25 poäng – medan Federer, återigen, har en titel att försvara.

I Miami är förutsättningarna de omvända (Murray finalist förra året, Federer åkte ut i tredje omgången), men skotten har ändå goda chanser att gå om på rankningen om han misslyckas i Indian Wells.

På den övre halvan gick det lite lättare för Djokovic. Andra set blev visserligen en prövning på flera sätt. Först tog del Potro ledningen med 3-0 efter ett tidigt break, sedan bärgade Djokovic fem raka game – för att sedan bli bruten när han servade för matchen vid 5-3.

I efterföljande tiebreak visade dock Djokovic varför han är världsetta – och varför han inte förlorat en ATP-match sedan Paris Masters (mot Sam Querrey). Han har nu 27 segrar på sina 30 senaste matcher, och är hittills obesegrad i år.

Novakianerna är nöjda.

Det borde även tv-tittarna vara.

Vi bjöds nämligen på precis den Australiska öppna-final vi kunde vänta oss, mellan två av världens just nu bästa tennisspelare.

Matchbilden i finalens inledning var väntad: Novak Djokovic dirigerade spelet, men stressades och pressades och stördes och irriterades nonstop av en vilt krigande, resolut Andy Murray.

Precis som jag förutspådde på förhand trivs nämligen Murray lika bra i den rollen som Djokovic gör i rollen som spelförare.

Att Djokovic dessutom är en notorisk trögstartare passar Murray som handen i handsken. Skotten gav serben minimalt med utrymme att hitta sin matchrytm, bollträff och trygghet. Han hade en helt osannolik variation i spelet, sprang som en vessla i både djupled och sidled, och bjöd på blixtsnabba spelvändningar.

Att första set skulle gå till tiebreak var ingen högoddsare alls. Och som det sett ut under hela matchinledningen kom det inte heller som någon chock att Djokovic i princip lade upp fyra setbollar på ett silverfat och själv agerade servitör till en Murray som bara behövde tacka och ta emot.

I andra set hade Murray fortsatt det spelmässiga övertaget. Trots att Djokovic höll i taktpinnen och drev spelet framåt lyckades han inte slå igenom världstreans försvarsmur, stressades till på tok för många oprovocerade misstag och hade förtvivlat svårt att exploatera Murrays svaga andraserve.

Ofta kändes det som att Djokovic nöjde sig med att returnera med en block eller defensiv slice, i hopp om att Murray slutligen skulle börja missa.

Att Murrays tre brända breakbollar i början av setet skulle komma att bli kostsamma stod därför bortom varje rimligt tvivel – precis som Djokovics fem missade breakmöjligheter blev det i första set.

Andra sets tiebreak kändes lite som ett lotteri. Visserligen hade Murray fortfarande ett knappt övertag, men Djokovic började bli varm i kläderna och det syntes i hans bestämdhet och fokus att han inlett sin sedvanliga upphämtning.

Efter att en fjäder på banan pressat fram ett dubbelfel från Murray kunde världsettan bärga andra sets tiebreak utan större bekymmer.

Han hade bitit ihop, han hade uthärdat, han hade stått upp och ignorerat smärtan – och slutligen jobbat sig in i matchen så till den milda grad att han nu äntligen kunde ta över kommandot på riktigt.

I andra set följdes de båda kombattanterna åt och levererade det ena stabila servegamet efter det andra (och hittade hela tiden tillbaka till sitt stenhårda fokus när dipparna väl kom) fram till 4-3. Vid det här för matchen oerhört viktiga läget hade Djokovic hittat tryggheten i sitt spel och säkerheten i sina grundslag. Samtidigt började Murray se sliten ut.

Och precis som väntat blev det här gamet helt matchavgörande. Djokovic gick på offensiven i returtagandet, satte hög press och tvingade Murray till långa löpningar i sidled. Skotten orkade inte hålla emot och tappade sin serve – för första gången i matchen.

Dittills hade vi alltså bjudits på totalt 31 raka game utan servegenombrott. Att det till slut blev Djokovic som bröt dödläget kändes både rättvist och symptomatiskt för matchen, givet hur andra set avslutats och tredje set inletts.

Serben håller sin serve enkelt, låser tredje set och har svarat för en imponerande upphämtning och vändning.

I fjärde set är Murrays bränsletank i princip tömd, medan Djokovic stärkts av det övertag han på egen hand jobbat upp. Han bärgar två nya servegenombrott och räddar själv en breakboll.

När Djokovic servar för matchen vid ställning 5-2 bjuder han bort två enkla poäng, men sätter sedan fart på både bollen och Murray, som helt slutkörd tvingas springa från hörn till hörn. Vid 40-30 har skotten i princip gett upp och fjöser en kraftlös backhand i nät.

Oerhört starkt av Djokovic, som står upp enormt bra och orkar hålla emot i inledningen när Murray är så glödhet. När allt annat sviktade var nämligen serven stabil, och det kräver en hel del mental styrka för att klara av det. När man får sin matchrytm så söndersliten, hela tiden stressas och aldrig får chansen att hitta bollträffen, då brukar det spilla över på i stort sett alla delar av det egna spelet.

Serven är i sådana lägen alltid i farozonen, eftersom den är så betydelsefull för att kunna hålla sig kvar i matchen.

Djokovic klarade den prövningen med bravur.

Samtidigt ska sägas att det spel och den inställning Murray visade upp i första, andra och halva tredje set kan vara början på ett tronskifte. Den här gången orkade han inte jobba upp ett tillräckligt stort övertag, men om han lyckats greja en 2-0-ledning hade den här matchen kunnat se ut och sluta annorlunda.

Att det tronskiftet enbart skulle handla om Djokovic och Murray är givetvis inte alls vad jag syftar på.

Nej, jag menar snarare ett tronskifte i toppen som sådan. Där tidigare Djokovic och Rafael Nadal (samt Roger Federer i Nadals frånvaro) varit huvudkandidater till både Grand Slam-bucklor och positionen som världsetta kan det nu vara dags för Murray att kliva fram och röra om ordentligt i Big Four-grytan.

Tre raka GS-finaler, en titel och en mäkta imponerande match mot giganten Djokovic – som alltså bärgar sin tredje raka och totalt fjärde buckla i Melbourne – tyder på det.

Denna kyliga söndag fick vi dessutom ett kvitto på att rivaliteten mellan Djokovic och Murray inte bara börjat utveckla sig till rena kraftmätningar i stil med dem mellan Djokovic och Nadal, utan även en rivalitet som kan gå till historien som en av de bästa någonsin.

Det kommer att bli en smärtsam final.

Smärtsamt jämn, smärtsamt underhållande och förhoppningsvis smärtsamt välspelad.

Notera att jag likt i princip alla andra förståsigpåare påstår att det kommer bli jämnt. Att hävda annat vore naivt.

Spelmässigt är nämligen deras möten alltid (eller i alla fall oftast) jämna och deras tre senaste matcher har alla gått till avgörande set. Som tittare kan man alltid vara säker på en sak inför en drabbning mellan Novak Djokovic och Andy Murray: ingenting kan tas för givet.

Personligen har jag till exempel svårt att inte tippa Djokovic som segrare. Det finns flera anledningar till det. Supermatchen mot David Ferrer, den överlägsenhet han visade i tre set mot Tomás Berdych, vinnarskallen mot Stanislas Wawrinka och dominansen i de tre första omgångarna, till exempel.

Alla frågetecken som uppstod i och med den där maratonmatchen mot Wawrinka rätades liksom ut direkt. Kanske underskattade han schweizaren och blev tagen på sängen av dennes högoktaniga prestation? Möjligt.

Men det finns andra parametrar än Djokovics form som jag tycker ger honom ett inte obetydligt övertag gentemot Andy Murray. Djokovic behövde bara en och en halv timme på sig att avfärda Ferrer, och som grädde på moset fick han en extra dags vila – medan skotten pressades till fem set under sin över fyra timmar långa semifinal mot Roger Federer i fredags.

I förra årets US Open räckte den extra vila som Murray fick efter att ha utmanövrerat Berdych i semin, medan Djokovic på grund av regnuppehåll tvingades spela sin semifinal dagen före finalen, hela vägen till seger. Det tog inte särskilt lång tid för serben att köra över spanjoren den gången heller, men den uteblivna vilan blev kostsam.

Det märktes inte minst i femte set, då han efter att ha hämtat in ett 0-2-underläge inte hade tillräckligt med bränsle kvar för att slutföra upphämtningen.

En fullt utvilad Murray blev då alltså pressad till fem set mot en sliten Djokovic, efter att ha tagit ledningen med 2-0 i set. Med de lyckosamma förutsättningarna hade man kunnat vänta sig en 3-1-seger. Kanske till och med 3-0.

Men det var inte vem som helst som stod där på andra sidan nätet och vägrade ge upp. Det var Novak Djokovic. Världens just nu bästa tennisspelare.

Det kommer inte att vara vem som helst som står där på andra sidan nätet i Melbourne och vägrar ge upp. Det kommer att vara Novak Djokovic. Världens just nu bästa tennisspelare.

Trots det kan man inte utan omsvep avfärda en spelare som Andy Murray. Han gör sig redo för sin tredje raka Grand Slam-final – och har alltså efter den förlösande första GS-titeln på Flushing Meadows redan chansen att bärga sin andra. Räknar man in London-OS är det till och med den fjärde riktigt stora finalen han spelar – på ett halvår.

När han nu äntligen, dessutom två gånger om, bevisat för sig själv och resten av världen att han faktiskt har vinnarskalle så kommer han inte att spela med samma ängslighet och respekt gentemot sin antagonist som tidigare. Det självförtroende han i dag utstrålar gör honom farlig, eftersom det ger honom en helt annan trygghet och tro på sig själv och sitt spel.

Vad kan vi vänta oss för matchbild då?

Djokovic kommer med största sannolikhet att gå på knock. Ta kommandot, försöka driva på spelet, bygga upp sina poäng metodiskt och leta vinnande slag.

Murray kommer å sin sida förmodligen att gå ut starkt, störa Djokovics matchrytm med en blandning av tät defensiv, rapp offensiv och snabba spelvändningar, och på så vis försöka skapa ett tidigt överläge. Precis som semifinalen mot Federer lär det här bli ett taktiskt rävspel, men på ett lite annorlunda sätt. Mot Federer handlar det om att ta udden av schweizarens offensiv – mot Djokovic handlar det om att välja rätt lägen att kliva fram och styra spelet, alternativt ta ett steg tillbaka och leta efter de små hål i defensiven som kan uppstå.

Det intressanta med den här matchen är att det generellt passar Murray lika bra att Djokovic mestadels håller i taktpinnen som det gör för Djokovic. Den stora frågan är vem som kommer ha det där lilla extra, en avgörande edge.

Då svarar jag nog Djokovic fem av sju dagar i veckan. Inklusive den här dagen.

Djokovic har nämligen redan stirrat nederlaget i vitögat i den här turneringen, och vet således hur smärtsamt det kan vara att vinna.

Efter sina misslyckanden i Franska öppna (mot Rafael Nadal i finalen) och US Open vet han också hur outhärdligt smärtsamt det är att förlora.

Jag räknar därför kallt med att han kommer göra allt som står i hans makt för att inte tvingas bita i gräset på nytt. Rod Laver är hans arena, en plats där han uträttat stordåd förr och känner utan och innan.

Han vet inte bara att han kan vinna den här finalen. Jag är övertygad om att han gett sig f-n på att göra det.

Och då kan inte ens en Andy Murray, som efter tre fuktlösa försök äntligen tämjt sin schweiziska Grand Slam-demon, stå i hans väg utan att vältas omkull. Skotten vet mer än någon annan hur ont det gör att förlora.

Men än har han en bit kvar att vandra innan han lika väl som rivalen Novak Djokovic vet hur ont det gör att vinna.

http://www.youtube.com/watch?v=KJatAb1IWAs

Ni som följde dagens semifinal mellan Andy Murray och Roger Federer såg den annars så ödmjuke och kylige schweizaren vid flera tillfällen grymta, grimasera och vråla ut sin frustration.

Exempelvis blev det en dispyt mellan Murray och huvuddomaren i tredje (eller var det fjärde?) set efter att en linjedomare först tvekat och sedan dömt ut ett slag från Federer, ett domslut som huvuddomaren korrigerade.

Under ”tumultet” väste Federer någonting åt Murray, som såg märkbart chockad och efteråt en smula irriterad ut. Enligt uppgifter från utländsk media var det världstvåan sa inte värre än ”du slösar bort en utmaning” (Murray utmanade huvuddomarens korrigering, men visade sig mycket riktigt ha fel – att domaren då valde att ge poängen till Federer i stället för att spela om den var dock det som retade upp skotten allra mest).

I klippet ovan ser ni dock en annan sekvens i fjärde set, där Federer efter en förlorad boll vrålar direkt till Murray. Svårt att tyda exakt vad det är han säger, men det är någonting i stil med ”will you just fucking stop!” (Tennis.com:s Steve Tignor menar i sin analys av matchen att Federer kan ha sagt ”you fucking stopped!” som svar på att Murray tvekade innan han slog på en boll som klippte linjen).

Oavsett vad (att ordet ”fuck” förekommer står bortom varje rimligt tvivel) så är det hårda ord från veteranen, som inte direkt gjort sig känd för sina känsloutbrott på banan – och en fingervisning om laddningen som låg i luften den här kvällen i Melbourne.

Ni kommer väl ihåg att jag resonerade kring bollträffen inför semifinalen mellan Andy Murray och Roger Federer, att den var en väldigt viktig variabel i matchen?

Den skulle komma att bli helt avgörande.

För i femte set, när båda stångat huvudena mot varandra i över tre timmar, var det Federer som svajade mest. Han kom alldeles för ofta fel till bollen, vilket givetvis alltid påverkar bollträffen negativt. Om det berodde på trötthet eller skadekänningar låter jag vara osagt, men tydligt var det i alla fall att hans kraftigt reducerade bollträff kostade honom matchen.

Om vi tar det från rätt ände började matchen precis som väntat: Båda gick ut stenhårt och redan de inledande gamen blev riktiga kraftmätningar.

Det där hängde i sig, och i varje game fick vi nya styrkebesked. De första tre seten var de mest välspelade. För mig som älskar taktiska rävspel var det här så klart en helt fantastisk sammandrabbning, men sett med lite mer opartiska glasögon bjöds vi på en dramatisk men spelmässigt svängig match.

De här två spelarna känner varandra utan och innan. Vet precis hur varandras respektive svagheter ska exploateras. Som när Murray styrde spelet mot malande backhanddueller och växlade tempot upp och ner i ryslig takt, eller Federer frestade världstrean att kliva fram och chansa på schweizarens knepiga slice.

På det hela taget var Murray den stabilare av de två. Under de tre första seten tappade han inte ett enda servegame, medan han själv förvaltade två av tio möjligheter till servegenombrott. Nerverna spökade dock i andra set när han i princip bjöd bort tiebreaket. Federer kilade in bollen i varenda liten lucka han bjöds på och var klart kyligare i det viktiga lägena.

När Murray sedan som från ingenstans tappade sin serve för första gången i matchen tidigt i fjärde set, men sedan kämpade sig tillbaka och servade för matchen vid ställning 5-4 trodde nog de allra flesta att det här var över för världstvåan.

Men, som så många gånger förr satte nerverna krokben för världstrean. Vid 30-40 dundrar han en forehand långt över linjen – trots att banan låg helt vidöppen. Att han krampade ihop totalt och tappade efterföljande tiebreak med 7-2 kom därför inte som någon större överraskning. Murray har otroligt svårt för att skaka av sig sådana missar.

Bara på kort sikt, dock. I femte set klev han ut med nytt mod, servade kassaskåpssäkert och satte hög press på Federer i schweizarens serve. Efter nytt tidigt break och sedan två matchbollar i Federers serve vid ställning 5-2 fick Murray så äntligen klottra ner en seger över världstvåan i Grand Slam-sammanhang i cv:t, när schweizarens forehand seglade någon decimeter över linjen.

På det hela taget var Murray den bättre spelaren. Spelmässigt klart bättre, faktiskt. Vann 75 procent av förstaservarna mot Federers 73, 63 procent i andraserve mot Federers 42. Vann 20 av 30 bollar framme vid nät, mot Federers 29/44 (67 procent-66 procent). 6-2 i servegenombrott, 62-43 i winners, 47-60 i oprovocerade misstag, 177-151 i poäng totalt.

Jämna siffror, men likväl bättre – på alla punkter. Vilket är ovanligt när man möter Federer.

För jämn, det måste man säga att den här matchen på det hela taget var. Murray var överlag mer resolut och tilläts styra matchtempot i högre grad än Federer, men racketkonstnären från Basel visade även han prov på sitt breda register och svårslagna tenniskunnande. Det hade lika gärna kunnat sluta 3-1, eller till och med 3-0, till Murray, men Federer ryckte åt sig de halmstrån han fick. Han hängde med bra i bollandet och klev fram i banan när han fick chansen. Han hade däremot hade förtvivlat svårt att komma åt Murrays serve, vilket är symptomatiskt för Federer och ytterst kostsamt i den här matchen (Murray servade för övrigt sjukt bra under större delen av matchen – betydligt bättre än Federer, vilket säger en hel del).

Att han många gånger tog fel beslut i placeringen tycker jag säger mer om Murrays enorma spelsinne än Federers nonchalans (jo, han har ju en tendens att spela nonchalant emellanåt). Det var otroligt imponerande att se Murray bygga upp poängen, sätta press på Federers forehandsida för att i nästa läge flytta spelet till backhandsidan. Lika imponerande var det att se Federers bestämdhet i lägen där han normalt brukar svikta, det vill säga när han har kniven mot strupen.

Men mest imponerande är nog hur extremt hög press Murray nu för tiden sätter på motståndaren i sitt försvarsspel – och hur extremt bra han hänger med i högt tempo. Det är inte alls samma passiva counterpunchande som för några år sedan. Han har liksom äntligen börjat använda sin fysiska styrka till att öka aggressiviteten i sin defensiv – vilket, i kombination med hans snabbhet och spelförståelse, gör honom ännu farligare för attackspelare som inte kan stå emot frestelsen att kliva fram och försöka döda poängen tidigt.

Jag gillade också att Federer ofta klev fram i returtagandet. Det bar inte alltid frukt (överlag returnerade Federer bedrövligt, men det är ju ingen nyhet), men det var grymt effektivt i lägen där pressen vilade på Murrays axlar. Som när skotten servade för matchen i fjärde set.

Femte set blev tyvärr ett stort antiklimax. Federer såg ut att vara alldeles stum i benen och kom som sagt väldigt ofta helt fel till bollen, vilket gjorde att han inte fick i närheten av den bollträff som han är beroende av mot en spelare av Murrays kaliber.

Starkt av Murray att kunna ruska av sig det där frustrerande avslutet på fjärde set och kliva ut med sådan pondus efter vilopausen. Å andra sidan svagt av Federer att låta frustrationen rinna över vid några tillfällen, som i tredje set.

Att han nu äntligen lyckats besegra sin nemesis i en Grand Slam-match och dessutom är klar för sin tredje Australiska öppna-final i karriären (totalt sjätte GS-final) lär ju kännas hyfsat gött för Murray.

Och lika gött lär det kännas för Novak Djokovic. En lång och energikrävande batalj mellan Murray och Federer var nämligen precis vad superserben, som får en dags extra vila eftersom han fick sin semi överstökad redan i går, önskade sig.

Givet hur extremt överlägsen Djokovic sett ut, bortsett från åttondelen mot Stanislas Wawrinka, är det svårt att tro annat än att mitt tips inför turneringen står sig.

Om Andy Murray spelat ishockey i NHL hade han förmodligen varit defensiv forward och placerats i tredjekedjan, checking line. Där hade han iklätt sig rollen som grinder och grävt puckar nere i sarghörnen i offensiv zon, backcheckat i försvarszon samt fokuserat på att störa motståndarna.

Roger Federer däremot, han hade varit lagets självklara anfallsstjärna. Wayne Gretzky, typ. (Eller kanske snarare Peter Forsberg, eftersom han var mer allround.)

Okej, jämförelsen mellan Andy och en klassisk hockeygrinder är kanske inte helt klockren, men ni förstår säkert vad jag menar – och det är ju alltid kul med hockeyreferenser, särskilt nu i NHL-tider.

Ni förstår säkert också att det jag vill ha sagt med detta är att morgondagens semifinal i Australiska öppna är en klassisk batalj mellan offensiv genialitet och defensiv briljans.

Det där vet ni redan allt om, så låt oss gå rakt på sak: Federer såg helt fenomenal och snudd på oslagbar ut i fyra matcher (Benoit Paire, Nikolaj Davydenko, Bernard Tomic och Milos Raonic). I kvartsfinalen lät han sig däremot både störas och dikteras av Jo-Wilfried Tsonga, och visade tecken på osäkerhet och instabilitet. Han höll sig dock tillräckligt samlad för att avstyra magplask, men pressades till fem set.

Så fort motståndet blev tuffare började han svaja, alltså. Vilket är oroväckande, eftersom motståndet i semifinalen är rysligt tufft.

Andy Murray passar nämligen Federer ännu sämre än Tsonga. Murray har historiskt haft ”lätt” för schweizaren (om någon nu verkligen kan påstås ha lätt för honom) och leder med 10-9 i inbördes möten. En av ytterst få spelare som har fler segrar än förluster mot världstvåan.

Rent spelmässigt är defensiva specialister av Murrays kaliber farliga för Federer av den enkla anledningen att de så lätt förstör hans matchrytm. En gnetare som David Ferrer är inga problem för världstvåan, eftersom han hela tiden får samma slag mot sig och därför vet precis hur han ska bygga upp sina poäng.

Men Murray, han bjuder på lika mycket variation i slag och placering som Federer gärna använder som vapen, och är därför svår att diktera. Det är inte svårt att ta kommandot och driva spelet framåt, det förutsätter Murray liksom att motståndaren gör, men det är svårt att dirigera matchtempot fullt ut eftersom skotten hela tiden är där och klottrar notbladen fulla med blåtoner.

Att han dessutom är en av världens bästa returtagare och har ett spelsinne och förmåga att förutspå sin motståndares nästa drag, gör inte saken bättre för Roger.

De riktigt bra matcherna mellan Murray och Federer tenderar därför att bli någon sorts hjärnornas krig, ett psykologiskt rävspel där de hela tiden testar varandras tålamod.

I Grand Slam -sammanhang har Federer visat sig vara den mer taktiskt fulländade, delvis för att han – med sin större erfarenhet – är bättre på att hantera pressen av stundens allvar än Murray, vars bristande självförtroende och heta temperament stått i vägen för honom själv.

Så, i stället för att gå igenom styrkor och brister som de allra flesta redan känner till (Federers serve, inside out-forehand och nätspel, Murrays returnerande, försvar och precision och så vidare) tänker jag gå direkt till pudelns kärna och lyfta fram en väldigt viktig variabel: bollträffen.

Den är nämligen Federer mer beroende av i sitt spel än Murray. För Murray sitter den i ryggmärgen – det vill säga, han är så otroligt bollsäker men är inte den som sätter fart på bollen, vilket gör att han inte måste ha samma perfektion i träffen. Precis alla offensiva vapen Federer har är bättre än Murrays, men de är beroende av bra bollträff och trygghet i det egna spelet.

Det är därför det hopats en del orosmoln runt Federer efter den där matchen mot Tsonga – han hade inte samma bollträff som i de fyra föregående matcherna. Visst, han hade det stundtals, men inte genomgående under hela matchen. Ofta hade han i stället stora problem med att få ordning på både forehand och backhand. Han var inte helt trygg i sitt eget spel, alltså. Sånt har han inte råd med mot Murray. Till och från räcker inte, helt enkelt.

Särskilt inte när även serven krånglar. Den måste nämligen funka i morgon. Klickar hans serve på samma sätt som mot Tsonga så är det kört. Det är min bestämda uppfattning. Murray är tillräckligt stabil i sin egen serve för att inte släppa ifrån sig smärtsamt många break, och alldeles för bra returtagare för att inte själv få med sig ett par.

Summa summarum: Federer måste hitta tillbaka till den bollträff han hade mot Paire, Davydenko, Tomic och Raonic, samt finna lugnet och tryggheten i sitt spel och stabilitet i serven. (Det vill säga: Han måste, förutom att sätta bra fart på bollen och hålla antalet oprovocerade misstag nere, fokusera på att spela det spel han vill spela och inte tänka för mycket på vad Murray sysslar med.) Sammantaget är detta hans nyckel till seger.

Ska vi prata lite om Murrays formkurva i Melbourne? Ja, det måste vi så klart.

Den är väldigt svår att tyda. Murray fick den tveklöst enklaste lottningen av spelarna i toppkvartetten och har, tack vare Jeremy Chardys skrällseger över Juan Martín del Potro i omgång tre, inte satts på prov en enda gång.

Det närmaste ett elddop han kommit är just Jeremy Chardy – i fransmannens första kvartsfinal i karriären. Chardy gjorde en riktigt bra turnering som han ska vara nöjd med och stolt över, men trots det kan han givetvis aldrig betraktas som ett hot mot världstrean i en Grand Slam-turnering. Vilket skotten också gjorde klart för både Chardy och resten av världen i onsdags.

I och med detta är det oerhört svårt att bedöma vilken nivå han ligger på i förhållande till Federer inför deras sammandrabbning.

Uppträder han så resolut som mot Robin Haase, Joao Sousa, Ricardas Berankis, Gilles Simon och Jeremy Chardy (ja, ni ser ju själva vilken löjligt enkel resa han haft hittills) så har han alla chanser i världen att inte bara tvinga fram det bästa ur Federer, utan även faktiskt slå honom.

Om han däremot blir fullständig tagen på sängen när matchtempot plötsligt är typ 50 procent högre än under de senaste elva dagarna, ja då blir det så klart tufft för skotten. Addera de inre demonerna han ständigt måste tampas med och det hopar sig genast en del orosmoln även över honom.

Nu tror jag visserligen att han kommer anpassa sig till tempot ganska omgående, men hamnar han på efterkälken tidigt kan uppförsbacken bli för brant, och då ligger det nära tillhands att tro att han sin vana trogen sätter krokben för sig själv.

Nåväl.

Känns fruktansvärt vanskligt att tippa den här matchen givet dessa omständigheter, men jag pekade ut Murray och den oantastlige sithlorden Darth Djokovic som finalister på förhand och tänker stå fast vid det.

Murray vidare till final, alltså. Efter fem stenhårda set? Tja, varför inte.

Och då väntar en drömfinal på söndag! Men det gör det ju å andra sidan om Federer vinner också. Win-win.

Den här gången tänker jag dock inte vara så dum i huvudet att jag avfärdar att 2,30 gånger pengarna på Federer är överodds. För ja, den här gången är det ju onekligen precis vad det är.

Det finns spelare som vinner sina matcher på att sabba så mycket som möjligt för motståndaren. Hacka sönder matchrytmen, exploatera varenda liten svaghet. Pushers, kallas de.

Det finns kanske inga riktigt renodlade pushers kvar längre, i alla fall inte på hög nivå, men däremot finns det spelare som besitter en eller flera egenskaper som kännetecknar en pusher. Typ alla defensiva baslinjespelare, till exempel, eftersom deras taktik i grund och botten bygger på att tvinga fram misstag från motståndaren.

Jo-Wilfried Tsonga är inte en sådan spelare. Tsonga är på alla tänkbara vis en offensiv baslinjeslugger, med explosiv serve och tunga grundslag.

Ändå har han så rysligt lätt för att störa Roger Federers matchrytm. Det är nästan så att det sker redan under inbollningen. Som att hans blotta uppenbarelse får schweizaren att bubbla av frustration och osäkerhet.

Hur kan man annars förklara Federers svaga matchinledning, svajiga andra och fjärde set, oförmåga att förvalta breakbollar och så vidare?

Inför femte set hade han liksom inte lyckats fullborda ett enda break. Lyckades han bryta Tsongas serve kunde man ge sig f-n på att han skulle bjuda tillbaka redan i nästa game.

Det ska sägas med en gång att Tsonga spelade riktigt bra. Inte på toppen av sin förmåga, det var ett tag sedan han gjorde det, men åtminstone i närheten av den. Dock inte så bra att han helt av egen förmåga skulle kunna rubba världstvåan.

Ja, han servade generellt bra (mycket bra i vissa game, uselt i andra).

Ja, han satte hög press med tyngd och längd i slagen.

Ja, han inte bara hängde med i Federers höga tempo utan var dessutom ofta den som lade i en ännu högre växel.

Och ja, han är fortfarande oförutsägbar med sina plötsliga tempoväxlingar och taktikskiften.

Men en Federer som är trygg i sitt eget spel och som spelar med samma resoluta säkerhet som i matcherna mot Bernard Tomic och Milos Raonic borde helt enkelt inte låta sig dikteras av en Tsonga som trots allt inte gjorde sitt livs match.

Av någon oförklarlig anledning lät han fransmannen hålla i taktpinnen stora delar av matchen, och lyckades inte ens plocka upp den när världsåttan tappat den i marken (blott fyra av 18 vunna breakbollar är under all kritik).

Som tur var för schweizaren hade även Tsonga inre demoner att tampas med. Om han exploaterat Federers svajiga forehand, knackiga backhand, krånglande serve och miserabla returnerande fullt ut hade han mycket väl kunnat lägga till ytterligare en Grand Slam-skräll till meritlistan.

Nu darrade fransmannen på manschetterna i de allra mest matchavgörande lägena (exempelvis första och tredje sets tiebreak) och vågade inte riktigt gå för fullt när situationen så krävde.

Jag kan ärligt talat inte riktigt begripa varför Federer störs så mycket av Tsonga. Han returnerade visserligen riktigt bra i dag och placerade ofta sina loopade returer djupt på Federers planhalva, men så otrygg som Federer såg ut i sitt eget spel… nej, jag förstår det inte. Som när han i stället för att dundra in en smash i det ödeland som uppenbarat sig efter Tsongas löpning till höger byter riktning, som för att göra något nytt, blir sönderläst – och sedermera torskar poängen.

Eller när han tvekar inför en helt klockren forehand-drive – och dundrar den i nät. Man riktigt såg på honom att han bestämt precis var han ska placera den, men i de sista sekunderna ändrar sig. Obegripligt.

Om han bara fokuserat på sitt eget spel och inte frestats att ändra spelidé under pågående duell så hade han förmodligen bärgat en mycket enklare seger. Det hade kanske blivit jämnt ändå, Tsonga är trots allt en grymt bollskicklig anfallare, men då hade han i alla fall inte brottats med misstro på sig själv och det egna spelet. Det där kan nämligen spilla över till semifinalen mot Andy Murray, och det är ju inte speciellt bra, om man säger så.

Ska också tilläggas att det är grymt imponerande att se Tsonga försvara sig så bra i så högt tempo – för att sedan lägga i den där extraväxeln och blåsa Federer av banan. Det har fyra spelare före honom misslyckats kapitalt med i den här turneringen.

7-6(4), 4-6, 7-6(4), 3-6, 6-3 kan inte betraktas som ett styrkebesked från världstvåan inför semifinalen. De eventuella orosmoln som uppstått skingras förhoppningsvis omgående, så att vi bjuds på en stenhård femsetsbatalj mot Murray.

Och äras den som äras bör: Tsonga gjorde en kanonmatch. Lite bättre och han hade kunnat nå hela vägen.

* * *

Om matchen mellan Andy Murray och Jeremy Chardy finns inte mycket att säga. Chardy kämpade tappert, men till ingen (eller i alla fall liten) nytta. Sju game var allt han mäktade med att plocka av skotten. Får väl ses som ett godkänt betyg ändå.

6-4, 6-1, 6-2 och Murray dansar vidare till en drömsemifinal mot Federer.

Vilket alltså innebär att Big Fours dominans hålls intakt, tack vare gårdagens mirakulösa vändning av Rafael Nadals vikarie David Ferrer.

Lite sjukt ändå, att endast Ferrer lyckas utnyttja luckan som uppstår i Nadals frånvaro.

* * *

Serena Williams åkte ut med buller och bång i kvartsfinalen – mot 19-åriga Sloane Stephens: 3-6, 7-5, 6-4.

Har bara sett delar av matchen i efterhand, och det går ju inte att påstå annat än att skadan som Serena drabbas av i andra set blir helt matchavgörande.

Dock fick hon ju någorlunda ordning på det där i tredje set, och det som imponerar mest på mig är att Stephens lyckades försvara sig så bra även i de lägen där Williams kunde dundra på.

Svårt ändå att skaka av sig känslan av att den här skrällen förmodligen aldrig bokförts om Williams var skadefri genom hela matchen.

* * *

Victoria Azarenka besegrade planenligt Svetlana Kuznetsova: 7-5, 6-1. Stephens ska självklart inte underskattas, men självklart ökade Azarenkas chanser att ta sig till sin andra raka final i Melbourne efter 19-åringens skräll.