http://www.youtube.com/watch?v=QReDLwiA2hA

Satte alltså fem av sex finalister i min förhandsanalys inför den här 500- och Premier Mandatory-veckan i Asien.

Inte jätteimponerande med tanke på att vi bjudits på ganska få skrällar, men ändå. Ett rätt är alltid ett rätt. Fem rätt är således alltid fem rätt.

Nog om det nu.

Rafael Nadal behövde aldrig besegra Tomás Berdych för hundrafemtielfte gången i rad för att bli ny världsetta på måndag. Tjecken tvingades kasta in handduken på grund av ryggskada vid ställning 4-2 i första set.

Oerhört svängiga sex game, det där. Nadal fick en drömstart med sitt break redan i matchens inledningsgame, men Berdych bröt tillbaka omgående. Världssexan tappade sedan serve ytterligare en gång innan han alltså tvingades avbryta.

– Jag kan knapp sitta, knappt stå upp eller gå, säger han efter matchen.

Enligt Berdych gjorde han illa sig i en löpning inför en backhandslice vid ställning 3-2 till Nadal.

I finalen möter spanjoren föga förvånande sin nemesis Novak Djokovic, som mosade Richard Gasquet i sin semifinal utan att direkt ta ut sig: 6-4, 6-2.

Sett till siffrorna hängde Gasquet med riktigt bra i första set, men då framför allt efter slarv från serben. Något bättre fokus i andra set, vilket alltså räckte till två break och 32-19 i poäng totalt (37-34 i första set). Tyckte Gasquet vek ner sig också, och uppträdandet i Djokovics servegame vid ställning 5-2 i andra set, var otroligt lojt. Kändes som att han ville att utskåpningen skulle bli avklarad så fort som möjligt.

Ordentligt styrkebesked från Djokovic, naturligtvis. Gasquet är som bekant mitt i en formtopp och avfärdade David Ferrer busenkelt i kvartsfinalen i går. Spelade riktigt bra och gjorde det lite svårare för serben än om fransmannen spelat på sin normala nivå, men det räckte inte längre än till sex plockade game.

Med tanke på att Nadal svajade mot Fabio Fognini i sin kvart, och inte såg direkt stekhet ut mot Berdych i dag, är frågan om inte Djokovic får hållas som knapp favorit i morgondagens final. Han har sett ordentligt revanschsugen ut under veckan. Visade mycket känslor mot Gasquet (som när han missade en forehand på breakboll efter en makalös räddning på fransmannens smash, då han redan var ett break upp), vilket är ett gott tecken.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=2WJQPsIoNPI

På damsidan vände Jelena Jankovic mot Petra Kvitová: 6-7(7), 6-1, 6-1. Kanske blev det en tresetare för mycket för Kvitová. Lite överraskande att hon blev så pass manglad i de två sista seten.

I finalen möter Jankovic så klart Serena Williams, som hade lekstuga i sin semifinal mot världsfyran Agnieszka Radwanska: 6-2, 6-2.

Känns inte som att Jankovic kommer ha mycket att sätta emot överlägsna världsettan i finalen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=fAg9bTlfwVU

I Tokyo hade Milos Raonic en helt vanlig dag på jobbet och avfärdade ännu en motståndare i raka set: 7-6(4), 6-1 mot Ivan Dodig i semifinalen. Ja, så känns det ju när han är i sådan här kalasform. Som en dag på jobbet. Det krävs liksom något extra för att stoppa honom. Förmodligen en Djokovic eller en Nadal, typ.

Kanadensaren har på sina fyra matcher hittills vunnit 126 av totalt 138 poäng i sin förstaserve, det vill säga 91 procent. Typ hälften av de poängen är ess (totalt 64, förmodligen runt 60 av dem i förstaserve).

Han har dessutom inte tappat set sedan semifinalen mot Gasquet i Bangkok förra veckan (och inte tappat serve på lika många matcher). Fem raka segrar i raka set där. Det är riktigt bra.

Grym avslutning på matchen mot Dodig, förresten. Kroaten hade 40-15 i egen serve vid ställning 5-1 i andra set, men Raonic kvitterade och avslutade med att dundra in två otagbara returwinners.

I egen serve stängde han sedan matchen med tre raka ess. Otroligt kyligt.

Nu är han således klar för sin andra raka final. Och motståndaren där blir, precis som i Peking föga förvånande, Juan Martín del Potro. Argentinaren har inte varit i närheten av Raonics orubbliga kassaskåpssäkerhet, men har ändå övertygat. Gjorde överlag en bra match mot svårspelade Alexandr Dolgopolov och följde upp med en stabil insats mot Nicolás Almagro i semin: 7-6(7), 7-6(1).

Båda servade riktigt bra och vi bjöds på blott två servegenombrott (båda i första set). Almagro var dessutom ruggigt offensiv i sitt returspel. Stod typ två meter innanför baslinjen på andraservar, var parkerad mitt på linjen i förstaserve. Det gav inte så hög utdelning som han förmodligen hoppats på, men han satte i alla fall hög press på argentinaren.

I och med del Potros finalplats blir han förresten ny världsfemma på måndag. Första gången på tre och ett halvt år som han är topp 5 i världen (sist han var världsfemma var i maj 2010; har som bäst varit världsfyra under totalt tre veckor i januari och april samma år).

Bettingbolagen verkar hålla Delpo som favorit i finalen, men det ger en lite felaktig bild tycker jag. Raonic har visserligen aldrig vunnit en 500-titel och vek ner sig totalt i finalen mot Kei Nishikori förra året, men har ju varit sjukt stabil de senaste två veckorna.

Tror det blir ruggigt svårt för del Potro att komma åt Raonics serve, och då ligger momentum helt och hållet hos kanadensaren. Raonic vann dessutom deras märkliga möte i Montréal, då båda hade skadekänningar. Visade prov på mental styrka den gången, Raonic, och har prickat in en ny formtopp här i Asien.

Hoppas på en riktigt jämn match, men tror Raonic plockar sin andra raka titel – och första 500-buckla i karriären.

En seger.

En seger ifrån att bli världsetta är nu Rafael Nadal.

I så fall för första gången sedan juli 2011. Över två år sedan han sedan var herre på täppan, alltså.

Detta efter en makalös vändning mot Fabio Fognini i kvartsfinalen i China Open: 2-6, 6-4, 6-1.

Nadal var inledningsvis totalt under isen och var bara två game från sin första förlust på hardcourt i år, efter att ha hamnat i ett prekärt 2-6, 1-4-underläge. Fem raka game senare hade han utjämnat – och sedan rann det bara iväg för spanjoren.

Vändningen kom vid ställning 4-1 till Fognini i andra set, då Nadal räddade breakboll. Ett till break där för italienaren och han hade servat för matchen vid 5-1. Nu skiftade i stället momentum över till Nadal, som räddade gameboll och förvaltade sin sjätte breakmöjlighet i nästa game.

Fognini spelade riktigt bra i ett och ett halvt set, men framför allt var Nadal sällsynt tam. Med kniven mot strupen hittade han den där nivån som räddat honom ur liknande situationer ett otal gånger under karriären (i år mot Ernests Gulbis i både Indian Wells och Rom, och mot Juan Martín del Potro i Indian Wells-finalen, för att nämna några).

I semifinalen möter han Tomás Berdych, som lite oväntat slog John Isner i sin kvart. Tjecken låg alltså under med 3-5 i första set och hade break mot sig i andra, men vann ändå i raka set: 7-5, 6-2. Väldigt ovanligt att en servekanon av Isners kaliber inte lyckas serva hem ett set, kan jag säga. Särskilt mot en spelare som Berdych, som bevisligen har problem mot mammutservare.

Berdychs första seger över amerikanen på hardcourt, och han har nu 3-2 i inbördes möten. Mot Nadal har han dock föga smickrande 3-15 – och har inte besegrat spanjoren sedan Madrid Masters 2006.

Vinner Nadal den bataljen går han alltså om rivalen Novak Djokovic på världsrankningen, som i sin tur körde över Sam Querrey fullständigt i sin kvartsfinal: 6-1, 6-2.

I Djokovics väg mot finalen står Richard Gasquet, som slog världsfyran David Ferrer för andra gången i rad – dessutom med övertygande siffror: 6-3, 6-4. Formstark Gasquet är med andra ord betydligt bättre än en formsvag Ferrer. Inga konstigheter.

Överlag tycker jag att årets China Open överlag puttrat på som väntat. Querrey lite oväntad kvartsfinalist tycker jag, men Stanislas Wawrinka gjorde inte en av sina bättre matcher i år i åttondelen. I övrigt har vi inte bjudits på några större överraskningar. Trodde förvisso inte att Berdych skulle slå Isner inför turneringen, men det kan knappast ses som en stor skräll att han vann den matchen.

* * *

På damsidan har mycket rullat på enligt plan, men inte riktigt allt. Till exempel körde Caroline Wozniacki över Sloane Stephens i tredjerundan: 6-3, 6-1. Oerhört loj insats av Stephens där.

Spelade dock inte jättestor roll för utkomsten av den här turneringen, för i åttondelen detroniserades danskan av Serena Williams: 6-1, 6-4.

Bland semifinalisterna har alla mina förhandsfavoriter utom en tagit sig vidare: Li Na. Hemmahoppet föll mot formstarka Petra Kvitová i en rafflande tresetare i kvarten: 4-6, 6-2, 6-4.

Viktig seger för Kvitová apropå höstens WTA Championships-race.

Williams mot Agnieszka Radwanska (som slog Angelique Kerber i sin kvart) och Kvitová mot Jelena Jankovic (som besegrade Carla Suarez-Navarro i tredjerundan och Lucie Safarova i kvarten) i semifinalerna, alltså.

Vad tror vi om en final mellan Williams och Kvitová? Känns inte särskilt långsökt. Även om Radwanska knappast kan räknas ut. Har övertygat i Peking så här långt, och har ju presterat här förut (vann titeln 2011).

* * *

I Japan Open ångar mina två finalkandidater på. Fjolårsfinalisten Milos Raonic har slagit Go Soeda (6-4, 7-6), Jeremy Chardy (6-4, 6-3) och Lukas Lacko (6-3, 6-3) utan att ha en enda breakboll mot sig. Han servar verkligen galet bra just nu, kanadensaren. 38 av 40 vunna poäng i förstaserve (95 procent) mot Soeda och 28 av 30 (93 procent) mot Chardy är verkligen inte nådigt. Följde upp med 27 av 31 (87 procent) mot Lacko.

Servar han så mot Ivan Dodig i semin så har han andra raka finalen här i Tokyo som i en liten ask.

Dodig så klart otippat semifinalist, förresten, men han har spelat riktigt bra och inte tappat set hittills. Skrällslog Jo-Wilfried Tsonga (6-4, 7-6) i andra omgången och hade inga större problem mot Jarkko Nieminen (6-2, 7-6) i kvarten.

På övre halvan har del Potro pressats till tre set mot Marcos Baghdatis (4-6, 6-4, 6-3) i öppningsmatchen och mot Alexandr Dolgopolov (4-6, 6-4, 6-2) i kvarten. Överlag bra turnering av Dolgopolov, men argentinaren vann deras batalj rättvist.

Möter Nicolás Almagro i semifinalen. Även han lite otippad. Kei Nishikori såg riktigt stark ut och brukar leverera på hemmaplan. Väldigt svängig historia, det där. Började med att Nishikori tappade 4-1-ledning i första set och sedan förlorade tiebreak. I andra set hade Almagro 2-0, men Nishikori höjde sig ett par snäpp och utjämnade.

I avgörande set följdes de åt till 3-3, då Almagro vann tre raka game. 7-6(2), 5-7, 6-3 blev det till slut.

Starkt av spanjoren, som inte alls presterat som väntat i år. Särskilt inte på andra underlag än grus.

Känns för övrigt rätt skumt att del Potro och Almagro aldrig tidigare har mötts på ATP-nivå. Enda matchen de spelat mot varandra var i en Challenger i Santiago 2006. Den matchen vann Almagro med 7-5, 6-3, men då var del Potro knappt 18 år gammal. Känns som att del Potro borde vinna den här semin.

* * *

Milos Raonic vann i Bangkok och Joao Sousa i Kuala Lumpur.

Nu är det ny tävlingsvecka och dags för två 500-turneringar – China Open respektive Japan Open – inför Shanghai Masters som drar i gång nästa vecka.

Vi tar en titt:

* * *

CHINA OPEN

Veckans klart hetaste turnering. Världsettan Novak Djokovic på den övre halvan, världstvåan Rafael Nadal på den nedre – och däremellan ett koppel intressanta spelare: världsfyran David Ferrer, femman Tomás Berdych (finalist i Bangkok), nian Stanislas Wawrinka och tian Richard Gasquet för att nämna några.

Dessutom är skickliga hardcourtspelare som Mikhail Juzjnyj och John Isner (som dock inte brukar leverera utanför USA oavsett spelförhållanden) på plats.

Några matcher avgjordes tidigt i morse: Bernard Tomic slog hemmafavoriten Ze Zhang (7-6, 6-4), Fabio Fognini kämpade ner Tommy Robredo (7-5, 4-6, 6-3) och Roberto Bautista-Agut körde över den på papperet bättre hardcourtspelaren Grigor Dimitrov (6-4, 6-2).

Resultat som dock inte påverkar utgången av turneringen.

På förhand känns det rätt givet att Novak Djokovic går till final. Stanislas Wawrinka i en eventuell kvartsfinal är egentligen enda hotet, men ett överkomligt sådant. Visst, de har spelat två riktigt jämna matcher i år (Australiska öppna och US Open) och Wawrinka har verkligen prickat in formen så här i slutskedet av säsongen, men det var trots allt sju år sedan schweizaren sist slog Djokovic.

Mikhail Juzjnyj kan dessutom mycket väl slå ut Wawrinka redan i åttondelen. Ryssen är visserligen inte i sitt livs form men kan, när han har en bra dag på banan, spelmässigt mäta sig med världsnian. Mot Djokovic står sig Juzjnyj dock slätt, så tror att serben helst möter honom i kvarten.

I semin borde Gasquet stå på andra sidan nätet. Formen han hittade på Flushing Meadows håller i sig, och han var inte långt ifrån att slå ut Raonic i semifinalen i Bangkok, trots kanadensarens superserve.

Eller ska kanske Bernard Tomic äntligen kliva fram igen här? Vore onekligen kul, men håller det för troligare att det blir en semi mellan Djokovic och Gasquet. Ferrer givetvis främsta utmanaren, men verkar ha hamnat i en liten svacka att döma av plattmatchen mot Joao Sousa i Kuala Lumpur-kvarten.

Rafael Nadal då? Ganska enkel lottning. Tommy Haas, Lleyton Hewitt eller Fabio Fognini i kvarten. Troligen Haas, om han tar sig förbi Hewitt i öppningsmatchen. Fognini har visserligen två raka segrar över Haas i år, men båda kom på grus. På hardcourt är tysken betydligt mer stabil än italienaren.

Väldigt intressant öppningsmatch det där, förresten. Hewitt har 6-4 i inbördes möten och har verkligen varit på hugget de senaste månaderna. Har dock inte mötts på nästan tio år, så siffrorna är inte helt tillförlitliga. Men sett till formen får man nog säga att Hewitt varit hetare än Haas den senaste tiden. Skrällvarning där, alltså.

I semin väntar antingen Berdych eller Isner för Nadal. Isner är som sagt en helt annan spelare utanför USA, men hans lottning är så rysligt busenkel att han utan några som helst problem ska ta sig till kvarten. Och en kvart mot Berdych kan bli intressant. 2-2 i inbördes möten. Berdychs två segrar har kommit på grus – och Isners på hardcourt.

Dessutom har ju världsfemman problem mot servekanoner. Är inte en tillräckligt bra returnerare för att störa i sina returgame och kan göra riktigt svaga servegame emellanåt (som i gårdagens final mot Raonic, där det räckte med ett tamt servegame i inledningen av andra set för att han skulle förlora matchen i raka set).

Tror på Isner där faktiskt. Någon gång måste han ju bryta sitt trista mönster utanför Nordamerika.

Djokovic mot Gasquet och Nadal mot Isner, alltså. Och det hela slutar med ännu en blockbuster mellan Nole och Rafa, eller? Ja, det ser ju så ut. I alla fall på förhand.

De går till semifinal: Djokovic, Gasquet, Nadal, Isner.
Skrällvarning: Wawrinka, Berdych.
Bubblare: Ferrer, Juzjnyj.

Semifinalerna: Djokovic slår Gasquet, Nadal slår Isner.

FINALEN: Nadal slår Djokovic.

Svårt att säga annat än att Nadal ska vinna fjärde raka efter US Open, men det där kan ju ändras under turneringens gång. Lär vara grymt revanschsugen nu, Nole. Annars är ju något väldigt fel.

* * *

På damsidan då? Dels dubbelt så stort startfält än herrarna (64 respektive 32, eftersom damernas är en Premier Mandatory) och dels, av naturliga skäl, fler toppspelare. Bara världstrean Maria Sjarapova av topp 10-spelarna som saknas (och världssjuan Marion Bartoli, men hon har ju pensionerat sig).

Världstvåan och regerande mästaren Victoria Azarenka åkte dock på pumpen direkt i första omgången: 6-4, 2-6, 6-4 mot 43-rankade Andrea Petrovic. Lite oväntat.

I övrigt kan vi få ännu ett möte mellan Serena Williams och Sloane Stephens, i en eventuell kvartsfinal. Det vill man ju inte gå miste om, så vi hoppas att de inte åker på någon chockförlust på vägen.

Laura Robson ser ut att vara på gång igen efter en tids svacka, Madison Keys har goda chanser att skrälla mot Agnieszka Radwanska i andra omgången och Angelique Kerber har så sakteligen börjat vakna till liv. Dessutom har Roberta Vinci en förmåga att smyga sig fram i sådana här turneringar.

Inte helt lätt att tippa en semifinalist mot Williams (som ju får hållas som överlägsen favorit på översta halvan). Ska man dra till med Laura Robson? Vore ju kul. Annars känns Radwanska (vann titeln 2011) och Vinci lite som favoriter, trots att Vinci åkte ut redan i förstarundan förra året. Såg bra ut i US Open.

På den nedre halvan är jag benägen att hålla fjolårssemifinalisten Li Na som favorit. Bra form och presterar ofta på hemmaplan. Främsta utmanare inför semin är Petra Kvitová, som börjat hitta sitt spel igen.

När nu Azarenka redan åkt ut kan ju typ vem som helst stå för motståndet i den där semifinalen. Petkovic? Jelena Jankovic? Svetlana Kuznetsova? Carla Suarez Navarro? Ganska bra lottning för alla. Särskilt Navarro. Drar till med Jankovic.

De går till semifinal: Williams, Radwanska, Li Na, Jankovic.
Skrällvarning: Stephens, Robson, Keys, Kvitová.
Bubblare: Vinci, Kerber, Petrovic.

Semifinalerna: Williams slår Radwanska, Li Na slår Jankovic.

FINALEN: Williams slår Li Na.

* * *

JAPAN OPEN

Inte fullt så het som China Open, men bra namn även här. Världssjuan Juan Martín del Potro toppseedad, åttan Jo-Wilfried Tsonga andraseedad, elvan Raonic tredjeseedad, 13-rankade titelförsvararen Kei Nishikori fjärdeseedad.

Med tanke på Raonics grymt imponerande vecka i Bangkok får han ju anses ha riktigt goda chanser att ta sig till final för andra året i rad. I princip obefintligt motstånd fram till en eventuell kvart mot Kevin Anderson, och med tanke på Raonics form borde han vinna det mötet.

Tsonga slog ut landsmannen Gaël Monfils i raka set tidigt i morse (6-3, 7-6). Hans form har gått från gryende till bra. Håller det i sig ska han ta sig till minst semifinal, mot Raonic.

Föll visserligen mot Gilles Simon, som är i samma kvartsfinalsektion, i Metz, men det var i finalen efter en veckas spel – dessutom Tsongas första turnering sedan Wimbledon, så inte speciellt konstigt att bensinen inte räckte ända fram den gången.

Övre halvan då? Lite svårare. Oklart hur del Potros form ser ut, men han brukar studsa tillbaka ganska snabbt efter sina magplask (i det här fallet torsken mot Lleyton Hewitt i 2R i US Open).

Alexandr Dolgopolov körde dock över Daniel Brands i natt (6-3, 6-1) och kanske äntligen är på väg ur sin djupa formsvacka (som hållit i sig i stort sett hela säsongen). Kan ställa till problem för del Potro i kvarten.

Svår lottning för Nishikori. Kan torska redan i öppningsmatchen mot Jürgen Melzer, och i andrarundan väntar med stor sannolikhet Feliciano Lopez. Inte heller han direkt ofarlig i de här sammanhangen. Tycker ändå att japanen, buren av sina hemmafans, ska ta sig till minst kvartsfinal. Där väntar förmodligen formsvage Nicolás Almagro. Ett högst överkomligt hinder.

Så, en semi mellan del Potro och Nishikori, med Dolgopolov som främsta utmanare, känns inte alls långsökt.

De går vidare till semifinal: del Potro, Nishikori, Raonic, Tsonga.
Skrällvarning: Dolgopolov, Simon.
Bubblare: Almagro, Lopez, Melzer.

Semifinalerna: del Potro slår Nishikori, Raonic slår Tsonga.

FINALEN: Raonic slår del Potro.

Kanske önsketänkande, men vore ju riktigt kul om Raonic kunde följa upp sin övertygande vecka i Bangkok med att bärga första 500-titeln i karriären.

Det har naturligtvis varit en del snack om Roger Federers vistelse i Hamburg den här veckan (och Gstaad nästa).

Jag har själv spekulerat i att det i huvudsak handlar om att jaga rankningspoäng, och det står jag fast vid. Några dagar före hans premiärmatch mot Daniel Brands kröp det dock fram att schweizaren bytt racket. Ingen direkt vild gissning att en del av förklaringen till hans beslut att spela i de här lågstatusturneringarna har att göra med att han vill spela in sig med sitt nya muskedunder.

Federers egen Excalibur – en Wilson Pro Staff med ovanligt liten träffyta som han använt typ så länge någon kan minnas – har lagts på hyllan till förmån för en större och mer modern racket. Oklart exakt vilken modell han bytt till, men den mest kvalificerade gissningen bland experterna är att det handlar om en Blade 98 med samma strängning som hos den numera pensionerade trotjänaren (vilket innebär mer kraft och spinn eftersom det är glesare mellan strängarna på grund av den större ramen på Blade 98).

Den främsta fördelen med racketbytet ska vara att den nya är mer ”förlåtande”, vilket förhoppningsvis resulterar i betydligt färre ramträffar och oprovocerade misstag från Federers sida framöver.

http://www.youtube.com/watch?v=Xnse-y5w5-4

Kan inte påstå att det blev någon omedelbar succé för världsfemman med nya vapnet i Hamburg. Smaskade in tre ess direkt i öppningsgamet men blev ändå bruten – och tappade sedermera första set med 6-3.

Han jobbade dock upp sig ordentligt i andra och tredje, där han fick med sig totalt två break och själv inte hade en enda breakboll emot sig (vann för övrigt 100 procent i förstaserve i andra set, 73 procent i tredje). Blev till slut klara 3-6, 6-3, 6-2 och 86-65 i poäng totalt till Federer.

Blir intressant att följa hans avstickare till Hamburg och Gstaad inför hardcourtsäsongen.

* * *

Alla dagens resultat:

Hamburg och Gstaad.

Det är inte ofta man ser spelare av Roger Federers kaliber i dessa 500- respektive 250-turneringar.

Faktum är att han inte spelat på gruset i Hamburg sedan 2008 (sista året som Master) och i Gstaad sedan 2004. Vilket givetvis har att göra med att de här båda tävlingarna är insprängda mellan den kortlivade grässäsongen och höstens hardcourtsäsong.

Eftersom Gstaad var den första ATP-turneringen Federer någonsin spelade, för 15 år sedan (fick wildcard 1998), så har spekulationerna om att han kanske ska meddela sin pensionering givetvis dragit i gång.

Federer åkte tillsammans med Rafael Nadal och Jo-Wilfried Tsonga ut ur årets Wimbledon med buller och bång redan under första veckan. Federer tappade förkrossande 1,955 poäng på sin chockförlust mot 116-rankade Sergej Stakvhovskij.

Som direkt följd av det är schweizaren nu blott världsfemma – och utanför topp 4 för första gången på tio år. I slutet av juli går han miste om sina 450 poäng från OS-finalen förra året, som han av fullt naturliga skäl alltså inte kan försvara. Han har dessutom 1,000 poäng att försvara i Cincinnati inför US Open i slutet av augusti.

Kan det därför finnas någon annan förklaring till hans medverkan i 500-turneringen German Tennis Championships i Hamburg nästa vecka och 250-turneringen Gstaad Open veckan efter?

Nej, jag tror inte det.

Att jaga självförtroende inför höstens hardcourtsäsong på grus – världsfemmans tveklöst sämsta underlag – känns väldigt märkligt. Att meddela sin pensionering i Gstaad bara veckor efter att återigen ha bedyrat att han siktar mot OS i Rio de Janeiro 2016 är visserligen inte helt omöjligt, men känns inte sannolikt.

Federer ligger i skrivande stund över 1,000 poäng bakom världsfyran Nadal (som inte har några poäng alls att försvara resten av året) och nästan 1,500 poäng bakom trean David Ferrer. Eftersom Ferrers poäng i OS är non-countable (åkte ut redan i åttondelsfinalen och har bättre resultat i 250- och 500-turneringar som räknas in i hans poängtotal) hade glappet till spanjoren blivit nästan 2,000 poäng inför US Open, förutsatt att de gör snarlika resultat i turneringarna inför årets sista Grand Slam.

Det här är så klart bekymmersamt för Federer, som väldigt gärna vill bli semifinalseedad på Flushing Meadows. Vinner han Gstaad och Hamburg, och gör bra ifrån sig i Cincinnati och Montréal (stod över förra året), så har han åtminstone en teoretisk chans att gå om Nadal eller Ferrer inför US Open.

Det är verkligen ingen lätt uppgift eftersom Nadal som sagt inte har några poäng alls att försvara och Ferrer blott 10 poäng i Cincinnati (stod över Toronto), men det är teoretiskt möjligt.

Och när vi nu fått det överstökat kan vi raskt gå vidare till de goda nyheterna.

För visst finns det positiva aspekter av hans beslut att spela i Hamburg och Gstaad.

Det måste ju rimligtvis ta kål på ryktena om hans skadade rygg.

De har florerat sedan Indian Wells, då han själv faktiskt gick ut officiellt med att han var skadad (men tonade ner det ordentligt efter förlusten mot Nadal i åttondelsfinalen), och tog fart igen under grussäsongen.

Det främsta argumentet för detta har varit hans serve. ”Han servar inte lika hårt”, heter det. ”Han har inte samma tyngd i förstaserven”, och så vidare.

Det är i sådana lägen det lönar sig att vara statistiknörd. Då kan man nämligen kontrollera och analysera dylika påståenden. Vilket ibland är direkt nödvändigt, eftersom det som bekant är ganska lätt att lura ögonen.

Jag har gått igenom en mängd tillgänglig data för att syna det här påståendet. Tittat på Federers genomsnittliga hastighet i förstaserve, andraserve och totalt, samt hårdast noterade serve, i Wimbledon 2012/2013 (plus finalen mot Andy Roddick 2009), Franska öppna 2013 och US Open 2011. Dessutom tittat närmare på inte mindre än 15 enskilda matcher.

De enda matcherna som verkligen sticker ut är Wimbledon-finalen 2009 mot Roddick, där Federer smaskade in en förstaserve i 217 km/h, i Wimbledon-semifinalen mot Novak Djokovic 2011 då hans genomsnittliga hastighet i förstaserve var 191 km/h och i första omgången i Wimbledon 2013 mot Victor Hanescu där hans förstaserve låg på svaga 170 km/h.

(Observera att det i vissa Wimbledon-matcher diffar i totalen. Detta beror på att siffrorna presenterats i mph utan decimaler. Jag har valt att omvandla alla siffror rakt av, även den totala. Som exempel är totalen egentligen 158 km/h om förstaserve är 170 och andraserve 146, men eftersom jag omvandlat den siffra som står angiven i källan – i exemplet ovan 102 mph – blir det i stället 164 km/h. Anledningen till att jag gjort på det här viset är att det är omöjligt att avgöra vilken eller vilka siffra/or det är som saknar decimal – förstaserve, andraserve eller total – och därmed gör totalen felaktig.)

Vi börjar med årets Wimbledon:

Federer vs Hanescu 2013, 1R:
1a serve: 170 km/h
2a serve: 146 km/h
Totalt: 164 km/h
Hårdaste: 201 km/h

Federer vs Stakhovskij 2013, 2R:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 180 km/h
Hårdaste: 204 km/h

… och Wimbledon 2012:

Federer vs Ramos, 1R:
1a serve: 183 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 175 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Fognini, 2R:
1a serve: 188 km/h
2a serve: 160 km/h
Totalt: 180 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Benneteau, 3R:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 156 km/h
Totalt: 175 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Malisse, 3R:
1a serve: 177 km/h
2a serve: 154 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 196 km/h

Federer vs Juzjnyj, kvartsfinal:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 177 km/h
Hårdaste: 201 km/h

Federer vs Djokovic, semifinal:
1a serve: 191 km/h
2a serve: 165 km/h
Totalt: 181 km/h
Hårdaste: 206 km/h

Federer vs Murray, final:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 178 km/h
Hårdaste: 209 km/h

… och fortsätter med Franska öppna 2013:

Federer vs Carreno-Busta, 1R
1a serve: 182 km/h
2a serve: 148 km/h
Totalt: 165 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Devvarman, 2R
1a serve: 180 km/h
2a serve: 152 km/h
Totalt: 166 km/h
Hårdaste: 199 km/h

Federer vs Benneteau, 3R
1a serve: 182 km/h
2a serve: 157 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 199 km/h

Federer vs Simon, 4R
1a serve: 188 km/h
2a serve: 153 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 206 km/h

Federer vs Tsonga, kvartsfinal
1a serve: 184 km/h
2a serve: 150 km/h
Totalt: 167 km/
Hårdaste: 205 km/h

… och avrundar med Wimbledon-finalen 2009:

Federer vs Roddick, final
1a serve: 189 km/h
2a serve: 157 km/h
Totalt: 173 km/h
Hårdaste: 217 km/h

Vi kan dessutom addera US Open 2011 till ekvationen. Där har jag nöjt mig med ett genomsnitt för hela turneringen och inte studerat enskilda matcher i detalj:

1a serve: 185 km/h
2a serve: 151 km/h
Totalt: 168 km/h
Hårdaste: 212 km/h

Granskar man dessa siffror är resultatet tydligt: Federers genomsnittliga servehastighet är ungefär likadan nu som för två år sedan. Den enda match som sticker ut negativt är förstarundan mot Victor Hanescu i årets Wimbledon, där hastigheten i förstaserve låg på blygsamma 170 km/h – och totalt på 164 km/h.

Den matchen vann Federer för övrigt i raka set. Tappade blott fem game (6-3, 6-2, 6-0).

Men även siffrorna mot Xavier Malisse i förra årets Wimbledon är blygsamma: 177 km/h i förstaserve och 170 km/h totalt. I den matchen noterade han dessutom den svagaste av sina hårdaste servar: 196 km/h. En av blott tre matcher i denna jämförelse som hans hårdaste serve inte nått upp till 200 km/h (andra- och tredjerundan mot Devvarman respektive Benneteau i årets Franska öppna utgör övriga två).

Mot Gilles Simon i åttondelsfinalen hade han en genomsnittlig hastighet i förstaserve på 188 km/h. I kvartsfinalen mot Tsonga låg den på 184 km/h. I de två matcherna klockade han servar på 205 km/h eller snabbare. Detta alltså med ett par matcher i kroppen.

Jag vet inte vad ni säger, men för mig är det ett väldigt tydligt tecken på att eventuella ryggproblem inte hämmar just serven om man slår hårdare ju längre in i turneringen man kommer. Det faller på sin egen orimlighet. Likaså att spela fyra turneringar på fem veckor inför US Open (Hamburg och Gstaad på grus, Montréal och Cincinnati på hardcourt).

Den genomsnittliga hastigheten i förstaserve mot Stakhovskij låg på 186 km/h. Andraserven på 159 km/h. Hårdaste serven 204 km/h. Det är snudd på identiska siffror i jämförelse med finalen mot Andy Murray 2012, som ju till större delen spelades under tak. Den matchen vann som bekant Federer.

Det här är så klart inget bevis för att Federer faktiskt inte har problem med ryggen. Det är mycket möjligt att han har det. Den där ryggen har spökat för honom genom i stort sett hela karriären, även om schweizaren själv aldrig gjort någon stor sak av det.

Det är däremot ett bevis för att de eventuella ryggbesvären inte påverkar hans servande. Jag menar, jämför vi Franska öppna 2013 med US Open 2011 så skiljer det blott 2 km/h (185 km/h i snitt i US Open 2011, 183 km/h i Franska öppna 2013).

Och den lilla skillnaden är inte ett dugg konstig. Federer är trots allt snart 32 år gammal. Det vore väldigt konstigt om han servade lika hårt nu som typ 2007-2010 (då han oftare slog servar mellan 210 och 220 km/h).

Dessutom har Federers serve aldrig handlat om råstyrka. Att han genom åren varit så framgångsrik just i egna servegame har att göra med hans variation och att han har en väldigt svårläst serverörelse och oförutsägbart servemönster.

Själv tror jag att Federers eventuella ryggproblem är högst begränsade och inte stör honom nämnvärt. Anledningen till att han gjort så slätstrukna figurer så här långt i år tror jag uteslutande beror på hans schemaläggning.

Inte själva schemat i sig, utan att han tar mycket ledigt. Det krävdes som ni vet enormt mycket för att han skulle nå upp till den höga nivå han spelade på förra året. I hans ålder tror jag att det är en nödvändighet att pressa så extremt hårt för att hänga med i toppen.

Vad gäller just serven är det snarare hans ojämnhet som blivit ett problem de senaste åren. Tittar vi på de senaste sju Grand Slam-turneringarna – från Australiska öppna 2012 till Wimbledon 2013 – slår han visserligen in 64,5 procent förstaservar, vilket är nästan exakt vad hans karriärsnitt ligger på.

Men granskar man varje enskild turnering blir den här ojämnheten framträdande:

Australiska öppna 2012: 60,4 procent.
Franska öppna 2012: 58,5 procent.
Wimbledon 2012: 66 procent.
US Open 2012: 67 procent.
Australiska öppna 2013: 64,5 procent.
Franska öppna 2013: 65,2 procent.
Wimbledon 2013: 70,5 procent.

Siffrorna anger alltså hur många förstaservar Federer slår in i genomsnitt per match i respektive turnering. Han vinner fortfarande närmare 90 procent av sina servegame (88 procent i år), men om självklart blir han sårbar om antalet förstaservar varierar från match till match – särskilt om dipparna råkar komma mot toppspelare.

De tävlings- och träningstimmar han nu tillryggalägger tycks inte vara tillräckligt för att han ska kunna hålla en spelmässigt jämn nivå (och då syftar jag inte på serven). Han har sett ganska långsam ut på banan och haft svårt att hitta bollträffen i år, i alla fall mot tuffare motstånd. Mot dussinspelare kan en spelare som Federer ligga och puttra på en lägre nivå och ändå se fullständigt överlägsen ut, men det funkar inte mot topp 10-spelare (eller råtaggade underdogs, bevisligen).

Det är i alla fall där jag hittar svaret på hans tillkortakommanden: engagemanget. Han måste helt enkelt lägga ner ofantligt mycket mer tid på sin tennis för att kunna konkurrera med den absoluta toppen. Det tycker jag att vi sett prov på väldigt många gånger i år redan. Och någon rimligare förklaring till att han tappat så oerhört mycket konkurrenskraft på bara några månader (från Australiska öppna) kan inte jag se.

Tycker för övrigt att hans beslut att spela i Hamburg och Gstaad är ytterligare ett litet bevis för det. Han vill framför allt samla poäng, men också till viss del spela tävlingsmatcher.

Varför skulle han annars välja att ställa in en månadslång semester (ja, ni hör ju – han ställer in en av alla de där efterlängtade semestrarna) mellan Wimbledon och Canada Open?

Turerna kring Roger Federers medverkan i Swiss Indoors i hemstaden Basel i höst har varit en följetong under säsongsinledningen – och än har parterna inte funnit en lösning.

Federer har spelat turneringen inte mindre än 13 gånger under sin karriär (och bärgat fem titlar), men hans kontrakt gick som bekant ut efter 2012 års upplaga av tävlingen.

Medan Federer hävdar att han gärna spelar utan kontrakt så menar arrangörerna bakom Swiss Indoors att världstvåan ännu inte är klar för turneringen.

– Det hela är väldigt enkelt: Vi gav honom ett erbjudande, som han tackade nej till. Vi har sedan gett honom ett andra bud, som han ännu inte svarat på. Normalt betalat vi inte sjusiffriga belopp [i startpengar], säger turneringsdirektören Roger Brennwald till schweiziska Tages Anzeiger.

Brennwald beskriver relationen mellan personerna bakom turneringen och Federer som frostig. Han menar att fixstjärnan hela tiden hänvisat till sin agent Tony Godsick och inte själv velat diskutera direkt med Brennwald.

– Jag har aldrig sett något liknande. Jag kan kontakta Djokovic och Murray när jag vill. Jag har pratat personligen med Nadal. Men med Federer är det omöjligt, säger han till tidningen.

I väntan på svar från Federer har man nyligen i stället valt att kontraktera Rafael Nadal till årets upplaga av tävlingen.

Vilket i sig är väldigt goda nyheter, förstås, eftersom det ger oss åtminstone ett hum om Nadals planer för höstens hardcourt-säsong.

Men visst vore det på sin plats med ett slutgiltigt svar från Federer. Helst då ett positivt sådant. De båda rivalerna har inte funnits i startfältet tillsammans i Basel sedan 2003, då Nadal förlorade i första omgången mot landsmannen Feliciano Lopez.

Sist Nadal medverkade i turneringen var året därpå, 2004, då han återigen förlorade i första omgången (den gången mot Rainer Schüttler). På den tiden spelades turneringen på carpet.

Federer har vunnit titeln fem gånger (2006-2008, 2010-2011) och förlorat fyra finaler (2000-2001, 2009, 2012).

Förutom Nadal – och eventuellt Federer – är även regerande mästaren Juan Martín del Potro klar för årets upplaga av Swiss Indoors.

http://www.youtube.com/watch?v=fBI6N2TEjzk

Det dröjde sju månader efter chockförlusten i Wimbledon förra året innan vi fick se honom på en tennisbana igen.

Och då, i Vina del Mar i februari, såg det svajigt ut. Bollträffen fanns där redan från start, men fotarbetet var trögt och reflexerna inte på topp. Finalförlusten mot doldisen Horacio Zeballos fick inte direkt orosmolnen att skingra sig.

Men sedan dess har formkurvan pekat stadigt uppåt. Efter Vina del Mar bärgade spanjoren tre raka titlar i Sao Paolo (finalseger över David Nalbandian), Acapulco (David Ferrer) och Indian Wells (Juan Martín del Potro).

I Monte Carlo blev det ny final, denna gång förlust mot rivalen Novak Djokovic – och på hemmaplan i Barcelona var det snart dags för årets sjätte raka final. Hans bästa säsongsöppning sedan 2011 (sju raka finaler från Indian Wells till Franska öppna).

I finalen var de flesta spelmässiga frågetecken uträtade. Sjufaldige mästaren hamnade visserligen omgående i ett tufft 0-3-underläge med dubbla break emot sig, men det berodde uteslutande på att finalmotståndaren Nicolás Almagro tog honom på sängen med en hejdundrande aggressiv och pricksäker offensiv.

Almagro praktiskt taget gav tillbaka ett av breaken och plötsligt hade Nadal vänt till 4-3. I takt med att regnet föll tappade också Almagro både udden i sin offensiv och initiativet i matchen. Nadal brukar annars vara den som missgynnas mest av regn när det spelas på grus, eftersom den höga studs hans extrema överskruv genererar dämpas, men det gäller framför allt mot snabba och uthålliga spelare som Novak Djokovic.

Almagro är varken den snabbaste eller mest rörliga spelaren på touren, vilket blev plågsamt uppenbart när vädrets makter bestämde sig för att lägga näsan i blöt. Nadal försvarade sig galant och hade hela tiden ett svar på Almagros blytunga grundslag, som ofta borrade sig djupt ner mot baslinjen.

När Nadal sedan bröt Almagro på nytt vid ställning 5-4 och på så vis bärgade setet förlorade världstolvan gnistan fullständigt. I andra set tappade han en 40-15-ledning i egen serve, blev bruten och hamnade snart i ett till synes ointagligt 1-4-underläge.

Nadal stängde sedan matchen med en smash i egen serve vid ställning 5-3 och lyfte sedermera sin åttonde buckla i Barcelona. Världsfemman tappade bara fyra poäng i egen serve i andra set. Almagro, som inför finalen vunnit 37 av sina totalt 39 servegame, blev bruten inte mindre än fyra gånger under matchens gång.

Ett ordentligt styrkebesked från Nadal, med andra ord – och nu kan vi äntligen utan tvekan konstatera att ”den riktiga” Nadal är tillbaka.

De eventuella tvivel som kan ha dröjt sig kvar efter Indian Wells, och som kan ha fått nytt bränsle efter den tunga förlusten i Monte Carlo, måste nu rimligtvis avskrivas. Fyra titlar och sex raka finaler är helt enkelt en omöjlighet om man inte är skadefri, till och med för en spelare som Rafael Nadal.

Det känns som att diskussionerna om de smärtande knäna dog i och med hans imponerande insats i Acapulco, och sedan dess är det egentligen bara detaljer i hans spel som varit på agendan. Sådant får ändå betraktas som en fråga om dagsform. Visst, han hade kanske ont i ryggen under Monte Carlo och kunde därför inte gå för fullt i serven, men det är sådant som händer alla spelare under en säsong.

Det vi sett under slutet av vintern och början av våren kan inte ge upphov till någon annan slutsats än följande: Rafael Nadal är tillbaka till 100 procent. Inte 70 procent, inte 90 procent. 100 procent.

Den stora diskussionen nu lär säkerligen i stället bli: hur länge?

Efter dagens final har han 26-2 i matchfacit – efter knappt två månaders spel. Under maj spelas två Masters-turneringar back-to-back (Madrid och Rom) och i månadsskiftet maj/juni är det dags för Franska öppna.

Men vad händer därefter? Att han spelar Wimbledon och dessförinnan möjligen Halle eller Queen’s Club känns som en självklarhet, men hur höstens schema ser ut för spanjoren är höljt i dunkel. Kommer han att stå över fler Masters (skippade som bekant Miami i mars), och i så fall hur många? Och vilka?

Med andra ord: Kommer han att satsa på att fullfölja en hel säsong eller lägga allt krut på US Open? Kommer han att vara en kraft att räkna med under hardcourt-säsongen eller bränner han allt sitt krut på grus och gräs (som förra året, då hans tuffa spelschema ledde till långvarig skada)?

Det är sådana funderingar vi kan roa oss med under våren.

Men för närvarande kan vi glädja oss åt att det är en fullt återställd Rafael Nadal som återigen tar upp kampen mot Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=y1gmaoj0TA8

I Bukarest blev även Guillermo Garcia-Lopez en munsbit för Lukas Rosol, som tog karriärens första ATP-titel med solklara matchsiffrorna 6-3, 6-2.

Rosol fortsatte med sitt offensiva framgångsrecept och gav 87-rankade spanjoren minimalt med andrum. Tjecken var lika stabil i egen serve som han varit under hela veckan, var oerhört aggressiv i sitt returnerande och satte Garcia-Lopez under konstant press från matchstart till matchboll.

Rosol förvaltade fyra av sina nio breakbollar (och räddade den enda han hade emot sig) och stängde matchen efter drygt en timmes spel.

Segern kommer troligtvis innebära att Rosol slår sig in på topp 40 för första gången i karriären. Landar någonstans runt plats 30-35. Riktigt kul att se honom leverera under en hel turnering och inte bara i enstaka matcher. Får se hur länge formen håller i sig. Inte ovanligt med bakslag veckorna efter en sådan här triumf, men med så pass hög rankning kommer han att få fördelar som han borde kunna dra nytta av.

* * *

I Stuttgart vann Maria Sjarapova sin 16:e raka match på grus och andra raka titel i turneringen, efter övertygande 6-4, 6-3 mot Li Na i finalen.

Li Na som inför finalen inte tappat set i turneringen – och Sjarapova som pressats till tre raka tresetsmatcher.

Sjarapova börjar verkligen utvecklas till en modern grusdrottning på WTA-touren. Egentligen bara Serena Williams som kan hota världstvåan när hon är i så bra form. Vilket i och för sig också säger en hel del om Williams extrema dominans med tanke på att grus inte direkt är hennes bästa underlag.

Han slog Andy Murray i kvartsfinalen och pressade David Ferrer till två tiebreaks i semifinalen förra året.

Men mot Rafael Nadal i årets upplaga av Barcelona Open var Milos Raonic minst ett nummer för liten.

Framtidslöftet öppnade visserligen starkt, höll sitt servegame enkelt och bröt sedan Nadal blankt direkt. 2-0 och 8-2 efter matchens tio första spelade poäng.

Men det visade sig bara vara en lite trög start från sjufaldige mästaren. Raonic lyckades inte fullborda sitt break och hamnade sedan själv i underläge med ett break efter ett svagt servegame vid ställning 4-3 till Nadal.

Efter att spanjoren bärgat första set i egen serve rann det iväg fullständigt. Nadal ångade på som vanligt medan Raonic ramlade ihop som ett korthus.

Eller så här: Det handlade egentligen inte så mycket om att Raonic var dålig, utan snarare att Nadal var helt orubblig.

Det blev hur som helst utklassningssiffror till slut: 6-4, 6-0.

Det intressanta med detta resultat är att det på förhand faktiskt kändes som att Raonic skulle kunna störa Nadal. Anledningen till att det inte blev så mer än på papperet är enkel: Raonic fick minimal utdelning i egen serve.

Delvis beroende på det regntunga underlaget (hela matchdagen sköts upp drygt sex timmar på grund av regn) som tog udden av den höga studs och fart som Raonic genererar med sin serve, men också för att Nadal returnerade bättre än under någon annan match den här veckan.

Faktum är att just returtagandet varit en av Nadals stora svagheter i Barcelona (serven har sett bättre ut än i Monte Carlo), men mot Raonic funkade den delen av spelet snudd på perfekt. Han fick både längd och fart på sina returer, vilket pressade tillbaka 22-åringen.

Dessutom gjorde han dessutom medvetet korta blockar, som tvingade fram Raonic på nät – varpå Nadal kunde bärga poängen med en patenterad passering. Och vid sidan av detta spelade han också betydligt mer offensivt överlag än i Monte Carlo. Klev fram, satsade mer på winners, smög upp på nät och spelade volley i egen serve, försökte döda duellerna snabbt och returnerade ofta väldigt aggressivt.

Raonic returnerade stundtals riktigt bra han också, men det störde honom ordentligt att inte få så hög utdelning i egen serve som han är van vid. Dessutom orkade han inte hålla emot i de längre duellerna.

13-rankade kanadensaren har helt enkelt fortfarande för stora brister i sitt spel för att på allvar kunna hota de största kolosserna. Det hänger för mycket på hans serve, och när hela ens spel bygger på en enda beståndsdel blir själva fundamentet instabilt, som ni förstår.

Han har visserligen bättre fysik än mammutkusinen John Isner, men inte i närheten av tillräckligt bra för att hota de defensivt skickliga toppspelarna.

Nåväl.

I sin åttonde Barcelona-final i karriären (sju titlar hittills) möter Nadal landsmannen Nicolás Almagro, som körde över Philipp Kohlschreiber i sin semifinal: 6-2, 6-1.

Vilket innebär att vi bjuds på den tredje raka (och totalt elfte) helspanska finalen i Barcelona och den blott andra på sex år utan David Ferrer på ena sidan nätet.

* * *

Lukas Rosol fortsätter sin framfart i Bukarest. Han har visserligen sett grymt stark ut under veckan och jag tippade som bekant på förhand att han skulle vinna, men riktigt så här lätt trodde jag inte att han skulle få i semifinalen.

Eller vad sägs om 6-2, 6-3 mot trefaldiga mästaren Gilles Simon?

Rosol var verkligen den klart bättre spelaren genom hela matchen. Precis som mot Viktor Troicki i kvartsfinalen matade han blytunga grundslag och drev hela matchen framåt.

Ett så offensivt och snudd på huvudlöst aggressivt spel renderar så klart en hel del missar, men när taktiken utförs med sådan dödlig precision spelar inte det överdrivet stor roll – så länge fler poäng bärgas än förloras. I dag blev det totalt 70 poäng, mot Simons 51. Nästan 20 poäng mer alltså. Det, mina vänner, är ren och skär utklassning (Nadal hade 59-40 mot Raonic).

Simon bjuder å sin sida sällan på egna misstag men blev så pass tillbakapressad att han faktiskt missade en hel del för honom enkla kontringar och transportslag.

Rosol var nära att krampa några gånger med ett break upp i andra set, men höll serve två gånger efter underläge 15-40.

När han skulle serva för matchen vid ställning 5-3 gjorde sig nervositeten påmind. Han räddade först två breakbollar men fann sig sedan gång på gång tappa till ny breakboll mot sig vid 40-40. Tappade räkningen men tror att det blev fem räddade breakbollar innan han slutligen stängde matchen.

Rosol är därmed klar för sin första ATP-final i karriären – knappt ett år efter den stora skrällen i Wimbledon, då han slog ut Rafael Nadal redan i andra omgången.

Rosol har sedan den där skrällen klättrat stadigt på rankningen, från plats 100 till 48 (som bäst 46 i början av april, bästa placeringen i karriären).

Riktigt kul att han återigen visar prov på den höga maxkapacitet han besitter. Matchen mot Nadal kändes verkligen som en once in a lifetime, som att han spelade under någon sorts trans och skulle få oerhört svårt att hitta det spelet igen.

Det har han förvisso också haft, men i Bukarest har 27-åringen enligt min mening för första gången visat att han kan spela så över tid och inte bara i enstaka matcher. Han har visserligen stora luckor i sitt försvarsspel och är väldigt sårbar framför allt i sidled, men offensiven är av världsklass när allt klaffar.

Blir oerhört intressant att se vad han kan åstadkomma i finalen mot Guillermo Garcia-Lopez, som slog Florian Mayer i en tresetare: 6-4, 4-6, 6-3. Som jag förutspådde blev det en öppen match med Garcia-Lopez som segrare.

* * *

I Stuttgart pressades Maria Sjarapova för tredje matchen i rad till tre set – och för tredje gången i rad kämpade hon hem segern: 6-3, 2-6, 7-5 mot Angelique Kerber.

Världssexan har börjat hitta formen igen och lyckades i sina bästa stunder flytta runt på Sjarapova, vilket hon gjorde med snävt vinklade slag och variation.

Sjarapovas defensiva brister märks så oerhört tydligt så fort hon backar tillbaka och inte spelar så aggressivt som hon så att säga ska eller bör göra. Det var just därför hon förlorade andra set, för att hon slappnade av och slutade kliva på. Bjöd helt enkelt in Kerber i matchen.

I tredje set visade hon prov på mental styrka när hon först vände 0-2-underläge och sedan tappade 5-3 till 5-5. Där hade nog många vikt ner sig, men Sjarapova höll huvudet kallt och vann matchens två sista game blankt.

44 oprovocerade misstag är kanske inte så smickrande för världstvåan, men så slog hon också 42 winners (att jämföra med Kerbers 23-25).

Segern var Sjarapovas 15:e raka på grus och 21:a på 22 matcher (hennes senaste förlust på underlaget kom mot Serena Williams i Madrid förra året). Finalen blir dessutom hennes 49:e på WTA-touren (28-20 i finalfacit).

I finalen möter hon världfemman Li Na, som körde över 104-rankade sensationen Bethanie Mattek-Sands (som under veckan besegrat världssjuan Sara Errani och 47-rankade Sabine Lisicki): 6-4, 6-3.

De båda toppseedade spelarna till final, alltså. Kan bli en riktigt intressant match. Sjarapova leder med 8-5 i inbördes möten (2-1 på grus), men i Australiska öppna blev det totalkross för kinesiskan: 6-2, 6-2.

Li Na har dessutom inte tappat set än, medan Sjarapova alltså pressats till avgörande set i alla sina tre matcher.

Mer om samtliga finaler i morgon!

Vi börjar i Barcelona, där spelet avbröts i går på grund av regn.

Matchen mellan Philipp Kohlschreiber och Martin Klizan avslutades i dag på förmiddagen, med tysken som knapp vinnare: 1-6, 7-6(2), 7-6(5). Kohlschreiber tog sig sedan till semifinal via walkover från Thomaz Bellucci, som slog Dimitrij Tursunov i går (4-6, 6-1, 6-3).

Benoit Paire krånglade sedan till sig ett set mot Rafael Nadal men spelade sedan av resten av matchen på ett provocerande lojt men för honom inte ett dugg ovanligt sätt: 7-6(2), 6-2.

Nadal hade sedan inga som helst planer på att stanna på banan längre än nödvändigt och tappade bara tre game i sin andra match för dagen, mot Albert Ramos (som slog Kei Nishikori: 6-4, 7-6). Nadal fullkomligt detroniserade landsmannen Ramos med 6-3, 6-0.

I kvartsfinalen möter han Milos Raonic, som inledde sin matchdag med att besegra Ernests Gulbis i raka set (6-2, 7-6) och fortsatte sedan med att nöta ner Tommy Robredo (som skrällde mot Tomás Berdych: 3-6, 7-6, 6-3) i en tresetsrysare: 6-7(5), 6-3, 7-6(2).

Den enda som slapp spela dubbla matcher (bortsett från Kohlschreiber) var Nicolás Almagro, som slog Juan Mónaco förhållandevis enkelt: 6-3, 7-5.

Och då var vi alltså framme vid morgondagens semifinaler. Låt oss ta en titt:

* * *

√ RAFAEL NADAL (5) – MILOS RAONIC (13)

Raonic lyckas alltså försvara sin semifinalplats från förra året, vilket är mycket glädjande. Kanadensaren har svajat till och från under säsongsinledningen men nu äntligen börjat hitta både form och stabilitet.

Förra året blev det förlust i två tiebreaks mot David Ferrer för Raonic. I år är motståndet ännu tuffare. Nadal har nämligen svarat för en makalös comeback och tagit tre titlar på fem finaler sedan februari (segrar i Sao Paolo, Acapulco och Indian Wells, förluster i Vina del Mar och Monte Carlo).

Med tanke på detta är det så klart inte jättemycket som talar för Raonic.

Men det finns vissa saker:

• Nadal har historiskt haft vissa problem med mammutservare och pressades till fem set i förstarundan mot John Isner i Franska öppna 2011. Raonic har visserligen inte tagit set mot Nadal på två inbördes möten, men den senaste matchen var å andra sidan i Tokyo 2011.

• Nadal hade stora bekymmer med sin serve i Monte Carlo, vilket hämmade honom rejält. Av det jag sett hittills är den fortfarande inte hundra, och då har till och med en normalt svag returtagare som Raonic chansen att sätta press.

• Att mata snäva servar mot Nadals backhand och sedan avsluta med rak forehand vid servar i deuce court (så kallad ”serve +1”-taktik) är en gammal strategi som fortfarande ger hög utdelning när den utförs på rätt sätt – vilket inte minst Novak Djokovic bevisade så sent som i Monte Carlo-finalen. Raonic är en avsevärt bättre servare än serben, och har han bara gjort sin hemläxa borde han kunna vinna många gratispoäng med den här taktiken.

• Även i spelet har Nadal en svaghet i sin backhand, och om Raonic avfyrar sina forehandmissiler crosscourt och försöker attackera med rak backhand kan han neutralisera Nadals giftiga inside out-forehand. Visserligen lättare sagt än gjort, särskilt när man har en så pass opålitlig backhand som Raonic, men det är inte omöjligt.

På det hela taget känns 10,00 gånger pengarna på seger för Raonic som ett rättvist odds. Om Raonic har en riktigt bra dag och Nadal en dålig så finns det luckor för 22-åringen att exploatera, men för att mäkta med en skräll krävs att han utför varenda liten detalj perfekt.

Känns inte som att Nadal är särskilt sugen på att plattas till av ett framtidslöfte i en turnering han vunnit sju gånger och i vilken han har 38-1 i matchfacit (hittills enda förlusten kom mot Alex Corretja 2003). Han har dessutom vunnit 42 raka set sedan finalen mot David Ferrer 2008 (som slutade 6-1, 4-6, 6-1). På nio år har han förlorat blott fyra set (78-4 i setfacit). Ganska överlägset, om man säger så.

– – – – – – – – – – –

√ NICOLÁS ALMAGRO (12) – PHILIPP KOHLSCHREIBER (21)

Kohlschreiber är en ganska underskattad grusspelare, men det här är ändå en matchup som passar Almagro väldigt bra. Spanjoren har hittat formen igen efter det tidiga uttåget i Monte Carlo och avfärdade alltså Juan Mónaco i raka set.

Mónaco (sin svajiga form till trots) är en klart bättre grusspelare än Kohlschreiber, och inför hemmafansen borde tysken bli en munsbit för världstolvan.

Nu tror jag i och för sig att Kohlschreiber kommer att bjuda upp till kamp, precis som han brukar göra mot Almagro oavsett underlag (4-3 till spanjoren i inbördes möten, 3-1 på grus), men svårt att inte hålla Almagro som solklar favorit i den här matchen.

* * *

Bukarest har rullat på lite i skymundan, vilket inte är så konstigt med tanke på att Barcelona känns som en Grand Slam i jämförelse.

Nåväl, inte riktigt. Men nästan.

Har sett en del matcher, men ingenting har egentligen varit värt att ägna dyrbar tid åt att skriva om. Sådana matcher som bara läggs på minnet och får fungera som någon sorts framtida referensmaterial.

Därmed inte sagt att det har varit dåliga matcher. Inte alls. Många har varit väldigt trevliga. (Och jag är dessutom av någon outgrundlig anledningen snudd på maniskt förtjust i de här mindre, lite dassiga ATP-turneringarna.)

Det var till exempel oerhört trivsamt att se David Goffin köra över Florian Mayer i andra set i under gårdagen. Att han sedan förlorade matchen kändes inte ett dugg överraskande. Goffin är formmässigt som en levande jojo, inte bara i största allmänhet utan även under pågående match.

När han spelar på topp känns det som att precis allt han slår på ska gå in. Ja, inte bara gå in utan även bokföras som winners. Han har ett grymt spelsinne, snabbt fotarbete och hittar vansinnigt snäva vinklar i sina slag. I det där andra setet såg han helt oslagbar ut.

När dipparna kommer, och det gör de ofta, ser han tvärtom ut som en oerfaren juniorspelare.

Men hans absolut största problem är att han lider av någon sorts perfektionism. Han kan bli rosenrasande över minsta lilla felträff och bashar sig själv mentalt så mycket att han förlorar setet/matchen. Precis som i första set mot Mayer, och delvis i tredje.

Nåväl.

Mayer vann som sagt slutligen matchen (7-6, 1-6, 6-3) och besegrade i dag Victor Hanescu: 6-3, 7-6(3). I semifinalen möter han Guillermo Garcia-Lopez, som skrällde mot formsvaga Janko Tipsarevic: 6-3, 3-6, 6-4. Dock ingen överdrivet oväntad skräll, direkt.

På nedre halvan slog titelförsvararen Gilles Simon 67-rankade Daniel Brands (6-1, 7-5) och Lukas Rosol körde över Viktor Troicki: 6-3, 6-1.

Bra turnering i allmänhet och grym bra match i synnerhet från Rosol. Nu är visserligen Troicki en ganska bra matchup för tjecken eftersom han så att säga lägger det mesta i sin motståndares händer. Troicki har liksom inga farliga vapen och är en riktig tempodödare, vilket kan vara nog så frustrerande för spelare som inte tycker om att vara den som måste sätta fart på bollen.

Det har dock Rosol inga problem alls med, och när han är i så här pass bra form kan han i princip bara stå och smälla in winner efter winner. Enda gången Rosol såg minsta lilla hotad ut var när Troicki lyckades flytta runt honom i sidled, men det är inte så lätt att göra det när man helt saknar tryck i slagen.

Med detta sagt: Låt oss ta en titt på morgondagens semifinaler.

* * *

GILLES SIMON (16) – √ LUKAS ROSOL (48)

Simon är spelmässigt ungefär samma matchup för Rosol som Troicki, med den väsentliga skillnaden att Simon är en långt mycket bättre spelare än Troicki.

Det Simon saknar i ren styrka väger han upp med oerhört snabba fötter, kvicktänkthet och tennisintelligens. Det ser aldrig särskilt sofistikerat ut när Simon spelar, men det är minutiöst och ofta taktiskt fulländat.

Egenskaper som kommer väl till pass mot Rosol, som gärna är den som driver på spelet.

Det här har med andra ord potential att bli en riktigt intressant match, eftersom det är två väldigt olika sorters spelare som möts: Sluggern Rosol mot bollfösaren Simon.

Att Rosol detroniserar Troicki ska inte ses som en tillräckligt stor bedrift för att hålla honom som favorit mot trefaldige mästaren Simon, men nog känns 3,00 gånger pengarna lite i högsta laget.

Om Rosol spelar som mot Troicki i dag (och Andreas Seppi dessförinnan) har han riktigt goda chanser att vinna den här matchen. Ja, med tanke på Simons usla form den senaste tiden (bara marginellt bättre i Bukarest) så tycker jag faktiskt att han är den bättre spelaren inför den här matchupen.

– – – – – – – – – – –

FLORIAN MAYER (57) – √ GUILLERMO GARCIA-LOPEZ (87)

En oerhört sval semifinal. Garcia-Lopez den bättre grusspelaren, men Mayer är väldigt lurig och egentligen mer komplett som spelare. Vann deras hittills enda möte (på grus) i Stuttgart 2010.

Känns som en ganska öppen match och är villig att satsa en slant på Garcia-Lopez, som under veckan bärgat mer imponerande segrar än Mayer.

Nu när grussäsongen har kommit i gång på allvar känns det som att analysera spelarna på samma sätt som vi för en tid sedan gjorde med turneringarna.

Helt enkelt: Grussäsongens vinnare och förlorare.

Tänker börjar med hela topp 10-segmentet, för att sedan fortsätta med särskilt utvalda spelare som antingen har en del att vinna eller en del att förlora under våren. Aktuell rankning inom parentes.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (1)

Att världens just nu bästa tennisspelare behärskar alla underlag har det inte rått någon tvekan om på väldigt länge, och i söndags vann han sin tredje grusfinal över rivalen Rafael Nadal på kungens ”hemmaplan” (som Monte Carlo ju är, trots att det är Djokovic som rent fysiskt bor där).

Hans start på den europeiska grussäsongen är därför att betrakta som strålande, och han har all anledning att se fram emot resten av våren.

Både i Madrid (kvartsfinal i fjol) och Rom (final) har han färska poäng att inkassera och på så vis befästa sin position som världsetta inför Franska öppna. Räknar kallt med att han når final i alla tre oerhört prestigefulla tävlingar.

Enda smolket i bägaren kan vara en eventuell kvarts- eller semifinal mot Nadal i Franska öppna, eftersom spanjoren med stor sannolikhet kommer att vara femteseedad. En så ”tidig” förlust innebär inte bara tappade poäng utan också ett sargat självförtroende.

Djokovic lär få fler chanser att bärga sin efterlängtade titel på Roland Garros om han misslyckas även i år, men personligen tror jag att det är enormt viktigt för honom att vinna den redan nu. Gör han inte det så kan det påverka resten av hans säsong negativt – på samma sätt som (bland annat) fjolårets finalförlust påverkade hans prestationer under sommaren.

PROGNOS: Når final i både Madrid och Rom, där enda riktigt stora hotet är Rafael Nadal. Så även i Franska öppna, där ett möte mellan rivalerna kan komma tidigare. Tror på minst en titel för superserben (exklusive Monte Carlo).

* * *

ROGER FEDERER (2)

Har inte spelat en match på touren sedan kvartsfinalförlusten mot Nadal i Indian Wells eftersom han inför säsongen strök Miami ur sitt schema – vilket resulterat i en två månader lång semester.

Först i Madrid får vi se racketkonstnären igen, där han går in som titelförsvarare. Tror dock inte att han upprepar sin bedrift från förra året, då han slog Tomás Berdych i finalen. Madrid är visserligen något snabbare än övriga Masters-turneringar på grus, men inte lika mycket som förra året (då det blåa smurfgruset fick turneringen att likna hardcourt-tennis på andra sätt än bara rent estestiskt).

I Rom var han i semifinal förra året. Betydligt större chans att han försvarar de poängen än i Madrid, men på det hela taget blir grussäsongen 2013 en förlustaffär för Federer – dock inte så pass mycket att han trillar ur toppkvartetten. Hade i och för sig inte spelat överdrivet stor roll om han gjort det eftersom Wimbledon använder sig av ett unikt och egenkomponerat seedningssystem. Viktigare för Federer att få bra seedning där än att samla poäng på grus.

PROGNOS: Blir inga titlar för Federer under grussäsongen, såvida inte både Djokovic och Nadal tvingas stå över någon turnering på grund av skada. Semifinaler i Madrid och Rom ska han dock mäkta med. Semifinal i Franska öppna känns inte helt givet, men ser inte heller någon självklar utmanare. På det hela taget innebär det ändå tappade poäng på världsrankningen, vilket kan bli kostsamt under hösten.

* * *

ANDY MURRAY (3)

Trots att han har alla verktyg i lådan för att lyckas på grus så gör han väldigt sällan det. Av totalt 26 titlar i karriären har inte en enda bärgats på grus. Faktum är att Murray aldrig någonsin ens har nått en final på underlaget.

Vilket också är den största anledningen till att han ännu inte varit i närheten av att utmana aktuell världsetta (just nu Djokovic, som bekant). Han samlar helt enkelt på sig alldeles för få poäng under den så viktiga europeiska grussäsongen.

I Monte Carlo blev det respass i åttondelsfinal. Barcelona Open, som pågår i skrivande stund, valde han att stå över (vilket innebär att han tappar 90 poäng). Madrid valde han att stå över förra året, så där har han en hel del färska poäng att spela om.

Det är nog den turneringen som Murray får lägga sitt krut på, förutom Franska öppna. I Rom lär han försvara sina poäng (åttondelsfinal förra året), men tveksamt om han spelar in några nya.

Enligt uppgift stannade Murray kvar i Monte Carlo efter förlusten och hårdtränade flera timmar om dagen med sitt team. Det bådar så klart gott, men skotten måste göra stora förändringar i sitt spel för att anpassa det till underlaget. I dagsläget är han långt ifrån att utmana om titlarna.

Och Franska öppna? Well, där har han ”bara” en kvartsfinal att försvara, men det finns en hel drös kompetenta grusspelare på touren som kan sätta käppar i hjulet för honom på Roland Garros. Förra året var det David Ferrer, men det kan lika gärna vara en lägre rankad spelare som stoppar honom i år.

PROGNOS: Plockar större delen av sina poäng Madrid. I Rom kan han mycket väl ta sig till kvarts- eller semifinal beroende på hur lotten faller, men han är knappast en utmanare till någon av de två titlarna. Om all den hårda träningen faller väl ut (och lottningen är lyckosam) kan han på sin höjd upprepa sin bedrift från 2011 och ta sig till semifinal i Franska öppna, men det känns i dagsläget ytterst oklart om han ens försvarar sin kvartsfinalplats från 2012.

* * *

DAVID FERRER (4)

Hade i vanlig ordning varit en av grussäsongens stora vinnare. Det är på våren och sommaren som Ferrer gör sig själv allra störst rättvisa, och på gruset brukar Big Four temporärt utökas till en Big Five.

Nu verkar det dock som att evighetsmaskinen plågas av skada och åkte i dag på en riktig stjärnsmäll när han förlorade mot Dimitrij Tursunov redan i öppningsmatchen på hemmaplan i Barcelona. Frågan nu är om han kommer kunna gneta ihop tillräckligt med poäng för att hålla avståndet till Nadal inför Franska öppna (som lär krympa efter den här veckan).

Väl där har han en semifinalplats att försvara. Mycket möjligt att han gör det. Trots att han inte varit i överdrivet bra form under säsongsinledningen så har han hittills bärgat två titlar (Buenos Aires, Auckland) och två ”silver” (Acapulco, Miami). Vilket är väldigt imponerande och visar prov på både hög lägstanivå och stabilitet.

Ska han försvara sin semifinaplats förutsätter det förstås att han återhämtar sig snabbt från skadan – vilket han förhoppningsvis gör.

PROGNOS: Tappar viktiga poäng i Barcelona, men är han bara fri från skada i Madrid och Rom så ska han försvara sina poäng där. I Madrid kan han mycket väl gå till semifinal (kvart i fjol). I Franska öppna har han goda chanser att försvara sin semifinalplats, men det beror lite på hur hans lottning ser ut.

* * *

RAFAEL NADAL (5)

Att påstå något annat än att the king himself är en av grussäsongens stora vinnare vore givetvis tjänstefel.

Men.

Ja, det finns ett men den här gången.

Nadal har oerhört mycket poäng att försvara under våren: Titlar i Monte Carlo, Barcelona, Rom och Franska öppna (samt åttondelsfinal i Madrid) förra året. Han har redan tappat poäng efter Monte Carlo, och det kan bli ännu fler i framför allt Rom. I Madrid borde han rimligtvis förbättra sitt resultat från ifjol, men frågan är om det räcker för att ta tillbaka positionen som världsfyra inför Franska öppna.

Troligen inte, eftersom det i dagsläget skiljer 1,000 poäng mellan honom och landsmannen David Ferrer. Ferrer lär visserligen tappa mark gentemot Nadal efter sitt tidiga uttåg i Barcelona, men har fortfarande en ledning på över 700 poäng om Nadal försvarar sin titel.

PROGNOS: Idel finaler. Med tanke på hur enormt stark hans comeback varit hittills (tre titlar på fem finaler) håller jag det för troligt att han når final i Barcelona, Madrid och Rom – förutsatt att han inte tvingas möta rivalen Djokovic redan i kvarts- eller semifinal i någon av turneringarna. Stor risk för förlust i så fall, med tanke på Djokovics goda form och imponerande insats i Monte Carlo. Även Franska öppna kan bli en lite knepigare historia än vanligt för Nadal eftersom han i värsta fall kan seedas först som nummer fem även där. Oavsett kommer grussäsongen, när den är över, att bokföras som ännu en imponerande vår för The King of Clay – bara han håller sig hel och frisk.

* * *

TOMÁS BERDYCH (6)

En stabil men inte briljant grusspelare. Får ju inte lika hög utdelning i serven och offensiven som på snabbare banor, men med Berdychs tunga grundspel sätter man mycket press på motståndaren oavsett underlag. Rör sig dessutom väldigt bra för sin längd och har ett tillräckligt solitt försvarsspel för att röna framgångar på grus.

I Barcelona samlar han på sig en del färska poäng men har sedan en finalplats att försvara i Madrid.

Där blir det poängtapp. Kvartsfinal ska han mäkta med, men frågan är om han ens tar sig till semifinal. Finns många under honom som hotar, och spelarna i toppskiktet rår han inte på (bortsett från Murray).

PROGNOS: I Rom har han bara kvartsfinal att försvara, vilket han lär göra. I Franska öppna förra året tog han sig till åttondelsfinal, en ganska blygsam bedrift som han rimligtvis bör upprepa. På det hela taget blir dock grussäsongen 2013 +-0 för Berdych, om inte till och med en förlustaffär.

* * *

JUAN MARTÍN DEL POTRO (7)

Säsongsinledningen har varit bergochdalbana för världssjuan. Finalen i Indian Wells följdes upp med en förlust mot Tobias Kamke i öppningsmatchen i Miami. Har till och från klagat på smärtor i handleden, vilket ju som bekant spolierade hela hans säsong 2010.

Argentinaren har en del poäng att försvara under våren (semifinal i Madrid, åttondel i Rom, titel i Estoril, kvartsfinal i Franska öppna), men kommer å andra sidan ha högre seedning i årets upplaga av de tyngre turneringarna.

Till syvende och sist tror jag att del Potro kommer att bli en av grussäsongens vinnare, eftersom han sannolikt kommer att gå om Tomás Berdych på världsrankningen under våren – och på så vis ta ett kliv närmare topp 5. Berdych spelar visserligen in färska poäng i Barcelona, men har å andra sidan mycket att försvara under våren.

Tror dessutom att del Potro blir en av dem som kan dra mest nytta av en skadedrabbad David Ferrer.

PROGNOS: Plockar tillräckligt mycket poäng för att vrida positionen som världssexa ur händerna på Tomás Berdych. Försvarar troligen sin titel i Estoril men är inte en av huvudutmanarna till de tyngre bucklorna.

* * *

JO-WILFRIED TSONGA (8)

Det intressanta med Tsonga är att hans spel är anpassat för hardcourt och gräs, men funkar även bra på grus. Jag tror att det beror på att han tvingas jobba mycket mer för poängen på grus och därför rent generellt spelar enklare – och mer effektivt. Han svävar helt enkelt ut för mycket och tar för stora risker på snabbare underlag.

Hur det än är med den saken så brukar fransmannen leverera helt okej under grussäsongen. I Monte Carlo förra veckan tog han sig till semifinal, vilket blev en plusaffär (kvartsfinal i fjol).

I Madrid och Rom har han en åttondelsfinal respektive semi att försvara, vilket känns fullt överkomligt. Att han försvarar sin kvartsfinal i Franska öppna känns däremot mer osäkert. Troligt att det tar stopp redan i tredjerundan eller åttondelsfinalen, beroende på hur lottningen (och dagsformen) ser ut. Tsonga har helt enkelt inte blivit en stabil kvartsfinalist i Grand Slam-sammanhang än.

PROGNOS: Lär inte bli några titlar för fransmannen, men däremot går han plus rent poängmässigt – dock inte tillräckligt för att hota Berdych/del Potro om sjundeplatsen på världsrankningen. Kan till och med vara så att positionen som världsåtta hänger löst.

* * *

RICHARD GASQUET (9)

Jetsetaren Gasquet påbörjade sin omvandling förra året och har sedan fortsatt på inslagen väg. Han har hittills förbättrat sina resultat i årets tre första Masters jämfört med 2012 (åttondel i Indian Wells, semi i Miami, kvart i Monte Carlo).

I Madrid och Rom har han en tredjerunda respektive kvartsfinal att försvara – vilket han borde mäkta med utan större problem, till och med inkassera några extra färska poäng. Gasquets defensiva allroundspel lämpar sig bra för grus, och när han nu dessutom förbättrat sin uthållighet avsevärt kan han bli svårstoppad.

I Franska öppna tog han sig förra året till åttondelsfinal (vilket han faktiskt gjorde i samtliga Grand Slam-turneringar) men med tanke på den stabilitet han redan visat upp under säsongsinledningen håller jag det för troligt att han nu når sin första GS-kvartsfinal sedan 2007 (semifinalförlust mot Roger Federer).

Har även en finalplats i Estoril att försvara men har valt att stå över den turneringen i år. Det poängbortfallet har han dock redan tjänat in i Monte Carlo (kvartsfinal i en Master ger 180 poäng, final i en 250-turnering ger 150). Gasquet blir därför på det hela taget en av grussäsongens vinnare.

I bästa fall kan han till och med ha gått om Tsonga på världsrankningen, men det tror jag dröjer till sommaren.

PROGNOS: Går långt i både Madrid, Rom och Paris. Samlar på sig ett gäng nya poäng och minskar avståndet till Jo-Wilfried Tsonga på världsrankningen, men en eventuell passering lär inte ske förrän efter Franska öppna.

* * *

JANKO TIPSAREVIC

Har bitit sig fast inom topp 10 i ett och ett halvt år men har nu tappat två placeringar sedan april 2012. Säsongsinledningen har varit fullkomligt bedrövlig för serben.

I Madrid har han en semifinal att försvara, vilket han med största sannolikhet inte kommer att göra. I Rom blev det dock respass redan i andra omgången 2012, men det är likväl ytterst tveksamt att hans prestationer i dessa båda turneringar tillsammans ska överstiga hans 370 inspelade poäng förra året (kvartsfinal i båda tävlingarna ger 360).

Han gick till kvartsfinal i Barcelona förra året men har i år i stället valt att spela BRD Nastase Tiriac Trophy i Rumänien. Förmodligen ett bra val, för med några segrar under bältet kan det flyende självförtroendet återvända.

Har ändå svårt att se hur grussäsongen 2013 ska bli en vinstaffär för Tipsarevic. I stället finns faktiskt risken att han trillar ur topp 10.

PROGNOS: Likt Andy Murray har Tipsarevic alla spelmässiga kvaliteter för att lyckas på grus, men har förtvivlat svårt att leverera på underlaget. Fullt möjligt att han förlorar sin position som världstia efter våren.

* * *

MARIN CILIC (11)

Kroaten får som mest utdelning på sitt tunga grundspel på snabbare underlag, men är en hyfsat stabil grusspelare (rent statistiskt bättre än Tipsarevic). Åkte ut i tredje omgången i Madrid och redan i förstarundan i Rom, så har en del poäng att spela in.

I Franska öppna blev det förlust i tredje omgången, och han bör försvara de poängen. Med tursamma lottningar i alla tre turneringar har han kapacitet att ta sig till åtminstone en kvartsfinal, så grussäsongen borde rimligtvis bli en plusaffär för Cilic.

PROGNOS: Gör inga större avtryck i någon av turneringarna men tillryggalägger en stabil vår och hotar Tipsarevic om positionen som världstia.

* * *

STANISLAS WAWRINKA (17)

En av säsongsinledningens utropstecken. Har visserligen blandat och gett efter Australiska öppna, men på det hela taget har han svarat för en riktigt stark öppning på året. Rekryteringen av Magnus Norman som coach tror jag dessutom är ett genidrag, och det samarbetet kommer säkerligen bära frukt redan under våren.

Wawrinka tog sig till åttondelsfinal i Madrid, Rom och Franska öppna förra året. I år bör han betraktas som ett av de största hoten mot Big Four i samtliga turneringar och det är faktiskt mycket troligt att han når sin första kvartsfinal i Franska öppna.

Med tanke på den grymma form han visat upp de senaste veckorna blir Wawrinka en av grussäsongens vinnare.

PROGNOS: Försvarar sina poäng från förra året och har goda chanser att nå kvartsfinal eller längre i både Madrid och Rom. I Franska öppna kan han mycket väl nå sin första kvartsfinal i karriären.

* * *

FABIO FOGNINI (24)

I vanlig ordning drar jag motvilligt förhastade slutsatser efter enstaka succéer (lex Horacio Zeballos, Jerzy Janowicz) men i Monte Carlo visade Fognini vilken enorm kapacitet han besitter, särskilt på grus.

Startfälten är visserligen tuffare i Madrid och Rom, men där åkte han ut i första respektive andra omgången förra året och borde därmed kunna spela in en del färska poäng.

Vi ska däremot inte inbilla oss att han blommar ut till den fullfjädrade stjärna man kan få för sig att han är när han i sina bästa stunder bjuder på bländande tennis. Trots segrarna över Berdych och Gasquet (och förlusten mot Djokovic) i Monte Carlo har 25-åringen blygsamma 3-22 i matchfacit mot topp 10-spelare.

Tack vare semifinalplatsen i Monte Carlo är grussäsongen 2013 redan en vinstaffär för italienaren, men för att den ska räknas som en fullödig succé krävs inte bara att han bjuder på enstaka stormatcher – han måste även stabilisera sitt spel generellt. Är tveksam till att det sker redan under våren.

PROGNOS: Lär inte upprepa sin bedrift i Monte Carlo men kommer på det hela taget att förbättra sina resultat gentemot fjolåret.

* * *

GRIGOR DIMITROV (28)

Precis som med Fabio Fognini är det klokt att inte dra på alltför stora växlar efter Dimitrovs uppvisning i Monte Carlo (slog Tipsarevic i raka set i andrarundan och pressade Nadal till tre i kvarten). I Barcelona blev det respass direkt i öppningsmatchen efter förlust mot Tommy Robredo.

Dimitrov har dock en förmåga att prestera sin allra bästa tennis på grus, och med tanke på att han redan imponerat under säsongsinledningen ser det onekligen ut som att hans rankningsklättring fortsätter spikrakt uppåt.

I Madrid och Rom har han inga poäng att försvara och i Franska öppna åkte han ut redan i andra omgången förra året, vilket innebär att han kan spela in en hel del nya poäng under våren. Håller det för troligt att han når åttondelsfinal eller bättre i antingen Madrid eller Rom.

Franska öppna är dock en helt annan spelplan och i Grand Slam-sammanhang har han aldrig tagit sig förbi andra omgången. Vore så klart väldigt kul om han gjorde det på just Roland Garros i år, men det beror helt och hållet på dagsform och lottning.

PROGNOS: Fortsätter klättra på världsrankningen under våren. Kan mycket väl upprepa Monte Carlo-bedriften i antingen Madrid eller Rom, och på det hela taget blir grussäsongen en plusaffär för bulgaren.

* * *

TOMMY ROBREDO (43)

30-åringen har redan bevisat att han inte ska dömas ut på förhand. Har imponerat stort i både Buenos Aires (semifinal) och Casablanca (bärgade titeln efter segrar över förhandsfavoriterna Stanislas Wawrinka och Kevin Anderson).

Den goda formen tycks hålla i sig och i dag slog han ut Dimitrov i Barcelona. Har i princip inga poäng alls att försvara under våren och har således riktigt goda chanser att klättra ännu mer på rankningen (har hoppat upp 66 pinnhål sedan januari).

Med tursamma lottningar kan Robredo mycket väl slå sig in på topp 30 under grussäsongen. Konkurrensen är förvisso väldigt stor, men spanjoren har visat att han fortfarande kan leverera på sitt favoritunderlag.

PROGNOS: Våren 2013 blir lyckosam för Robredo, om han får hålla sig skadefri. Att den forne världsfemman ska slå sig in på topp 30 kanske är lite väl drastiskt, men sett till hur han presterat hittills i år har han kapaciteten att göra det. Han har också potential att leverera en och annan skräll i Madrid eller Rom, men i Franska öppna lär han inte göra några större avtryck.

* * *

ERNESTS GULBIS (53)

24-årige talangen har genom åren om vartannat höjts till skyarna och avfärdats som ett alldeles för stort problembarn för att någonsin kunna slå igenom stort.

Att han har kapaciteten för stordåd råder det ingen som helst tvekan om – 22 år gammal chockbesegrade han Roger Federer i kvartsfinalen i Rom och pressade sedan Rafael Nadal till tre set i semifinalen. På grus, alltså.

Efter att året därpå ha nått en 21-plats på rankningen (högsta noteringen hittills i karriären) föll lettländaren ner i en avgrundsdjup ”formsvacka”. Det handlade egentligen om brist på motivation, och den tog honom så djupt ner i träsket att han föll ur topp 100 (lägsta noteringen: 159).

Han inledde 2013 som rankad 138 i världen och har sedan dess alltså klättrat 85 placeringar på knappt fyra månader.

Förutom att han har övertygande 14-4 i ATP-matchfacit så här långt under säsongen så är grus statistisk sett hans bästa underlag – och han har i princip inga poäng alls att försvara under våren (bara blygsamma 20 poäng i München).

Jag är inte beredd att ropa hej förrän han tagit sig över ån, men visst vore det kul om Gulbis totalt bortslösade talang äntligen tas tillvara på. Det vi sett hittills bådar gott. Som så många gånger förr kanske vissa har som invändning, men det verkar faktiskt som att det är annorlunda den här gången.

Personligen hoppas jag därför extra mycket på att motivationen inte går förlorad igen.

För i så fall kan Gulbis bli en av grussäsongens absolut farligaste underdogs.

PROGNOS: Har hittills i år bara förlorat mot Juan Martín del Potro, Tomás Berdych, Rafael Nadal och Juan Mónaco i ATP-sammanhang. Väldigt namnkunniga spelare, vilket visar prov på Gulbis höga kapacitet. 24-åringen har historiskt levererat fina resultat på grus och trivs bra på underlaget. Lär spela in en del färska poäng och ta ytterligare kliv på rankningen. Skrällpotential i alla turneringar under våren.