Man ska inte slå sig för bröstet så fort man prickar in en högoddsare eller två.

Men lite självgod måste man få kosta på sig att vara ibland.

Novak Djokovic slog Jo-Wilfried Tsonga i sin semifinal: 6-2, 7-5.

Och Juan Martín del Potro skrällbesegrade Rafael Nadal: 6-2, 6-4.

Jag prickade med andra ord in samtliga fyra semifinalister och utgången av respektive semifinal i min analys inför Shanghai Masters för en vecka sedan.

Det är inte utan att det känns ganska bra.

(Det ska dock i ärlighetens namn sägas att det kunnat gå fullständigt åt skogen redan för några dagar sedan, när en febersjuk del Potro pressades rejält av Philipp Kohlschreiber. Att Tommy Haas sedan lämnade walkover i åttondelsfinalen var en lycklig slump för argentinaren.)

del Potro gjorde hur som helst en helt perfekt match mot Nadal. Öste på med ett outtröttligt bombardemang från baslinjen och blåste spanjoren fullständigt av banan i offensiven, samtidigt som han var tålmodig men ändå aggressiv i försvarsspelet.

Det ska sägas att Nadal inte gjorde en av sina bästa matcher i år. Han var en aning trögstartad och kom hittade aldrig den där nivån som han brukar göra när han är tillbakapressad.

Men det förtar inte del Potros prestation. Han spelade verkligen makalöst bra, gav Nadal minimalt med andrum och plockade fram sin allra bästa tennis när den behövdes som bäst. Räddade alla sex breakbollar han hade emot sig (två i första och fyra i andra set) och vann 43 procent av poängen i Nadals game.

Det var just serven världsettan hade störst problem med, vilket fyra dubbelfel och svaga 55 procent vunna poäng i förstaserve vittnar om. I kombination med att del Potro kunde diktera spelet fullständigt i sin serve var förutsättningarna således väldigt tuffa för Nadal.

Och argentinarens forehand… Well, den är en domedagsslägga, när han har en sådan här dag. De blytunga grundslagen bara ven förbi Nadal. Det var inte utan att man fick flashbacks från US Open-finalen mot Roger Federer 2009 när han dundrade på som bäst.

Även backhanden var ett giftigt vapen i dag. Jäklar som han smackade till bollen emellanåt. Rena basebollsvingar (i positiv bemärkelse, alltså).

Det är precis så där man måste spela för att slå Nadal just nu. Offensivt, aggressivt och med hög intensitet. Några spelare har lyckats spela så under ett set (till exempel Ernests Gulbis i Indian Wells och Rom, och del Potro själv i Indian Wells), men det är inte lätt att spela så kraftfullt men ändå kontrollerat, och på så vis krympa ytorna, mot en spelare som Nadal.

Väldigt imponerande insats av del Potro.

http://www.youtube.com/watch?v=dtX6KHYKjx8

Men har han någon chans mot Djokovic i finalen?

Jodå. Spelar han som han gjorde i dag kommer han absolut att kunna sätta press på världstvåan, men vi ska komma ihåg att serben dels trivs bättre på det här lite snabbare underlaget än Nadal gör och dels prickat in en ordentlig formtopp just nu. Har 19 raka segrar i Kina (sedan Peking 2012) och hade inga större problem med att avfärda en Tsonga i begynnande form (och vars offensiva spelstil gynnas av underlaget).

Nadals loopade slag landade allt som oftast precis i del Potros skottsektor och passade argentinaren som handen i handsken.

Så kommer det inte bli mot Djokovic. Serben kommer att försöka styra spelet på ett helt annat sätt än Nadal (och framför allt inte servera loopar med hög studs mitt i del Potros comfort zone). Spelar han på samma nivå som han gjort hittills i Shanghai måste del Potro lägga i en ännu högre växel.

Hoppas så klart på en rafflande tresetare,och tror att Djokovic vinner sin andra raka titel i Shanghai i morgon.

* * *

Joachim ”Pim-Pim” Johansson fick en drömstart på sin comeback i Stockholm Open. Vann åtta av de första nio poängen mot 450-rankade Erik Chvojka, bärgade första set med 6-3 och smällde in sex ess i andra set, som han vann med 7-5.

Ser lovande ut, med andra ord. Trots att Chvojka inte direkt är det starkaste namnet i kvalet och dessutom formsvag. Redan i nästa match blir det, som väntat, tuffare i och med att han då möter Michael Bachinger.

Bachinger tappade första set mot dubbelspecialisten Juan Sebastián Cabal men vann sedan tolv raka game: 5-7, 6-0, 6-0. Blir en intressant andrarunda.

Även svenskarna Elias Ymer, Patrik Rosenholm, Isak Arvidsson, Fred Simonsson och Milos Sekulic vann sina respektive matcher.

Nämnvärt i den skaran är att Ymer vann sin första match på ATP-nivå busenkelt: 6-0, 6-3 mot 764-rankade Adam Chadaj. Ingen skräckinjagande motståndare direkt, men likväl ett imponerande resultat.

* * *

Alla dagens resultat i Stockholm Open-kvalet:

Innan vi stänger butiken för kvällen måste vi prata lite om Gaël Monfils.

Gaël, Gaël, Gaël.

Han var liksom inte nöjd med att skrällslå Roger Federer i åttondelen. Och varför skulle han?

Han behövde ju inte ens bjuda på sin absolut bästa tennis för att utmanövrera schweizaren i raka set. Vad skulle han inte då kunna åstadkomma mot Novak Djokovic i kvarten om han bara lade i en högre växel?

Ganska mycket, visade det sig.

Han spelade makalöst bra i första set, fransmannen. Makalöst bra. Fick Djokovic precis dit han ville.

Eller snarare: lät Djokovic tro att han fick Monfils precis dit han ville.

Han förlitade sig mestadels på sin vattentäta defensiv, med andra ord. Fick inte lika hög utdelning i egen serve som mot Federer, vilket han var medveten om på förhand. Djokovic är en alldeles för bra returtagare för att bjuda på så många billiga poäng.

Och det är när Monfils drar nytta av sina formidabla atletiska egenskaper som han inte bara är som mest underhållande att titta på, utan också spelar som bäst.

Han är verkligen rysligt snabb och har en enorm säkerhet i sitt försvars- och kontringsspel. Får väldigt ofta bra längd på sina defensiva slag och sätter därmed press på den som för spelet. Hans defensiva slice flyger och studsar dessutom lågt, vilket ger honom tid att hitta rätt position och kan ibland få motståndaren ur balans.

Visade stundtals prov på det redan mot Federer, men mot Djokovic var det verkligen exceptionellt. Djokovic blev liksom fly förbannad redan i första set. Inte så där typ oengagerat småirriterad som han ibland blir när han har svårt att hitta matchrytm och fokus, utan riktigt arg.

Det är alltid ett tecken på spelmässig frustration och att han känner sig hotad och/eller osäker. (Har dock aldrig fattat varför han riktar så mycket av den där frustrationen mot sitt team på läktaren. Som att det är deras fel att han missar en forehand, eller att Monfils klipper till med en otagbar rak backhand?)

Det är ett väldigt bra betyg för Monfils. Inte många som kan krypa in så under skinnet på serben när han är i så här pass bra form.

Det räckte hur som helst till ett set, som fransmannen vann i tiebreak (7-4). Blev sedan totalt överkörd i andra, 6-2. Kanske försökte han spara energi inför skiljeset.

Gick så där i så fall. Hängde med ganska bra men blev bruten vid ställning 3-3. Djokovic stängde sedan matchen i egen serve ett par game senare: 6-7(4), 6-2, 6-4.

Oerhört kul att se Monfils prestera på den här nivån. Kommer ta ett elva placeringar stort skutt uppåt på världsrankningen på måndag, från 42 till 31. Verkligen på tiden att han börjar närma sig segmenten runt 20-30.

Så småningom kan han säkert börja flåsa topp 10 i nacken (där han egentligen hör hemma), men det lär nog dröja ett tag till. Först måste han förbättra sin uthållighet. Det håller liksom inte att få soppatorsk efter ett set.

9-0 i inbördes möten har Djokovic nu, förresten. Och galna 18 raka segrar i Kina (sedan China Open i Peking 2011).

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=hlwqkI-xCck

Även Stanislas Wawrinka bjöd upp till dans. Hade ju föga smickrande 0-10 i inbördes möten, och 0-22 i set, mot Rafael Nadal inför deras kvartsfinal.

I första set följdes de åt hela vägen fram till tiebreak (dessförinnan hade Nadal tvingats rädda setboll i egen serve i ett maratongame vid ställning 6-5 till Wawrinka).

Tiebreaket blev en riktigt märklig historia. Nadal fixar minibreak. Går fram till 4-2, men tappar sitt övertag. Får ändå setboll i egen serve vid 6-5 (efter dubbelfel från Wawrinka). Bränner den. Turen går till schweizaren, som får sin andra setboll i matchen vid 8-7 – den här gången i egen serve. Bränner den. Får en till vid 9-7. Bränner den också.

Först vid 10-10 är det Nadal som kliver fram och tar kommandot. Först med en helt fantastisk stoppboll, där han fintar bort Wawrinka totalt. Vinner sedan sin totalt fjärde setboll med en distinkt volley framme vid nät. Kyligt.

22 minuter höll det där tiebreaket på.

Efter att Nadal hämtat upp 15-40 i egen serve i andra sets första game blåser han sedan på och kör över Wawrinka fullständigt. Går fram till 5-0 innan världsnian till slut lyckas hålla sin serve. Nadal vinner med 7-6(10), 6-1 och är därmed klar för sin 14:e semifinal i år.

* * *

Inte så jättemycket att säga om Jo-Wilfried Tsongas och Juan Martín del Potros semifinaler. Tsonga körde över Florian Mayer (6-2, 6-3) och passerar därmed landsmannen Richard Gasquet på säsongsrankningen. del Potro slog Nicolás Almagro nästan lika enkelt (6-3, 6-3).

Rutinsegrar för båda, alltså.

Båda i riktigt bra form. Ska bli oerhört intressant att se vad de kan åstadkomma i semifinalerna (Tsonga möter Djokovic, del Potro möter Nadal). Framför allt del Potro har ju en ordentlig chans att skrälla. Gynnas av det snabba underlaget och har lite mer rutin i sådana här matcher än Wawrinka (har annars likvärdiga offensiva vapen och påminner om varandra spelmässigt).

Tsonga kan bevisligen slå Djokovic (10-5 till serben i inbördes möten) men det var nästan fyra år sedan det sist hände (Australiska öppna 2010). Han är dock i riktigt bra form, så borde kunna pressa världstvåan.

Skrällvarning på båda, med andra ord.

http://www.youtube.com/watch?v=6qxDSo-ynBs

Okej.

Det börjar bli tjatigt nu.

Men det går inte att inleda det här blogginlägget i någon annan ände än Roger Federers.

Strax efter lunch svensk tid bokförde nämligen schweizaren ännu en flopp – förlust i åttondelsfinalen mot Gaël Monfils i Shanghai Masters.

Det värsta är att det inte ens kom som någon överraskning. Skrev själv här i bloggen i går att 3,00-3,40 gånger pengarna som Monfils stod i införd matchen kändes lite för högt, och att jag inte alls var så säker på att han skulle överleva åttondelsfinalen.

Det gjorde han inte heller.

6-4, 6-7(5), 6-3 blev matchsiffrorna – och de är betydligt mer smickrande för Federer än för Monfils.

Fransmannen kopplade greppet direkt i första set och fick med sig ett break omgående. Federer var aldrig riktigt nära att ta tillbaka det där breaket (vann blott sju poäng i Monfils serve) och hade förtvivlat svårt att få fart på fotarbetet.

När han inte heller hittade sin borttappade bollträff kändes det i hela kroppen att det här skulle bli en sådan där dag som vi vid det här laget hunnit vänja oss vid.

Men man får aldrig räkna ut Monfils förmåga att sätta käppar i hjulet för sig själv.

Efter en övertygande inledning på andra set hade han 4-3 och 40-30 i egen serve. Irriteras över ett domslut. Slår dubbelfel. Blir bruten.

Setet går till tiebreak, där Monfils får med sig ett minibreak efter att Federer missbedömt en inside out-forehand framme vid nät (försökte lura Monfils genom att slå den cross court, men eftersom fransmannen inte rört sig i sidled stod han i perfekt läge för den bollen och kunde döda poängen med en winner).

5-4 och två egna servar. Han bränner båda med en horribel forehandmiss och ytterligare ett oprovocerat misstag. Federer vinner setet.

Trots att Monfils genom hela tredje set ser ut som att han är redo att klappa ihop när som helst av utmattning har han hela tiden ett spelmässigt övertag på Federer, får återigen med sig ett tidigt break och har till och med chans att gå fram till 5-1, men stänger så småningom matchen efter 6-3.

Han gjorde en hel del taktiska idiotbeslut, Monfils. Som när han valde att inte utmana en förstaserve från Federer, som var lååångt utanför, vid breakboll. I stället skällde han ut domaren efter noter när han väl förlorat poängen – och dessutom igen flera game senare…

Han är verkligen en karaktär, den där Monfils. Spexare i första hand, spelare i andra. Eller tredje. Så känns det i alla fall ibland.

Hur som helst ännu en oroväckande insats från Federer. Än mer oroväckande var hans presskonferens efter matchen. Där saknades irritationen efter förlusten mot Kei Nishikori i Madrid (som ju tyder på engagemang, motivation och revanschlust) och ödmjukheten under den tunga sommaren (som tyder på att han identifierat problemen och försöker lösa dem).

I stället fann han sig bara i situationen. Menade att det var en match som kunnat ”sluta hur som helst”.

Nej, Roger. Det var inte en sådan match som du försöker beskriva. En match mellan två jämna spelare, där små marginaler avgjorde. Den här matchen kunde Monfils bara förlora för egen maskin, genom att sätta för tjocka käppar i sitt hjul – för spelmässigt var han överlägsen från nedsläpp.

Han sa också att han inte känner att han ska behöva förklara varenda liten förlust. Det tycker nog hans fans och typ hela världens tennisälskare, som inte alls är vana vid att se Federer förlora mot spelare på den här nivån.

Inget ont om Monfils, han är i grunden en oerhört bra spelare som kan utmana alla de bästa i världen när han har en bra dag.

Men de kommer inte ofta nu för tiden. Inte efter de många skadorna som förstörde hela hans 2012. Sedan dess är Monfils helt enkelt inte samma spelare längre, vilket hans rankning (42) vittnar om.

Och han är inte heller i överdrivet bra form. Snarare helt okej – och hans fysiska fitness lämnar mycket kvar att önska.

Det bör därför rimligtvis vara anmärkningsvärt att Federer förlorar mot Monfils i en Masters-åttondel, men är inte längre det. Inte ens för Federer själv, som tycks ta det hela med väldigt mycket ro.

Säger för övrigt återigen att han skiter i rankningen. Han har börjat upprepa det där som lite av ett mantra.

Jag börjar faktiskt bli osäker på om han är så taggad på att ta sig till slutspelet i London. Eller om han ens skulle bry sig om han inte kvalificerade sig dit – för första gången på tolv år.

Tycker att det här sammanfattar Federers situation ganska bra:

Close friend of Federer simplifies it: "He doesn't want to stop playing. But he doesn't want to be just another guy out there."

— Jon Wertheim (@jon_wertheim) October 10, 2013

Nej, det känns som att det kanske börjar bli dags för Roger Federer att dra i nödbromsen. Skippa Stockholm Open (om han ens överväger att tacka ja till ett wild card), stå över Basel. Kanske till och med strunta i Paris Masters, om han inte gör några träningsmässiga framsteg till dess.

Stanna upp och fundera på om 2013 inte redan är ett förlorat slag – och satsa krutet på 2014 i stället. Precis som min poddpartner Andreas Käck sa i avsnitt 6 av Sportbladets Tennispodcast häromveckan.

För så här kan det ju inte fortsätta.

* * *

Florian Mayers skräll kom lite i skymundan i och med Monfils spektakel. 50-rankade tysken slog hur som helst David Ferrer i raka set: 6-4, 6-3. Gjorde en riktigt bra match, men Ferrer var verkligen under isen. Kom helt fel in i matchen och hittade inget spel alls att bygga vidare på.

Hade liksom ingen säkerhet alls, vilket ju normalt är hans signum, och slog så småningom i nät så fort duellerna blev lite längre. Han är verkligen i bedrövlig form nu, Ferrer. Tråkigt nu när det vankas Stockholm Open.

* * *

Stanislas Wawrinka utmanövrerade Milos Raonic: 7-6(2), 6-4. Väldigt jämn match på papperet, men ingen skräll. Raonic är förmodligen lite sliten efter många veckors spel och Wawrinka är nog jäkligt sugen på att säkra en biljett till slutspelet.

* * *

Novak Djokovic körde över Fabio Fognini: 6-3, 6-3. Inga konstigheter. Rutinseger för världstvåan.

* * *

Carlos Berlocq lyckades faktiskt sätta lite press på Rafael Nadal. En aning oväntat. Blev ändå seger i raka set för spanjoren: 6-1, 7-6(5),

* * *

Nicolás Almagro vann ”hatmatchen” mot Tomás Berdych: 6-7(6), 6-3, 7-6(4). Inte helt oväntat ändå. Var på förhand en av de mest intressanta matcherna under dagen, och Berdych är nog inte helt återhämtad efter skadan han ådrog sig i Peking förra veckan.

Tappar lite mark efter den förlusten, men hans slutspelsplats är knappast hotad. Har nästan 1,000 poäng ner till nian Richard Gasquet på säsongsrankningen.

* * *

Alla dagens resultat:

http://www.youtube.com/watch?v=H2Tw3r3ldFo

Det har ju redan blivit en del skrällar i Shanghai Masters.

Till att börja med åkte världstian Richard Gasquet ut med huvudet före redan i första omgången – mot Vasek Pospisil.

Ni vet, kanadensaren som från ingenstans gjorde en makalös turnering på hemmaplan (Canada Masters) där han gick hela vägen till semifinal och nu återfinns på plats 43 på världsrankningen – och som inför Shanghai Masters hade blott en seger mot en topp 10-spelare (Tomás Berdych i Montréal).

Han.

6-3, 6-4 blev segersiffrorna. Gasquet utskåpad, alltså. En ganska oläglig chockförlust för fransmannen, som ju jagar en slutspelsplats.

Även Benoit Paire fixade en liten skräll i första omgången, när han slog ut landsmannen Gilles Simon i raka set: 6-4, 6-3. Och Andreas Seppi besegrade Lleyton Hewitt (6-4, 6-2), fast det kom ärligt talat inte som någon större överraskning. Inte heller att Marcel Granollers spöade extremt formsvage Janko Tipsarevic (6-4, 6-4).

I andra omgången var ordningen dock helt återställd:

• Rafael Nadal körde över Alexandr Dolgopolov: 6-3, 6-2.

• Novak Djokovic fullkomligt mosade Granollers: 6-2, 6-0.

• Roger Federer såg rostig ut inledningsvis och hade break emot sig i första set, men fick i gång maskineriet och avfärdade Seppi i raka set: 6-4, 6-3.

I övrigt följde Kei Nishikori upp sin promenadseger över Grigor Dimitrov i första omgången med en tresetsvinst mot Jürgen Melzer i 2R (6-4, 3-6, 6-1), Jo-Wilfried Tsonga detroniserade Pablo Andújar (6-3, 6-2), Milos Raonic vann ”hatmötet” mot Fernando Verdasco (7-6, 3-6, 6-3), Stanislas Wawrinka besegrade efter vissa bekymmer Kevin Anderson (6-4, 3-6, 7-6) och Juan Martín del Potro tog sig förbi Philipp Kohlschreiber trots feber (3-6, 6-3, 7-6).

Och så åkte John Isner på ännu en knockout utanför USA. Den här gången mot Carlos Berlocq (6-4, 7-6). Turneringens största skräll hittills, näst efter Pospisils. Nog för att Isner är snudd på oduglig när han inte spelar på hemmaplan, men att i som mammutservare förlora mot Berlocq på hardcourt… Nej, det är bara för dåligt.

Nadal får nu alltså möta Berlocq i stället för Isner i åttondelen. Inte så skräckinjagande.

Kohlschreiber slog förresten 22 servess mot del Potro – två fler än Raonic mot Verdasco, på lika många game. Lite sjukt.

* * *

Morgondagens klart hetaste möte är hur som helst det mellan Federer och Gaël Monfils. Inte jättelänge sedan Monfils slog Federer i semifinalen i Paris Masters (2010, förlorade finalen mot Robin Söderling) och med tanke på Federers tveksamma form kan det bli en oerhört intressant match.

Monfils står i 3,00-3,40 gånger pengarna, vilket känns lite högt. Personligen är jag inte alls så säker på att schweizaren överlever åttondelen i Shanghai.

* * *

Morgondagens näst hetaste möte är antingen Raonic-Wawrinka eller Tsonga-Nishikori. Jämnt skägg där, tycker jag. Raonic-Wawrinka känns vidöppen (schweizaren står i 1,80, kanadensaren i 1,90 – vilket säger en del om hur jämn den här matchupen är) och Nishikori har visat begynnande form, samtidigt som det fortfarande finns lite frågetecken kring Tsonga.

Tsonga favorit där, men inte en speciellt solklar sådan.

Berdych mot Nicolás Almagro känns också ganska intressant. Om inte annat så för att de utformat någon sorts lågintensiv rivalitet (ännu ett ”hatmöte”, med andra ord) efter incidenten i Australiska öppna 2012 i klippet här nedanför.

Ni minns väl också Berdychs trashtalk inför Davis Cup-finalen mellan Tjeckien och Spanien förra året?

Klar fördel Berdych vad gäller själva matchupen. 9-3 i inbördes möten, 5-1 på hardcourt. Men som sagt, kan bli en intressant match.

* * *

Alla dagens resultat:

Tennisens Asienturné rullar vidare.

Tokyo och Peking avklarade – då bär det av till Shanghai och årets näst sista Masters-turnering.

Vi tar en titt:

* * *

ÖVRE HALVAN:

Novak Djokovic förstaseedad för sista gången i år. 2012 var han förstaseedad i 10 av 17 turneringar (andraseedad från London-OS till World Tour Finals, då han återerövrat tronen från Roger Federer) och i år kommer han att ha varit förstaseedad i totalt 14.

24 av 31 turneringar som top dog har han tillryggalagt sedan januari 2012, alltså. Inte illa.

Apropå Roger Federer så hamnar han i Djokovics kvartsfinalsektion. Maximal otur för schweizaren, med andra ord. Mycket som står på spel under hösten och varenda poäng är livsviktig i jakten på slutspelsplats. Federer är i skrivande stund sjua på säsongsrankningen, med både Stanislas Wawrinka och Richard Gasquet hack i häl (dessutom Jo-Wilfried Tsonga och Milos Raonic tätt bakom).

Andreas Seppi eller Lleyton Hewitt ska Federer ta i öppningsrundan, men sedan väntar med stor sannolikhet en formtoppad Gasquet. Därefter med ännu större sannolikhet Djokovic. Riktigt tuff lottning för Federer, med andra ord. För Noles del får just Federer ses som första potentiella hotet.

Det blev ju ett riktigt magplask för Tsonga i Tokyo, men det var inte helt oväntat. Han har trots allt precis kommit tillbaka efter ett nästan tre månader långt skadeuppehåll. Tror han kommer prestera bättre i Shanghai och med tanke på lottningen måste han hållas som favorit till semifinalplatsen.

Många formsvaga (David Ferrer, Grigor Dimitrov, Kei Nishikori) och ofarliga spelare i hans kvartsfinalsektion. Kan i och för sig möta Gilles Simon i kvarten, och det är aldrig helt lätt. Blev som bekant förlust i raka set i finalen i Metz för ett par veckor sedan.

Lukas Rosol är inte helt ofarlig för Ferrer i öppningsmatchen, men har ändå en tillräckligt bra lottning för att kunna ta sig till kvarten. Kan bli ett intressant möte mellan honom och Simon i en eventuell åttondel. 4-1 till Ferrer i inbördes möten. Samtliga av spanjorens segrar har dock kommit på grus – och Simons enda på hardcourt.

Matchen mellan Nishikori och Dimitrov för övrigt den klart mest intressanta förstarundan. Synd att de båda är i så pass dålig form, men tycker ändå att det är en väldigt sevärd match. Nishikori klar favorit där.

Tror hur som helst på Djokovic och Tsonga här.

De går vidare till semifinal: Djokovic, Tsonga.
Skrällvarning: Gasquet, Simon.
Bubblare: Federer, Ferrer.

* * *

UNDRE HALVAN:

Nye världsettan Rafael Nadal har hamnat mitt i en sluggerfest. Förutom mammutservarna Milos Raonic och John Isner finns de offensiva kraftpaketen Stanislas Wawrinka och Kevin Anderson i hans kvartsfinalsektion. Dessutom Juan Martín del Potro och Tomás Berdych på samma halva.

Isner var helt ur gängorna mot Berdych i Peking och ska inte utgöra något hot alls mot Nadal. Anderson har ju en rätt god chans att ta sig till kvartsfinal, men nej, tycker Wawrinka ska oskadliggöra honom redan i andrarundan.

Raonic i kalasform. Om han inte är sliten kan han absolut fälla Wawrinka. Men utgöra ett hot mot Nadal? Nja. Kanske. Om Nadal är sliten eller omotiverad, och Raonic gör en felfri match.

Nadal kan förresten stöta på Alexandr Dolgopolov redan i sin öppningsmatch. Dolgopolov var ordentligt på hugget i Tokyo och verkar äntligen ha vänt skutan på rätt köl. Kan eventuellt ge spanjoren lite skrämselhicka.

del Potro har på papperet en ganska lätt väg till kvartsfinal. Går via Philipp Kohlschreiber och troligen Sam Querrey. Var rätt så het i Peking och kan mycket väl miniskrälla mot Tommy Haas i förstarundan. Annars utgör inte heller Kohlschreiber/Haas något direkt oöverstigligt hinder.

I kvarten då? Lite oklart hur Berdychs fysiska status ser ut. Tvingades ju bryta semifinalen mot Nadal i Peking efter bara sex spelade game. Här har ju Nicolás Almagro en riktig kanonchans att kliva fram och roffa åt sig en värdefull kvartsfinalplats. Eller någon underdog, typ Feliciano Lopez eller Bernard Tomic.

Tror faktiskt inte helt och fullt på Berdych här. Osäker på att han hinner bli tillräckligt fit.

Och del Potro? Enkel väg till kvarten som sagt, men kommer han att leverera där? Han har ju en ryslig och väldigt osmickrande förmåga att följa upp succéer med fiaskon. Så har det sett ut nästan hela säsongen: Vinner Rotterdam, floppar i Marseille. Går till final i Indian Wells, torskar öppningsmatchen i Miami. Triumferar i Washington, åker ut i åttondelen i Montréal. Semi i Cincinnati, andrarunda i US Open.

Hoppas verkligen att han bryter den trenden i Shanghai. Med tanke på den här lottningen ska han bara ta sig till semifinal, tycker jag.

Helst efter kvartsfinalseger över Berdych. Deras matcher blir ju lite monotona eftersom de är väldigt lika i sitt spel (kretsar kring hård serve och hög offensiv press med blytunga grundslag), men jag har alltid gillat den här matchupen. Typ den offensiva motsvarigheten till den defensiva show Djokovic och Andy Murray bjuder på i sina möten.

Hur som helst.

Efter Peking är jag väldigt osäker på var vi har Nadal också. Såg inte bra ut mot Fabio Fognini i kvarten, var inte direkt stekhet mot Berdych i semin och åkte på storstryk mot Djokovic i finalen. Undrar om inte dippen är på väg att komma nu. Inte det minsta konstigt i så fall – en sådan där makalös formtopp kan inte hålla i sig hur länge som helst, och nu när han redan tagit över tronen som världsetta finns det inte mycket mer att spela för under återstoden av året (annat än fler titlar i skrytskåpet).

Jag tror att vi kan bjudas på en del skrällar i den här turneringen. Raonic och Wawrinka har goda chanser att chocka Nadal. Almagro har visat gryende form och kan sätta käppar i del Potros och Berdychs hjul.

Blir en del skrällvarningar här alltså, men sett till lottningen borde det bli en semifinaldrabbning mellan del Potro och Nadal. Eftersom jag som sagt är ganska osäker på Nadal i nuläget tror jag att del Potro kan slå till med sin andra Masters-final i år (förlorade mot Nadal i Indian Wells).

De går till semifinal: Nadal, del Potro.
Skrällvarning: Wawrinka, Raonic, Almagro.
Bubblare: Berdych, Dolgopolov.

Semifinalerna: Djokovic slår Tsonga, del Potro slår Nadal.

FINALEN: Djokovic slår del Potro.

Vi behöver egentligen inte orda så mycket om finalen i Cincinnati. John Isner gjorde en riktigt bra match. Väldigt väldigt nära hans absolut högsta nivå.

Och han hade sina chanser. Först två breakbollar i första set, som dessutom råkade vara setbollar. Men Rafael Nadal visade som så många gånger förr prov på sin enorma mentala styrka – och avslutade setet med skoningslösa 84 procent vunna poäng bakom sin förstaserve (att jämföra med servekanonen Isners mer blygsamma 69 procent).

I tiebreaket fick han ett tidigt minibreak med sig, som han skänkte tillbaka några poäng senare. 18 poäng krävdes för att slutligen avgöra setet, och det var till Nadals favör.

Andra set var en ganska lågmäld historia, och hettade till lite först i sjunde gamet då Nadal tvingas rädda ytterligare en breakboll. Även andra set går till tiebreak. Väl där är Isners energiläckage ett faktum och Nadal bygger upp en komfortabel 5-1-ledning. Nadal förvaltar sedan sin första matchboll (i Isners serve) vid ställning 6-3 och vinner sin första Cincinnati Masters-buckla via 7-6(8), 7-6(3).

• Hans 26:e Master i karriären.

• Femte bara i år.

• Tredje på hardcourt.

• 15:e raka segern på underlaget.

• Nionde titeln totalt, på elva finaler.

• Säsongens 53:e seger (blott tre förluster).

Dessutom tar han över platsen som världstvåa från Andy Murray när nya världsrankningen släpps i morgon. På säsongsrankningen är han nu 2,200 poäng före Novak Djokovic.

Detta bäddar givetvis för att Rafael Nadal tar över den absoluta tronen någon gång under hösten. Kanske redan efter US Open, som står för dörren.

2,200 poäng är ett ordentligt försprång, och såvida spanjoren inte kollapsar fullständigt kommer det sannolikt inte att krympa mer än marginellt under de dryga tre månader som återstår av säsongen 2013.

Han kommer givetvis också att bära favoritskapet i årets sista Grand Slam. Tycker nog att man ska vila lite på hanen i det avseendet. Nadal har spelat fantastiskt bra på hardcourt hela året – främst i Montréal och Cincinnati – men vi vet inte hur mycket det faktum att det då är bäst av fem set kommer att påverka.

De närmaste konkurrenterna då, hur ligger de till inför US Open?

Well. Djokovics resultat den senaste tiden oroar. Han pekade tidigt ut att Franska öppna var säsongens huvudsakliga mål, men förlorade i semifinalen mot Nadal.

Därefter klargjorde han att han bestämt sig för att vinna Wimbledon i stället. Det såg ju ut att gå bra. Riktigt bra. Ända fram till finalen, där han föll i raka set mot hemmafavoriten Andy Murray, efter en gastkramande semifinal mot Juan Martín del Potro.

Sedan dess har han, med sina mått mätt, gjort ganska svaga insatser i Montréal (semifinalförlust mot Nadal) och Cincinnati (kvartsfinalförlust mot Isner).

Detta i sin tur innebär att han inte vunnit en titel sedan Monte Carlo i april. Totalt blott tre i år (Australiska öppna, Doha, Monte Carlo).

Att jämföra med Djokovic anno 2011 är orättvist eftersom han spelade på en snudd på omänsklig nivå då. Men just nu når han bara stundtals upp till nivån från 2012. Det räcker inte. Inte nu när Nadal är i så makalöst bra form.

Och det är svårt att inte tänka i banor som att det finns någon annan bakomliggande orsak än bara spelmässig. Tyckte att han kändes mentalt matt på ett för honom väldigt ovanligt sätt i Wimbledon-finalen. Likaså mot Isner i Cincinnati. Personliga problem? Eller har han tappat självförtroende efter de tunga förlusterna under våren och sommaren?

Svårt att säga. Men klart är att han måste höja sig avsevärt om han ens ska ta sig till final i US Open.

Andy Murrays tidiga respass de senaste två veckorna ska man nog inte dra för stora växlar på. Att vinna Wimbledon var tveklöst en enorm mental urladdning för honom. Kanske är det så enkelt som att han inte riktigt hunnit ladda om än. Med tanke på hans överlag starka säsong kan man inte annat än hålla honom som en av toppkandidaterna till US Open-titeln.

Och så slutligen: Roger Federer.

Matchen mot Tommy Haas var bedrövlig. Fullständigt bedrövlig. I alla fall i ett och ett halvt set. Personligen tycker jag att han ”borde” ha förlorat den – och med det menar jag inget värre än att Haas sumpade matchen. Han hade den helt i egna händer, men krampade.

Däremot var det väldigt bra att Federer fick chansen att växa in i den matchen och sedermera vinna den. För det gav ju honom chansen att möta sin nemesis Nadal, vilket tvingade schweizaren att hitta en nivå han inte nått upp till på mycket mycket länge. Plågsamt länge, faktiskt.

Även här ska vi nog vänta med att dra på för stora växlar efter just den insatsen. Säsongen har hittills varit en smärre katastrof för Federer och när världsrankningen uppdateras i morgon är han ”bara” världssjua. Det spel han visade upp mot Nadal var imponerande, men förändrar inte det faktum att rankningen mer rättvist speglar hans generella nivå 2013.

Ryggen är en faktor. Enligt egen utsago har den krånglat för honom de senaste månaderna, vilket påverkat hans spel. Personligen tror jag att det är en direkt effekt av hans bantade schema – och då menar jag inte antalet turneringar han spelar. Nej, jag fick tidigt känslan av att han lägger ner alldeles för lite tid på sin tennis över huvud taget i år.

Att han dragits med ryggproblem under många år är ingen hemlighet, och jag misstänker att hård men minutiöst planerad träning varit avgörande för att det inte skulle påverka honom spelmässigt.

Att han tappat så enormt mycket i konkurrenskraft på oerhört kort tid, just i år då han bevisligen inte ägnat tennisen i närheten av lika mycket tid som förra året (då han gjorde en av sina bästa säsonger på flera år), tyder på det.

Jag tror inte att några underverk kommer att kunna ske under hösten. Framför allt tror jag att hans chanser att bärga sin 18:e Grand Slam-buckla är försvinnande små – snudd på obefintliga – eftersom han bara är kvartsfinalseedad.

Men jag hoppas att han kan ge tennisen en sista riktigt ärlig chans innan det är dags att lägga av.

För om det fortsätter så här, då tror jag faktiskt att det kommer ske ganska snart. Federer älskar visserligen tennis, men han hatar att förlora. Håller den här negativa trenden i sig kommer han tvingas se fram emot många många förluster, och det är han nog inte överdrivet sugen på.

Jag tror att han lurade sig själv lite efter förra säsongen. Att han liksom inbillade sig att hans obestridliga talang skulle räcka för att hålla maskineriet i gång trots minskat underhåll.

Nu hoppas jag att han insett sitt misstag (vilket valet att spela i Hamburg och Gstaad tidigare i somras tyder på) och väljer att stampa plattan i mattan resten av året. Sen får det bära eller brista.

De där ryggproblemen är på lite samma nivå som Nadals knädito just nu. Tycker personligen att det inte råder någon tvekan om att Nadal inte var hundraprocentig i Wimbledon, men att han skulle ha varit ”skadad”… Nej, inte i ordets rätta bemärkelse. Bara om en kronisk åkomma kan räknas som ”skada” när den råkar göra sig påmind, vilket den säkert gjorde mot Steve Darcis.

Att Nadal inte kunde gå för fullt berodde på det oerhört tuffa spelschemat under våren i kombination med att han inte hade tillräckligt med tid på sig att spela in sig på gräset. Han var sliten, helt enkelt. Eller snarare: hans knän var det.

Nåväl.

Alla andra då?

Ptja. Juan Martín del Potro visade återigen upp enorma brister i sitt spel i både Montréal och Cincinnati. Framför allt på det mentala planet, men också det fysiska. Han har förtvivlat svårt att hålla en jämn nivå under en hel match, även i tresetare. Mycket förmodligen på grund av bristfällig uthållighet, något jag varit inne på många gånger förut.

Tomás Berdych kan förvisso utmana toppspelarna, men i Grand Slam-sammanhang? Nej, där har han en bit kvar fortfarande. David Ferrer räcker inte till. Jo-Wilfried Tsonga är fortsatt skadad. Milos Raonic, Grigor Dimitrov, Kei Nishikori, Benoit Paire med flera är fortfarande på tok för valpiga.

Jerzy Janowicz? Är på förhand en av ynglingarna med störst potential att gå långt i US Open, men hela vägen? Osannolikt.

Nej, att det blir någon av topptrion Nadal, Djokovic eller Murray lyfter bucklan på Flushing Meadows är ju ingen högoddsare direkt.

* * *

Tänker på förekommen anledning avsluta den här texten med några rader om ”vårt nordiska hopp” Frederik Nielsens kvalframgångar i 250-turneringen i Winston-Salem. Nielsen låg under med 1-0 i set mot i singelsammanhang betydligt mer rutinerade Denis Kudla men vände och vann: 4-6, 6-2, 6-0. MAKALÖST.

Slipper jag avgå nu, Sebastian? Blev ju trots allt fem rader om den där dansken…

Blir det enkom Nadaldravel i bloggen nu o inte en rad om vårt nordiska hopps kvalframgångar bör du avgå med omedelbar verkan @BollarAvStahl.

— Sebastian Gustafsson (@SebaGuss) August 18, 2013

Veckans två sista matcher står för dörren. Sedan väntar en lite lugnare tennisvecka innan US Open brakar loss.

Det här är att vi bjuds på i dag:

* * *

√ RAFAEL NADAL (3) – JOHN ISNER (22)

Tidigare i veckan var jag orolig för att Nadal skulle vara sliten efter sitt hårda matchande den senaste tiden.

Om han är det så har han sannerligen inte visat några som helst tecken på det. Spelare efter spelare har avfärdats förhållandevis enkelt, och den enda som ens varit i närheten av att besegra honom är Roger Federer i kvartsfinalen (Grigor Dimitrov vann visserligen andra set i åttondelsfinalen, men blev överkörd i första och tredje).

Överlag har Nadal servat bättre än han returnerat, men tycker faktiskt att han imponerat även i det sistnämnda avseendet. Gillar att han försöker returnera aggressivare än han vanligtvis gör på hardcourt och framför allt mot Tomás Berdych i gårdagens semifinal testade han olika lösningar. Att stabile servaren Berdych fick agera försökskanin inför en final mot Isner kan tolkas som att Nadal har otroligt bra självförtroende just nu.

Vilket är viktigt för honom på hardcourt, eftersom han ibland tenderar att bli passiv på underlaget och inte våga gå för fullt.

Gått för fullt, det har han verkligen gjort både i Montréal och Cincinnati.

Jag tror inte att Isner är chanslös i dag. Matchbilden kommer nog bli ungefär likadan som den mellan Nadal och Milos Raonic i Montréal, men med den stora skillnaden att Isner kommer göra betydligt bättre ifrån sig än sin yngre motsvarighet.

Isner har visserligen bara spelat en Masters-final tidigare i karriären (Indian Wells 2012, förlust mot Federer) men har generellt mer rutin än Raonic. Han kommer säkert vara nervös men presterar i princip alltid på hemmaplan, vilket tyder på att han inte låter sig stressas av hemmafansens förväntningar.

Serven är, som alltid i Isners fall, nyckeln. Mot Juan Martín del Potro var den inte hundraprocentig, framför allt taktiskt. Han tog en hel del felbeslut och hamnade därför i knepiga lägen (som han dock oftast krånglade sig ur).

Mot Nadal borde strategin vara glasklar: bomba stenhårda förstaservar mot backhand, både i deuce och ad court. Slå med tung och snäv kick i andraserve (särskilt i deuce court, för att tvinga Nadal långt ut på kanten så han kan gå fram på nät).

Även i duellerna är det i första hand Nadals backhand som måste attackeras. Nätruscher bara i öppna lägen, annars är risken för nadalianska passeringar enorm.

Med andra ord typ samma strategi som Federer, fast finjusterad för en servekanon.

Behöver jag ens nämna att nämnda strategi behöver utföras näst intill felfritt? Isner får visserligen betydligt högre utdelning i egen serve än gemene spelare på touren, men att vara mammutservare har sina nackdelar. Som att man är hopplöst underlägsen i grundspelet, till exempel. Eller att man själv inte brukar få med sig särskilt många servegenombrott.

För Nadals del räcker det med att serva bra och få bollen i spel i Isners serve. Ju längre duellerna blir, desto mer gynnas Nadal.

Tror som sagt inte att Isner är chanslös, men kommer behöva vinna ett skiljeset om han ska kunna snuva spanjoren på karriärens 26:e Master. Kan aldrig tänka mig att Isner vinner i raka set, såvida inte Nadal är sliten på gränsen till utmattning (vilket jag inte håller för troligt med tanke på hans stabila insats mot Berdych i går).

Och att Isner ska vinna ett avgörande set mot Rafael Nadal i Masters-sammanhang. Nej, det känns högst osannolikt.

Så, att gratulera Nadal till årets sjätte Masters-titel (tredje på hardcourt) redan nu känns knappt ens som att sticka ut hakan.

* * *

√ SERENA WILLIAMS (1) – VICTORIA AZARENKA (2)

Serena Williams har aldrig vunnit Cincinnati Masters. Hon har vunnit åtta titlar i år, på nio finaler. Enda finalförlusten kom i Doha, mot just Azarenka.

Men att världstvåan ska upprepa den bedriften i dag… Den där segern i Doha är ett av bara två undantag som bekräftar Serena-regeln i den här ”rivaliteten” (första kom i Miami 2009).

Williams leder alltså med 12-2 i inbördes möten. Sist de möttes, i Rom i våras, blev det kross: 6-1, 6-3.

Azarenka är visserligen i bra form, men det räcker som bekant sällan (läs: aldrig) mot Williams. I dag måste världsettan göra en svag insats för att Azarenka ska ha en chans.

Vilket inte är en omöjlighet. Williams har knappast varit hundraprocentig så här långt i turneringen. I semifinalen mot Li Na blev hon bruten inte mindre än fem gånger (bärgade själv sju servegenombrott). Givetvis underkänt betyg med tanke på det vapen Williams besitter i och med sin serve.

Bedömer visserligen inte Azarenkas chanser att vinna som speciellt stora, men inte heller som försvinnande små. Ska hon följa upp den där finalsegern i Doha och finslipa den inbördes statistiken är det här ett bra läge att göra det.

Okej.

Vi måste börja med att prata om en av veckans absolut konstigaste matcher. Den mellan Juan Martín del Potro och John Isner.

En semifinal där del Potro visade hur man effektivt förlorar en match man haft ett järngrepp om från början till ruinens brant.

Isner var hela tiden under press i egen serve. Han bjöd visserligen bara på en breakboll i första set, men tvingades hela tiden krångla sig ur halvjobbiga lägen – medan del Potro gled igenom sina servegame retligt enkelt.

Första set avslutades med ett kliniskt tiebreak, där det enda minibreaket (på ett svagt serve & volley-försök från Isner) gav världssjuan en 1-0-ledning.

Andra set fortsatte i samma anda. Amerikanen kämpade med att få full utdelning i sin serve och var underlägsen i baslinjeduellerna, medan argentinaren enkelt flöt igenom servegame efter servegame.

Matchens första break kom i andra sets åttonde game, vilket gav del Potro chansen att serva hem matchen.

Han tog sig fram till matchboll.

Och slog dubbelfel.

Några poäng senare hade Isner brutit tillbaka – och del Potro kastat taktpinnen i sjön. Därifrån var det mer eller mindre amerikanens match.

Åtta av de 14 första poängen i efterföljande tiebreak vanns av returneraren, vilket var bevis nog på nervositeten från båda spelarna. Det var dock Isner som hela tiden låg steget före och förvaltade slutligen sin femte setboll.

I tredje set var del Potro kuvad mentalt. Tappade serve direkt och hamnade i en brant uppförsbacke. Situationen blev givetvis inte bättre av att Isner byggt upp massivt momentum efter vändningen i andra set. Trots tre chanser att bryta tillbaka för argentinaren hamnade Isner snart i samma läge som världssjuan i andra set.

USA-ettan gjorde inga misstag – och säkrade sin plats i finalen via 6-7(5), 7-6(9; 6-3, som första amerikanen i en Masters-final sedan han själv nådde den i Indian Wells förra året (förlust mot Roger Federer).

Solen var visserligen brutal på den sida som del Potro servade ifrån när han hade 5-3 och matchboll i det där andra setet, men jag tycker att det är en svag ursäkt. Fram till dess hade han inte bjudit på en enda breakboll, solen till trots. Återigen tappade han fokus/blev nervös i ett matchavgörande läge. Den här gången kunde han inte reparera skadan.

Starkt av Isner att kämpa på och inte förlora tron på sig själv trots del Potros stora spelmässiga övertag inledningsvis, men förlusten får del Potro ta på sig. Att förlora på den här nivån med matchboll i egen serve, det är dåligt. Riktigt dåligt.

Finalplatsen innebär att Isner är som sämst rankad 14 i morgon. Som bäst 11 (om han vinner finalen).

http://www.youtube.com/watch?v=IKK7Ej0kjTw

Lättare sagt än gjort. Där möter han nämligen extremt formtoppade Rafael Nadal. Spanjoren gjorde en riktigt bra men inte fläckfri insats mot Tomás Berdych. Servade gudomligt i första set (vann 20 av 22 procent av poängen i förstaserve, 24 av 28 poäng totalt i egen serve).

I andra fick han plötsligt gummiarm och bjöd tidigt in tjecken i matchen. Världssexans glädje blev dock kortvarig eftersom Nadal bröt tillbaka omgående, men han Nadal hade fortsatta bekymmer i egen serve genom resten av setet.

Det hela gick till tiebreak, där Berdych mer eller mindre klappade ihop (eftersom Nadal höjde sig ytterligare ett snäpp). Matchsiffrorna blev till slut 7-5, 7-6(4) och världstrean har nu chansen att bli den fjärde spelaren någonsin att vinna både Canada Masters och Cincinnati Masters samma år (Andre Agassi gjorde det 1995, Patrick Rafter 1998 och Andy Roddick 2003).

Om man bortser från den fantastiska serven i första set, som tydligen var temporär, var Nadals returer mest imponerande. Eller snarare: hur han returnerade. Tittar man på hur han placerade sig vid baslinjen såg det helt slumpmässigt ut. Som att han aldrig stod på samma ställe två gånger. Verkligen spridda skurar där.

Tror det handlade dels om att han försökte förutspå var Berdych skulle placera sin serve och på så sätt ge sig själv bästa tänkbara utgångsläge (en lärdom efter kvarten mot Roger Federer, där schweizaren relativt ostört och mördande effektivt kunde attackera Nadals backhand med sin serve).

Men också dels om att stressa Berdych. Tvinga honom att variera sin serve och därmed ta större risker. En framgångsrik taktik. Han fick visserligen blott fyra breakbollar (förvaltade två), men Berdych vann ”bara” 62 procent av poängen i egen serve. Framför allt – Nadal satte press på honom, gjorde honom osäker. Det var det viktigaste.

Slutligen tror jag också att det delvis handlade om att Nadal laborerade lite inför en eventuell final mot del Potro eller Isner. Han kan liksom kosta på sig det när han är i så här grymt bra form.

Nadal mot Isner i final alltså. Känns ju på förhand som att Nadal tar hem säsongens tredje hardcourttitel. 26:e Mastern i karriären. Femte totalt i år.

Men mer om det lite senare.

Blott två speldagar kvar.

Vi kastar oss rakt in i hetluften.

* * *

√ RAFAEL NADAL (3) – TOMÁS BERDYCH (6)

Berdych fick en överraskande enkel resa mot Andy Murray i kvartsfinalen. Han servade visserligen bra, men inte alls så förträffligt som siffrorna låter påskina (bjöd på bara fyra breakbollar, räddade samtliga – och det alltså mot tourens tveklöst bästa returnerare).

Nadal har förkrossande statistik mot tjecken: 14-3 i inbördes möten. 13 raka segrar (med 30-2 i setfacit).

Spanjoren har inga problem med att neutralisera Berdychs offensiv. Han ger honom helt enkelt inte alls lika mycket att jobba på som exempelvis Murray i går. Världssexan bemästrar inte de toppade slag Nadal levererar, tillåts inte stå och bomba sönder spanjorens försvarsmur från baslinjen och måste hela tiden slå ett eller några extra slag för att vinna poängen.

Det där stressar Berdych. Och när han blir stressad, då kommer missarna. Han är överlag en stabil spelare, men strategiskt monoton. Har ingen riktigt fungerande plan B när han hamnar i underläge. Lägg därtill det massiva psykologiska övertag Nadal jobbat fram genom åren och uppförsbacken blir genast ganska brant för Berdych.

Det känns därför som att den här matchen helt och hållet ligger i Nadals händer. Är han trött efter det hårda matchandet de senaste två veckorna? Kan urladdningen mot Roger Federer i natt ha tagit udden av hans makalösa formtopp en smula?

Sådant får Berdych sätta sitt hopp till.

För om Nadal presterar på samma nivå som hittills i Montréal och Cincinnati, då har inte världssexan en chans. Så dålig är den här matchupen för Berdych.

* * *

√ JUAN MARTÍN DEL POTRO (7) – JOHN ISNER (22)

Isner har faktiskt bara vunnit ett enda set mot del Potro på fyra matcher, och det var sist de möttes (i finalen i Washington häromveckan). Deras drabbningar har ändå varit hyfsat jämna och avgjorts med bara några enstaka servegenombrott. Som så ofta mot servekanoner.

Det intressanta i den här matchupen är att det faktiskt är tack vare argentinarens serve som han har det här övertaget. På fyra matcher och totalt tio set har han bara bjudit på totalt elva breakbollar – av vilka Isner vunnit blott en enda (i Washington). del Potro har å sin sida förvaltat sju av totalt 16.

Just serven är dock ett litet litet orosmoln för argentinaren. Endast mot Dmitrij Tursunov i kvartsfinalen har den varit så där kassaskåpssäker som den behöver vara mot Isner i kväll (81 procent vunna poäng bakom förstaserve). Dessutom har han genomgående varit ganska ojämn och tappat fokus i alla tre matcher (dessutom förlorat set mot Feliciano Lopez i åttondelen och Tursunov i kvarten).

Samtidigt rider Isner på en formvåg och boostade sitt självförtroende ordentligt i och med sin seger över Novak Djokovic.

Tycker därför att den här matchen har potential att bli jämn, men i slutänden är del Potro den mer kompletta spelaren och borde säkra en plats i sin andra Masters-final i år. Om inte annat så för att han

1) har något mer rutin i dessa sammanhang,

2) vet hur han ska hantera Isner, och

3) vill ge sig själv chansen att utkräva hämnd på Rafael Nadal efter finalförlusten i Indian Wells tidigare i år.

* * *

√ SERENA WILLIAMS (1) – LI NA (5)

7-1 i inbördes möten till Williams, som dessutom har sex raka segrar över världsfemman (sist Li Na vann var i Stuttgart 2008, då efter att ha blivit nollad i första set).

Hon brukar kunna bjuda upp till kamp mot Williams med sitt högoktaniga spel men har inte det där lilla extra som krävs för att nå ända fram. Sist hon plockade set av världsettan var i Miami 2009 – sedan dess har Williams bärgat tolv raka set.

Att Agnieszka Radwanska lämnade walk over, vilket gav Li Na en extra vilodag, tror jag ligger henne i fatet i dag. Man behöver vara ordentligt varm i kläderna för att ta sig an Williams, oftast är till och med det långt ifrån tillräckligt – något hela WTA-touren fått erfara genom åren.

Därför inte särskilt mycket som talar för Li Na.

* * *

√ VICTORIA AZARENKA (2) – JELENA JANKOVIC (15)

Statistiskt jämnt mellan de båda (4-3 i inbördes möten), men Azarenka har varit överlägsen i deras tre senaste möten (alla på hardcourt).

Jankovic körde visserligen lite överraskande fullständigt över Roberta Vinci i sin kvartsfinal, men Azarenka å sin sida imponerade mot en formtoppad Caroline Wozniacki.

Tycker generellt att Jankovic har fler vapen i sin arsenal än Wozniacki, men spelmässigt är det inte överdrivet mycket som skiljer de åt. Det här är således en bra matchup för Azarenka.

Och så väl som hon hanterade världstian i går, ungefär så bra kommer hon nog att hantera även Jankovic. Även om jag inte skulle bli förvånad om Jankovic tar set.

http://www.youtube.com/watch?v=tGhuUU0CpE8

Jisses!

Vilken avslutning det blev på en överlag märklig tennisdag.

Vi måste givetvis börja i fel kronologisk ände. Allt annat vore befängt.

Att det fortfarande, trots att nästan tio år förflutit sedan de för första gången stod öga mot öga på en tennisbana, är något alldeles speciellt med matcher mellan Roger Federer och Rafael Nadal visste vi redan.

Men att just den här matchen skulle bli så här speciell, det hade i alla fall inte jag räknat med på förhand (hatten av till er som förutsåg Federers plötsliga formtopp).

Federer var inledningsvis den klart bättre spelaren. Taktiken var till synes busenkel: snabbt ta kontroll över duellerna och inte ge Nadal utrymme att låsa fast spelet mot schweizarens backhand – och den utfördes aggressivt och med hänsynslös precision.

Som alltid när Nadal står på andra sidan nätet var offensiven Federers nyckel. Genom att hela tiden gå för attack och pressa Nadal i både sid- och djupled kunde han diktera spelet. Så som han fullkomligt plockade isär Nadals backhand, blottgjorde hans luckor och själv resolut och med total beslutsamhet krånglade sig ur de lägen Rafa skapade var oerhört imponerande. Särskilt med tanke på de enorma problem Federer haft den senaste tiden.

Rent taktiskt spelade han precis på samma sätt som i kvartsfinalen i Rom i våras. Ett väldigt svårt spel med högt risktagande. Skillnaden den här gången var att han presterade på den nivån som faktiskt krävs för att spela med så små marginaler.

Lika imponerande som Federers plötsliga formtopp var, minst lika imponerande var det att se Nadal återigen hitta lösningarna när han som bäst behövde dem. Federers momentum i första set kan inte ha undgått honom och han visste att han måste justera sitt spel för att inte tappa fotfäste.

Den justeringen gick framför allt ut på att ta ett litet kliv framåt i banan, öka intensiteten, försöka möta Federer med sin backhand och framför allt – ta fler risker.

Där han i första set mest motat bollarna Federer skickat mot backhand (vilket resulterade i att den landade kort på schweizarens planhalva, varpå han kunde kliva fram och avslutade poängen enkelt) började han slå mer aggressivt och variera med slice.

Det offensiva spelet från båda resulterade i en del oprovocerade misstag, men också stundtals bländande tennis. Skulle vilja påstå att Federer inte spelat i närheten av så här bra sedan 2012 – och att det var länge sedan han tvingade Nadal att höja sig till den här nivån.

Federer orkade inte hålla samma höga nivå genom hela matchen. Han hade visserligen vid några tillfällen 30-0 och 40-40 i Nadals serve, men närmare en breakboll än så kom han aldrig. I takt med att spanjoren successivt höjde ribban vred han också momentum ur händerna på sin rival.

7-5 i första set till Federer blev 6-4 till Nadal i andra och slutligen 5-3 i avgörande. Forne världsettan svarade då för sitt klart bästa returgame på år och dar och räddade inte mindre än fyra matchbollar (tre på raken från 0-40) innan Nadal slog in en rak forehand, otagbar för Federer.

Visade sig senare att den med millimetermarginal var precis ute, men eftersom schweizaren inte utmanade och linjedomaren dömde den som inne blev den matchavgörande.

Olyckligt avslut på en helt magisk tillställning, men det råder ingen tvekan om att segern i sig var rättvis. Federer hade sina chanser och var den bättre spelaren i ett och ett halvt set, men sin vana trogen kämpade sig Nadal tillbaka och vände på steken.

Kanske är man lite färgad av den historiska rivaliteten mellan dessa båda herrar, men för egen del är jag benägen att placera den här drabbningen på topp 5 över årets bästa matcher. 101-95 i poäng totalt till Nadal säger ju en del om hur jämnt det var.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=nG3AP_YmmTc

Två toppspelare som inte lyckades göra en Nadal – det vill säga gräva sig ur ett tufft spelmässigt underläge och prestera på absolut topp när det gäller som mest – var Novak Djokovic och Andy Murray.

Tycker Djokovic såg så där loj ut som han ofta gjort på sistone redan från start mot John Isner. Returnerade bedrövligt och svarade för flera horribla missar. Första set bjöd han bort med ett dubbelfel i tiebreak.

I tiebreak!

Finns det sämre tillfällen att dubbelfela än i tiebreak mot John Isner? Nej. Typ inte. Snudd på jämförbart med att dubbelfela med matchboll mot sig (som en viss Novak Djokovic gjorde mot en viss Rafael Nadal i en viss Grand Slam-turnering på grus förra året).

Han skärpte visserligen till sig i andra set och bröt Isner redan i andra gamet efter att själv ha räddat fyra breakbollar i gamet dessförinnan.

De båda höll sedan serve fram till 6-3. Ändå inte helt övertygande från Djokovic ens i det setet. 30 oprovocerade misstag och alltså bara ett break, trots att Isner inte servade överdrivet bra. Amerikanen slog in 81 procent förstaservar men vann bara 62 procent av dem. Knappt godkänt med servekanonmått mätt.

I slutet av tredje set, vid ställning 6-5 till Isner, tappar sedan Djokovic tre raka poäng från 40-15 i egen serve. Räddar matchbollen med ess men följer upp med dubbelfel (hans femte totalt i matchen). Bjuder sedan Isner på andraserve vid nästa matchboll. Drämmer amerikanens retur i nät. Ridå.

Visserligen en dålig matchup för Djokovic, eftersom bollduellerna blir så korta mot servekanoner och han därför har svårt att hitta sin matchrytm. Dessutom får ju Isner som bekant betydligt högre utdelning i egen serve, även mot skickliga returnerare som Djokovic, än andra spelare.

Ändå, ingen bra match av Djokovic. Lite oroväckande, den här lojheten.

http://www.youtube.com/watch?v=lDwVIdkw0pM

Murray var inte mycket bättre han. Lyckades bara spela till sig fyra breakbollar, brände varenda en. Blev själv bruten två gånger, en gång per set. Det räckte alltså för att Tomás Berdych skulle vinna i raka set: 6-3, 6-4.

Skotten gjorde inte direkt en plattmatch, det vore orättvist mot Berdych att påstå. Berdych är en av få som kan förlita sig helt och hållet på kraft och mäktar med att så metodiskt bara slå igenom världstvåans försvar på löpande band.

Tycker ändå att man kan kräva mer av Murray än så här, med tanke på hans taktiska skicklighet. Han hade inte alls samma bett i den normalt så pålitliga backhanden som vi är vana vid. Då måste man hitta andra lösningar. Murray lyckades inte göra det i går.

Kanske sparar han på krutet till US Open? Man kan hoppas.

* * *

Juan Martín del Potro tappade visserligen set mot Dmitrij Tursunov, men vann förhållandevis komfortabelt: 6-4, 3-6, 6-1.

* * *

Såg tyvärr bara delar av matcherna mellan Jelena Jankovic och Roberta Vinci, och Serena Williams mot Simona Halep (Victoria Azarenka mot Caroline Wozniacki spelades mitt i natten),  men kan konstatera att det gick som förväntat:

• Williams-Halep 6-0, 6-4.
• Jankovic-Vinci 6-0, 6-4.
• Azarenka-Wozniacki 6-3, 7-6(5).

Hade som bekant på känn att Jankovic skulle slå Vinci, men kanske inte riktigt så enkelt. Lite överraskande.