Arkiv för kategori Australiska öppna 2013

- Sida 2 av 5

Matchkollen, torsdag

av Henrik Ståhl

De fyra semifinalbiljetterna är redan bokade och klara. På herrsidan behåller Big Four sin dominans, trots Rafael Nadals frånvaro, och på damsidan har de två högst seedade spelarna överlevt sina respektive kvartsfinaler.

Utan vidare omsvep tar vi en titt på vad morgondagen har att erbjuda:

√ Novak Djokovic (1) – David Ferrer (5)
Man ska inte på något sätt avfärda Ferrer som ofarlig för Djokovic, det vore nonchalant. Spanjoren har inte bara tillryggalagt sin bästa säsong i karriären utan också prickat in sin formtopp i Melbourne och framför allt under de senaste åren utvecklat ett betydligt mer potent spel på hardcourt.

Djokovic sviktade visserligen i åttondelsfinalen mot Stanislas Wawrinka, men mot Tomás Berdych i kvarten var han – med undantag för andra set – omutlig. Dessförinnan såg han helt oslagbar ut, men då så klart mot svagare motstånd.

Spelmässigt kommer den här matchen, som ni alla vet, bjuda på ytterst lite blixtrande offensiv. Djokovic kommer att vara den som dikterar spelet och Ferrer lär endast ta till de aggressiva slagen när han känner sig tvingad att göra det.

Det betyder dock inte att Djokovic kommer att ha full kontroll över matchen. Det har man sällan mot Ferrer, om man inte har så mycket krut i durken att man lyckas spränga igenom hans försvar. Nej, det här lär bli en malande tillställning. Långa dueller, där respektive spelares defensiva kvaliteter är de mest framträdande. Och Djokovic kommer gå segrande ur de flesta av dem, eftersom han kan sätta Ferrer under större press.

Om det inte varit för att Ferrer inte alls såg speciellt het ut mot Nicolás Almagro i kvarten så hade jag nog tyckt att Ferrer haft goda chanser att störa Djokovic ordentligt. Visserligen starkt av världsfemman att vända 0-2-underläge, men det var mycket han inte fick att stämma i den matchen. Samtidigt verkar Djokovic ha gått stärkt ur maratonmatchen mot Wawrinka och har dessutom det psykologiska övertaget i och med 9-5-ledningen i inbördes möten (8-2 på hardcourt, 4-0 i Grand Slam-sammanhang).

Nej, jag ser inte annat än att Djokovic tar det här med 3-1 i set.

√ Maria Sjarapova (2) – Li Na (6)
Om Li Na trivs som fisken i vattnet i Melbourne har Sjarapova hittills visat sig vara en Poseidon. 60-9 i gamefacit efter fem matcher talar sitt tydliga språk.

Men kommer hon få det så lätt mot Li Na? Nja, inte riktigt. Jag tror visserligen att det blivit en lite mer oviss och spännande match om Agnieszka Radwanska tagit sig till semifinal, men världssexan har onekligen tillräckligt med dynamit i arsenalen för att utmana Sjarapova på samma villkor.

Att Sjarapova leder med 8-4 i inbördes möten och vann deras samtliga tre möten förra året (i två av matcherna bjöd hon kinesiskan på en ”bagel”, och i de två tappade hon bara sammanlagt sju game, 4+3) ska också tas in i ekvationen.

Om inte något drastiskt händer med Sjarapovas form så ser jag inget annat än att hon välter även detta hinder, i jakten på sin andra raka final i Melbourne.

√ Victoria Azarenka (1) – Sloane Stephens (25)
… där hon med största sannolikhet möter rivalen Victoria Azarenka igen. En repris på fjolårsfinalen, alltså. Men den här gången tyder mycket på att Sjarapova går segrande ur den bataljen.

Nu måste Azarenka först ta sig förbi 19-åriga Sloane Stephens, dock. Det har visat sig lättare sagt än gjort.

Bland andra (en skadskjuten) Serena Williams har misslyckats.

Min gissning är att Azarenkas rutin och stabilitet blir avgörande i den här matchen. Stephens kommer säkerligen att periodvis diktera både tempo och spel, men nerverna kommer att stå i vägen för framtidslöftet. Mot Azarenka har man inte råd med formdippar, vilket bland andra Sjarapova bittert fått erfara.

Det vore ju rysligt kul om Stephens sluggade sig hela vägen till final (och karriärens första Grand Slam-trofé?), och om självförtroendeboosten hon fått efter segern över Williams kan göra henne så respektlöst och trygg i sig själv och sitt spel så har hon onekligen chansen att skriva historia i Melbourne – men magkänslan säger ändå att Azarenka i en semifinal blir en för svår nöt att knäcka.

Obegripligt skärrad Federer klar för semi

av Henrik Ståhl
Jo-Wilfried Tsonga fick styra och ställa som han ville. FOTO: AFP

Det finns spelare som vinner sina matcher på att sabba så mycket som möjligt för motståndaren. Hacka sönder matchrytmen, exploatera varenda liten svaghet. Pushers, kallas de.

Det finns kanske inga riktigt renodlade pushers kvar längre, i alla fall inte på hög nivå, men däremot finns det spelare som besitter en eller flera egenskaper som kännetecknar en pusher. Typ alla defensiva baslinjespelare, till exempel, eftersom deras taktik i grund och botten bygger på att tvinga fram misstag från motståndaren.

Jo-Wilfried Tsonga är inte en sådan spelare. Tsonga är på alla tänkbara vis en offensiv baslinjeslugger, med explosiv serve och tunga grundslag.

Ändå har han så rysligt lätt för att störa Roger Federers matchrytm. Det är nästan så att det sker redan under inbollningen. Som att hans blotta uppenbarelse får schweizaren att bubbla av frustration och osäkerhet.

Hur kan man annars förklara Federers svaga matchinledning, svajiga andra och fjärde set, oförmåga att förvalta breakbollar och så vidare?

Inför femte set hade han liksom inte lyckats fullborda ett enda break. Lyckades han bryta Tsongas serve kunde man ge sig f-n på att han skulle bjuda tillbaka redan i nästa game.

Det ska sägas med en gång att Tsonga spelade riktigt bra. Inte på toppen av sin förmåga, det var ett tag sedan han gjorde det, men åtminstone i närheten av den. Dock inte så bra att han helt av egen förmåga skulle kunna rubba världstvåan.

Ja, han servade generellt bra (mycket bra i vissa game, uselt i andra).

Ja, han satte hög press med tyngd och längd i slagen.

Ja, han inte bara hängde med i Federers höga tempo utan var dessutom ofta den som lade i en ännu högre växel.

Och ja, han är fortfarande oförutsägbar med sina plötsliga tempoväxlingar och taktikskiften.

Roger Federer kunde slutligen andas ut – och segerjubla. FOTO: AFP

Men en Federer som är trygg i sitt eget spel och som spelar med samma resoluta säkerhet som i matcherna mot Bernard Tomic och Milos Raonic borde helt enkelt inte låta sig dikteras av en Tsonga som trots allt inte gjorde sitt livs match.

Av någon oförklarlig anledning lät han fransmannen hålla i taktpinnen stora delar av matchen, och lyckades inte ens plocka upp den när världsåttan tappat den i marken (blott fyra av 18 vunna breakbollar är under all kritik).

Som tur var för schweizaren hade även Tsonga inre demoner att tampas med. Om han exploaterat Federers svajiga forehand, knackiga backhand, krånglande serve och miserabla returnerande fullt ut hade han mycket väl kunnat lägga till ytterligare en Grand Slam-skräll till meritlistan.

Nu darrade fransmannen på manschetterna i de allra mest matchavgörande lägena (exempelvis första och tredje sets tiebreak) och vågade inte riktigt gå för fullt när situationen så krävde.

Jag kan ärligt talat inte riktigt begripa varför Federer störs så mycket av Tsonga. Han returnerade visserligen riktigt bra i dag och placerade ofta sina loopade returer djupt på Federers planhalva, men så otrygg som Federer såg ut i sitt eget spel… nej, jag förstår det inte. Som när han i stället för att dundra in en smash i det ödeland som uppenbarat sig efter Tsongas löpning till höger byter riktning, som för att göra något nytt, blir sönderläst – och sedermera torskar poängen.

Eller när han tvekar inför en helt klockren forehand-drive – och dundrar den i nät. Man riktigt såg på honom att han bestämt precis var han ska placera den, men i de sista sekunderna ändrar sig. Obegripligt.

Om han bara fokuserat på sitt eget spel och inte frestats att ändra spelidé under pågående duell så hade han förmodligen bärgat en mycket enklare seger. Det hade kanske blivit jämnt ändå, Tsonga är trots allt en grymt bollskicklig anfallare, men då hade han i alla fall inte brottats med misstro på sig själv och det egna spelet. Det där kan nämligen spilla över till semifinalen mot Andy Murray, och det är ju inte speciellt bra, om man säger så.

Ska också tilläggas att det är grymt imponerande att se Tsonga försvara sig så bra i så högt tempo – för att sedan lägga i den där extraväxeln och blåsa Federer av banan. Det har fyra spelare före honom misslyckats kapitalt med i den här turneringen.

7-6(4), 4-6, 7-6(4), 3-6, 6-3 kan inte betraktas som ett styrkebesked från världstvåan inför semifinalen. De eventuella orosmoln som uppstått skingras förhoppningsvis omgående, så att vi bjuds på en stenhård femsetsbatalj mot Murray.

Och äras den som äras bör: Tsonga gjorde en kanonmatch. Lite bättre och han hade kunnat nå hela vägen.

* * *

Andy Murray möter Federer i semifinalen. FOTO: AFP

Om matchen mellan Andy Murray och Jeremy Chardy finns inte mycket att säga. Chardy kämpade tappert, men till ingen (eller i alla fall liten) nytta. Sju game var allt han mäktade med att plocka av skotten. Får väl ses som ett godkänt betyg ändå.

6-4, 6-1, 6-2 och Murray dansar vidare till en drömsemifinal mot Federer.

Vilket alltså innebär att Big Fours dominans hålls intakt, tack vare gårdagens mirakulösa vändning av Rafael Nadals vikarie David Ferrer.

Lite sjukt ändå, att endast Ferrer lyckas utnyttja luckan som uppstår i Nadals frånvaro.

* * *

Sloane Stephens skrällde mot en skadad Serena Williams. FOTO: AP

Serena Williams åkte ut med buller och bång i kvartsfinalen – mot 19-åriga Sloane Stephens: 3-6, 7-5, 6-4.

Har bara sett delar av matchen i efterhand, och det går ju inte att påstå annat än att skadan som Serena drabbas av i andra set blir helt matchavgörande.

Serena Williams. FOTO: AFP

Dock fick hon ju någorlunda ordning på det där i tredje set, och det som imponerar mest på mig är att Stephens lyckades försvara sig så bra även i de lägen där Williams kunde dundra på.

Svårt ändå att skaka av sig känslan av att den här skrällen förmodligen aldrig bokförts om Williams var skadefri genom hela matchen.

* * *

Victoria Azarenka besegrade planenligt Svetlana Kuznetsova: 7-5, 6-1. Stephens ska självklart inte underskattas, men självklart ökade Azarenkas chanser att ta sig till sin andra raka final i Melbourne efter 19-åringens skräll.

Matchkollen, onsdag

av Henrik Ståhl

Snart onsdag, snart dag tio, snart dags för en andra omgång kvartsfinaler:

√ Andy Murray (3) – Jeremy Chardy (36)
Underdogen mot finalkandidaten. Ett klassiskt klassmöte. Och faktiskt den första riktiga prövningen som Murray ställs inför. Chardy har verkligen gått all in och satsat på stenhård offensiv, kryddat med listiga fällor – bland annat i form av en giftig slice som tvingar motståndaren att kliva in i banan.

Det har hittills räckt hela vägen till kvartsfinal, och på vägen har världssjuan Juan Martín del Potro strukit med. Chardy har dessutom vant sig vid att vara just underdog, eftersom han varit det i sina tre senaste matcher (Marcel Granollers, del Potro, Andreas Seppi).

Murray, som vet hur det känns att falla för Chardys slägga, kommer dock inte att underskatta oseedade doldisen i morgon. Efter den svidande förlusten i Cincinnati (och kollegan del Potros chockförlust i tredje omgången här i Australiska öppna) vet han precis vad fransmannen går för.

Jag räknar kallt med att Murray höjer sig flera nivåer och bjuder på sin smartaste tennis.

För inte vill han väl blåsa oss på en drömsemifinal mellan honom ochRoger Federer?

Känns lite som att utgången av den här kvarten vilar i Murrays händer. Visst kan Chardy göra livet surt för världstrean, men det kommer inte att räcka att spela på toppen av sin förmåga för fransmannen – han måste dessutom hoppas på att Murray inte spelar på toppen av sin förmåga.

Och han kan definitivt inte vänta sig att skotten låter sig hunsas på samma sätt som del Potro långa stunder gjorde.

Behöver jag ens säga att det är en jätteskräll om Chardy trots allt vinner?

√ Serena Williams (3) – Sloane Stephens (25)
Drottningen mot kronprinsessan. Ja, så beskrivs väl det här mötet på bästa sätt. Stephens har nu under ett par år lanserats som Serenas arvtagerska – med all rätt.

I Melbourne har hon fått upp ångan ordentligt och tagit sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären. Inte ett dugg överraskande, med tanke på den enorma potential hon besitter.

Den här matchen är en repris av kvartsfinalen i Brisbane i början av januari. Den gången var Sloane inte mogen uppgiften, men hon visade prov på den kapacitet som, förutom att den kommer att växa, lär föra henne hela vägen upp till världstoppen.

Trots förlust i raka set gjorde hon nämligen en beundransvärd insats och knep sju game av världstrean – fler än någon annan i den turneringen.

Jag hoppas att vi får se något liknande under onsdagen, men vi får inte glömma att det här trots allt rör sig om Grand Slam och att hon är blott 19 år gammal. Pressen det innebär hade nog fått vem som helst att kliva ut på banan med darrande knän.

Min gissning är att Stephens lyckas knipa några game, men hon kommer aldrig i närheten av att hota Williams. Det är världstrean på tok för överlägsen för att tillåta.

√ Roger Federer (2) – Jo-Wilfried Tsonga (8)
Dagens på förhand klart hetaste match. Anledningen till det är egentligen historisk – Tsonga klassiska seger över Federer i Wimbledon 2011, när han vände 0-2-underläge i set.

Sedan dess har de mötts fem gånger, 4-1 i matcher till Federer (8-3 i inbördes totalt). De spelade faktiskt inte mot varandra under hela fjolåret, eftersom Federer lämnade walkover i Doha, utan senaste mötet var i World Tour Finals-finalen 2011. Den vann Federer i tre set.

Att Tsonga har kapaciteten att störa Federer med sitt nyckfulla spel har han redan bevisat, men det känns som att det var länge sedan det ens var aktuellt. Han har oerhört svårt att spela effektivt, vilket är en av de stora anledningarna till att han blivit frånsprungen av övriga toppspelare.

Tomás Berdych har liksom hittat sin stabilitet, del Potro sin säkerhet i bollandet. Tsonga har stått lite och stampat. Undrar om han inte till och med backat i utvecklingen sedan 2011?

Hur det än är med den saken så har Tsonga ett väldigt stort spel i sig, men han har förtvivlat svårt att plocka fram det och utnyttja det på ett taktiskt fulländat sätt. När han kopplat greppet om ett set eller en match känns det som att han plötsligt bestämmer sig för att börja spela ett helt annat spel, och så faller allt platt som en pannkaka.

Som mot Berdych i Stockholm Open förra året. Det var en ordentlig ”choke”, inget snack om den saken. Tror tyvärr inte att han hunnit åtgärda det som behöver åtgärdas inför den här kvartsfinalen.

För om man nu också ska passa på att säga något om Federer så har han sett helt oslagbar ut hittills. För att han ska torska det här så måste Tsonga göra en av sitt livs matcher och på något sätt få Federer att sjunka i nivå.

Det kommer Federer inte gå med på.

Om han utnyttjar ett av sina mäktigaste vapen, serven, och håller sina servegame kan han däremot bli den förste att plocka set mot schweizaren. Det skulle jag inte se som någon skräll – men inte heller om världstvåan grejar det här i raka set.

√ Victoria Azarenka (1) – Svetlana Kuznetsova (50)
Tvåfaldiga Grand Slam-vinnaren Kuznetsova har onekligen rutinen i de här sammanhangen, men att hon stoppar Azarenkas framfart i Melbourne… nej, jag ser inte riktigt att det ska hända.

Kuznetsova leder visserligen med 4-3 i inbördes möten, men senaste segern kom på gruset i Rom 2009 (då hon också vannFranska öppna). Förra året vann Azarenka deras två enda matcher utan att tappa set. I Indian Wells, på hardcourt, lyckades Kuznetsova bara knycka tre game.

Nej, på papperet ser det ut att bli en ny kross för Azarenka – Kuznetsovas goda form till trots.

”Federer favoriseras av arrangörerna”

av Henrik Ståhl
Andy Murray vet hur svettigt det är att spela mitt på dagen i Melbourne. FOTO: ALL OVER PRESS

Favoriseras Roger Federer?

Ja, i alla fall om du frågar Andy Murrays team på plats i Melbourne.

Det råder nämligen stort missnöje i världstreans camp inför morgondagens kvartsfinaler i Australiska öppna. Arrangörerna har nämligen valt att låta Federer spela kvällsmatch – för fjärde matchen i rad. Samtidigt tvingas 25-årige skotten återigen att spela i gassande sol mitt på dagen.

Murrays coacher Ivan Lendl och Dani Vallverdu uppges ha framfört sin kritik mot vad de anser är en orättvis situation och favorisering av världstvåan, och hävdar att arrangörerna ger med sig för tv-kanalernas påtryckningar.

Murray med coachen Ivan Lendl (till vänster). FOTO: AP

Federer möter världsåttan Jo-Wilfried Tsonga medan Murray tar sig an oseedade doldisen Jeremy Chardy – och där råder det ju ingen tvekan om vilken av matcherna som är mest attraktiv för bästa sändningstid.

Medan Federer, om han vinner sin kvartsfinal mot Tsonga, då spelat fyra raka kvällsmatcher har Murray som senast spelat strax efter 17.00 lokal tid och då på Hisense Arena.

Spelmässigt innebär det en stor skillnad att spela dag- och kvällstid. Banan på Rod Laver Arena är långsammare än övriga banor på Melbourne Park och gassande sol betyder också att bollen rör sig snabbare genom luften. Dessutom är hettan i sig en relevant variabel i ekvationen – något Federer fjärmats från.

Källor nära Murrays camp bekräftar för tidningen Daily Mail att de är missnöjda med schemaläggningen men inte kommer att göra ett officiellt uttalande, utan ska ”göra det bästa av situationen”.

Så här svarar turneringsdirektören Craig Tiley på kritiken:

– [Det stämmer] bara sett ur ett snävt perspektiv, men man måste se till alla variabler, som sändningsönskemål, vilka motståndare de haft och det faktum att Federer spelade mot Bernard Tomic i lördags. Spelarna vet hur det går till med schemaläggningen, det är inte enkelt. Jag tycker att vi gör ett ganska bra jobb med att vara rättvis.

Planeringen av schemat följs varje dag av representanter från ATP, WTA, och lokala tv-stationer.

Favoriseras Roger Federer? FOTO: BILDBYRÅN

Att vilja placera Federer-Tsonga på bästa sändningstid framför Murray-Chardy ser jag som en fullkomlig självklarhet. Likaså Federer-Raonic framför Murray-Simon.

Icke desto mindre är det problematiskt att schemaläggningen inte gjorts bättre än att Federer fått fyra kvällsmatcher medan Murray tvingats spela i gassande sol om de båda skulle mötas i semifinalen.

Nu gynnar visserligen ett långsammare underlag generellt Murray, men en del i att hitta formen i en Grand Slam-turnering handlar också om att vänja sig vid banan, bollarna och de yttre förutsättningarna.

För sakens skull bör dock noteras att slitvargen David Ferrer inte ens varit i närheten av en kvällsmatch. Tvärtom spelades hans kvartsfinal mot Nicolás Almagro så tidigt som runt lunch lokal tid i dag.

Och i slutänden är det ändå alltid den bäste spelaren som står som segrare.

Australiska öppna, dag 9

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic behövde inte ta ut sig för att besegra Tomás Berdych i kvartsfinalen. FOTO: AFP

Ni vet hur man brukar beskriva Roger Federers, Rafael Nadals och Novak Djokovics killer instinct, va?

Federer tycker att han borde vinna, Nadal är livrädd för att förlora och Djokovic har kommit på att han kan vinna.

Några år efter att Djokovic kommit på att han kan vinna började han dessutom bestämma sig för att han ska vinna. Det var den beslutsamheten som gav upphov till hans sagolika säsong 2011.

Den beslutsamheten fick sig också en och annan törn förra året, då han inte nådde sina mest prioriterade mål: att vinna Franska öppna och London-OS.

I ett och ett halvt set mot Stanislas Wawrinka tyckte Djokovic snarare att han borde vinna – helst utan att anstränga sig alls. Det vet vi ju hur det fick. Det var först när han bestämde sig för att vinna (eller inte förlora, beroende på hur man ser på saken) som han till slut kom undan med hedern i behåll.

Mot Tomás Berdych, däremot, tog världsettan inga som helst risker.

Det syntes redan i första set tydligt att han bestämt sig för att vinna. Berdych gavs ingen pardon och serben tog enkelt ledningen efter tre break och överlägsna 6-1.

I andra set drog han ner på takten. Förmodligen för att han ville bärga segern med minsta möjliga energiförbrukning. Han slarvade lite i egen serve och tappade udden i sitt returtagande. Det förvaltade Berdych på bästa möjliga sätt. Pressade ut Djokovic i hörnen, prickade linjerna med blytunga servar och var framme vid nät titt som tätt.

Världssexan ska även ha en eloge för den kyla han visade prov på när han avstyrde tre breakbollar i egen serve vid ställning 5-4.

Ingen skräll alls att Berdych plockade ett set mot Djokovic, men de flesta skriver nog under på att världsettan hade en högre växel att lägga i vid behov.

Tomás Berdych. FOTO: AP

Den växeln lade han i omgående i tredje set. Plötsligt både servade och returnerade han betydligt mer resolut, vilket gav honom två break och ny 6-1-kross. Berdych höjde sig visserligen något i tredje set, men med ett nytt tidigt break kunde han förhållandevis enkelt hålla ifrån och serva hem matchen vid ställning 5-4 (efter tre brända matchbollar).

Matchbilden var ganska väntad. Eftersom Djokovic som bekant är en av världens bästa returtagare och, när han spelar i närheten av sitt bästa, har sådan otrolig längd på sina returer, fick inte Berdych den utdelning han behöver i sin egen serve.

Han är i desperat behov av den utdelningen eftersom hans styrkor som spelare inte innefattar returnerande, vilket innebär att han inte är något större hot mot Djokovic i serbens servegame.

Vidare är Berdych som allra bäst när hans aggressiva offensiv går på högvarv. Då kan han nämligen pressa tillbaka motståndaren och sedan avsluta poängen framme vid nät, vilket han gjorde otaliga gånger i dag – men inte tillräckligt ofta. Anledningen till det är att Djokovic satte för hög press i sina returer, vilket tog udden av Berdychs offensiv i egen serve.

Det där skapar ju som ni förstår en del osäkerhet också. Berdych hade behövt chansa mycket mycket mer än han gjorde, men när han väl satsade fick han inte valuta för det, eftersom han gjorde det i fel lägen. Därför hamnade han alldeles för ofta i nötande cross court-dueller, backhand mot backhand, vilka Djokovic vinner majoriteten av, alla dagar i veckan, mot Berdych.

Han skulle helt enkelt ha spelat som Stanislas Wawrinka i förrgår för att ha en rimlig chans i den här matchen, men vågade inte. Om Djokovic inte gjort den där felberäkningen i andra set hade han förmodligen vunnit i raka set.

Det säger en del om Djokovics höga nivå, med tanke på hur Berdych hittills krossat allt som stått i hans väg.

* * *

Nicolás Almagro gjorde tydligen en av sitt livs matcher, men föll trots det mot landsmannen David Ferrer i fem set. Har bara kunnat kolla i efterhand nu på eftermiddagen (reprisen på Eurosport, alltså), och de där gamen där Almagro servar för matchen i fjärde set (vid 5-4 och 6-5) var snudd på bedrövliga.

Annars såg han ju sjukt stark ut, Nico. Dominerade fullständigt i de två första seten, torskade ett tajt tredje.

4-6, 4-6, 7-5, 7-6(4), 6-2 blev det slutligen till Ferrer, som själv beskriver vändningen som ”ett mirakel”.

Världsfemman var tydligen inte speciellt stabil i de där två första seten. Inte så bra, med tanke på vem han möter i semifinalen. För Djokovic lär inte missa två chanser att serva hem matchen…

* * *

Maria Sjarapova. FOTO: AP

Maria Sjarapova kostade på sig fem dubbelfel. Det kan man ju göra när man är så överlägsen som världstvåan just nu är.

Snudd på sensationellt att Ekaterina Makarova tilläts stjäla hela fyra game, lika många som Venus Williams förra veckan.

Sjarapova valsar vidare till semifinal med 60-9 i gamefacit. Galet.

* * *

Li Na lyckades alltså slå igenom Agnieszka Radwanskas ogenomträngliga försvarsmur. Var tydligen inte så vackert (från något håll) alla gånger, men imponerande av världssexan att bryta världsfyrans segersvit, som stannade på 13 raka segrar.

Matchkollen, tisdag

av Henrik Ståhl

Kvartsfinaler!

Det är nu det nästan börjar kännas lite vemodigt. En hel Grand Slam-vecka har gått och fyra omgångar avverkats. Endast åtta av totalt 128 spelare återstår.

Hur som helst. Vad har vi då att vänta oss under morgondagen? Vi tar en titt:

David Ferrer (5) – Nicolás Almagro (11)
De båda spanjorerna har mött varandra hela tolv gånger. Ferrer har vunnit samtliga matcher. Åtta på grus, fyra på hardcourt. Många av de ganska överlägset, dessutom. I Grand Slam-sammanhang har de dock bara mötts en gång tidigare, i US Open 2006. Den gången blev det seger i raka set för Ferrer, efter två tiebreaks och sedan en total utskåpning i tredje set.

Världsfemman har sett ruggigt stark ut i Melbourne hittills. Almagro har inte riktigt haft anledning att imponera. Jerzy Janowicz i tredje omgången var förvisso ett potentiellt hot men kämpade med formen och avfärdades i raka set. Janko Tipsarevic avbröt i tredje omgången på grund av skada.

Det där kan ju verkligen ligga världselvan i fatet. Överlag tror jag ändå att det har marginell påverkan på slutresultatet. Almagro kan helt enkelt inte mota undan Ferrer över fem set. Det har han, framför allt, inte psyket för. Det blir säkert jämnt i något eller några set, men han kommer inte orka hålla ånga och fokus uppe.

Agnieszka Radwanska (4) – Li Na (6)
Radwanska har bärgat 13 segrar så här långt under 2013, alla utan att tappa set. Li Na har sett stabil ut i Melbourne, och hon har bevisligen förmågan att slå igenom Radwanskas försvarsmur. Världssexan leder med 5-4 i inbördes möten, och tre av de segrarna kom under imponerande fjolårssäsong.

I Sydney hade hon dock inte mycket att sätta emot. Blev 6-3, 6-4 till Aga där.

Samtidigt är Li Na den klart aggressivare och offensivt kraftfulla av de två, vilket har visat sig vara effektiva egenskaper i Australiska öppna 2013. Radwanska besitter å sin sida ett spelsinne som inte är av denna värld och har en sällsynt förmåga att klä av kraftpaket inpå bara skinnet. Hon är en tennisens MacGyver, typ.

Att underlaget är något snabbare än vanligt gynnar så klart Li Na med sin tyngre serve och hårdare grundslag, men bara marginellt eftersom Radwanska är en så pass snabb och skicklig returtagare.

Hon viker dessutom aldrig ner sig och lyckas ofta hitta ett sätt att gneta sig ur underlägen. Världssexan är tvärtom smärtsamt dålig på att hålla känslorna i schack i viktiga lägen och har den dåliga vanan att låta matcher rinna henne ur händerna för att hon inte kan stänga dem.

Som ni säkert förstår kan detta alltså bli en gastkramande fight mellan två diametralt olika spelare. Går säkert till tre set – och slutar med att Radwanska tar sig till sin första Australiska öppna-semifinal i karriären.

Maria Sjarapova (2) – Ekaterina Makarova (19)
Makarova har varit överraskande bra så här långt och utmanövrerade Angelique Kerber enkelt.

Sjarapova?

Hennes form kan inte beskrivas som annat än omänsklig – världstvåan har osannolika 48-5 i gamefacit efter fyra omgångar. Hon har alltså vunnit 90 procent av sina game i Melbourne. Nio av tio. Dessutom: det är två spelare som delar på de där fem gamen (fyra för Venus Williams och ett för Kirsten Flipkens).

Det är faktiskt helt sanslöst.

Mycket mer behöver därför inte sägas om den här matchen, annat än att Sjarapova vinner.

Novak Djokovic (1) – Tomás Berdych (6)
Ni vet redan allt om hur Stanislas Wawrinka pressade superserben till fem set i åttondelsfinalen och hade lägen att vinna matchen. Fem timmar var de ute på banan. Det borde väl till och med göra självaste Novak Djokovic lite mör, eller?

Jodå. Klart det där känns i kroppen knappt två dagar efter matchboll. Frågan är om det räcker för att Berdych ska kunna fälla honom.

Jag tror inte det. Det vill säga, jag tror inte att det blir avgörande för matchen. Djokovic är van vid såna där maratonmatcher. Han är liksom lite av en maratonmatchernas man. Han spelade fem timmar mot Andy Murray i semifinalen förra året, och vann ändå finalen över Rafael Nadal – efter sex timmars spel.

Han är duktig på att spela energisnålt, den gode Novak. Dessutom har han förmodligen en återhämtningsförmåga utöver det vanliga.

Så, för att Berdych ska vinna den här matchen gäller det att Djokovic uppträder så där nonchalant som mot Wawrinka i första och halva andra set. Då har världssexan en chans att jobba upp ett övertag som Djokovic inte orkar hämta in.

Om världsettan däremot är sugen på att spela tennis redan från start, då tror jag att han vinner. Det kan säkert bli jämnt, Berdych tar nog minst ett set. Men vinner, det gör han inte. Om Wawrinka kan spela så där bra och inte vinna, då kommer Djokovic inte att låta Berdych fälla honom.

Min förhoppning är att Djokovic går stärkt ur den där nattmanglaren mot Wawrinka. Tar Berdych, som kanske förväntar sig en trög inledning, lite på sängen.

Jag hoppas också att han gör proceduren så kort som möjligt, om han nu vinner. Det vore liksom trist om han måste tillryggalägga två maratonmatcher före semifinalen, vilket mot Ferrer inte direkt är till gagn.

Nej, domaren avgjorde inte episka rysaren

av Henrik Ståhl

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=OM7AgCC2uJE#t=290s

Känner ni att det finns några frågetecken som behöver rätas ut efter den episka nattmanglaren mellan Stanislas Wawrinka och Novak Djokovic i går?

Det gör inte jag, men däremot tycker jag att det är på sin plats med ett konstaterande.

Det här med att domaren skulle ha avgjort matchen är nämligen rent struntprat.

2-2 i set. 4-4 i game. Wawrinka har fördel vid deuce, i Djokovics servegame. Bombar en retur som klipper linjen precis. Huvuddomaren korrigerar linjedomaren och dömer ut slaget. Wawrinka väljer att inte utmana.

Avgörande läge? Japp, milt uttryckt. Break där och Wawrinka hade servat för matchen. Förmodligen vunnit. Med ganska stor sannolikhet, i alla fall.

Summa summarum: domaren avgör matchen.

Fel.

Den där returen som klipper linjen, det är inte en winner. Djokovic tar den. Han blir väldigt ställd av den, men likväl räddar han den och skopar bollen över nät.

Vad som hade hänt om duellen fortsatt vet ingen. Inte du, inte jag, inte Wawrinka, inte Djokovic, inte huvuddomaren. Det hade kunnat sluta med att Wawrinka pangat in en stenhård forehand och fixat break. Det hade också kunnat sluta med att han pangat en lika stenhård forehand i nät. Eller på fel sida av linjerna. Eller att Djokovic gjort en sedvanligt fenomenal räddning. Och så vidare.

Men eftersom det inte var ett vinnande slag kan vi inte veta om sekvensen slutat i break för Wawrinka om det felaktiga domslutet aldrig hade kommit.

Därför: ja, det var extremt klantigt och oskickligt av huvuddomaren att döma ut den där bollen, och det missgynnade Wawrinka.

Men avgör han matchen?

Nej, det kan man faktiskt inte med säkerhet säga, och därför ska man inte heller påstå det.

Australiska öppna, dag 8

av Henrik Ståhl
Gilles Simon och Andy Murray. FOTO: AP

Åttondelen mellan Andy Murray och Gilles Simon var tråkig redan på papperet.

Hur den var i verkligheten?

Som rohypnol för själen.

Den enda egentliga behållningen med matchen, som på förhand kändes snudd på onödig att ens genomföra, var att Simon spelade så kraftlöst att det liksom smittade av sig på Murray.

Så där stod de, två av världens just nu bästa tennisspelare, och föste bollar fram och tillbaka över nätet i vad som alltså påstods vara en åttondelsfinal i årets första Grand Slam-turnering. Det hade lika gärna kunnat röra sig om en match mellan Mårten Gås och Katten Gustaf, kändes det ibland som.

Murray vann så klart busenkelt, och att han släppte ifrån sig så mycket som sju game kändes nästan som en ödmjuk gest gentemot Simon, efter dennes heroiska insats mot Gaël Monfils i förrgår. Alltså, jag menar inte att han förlorade dem med flit, jag menar bara att om Murray känt behov av att köra över Simon fullständigt så hade han utan tvekan kunnat göra det.

Nu gjorde han inte det, hur som helst. 6-3, 6-1, 6-3 blev det till slut. Murray lämnade inga besked alls, vilket ingen hade väntat sig. Svårt att utmäta någon som helst form när motståndet är så här svagt.

Man skulle utan att ljuga kunna hävda att Andy Murray fått den klart enklaste lottningen, eftersom han stöter på oseedade Jeremy Chardy i kvartsfinalen. Chardy slog som väntat (i alla fall för mig) Andreas Seppi i sin åttondel: 5-7, 6-3, 6-2, 6-2.

Och ja, på papperet ska ju det där vara en enkel match för världstrean.

Men!

Chardy har vid det här laget vant sig vid rollen som underdog. Det har han varit i sina tre senaste matcher (mot Marcel Granollers, Juan Martín del Potro och nu senaste alltså Andreas Seppi).

Dessutom vann Chardy deras senaste möte, i Cincinnati förra året. I raka set. 6-4, 6-4. I en Master, alltså. Inte illa pinkat.

När han har huvudet med sig så har Chardy onekligen de offensiva vapnen för att ställa till det för Murray, vilket han visade inte minst mot del Potro.

Det är dock svårt att spela så kraftfullt och med så små marginaler mot en defensiv specialist som Andy Murray – om det kan Stanislas Wawrinka vittna, efter den episka förlusten mot Novak Djokovic i går.

Förutom att Murray på det hela taget är en klart bättre spelare än Chardy så är även pressen större på fransmannen – detta är trots allt hans första GS-kvartsfinal i karriären.

Det ska också noteras att Murray vann deras första fyra möten, alla på hardcourt, enkelt.

Om man, som jag, är smått besatt av statistik finns det en sista sak som Chardy kan ta fasta på inför kvarten: de senaste 15 åren har fyra oseedade spelare tagit sig hela vägen till final i Melbourne. Det är fler än Wimbledon (2) och US Open (1) tillsammans (och lika många som Franska öppna).

Senast det hände var bara fem år sedan, då Jo-Wilfried Tsonga spelade final mot Novak Djokovic.

* * *

Maestro Roger Federer. FOTO: AFP

Tsonga vann för övrigt Battle of France mot världstian Richard Gasquet: 6-4, 3-6, 6-3, 6-2.

Belöningen: Roger Federer i kvartsfinalen.

Federer var helt omutlig mot Milos Raonic i sin åttondelsfinal, i alla fall i sina egna servegame. Vann 90 procent i förstaserve och 75 procent i andraserve. Det var stundtals smärtsamt att se hur underlägsen Raonic var.

Om 22-åringen varit något kyligare i vissa avgörande lägen hade det här möjligen kunnat bli en lite jämnare tillställning, men det rådde aldrig några som helst tvivel om vem som skulle vinna.

Milos Raonic hade all anledning att vara uppgiven. FOTO: AP

Federer var helt enkelt på tok för bra för kanadensaren. Raonic hängde inte med alls i schweizarens tempo och måste ha förlorat närmare 90 procent av duellerna som varade längre än tre slag. Att han lyckades vinna totalt tolv game får väl ses som en smärre sensation: 6-4, 7-6(4), 6-2

Så, Federer bara staplar styrkebeskeden på hög, alltså – och bockar av ännu en potentiellt giftig motståndare. Det är det som har imponerat allra mest på mig, att han fått den här på papperet så tuffa lottningen att se ut som en vårpromenad i Skytteholmsparken.

Allt han har gjort hittills har sett så galet enkelt ut. Det där extra långa säsongsuppehållet (ett resultat av att han valde att inte spela några turneringar före Australiska öppna) var tydligen ett genidrag.

I nuläget tycker jag faktiskt att han ser ut som en självklart finalist, givet att Murray inte satts på några svåra prov alls hittills. Fortsätter han spela som han gör så har jag svårt att se hur Tsonga eller Murray ska kunna stoppa honom.

* * *

Serena Williams. FOTO: REUTERS

Maria Kirilenko lyckades irritera Serena Williams i sammanlagt typ fem minuter. Sen ångade världstrean på och bärgade i vanlig ordning en överlägsen seger: 6-2, 6-0.

Världsettan Victoria Azarenka var lika orubblig i sin åttondelsfinal mot Elena Veznina: 6-1, 6-1.

I kvarten möter Azarenka oseedade Svetlana Kuznetsova, som noterade ännu en vinst över forna världsettan Caroline Wozniacki: 6-2, 2-6, 7-5.

Williams möter 19-åriga Sloane Stephens, som slog Bojana Jovanovski i en tresetsrysare: 6-1, 3-6, 7-5.

Matchkollen, måndag

av Henrik Ståhl

Hua.

Den sanslösa drabbningen mellan Novak Djokovic och Stanislas Wawrinka står över allt annat som hänt i dag. Bortsett från att Wawrinka närmade sig skrällterritorium hände ingenting uppseendeväckande under denna matchdag.

Förutom att Angelique Kerber torskade i raka set mot Ekaterina Makarova: 7-5, 6-4. Det hade jag verkligen inte väntat mig, men enligt världsfemman själv har hon haft ont i ryggen i flera dagar och befarar skada. Tråkigt att hon åkt ur Australiska öppna, hur som helst.

Och så tvingades Janko Tipsarevic avbryta matchen mot Nicolás Almagro vid ställning 6-2, 5-1 till spanjoren på grund av skada. Gjorde sig tydligen illa i foten vid ställning 4-2 i första set.

– Jag vet inte hur jag lyckades göra det men jag sabbade min vänstra häl helt och hållet. Jag har inte varit hos läkare än, och jag vet inte vad han kommer att säga, förklarar världsnian efter matchen.

Annars, inga konstigheter: Maria Sjarapova tappade bara ett game mot Kirsten Flipkens (6-1, 6-0), Agnieszka Radwanska körde över Ana Ivanovic (6-2, 6-4) och Li Na slog Julia Görges i raka set (7-6, 6-1).

På herrsidan blåste David Ferrer japanen Kei Nishikori av banan (6-2, 6-1, 6-4) och Tomás Berdych besegrade Kevin Anderson utan större bekymmer (6-3, 6-2, 7-6).

Redan i morgon är det dags för nya åttondelsfinaler. Låt oss gå igenom dem, för skojs skull:

Milos Raonic (15) – √ Roger Federer (2)
Dagens klart mest sevärda match. Efter Djokovics och Wawrinkas galna holmgång tänker jag inte använda uttryck som ”turneringens potentiellt bästa”, men det här är en klart intressant match.

Väldigt mycket talar givetvis emot en skräll här: Federers makalösa kvartsfinalsvit i Grand Slam-sammanhang (34 raka), hans magiska formtopp i Melbourne, hans speltekniska överlägsenhet och det faktum att han vunnit deras tre tidigare möten. Samtliga visserligen på håret, men det ger så klart ett visst psykologiskt övertag.

Detta är ändå en match som passar schweizaren ytterst dåligt. Raonics serve är inte att leka med, och eftersom Federer inte är tourens starkaste returtagare tenderar hans matcher mot mammutservare ofta att gå till tiebreak – och som vi alla vet kan tiebreak vara något av ett lotteri.

Samtidigt kan 22-åringen bevisligen hota Federer i hans serve, särskilt om världstvåan tappar fokus och missar förstaservarna, vilket händer lite titt som tätt nu för tiden.

Att döma av det jag sett av dessa båda herrar hittills tror jag ändå att det ska ofantligt mycket till för att Raonic ska kunna störa Federer tillräckligt mycket (och länge) för att mäkta med en skräll. Det är trots allt Grand Slam och bäst av fem set vi snackar om här. Precis allt måste liksom stämma för kanadensaren, han måste hålla sina oprovocerade misstag på ett absolut minimum och dessutom vara rysligt aggressiv i Federers serve.

Sviktar han minsta lilla i egen serve är loppet kört. Ja, så känns det på förhand.

Jag vill inte påstå att det är helt omöjligt för Raonic att vinna den här matchen, men jag tror inte att han är mogen uppgiften än.

√ Serena Williams (3) – Maria Kirilenko (15)
En av få kvarvarande spelare som kan irritera Serena en smula. Dock inte tillräckligt för att mäkta med mer än att plocka ett game eller två. I stället får hon gestalta en enkel biljett till kvartsfinalen för Serena.

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Richard Gasquet (10)
Personligen ser jag den här matchen som den mest intressanta vid sidan av Federer-Raonic. Rent spelmässigt har den här matchen potential att bli både svängig och underhållande, eftersom de är så olika spelartyper:

Gasquet har visserligen goda offensiva kvaliteter men håller sig mest en bit bakom baslinjen, där han liksom suger ut allt tempo ur bollen och sedan skickar över hårt toppade loopar för motståndaren att hantera.

Tsonga är en offensivt kraftfull spelare, vars fundament vilar på en tung serve, aggressiva grundslag och nätruscher.

Det som gör den här matchen extra intressant är att Gasquet har återvänt efter sin ökenvandring de senaste åren. Den förbättrade fysiken tycks ha gett honom ett starkare psyke som bonus – något han visade mot Nikolaj Davydenko i finalen i Doha.

Tsonga? Tja, han är ju inte känd för sin mentala stabilitet på banan, om man säger så. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger han sjabblat bort en seger. Hände så sent som i höstas, mot Tomás Berdych i Stockholm Open-finalen.

Det kan möjligen bli avgörande. För det spelar ingen roll hur överlägsen Tsonga är – kommer det en mental dipp har Gasquet numera tålamodet och den fysiska/mentala styrkan att utnyttja den.

Svårt ändå att inte se Tsonga som favorit, särskilt inte med tanke på att underlaget passar honom bra. Hoppas så klart på en riktigt tät match, men det kan snabbt rinna iväg. Och i så fall tror jag att det rinner iväg till Tsongas fördel.

Bojana Jovanovski (56) – √ Sloane Stephens (25)
Två unga framtidsnamn på varsin sida av nätet. Känns upplägget igen? Ja, vi såg det ju senast i lördags, när Stephens utmanövrerade Laura Robson i raka set.

Kan man vänta sig en liknande matchbild i morgon?

Ja och nej. Ja för att denna trio framtidsspelare är ungefär samma spelartyp och nej för att Jovanovski har bättre förutsättningar än Robson hade (Robson spelade som bekant en maratonmatch mot Petra Kvitová i andra omgången – de timmarna på banan gjorde sig påminda i mötet mot Stephens).

Sloane Stephens har visserligen sett snudd på orubblig ut, men även Jovanovski har imponerat och sluggat sig vidare utan att tappa set.

På det hela taget tycker jag att Stephens är den bättre spelaren och därför borde vinna. Hon svajade stundtals mot Robson, men höll ihop både sitt spel och sina nerver.

Däremot tror jag inte att hon klarar sig helt oskadd ur den här sluggerfesten. Kanske tappar hon till och med set.

√ Caroline Wozniacki – Svetlana Kuznetsova: Wozniacki är taggad och hämndlysten efter tresetsförlusten i Sydney.

 Victoria Azarenka – Elena Veznina: Fick visserligen ordentlig skrämselhicka mot Jamie Hampton innan hon blev skadad, men det har hon redan skakat av sig. Seger i raka set.

√ Andy Murray – Gilles Simon: All heder åt Simon, som kämpade heroiskt mot Gaël Monfils i tredjerundan. Här tar det dock stopp, och det obarmhärtigt. Simon har ingenting i sin repertoar som kan störa Murray ens det minsta lilla. Särskilt inte i det skick han säkerligen kommer är i efter maratonmatchen mot Monfils.

√ Jeremy Chardy – Andreas Seppi: En match som känns lite som ett lotteri. Seppi knapp favorit, men efter matchen mot Juan Martín del Potro vill jag gärna se honom i kvartsfinalen. Och jag tror faktiskt att han tar sig dit. Blir förmodligen jämnt, dock.

Episkt, Wawrinka!

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic är klar för kvartsfinal efter en episk femsetsrysare mot Stanislas Wawrinka. FOTO: AP

Episkt!

Ja, det är verkligen ingen överdrift när man ska beskriva åttondelsfinalen mellan världsettan Novak Djokovic och 18-rankade Stanislas Wawrinka.

Men låt oss ta det från början:

Ni vet hur jag brukar försöka undvika att avfärda förluster som resultatet av att den förlorande spelaren hade en dålig dag på jobbet.

Det är ibland svårt att avgöra om en person spelar dåligt för att han eller hon verkligen har just en dålig dag på jobbet, eller för att motståndaren får honom eller hennes att se dålig ut.

Exempelvis är Andy Murray och Novak Djokovic experter på att ta fram det allra sämsta ur sina vederparter, vilket bland andra Roger Federer fått erfara upprepade gånger.

Just i dag var det dock inga som helst problem att tolka vad som hände på banan i ett och ett halvt set.

• Novak Djokovic servade uselt. Han slog bara in 56 procent förstaservar och vann blott 50 procent av dem. Siffran för andraserve var så låg som 26 procent. Föga förvånande tappade han tre raka servegame i första set.

• Djokovic såg inte alls närvarande ut i matchinledningen, kom fel till bollen mest hela tiden och levererade elva oprovocerade misstag.

• Stanislas Wawrinka å sin sida var på tårna från start, utnyttjade varenda chans han fick och använde Djokovic som slagpåse med sin serve, sin forehandslägga och sin raka backhand.

När Djokovic sedan tröttnade på att bli nertryckt i skosulorna vid ställning 1-4 i andra set förändrades matchbilden. Världsettan jobbade sig successivt in i matchen, började visa känslor och hittade tillbaka till den där fina bollträffen som gett honom tre enkla segrar, utan att tappa set, hittills i turneringen.

Serben kunde sedan skaffa sig de lägen han behövde för att först kvittera matchen via 7-5 och sedan ta ledningen via 6-4.

Stanislas Wawrinka gjorde sitt livs match. FOTO: AP

Dock inte utan bekymmer. Han fick visserligen någorlunda ordning på sin serve men hade förtvivlat svårt att vinna de egna servegamen komfortabelt, och tappade flera gånger 40-0 och 40-15-övertag.

Att han inte hittade stabiliteten blev kostsamt för Djokovic. Wawrinka högg nämligen som en kobra, satte otroligt hög press och stressade Djokovic i varje duell då han gavs chansen till det.

Han lyckades dessutom hålla längd på sina slag och vägrade vika ner sig, vilket hänt fler än en gång tidigare. Lägg därtill att han hade marginalerna med sig i sin högoktaniga offensiv och ni förstår varför han lyckades få världsettan ur balans.

Wawrinkas signaturslag, den raka enhandsfattade backhand som han driver igenom med dödande bestämdhet, fångade Djokovic på fel fot gång på gång.

Mest imponerande var ändå att han spelade så där bra under hela matchen. Inga plötsliga formdippar, inga mentala kollapser. Han bara matade på och satt som en liten flisa i Djokovics psyke. Inte ens när han i slutet av fjärde set tvingades till medical timeout på grund av kramp(?) i benet vek han ner sig. Han bet ihop, fortsatte gnugga och tvingade fram ett skiljeset efter ett helt vansinnigt välspelat tiebreak, 7-5.

När Wawrinka sedan bröt världsettan omgående i femte set var det nog många som kände att skrällen låg i luften.

Men Djokovic är ju van vid sådana situationer – och han vet vad han måste göra för att krångla sig ur dem. Han bröt tillbaka, höll sedan serve efter 15-40-underläge och därifrån var det egentligen en fråga om uthållighet.

När den aspekten blir en avgörande beståndsdel i ekvationen vinner oftast Djokovic. Frågan då var därför hur mycket bränsle Wawrinka hade kvar i tanken.

Det skulle visa sig räcka fram till 4-4, 40-15 i Djokovics serve. Med fyra räddade breakbollar (som i sammanhanget får betraktas som minimatchbollar) visade Djokovic varför han varit världsetta i sammanlagt 63 veckor hittills.

De följdes sedan åt fram till 11-10, när Djokovic efter två brända matchbollar och nästan fem timmars spel piskar in en helt fenomenal passering som viner förbi Wawrinka.

Vilket antiklimax för schweizaren, som under hela matchen spelat så makalöst bra. Han gör onekligen sitt livs match och tårarna efter den där matchbollen är helt förståeliga. Som han spelade hade en skräll faktiskt inte varit det minsta förvånande.

Snarare är det ett enormt styrkebesked från Djokovic, att under långa stunder spela så instabilt och osäkert, och ändå lämna banan med ett triumfatoriskt segervrål: 1-6, 7-5, 6-4, 6-7(5), 12-10.

Att han såg ut att ha känningar i ryggen och ibland hade problem med fotfästet tycker inte jag förtar Wawrinkas insats det allra minsta.

För kontentan av punkterna och resonemangen ovan är att Djokovic inledde vansinnigt svagt och bjöd bort första set, varför man kan argumentera för att serbens tillkortakommanden där vägde tyngre än att Wawrinka spelade riktigt bra.

Men den analysen stämmer inte alls in på resten av matchen. Djokovic hämtade sig, reste sig och visade under långa stunder prov på den tennis som tagit honom till den absoluta toppen. Samtidigt gav Wawrinka exempel efter exempel på varför han en gång i tiden var världsnia (och med den kapacitet han besitter är det en gåta att han inte är topp 10 i dag – vilket han onekligen varit om bara kontinuiteten funnits där).

Tack vare det bjöds vi under denna dag på turneringens tveklöst bästa match.

Vem hade trott det på förhand?

Inte jag, i alla fall…

Sida 2 av 5
  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB