Det vankas både semifinaler och finaler, så låt oss gå igenom denna tennisdag match för match:

DUBAI

√ Petra Kvitová (8) – Sara Errani (7)
Toppspelarna har på olika sätt knoppat av en efter en, och nu återstår alltså bara världssjuan och -åttan. Kvitová har haft den tveksamt tuffaste lottningen men trots det inte tappat set och varit den som imponerat mest.

Errani har sett hyfsat stabil ut men blev nollad i andra set mot kraftspelaren Nadia Petrova i kvartsfinalen. Det riskerar hon att bli även i finalen, med tanke på hur överlägsen Kvitová ofta varit.

Faktum är att Errani aldrig tagit set av tjecken, på tre försök. Tveksamt om hon kommer lyckas i dag. Känns som att det är helt och hållet upp till Kvitová.

* * *

MEMPHIS

√ Kei Nishikori (22) – Marinko Matosevic (53)
Nishikori var helt orubblig mot Marin Cilic i sin kvartsfinal i går. Matosevic slog ut fjärdeseedade Sam Querrey redan i torsdags och i går var det dags för nästa skräll: 6-7(6), 6-2, 6-4 mot 23-rankade Alexandr Dolgopolov.

Dolgopolov gjorde visserligen en riktigt usel match och i andra set såg det faktiskt ut som att han tankade (rörde sig förmodligen om en skada eftersom han tog en timeout i tredje set, men det såg verkligen inte bra ut). Bjöd knappt på något motstånd alls.

Starkt av Matosevic att i det läget hålla fokuset uppe. Han har verkligen förbättrat sin serve under det senaste året. Tycker också att han försvarade sig riktigt bra både mot Dolgopolov och Querrey. Verkar trivas inomhus.

Har han någon chans mot Nishikori då?

Nej, det ska han inte ha. Inte som japanen spelade i går. Det här borde Nishikori helt enkelt vinna i raka set.

Att Matosevic har servat riktigt bra under veckan och vårdat bollen väl i duellerna ska inte spela någon roll, han har ett för enformigt spel för Nishikori. 23-åringen har dessutom en alldeles för solid försvarsmur och är bombsäker i bollandet.

Han är bättre på alla punkter, helt enkelt. Det kommer därför att krävas mer än bara jämnhet och fokus för att Matosevic ska vinna det här – antingen måste han göra sitt livs match eller så måste Nishikori vika ner sig totalt.

Eller både och.

√ Denis Istomin (63) – Feliciano Lopez (47)
Lopez tog sig alltså förbi 20-årige Jack Sock. Inte särskilt överraskande. Spanjoren är måhända inte lika bra som under sina glansdagar, men han är fortfarande en skicklig inomhusspelare och dessutom bra på att pricka in sina formtoppar när det vankas sådana här turneringar av lägre status.

Istomin har verkligen bombat sig fram till semifinal. Tvingades visserligen till tiebreak i andra set mot lucky losern Michael Russel i natt, men har hittills inte tappat set. Kul att se att hans formtopp håller i sig. Det lär den inte göra särskilt länge till, nämligen. Han presterar alltid som allra bäst i början av året (och till viss del på gräs).

Kan bli en intressant drabbning, det här. Känns som att Istomin är klar favorit. Lopez leder visserligen med 2-0 i inbördes möten, men båda matcherna var jämna och den sista spelades för nästan tre år sedan.

Istomin borde greja det här, tycker jag.

√ Sabine Lisicki (40) – Marina Erakovic (71)

Erakovic är alltså klar för sin andra raka final i Memphis. Förlorade som bekant mot Sverigeettan Sofia Arvidsson förra året, men fick sin revansch på henne tidigare i veckan.

Kul att Lisicki studsat hela vägen till final, nu när både Kirsten Flipkens och Jamie Hampton klappat ihop.

Lisicki leder med 2-1 i inbördes möten och besegrade Erakovic för knappt en månad sedan, i Pattaya. Tappade visserligen första set men gjorde sedan processen relativt kort. Erakovic verkar trivas i Memphis, men Lisicki borde vinna det här.

* * *

MARSEILLE

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Gilles Simon (13)
Jag är säkert inte ensam om att känna mig snuvad på en rafflande semi mellan Tsonga och Juan Martín del Potro, men nu råkar det ju vara på det viset att Gilles Simon typ utklassade argentinaren i gårdagens kvartsfinal.

Vad har vi att vänta oss i dag då?

Simon har faktiskt besegrat sin högre rankade landsman två gånger tidigare, men aldrig på hardcourt. Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten, 4-0 på just hardcourt (8-2 i set).

Tsonga är överlag en betydligt bättre spelare än Simon. Okej, Simon är snabbare och har en effektivare defensiv, men där del Potro misslyckades med att slå igenom hans försvarsmur borde Tsonga lyckas i dag.

Det Simon kan hoppas på är att Tsonga ska tappa fokus och börja svaja, för han har inget annat vapen att ta till än att agera mänskligt bollplank. Försöka mota Olle i grind, om man så vill.

Teoretiskt borde han inte lyckas med det. Tsonga inomhus på hemmaplan är helt enkelt för bra för det. Men det vore inte första gången om världsåttan skulle börja svikta och sjabbla bort några viktiga poäng och game.

Efter gårdagens uppvisning mot Bernard Tomic har jag ändå svårt att se att Simon ska utgöra ett reellt hot mot honom. Nej, den här segern ligger helt och hållet i Tsongas händer.

Eller i hans huvud, snarare.

√ Tomás Berdych (6) – Dmitry Tursunov (119)
Tursunov har verkligen sett ut som den topp 20-rankade spelare han var för några år sedan. Segrarna mot Gilles Müller i går och dessförinnan Janko Tipsarevic var dock ruggigt knappa (Tursunov vann faktiskt färre poäng totalt mot båda), men ryssen har en osviklig förmåga att inte låta i princip någonting störa hans gameplan. Han maler på, helt enkelt. Sen får det bära eller brista.

Det har burit honom hela vägen till semifinal, men här tar det rimligtvis stopp. Han har visserligen lyckats pressa Berdych genom åren, men det var nästan sju år sedan han bärgade sin enda seger över honom. 5-1 till Berdych i inbördes möten talar sitt tydliga språk.

Och med tanke på att världssexan inte lät sig skrämmas av en vilt kämpande Jerzy Janowicz i kvarten var givetvis ett styrkebesked. Känns som att han på allvar börjar få ordning på sitt tidigare så svaga psyke.

Som upplagt för en drömfinal (och en repris på 2012 års upplaga av Stockholm Open) mellan Berdych och Tsonga, alltså.

* * *

BUENOS AIRES

√ David Ferrer (4) – Tommy Robredo (95)
Finns det över huvud taget något scenario där Ferrer förlorar den här matchen? Om Ferrer skulle bryta sin slagarm, kanske. Om ens då.

Okej, riktigt så mycket ska vi inte överdriva ändå. Robredo har trots allt slagit sin landsman två gånger tidigare (fast då får vi gräva oss tillbaka i arkiven till 2006 och 2008; Ferrer leder med 5-2 i inbördes möten) och tog set mot honom i Båstad förra året.

Men att Ferrer skulle åka på sin tredje förlust mot den forne världsfyran just här och nu… Nej, jag har otroligt svårt att se det.

Nicolás Almagro (11) – √ Stanislas Wawrinka (17)
I och med denna semifinal är alltså de tre toppseedade spelarna klara för semifinal. Inte ett dugg överraskande med tanke på det svaga startfältet.

En av veckans mest intressanta semifinal ändå, det här. Det är två väldigt jämbördiga spelare som ställs mot varandra, och deras matcher brukar därför bli millimeterjämna.

Schweizaren har en liten edge i inbördes möten, 4-3. Har dessutom 2-1 på grus, och slog ut spanjoren i raka set i Monte Carlo så sent som förra året.

Wawrinka fick dessutom en smakstart på året med sin fantastiska insats mot Novak Djokovic i åttondelsfinalen av Australiska öppna, medan Almagro inlett säsongen lite trevande.

Ingen av de båda har hittills tappat set, men har inte heller bjudits på något allvarligt motstånd. Därför en väldigt svårtippad tillställning det här. Gissar att Almagro allmänt betraktas som en knapp favorit, men jag tror faktiskt att Wawrinka fått en tillräckligt stor självförtroendeboost efter Australiska öppna för att ta hem segern i dag, medan Almagros fått sig en och annan törn (förlorade mot David Nalbandian i Sao Paolo i en tresetare där världselvan på det hela taget var den bättre spelaren).

Ser ni något fel med den här bilden?

Det kanske bara är för oss nördar, men i min bok är en match mellan Marin Cilic och Kei Nishikori rysligt intressant. Den på förhand tveklöst mest intressanta hittills i turneringen, till och med. Även om den spelas så tidigt som 14.00 lokal tid.

Det verkar inte de tennisfrälsta i och kring Memphis tycka.

Stolarna gapar tomma och de som faktiskt orkat masa sig till arenan (som på insidan liknar en ombyggd lada mer än något annat) gjorde inte mycket väsen av sig.

Inte jätteovanligt i ATP-tourens lite mindre tävlingar, men det här är trots allt en 500-turnering. Känns som att det borde finnas ordentligt underlag för sådana event i USA, men faktum är att även ”systerturneringen” i Los Angeles tillhör en av tourens svagare i 500-kategorin.

Kanske nöjer sig den amerikanska publiken med sin Grand Slam och tre Masters? Det är inte utan att man börjar undra. Möjligen dags att flytta den här turneringen till en mer attraktiv spelstad.

Nåväl.

Matchen i sig var bra i ett hänseende, och det stavas Kei Nishikori. Den knappt 180 centimeter långa 22-rankade japanen täckte hela banan med sin defensiv, dundrade in makalösa forehands och servade genomgående riktigt bra.

I andra set körde han över världstolvan fullständigt, vann 12 av 13 poäng i inledningen av setet och tappade totalt blott fem poäng i egen serve. Han var så överlägsen att en märkbart frustrerad Cilic kostade på sig en varning när han slog sönder sin racket efter ännu en poängförlust.

Den absolut tydligaste skillnaden mellan de båda (förutom att typ allt som träffade Nishikoris racket landade innanför linjerna – men det är ju som man brukar säga, att turen vanligtvis står på vinnarens sida) var rörelseschemat.

Inte generellt, utan framför allt vad gäller den där sista lilla korrigeringen precis före tillslag. Adjustment steps som det kallas, om man vill slänga sig med korrekt terminologi. Nishikori var oerhört noggrann i sina adjustment steps och kom således helt rätt till bollen hela tiden, medan Cilic mest bara älgade på.

Det är ganska typiskt Cilic; när han blir frustrerad är det framför allt fotarbetet som blir lidande. Kroaten justerar överlag inte överdrivet mycket inför slagen, utan försöker komma rätt i position redan i grundstegen, så att säga. Inte helt olikt Novak Djokovic och Andy Murray, bara för att ta några exempel, men för de två sitter ju det där liksom i ryggmärgen.

När Cilic börjar slarva, som han gjorde i dag, får han bekymmer. Särskilt när han möter en Nishikori på så gott spelhumör.

6-4, 6-2 känns hur som helst helt rättvist. Blir förhoppningsvis en semifinal mot Alexandr Dolgopolov, som dock har vissa problem mot Marinko Matosevic i sin kvartsfinal. Tappade 5-3 till 5-6 i första set (men vann i tiebreak) och tankade sig sedan igenom andra set. Det såg i alla fall ut som han tankade – det är inte varje dag en spelare vinner alla poäng i förstaserve och andraserve.

Särskilt inte om spelaren i fråga heter Marinko Matosevic.

Kan så klart handla om skadekänningar, men det ser inte bra ut det där.

Riktigt oroväckande uppträdande från 24-åringen.

* * *

I Marseille bjöds vi på två riktigt bra matcher: Jo-Wilfried Tsonga mot Bernard Tomic och Tomás Berdych mot Jerzy Janowicz.

Det blev som väntat ingen promenadseger för Berdych, men världssexan lyckades slutligen kuva 26-rankade Janowicz i tre set: 6-3, 6-7(0), 6-3. Matchen var långa stunder en riktig servefest – Janowicz slog 19 ess (och vann 79 procent av sina förstaservar), Berdych elva (och 85 procent).

Skönt att se Janowicz serva så där bra igen. Har inte riktigt fått det att funka efter sin skrällresa i Paris Masters förra året. Men så är ju Marseille en inomhusturnering också. Lättare att serva när man inte påverkas av yttre omständigheter (som väder och vind).

I semifinalen möter Berdych Dmitry Tursunov, som slog Gilles Müller: 7-6(7), 1-6, 7-5. På papperet en enkel resa till finalen för Berdych.

Inte heller Tsonga fick sin semifinalbiljett serverad på ett silverfat. 20-åringen Bernard Tomic hade inga planer på att låta sig kuvas så lätt och bjöd hemmafavoriten på en riktig holmgång.

Crescendot kom i avgörande sets tiebreak, där Tsonga tvingades rädda en hel drös matchbollar. Visst, Tomic såg lite tagen ut av stundens allvar och lyckades pricka in sina absolut sämsta dueller just då, men det ska samtidigt sägas att Tsonga dundrade in några helt sanslösa winners med matchbollar mot sig. Hans högriskspel straffar sig ofta, men i dag fick han maximal utdelning: 4-6, 6-3, 7-6(10)

En riktig underhållare är han, Tsonga.

Jag har ändå svårt att skaka av mig känslan av att vi inte kommer få se någon överdrivet stor utveckling från världsåttan i år. Jag var hoppfull inför säsongen, men nu… Tomic spelade förvisso grymt bra och var mestadels on top och den som dirigerade spelet med sin aggressiva offensiv, men om Tsonga bara varit mer effektiv och inte gjort det så svårt för sig (som så många gånger förr) hade han nog faktiskt kunnat stänga den här matchen utan att behöva göra det med kniven mot strupen.

Nye tränaren Roger Rasheed verkar helt enkelt inte ha fått ordning på sin adepts iver att få ställa till med show och spektakel. Börjar han inte anamma en lite mer vårdad spelstil snart så kommer han att få nöja sig med att vara en i raden one hit wonders, som aldrig lyckats ta sig till sin andra Grand Slam-final (typ som David Nalbandian, Marcos Baghdatis och Greg Rusedski).

I semifinalen möter han Gilles Simon, som spelmässigt utklassade Juan Martín del Potro i raka set: 6-4, 6-3.

Kanske har det tuffa schemat tagit ut sin rätt på del Potro, för han såg ovanligt uddlös ut mot hemmahoppet. Det är givetvis frustrerande för en offensiv slugger som del Potro att bollen hela tiden studsar tillbaka hur hårt man än slår, men ofta var det faktiskt Simon som förde i dansen.

Trist, kan jag tycka. Hade sett fram emot en semifinal mellan argentinaren och Tsonga. Denna helfranska semifinal kan mycket väl bli jämn och intressant även den, men Simon har faktiskt aldrig besegrat sin landsman på hardcourt (Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten totalt).

Det skulle därför förvåna mig om inte Tsonga och Berdych står på varsin sida av nätet i finalen.

* * *

I Buenos Aires krossade David Ferrer 44-rankade Fabio Fognini: 6-2, 6-1. Och forne världsfemman Tommy Robredo slog kvalspelaren Julien Reister: 6-3, 6-2.

* * *

Semifinalerna i Dubai var skrällfria. Sara Errani utmanövrerade dubbelkollegan Roberta Vinci enkelt i raka set (6-3, 6-3) och Petra Kvitová var lika kassaskåpssäker mot Caroline Wozniacki som mot Agnieszka Radwanska i kvarten: 6-3, 6-4.

Upplagt för en intressant final. Kvitová leder visserligen med 3-0 i inbördes möten och har aldrig tappat set mot Errani, men deras tre matcher har alla spelats före Erranis genombrott under förra våren (deras senaste match var i Australiska öppna 2012).

Med tanke på hur omutlig Kvitová varit under veckan ser jag henne som självklar favorit. Frågan är om Errani ens lyckas ta sitt första set mot världsåttan (och i så fall det första mot henne under hela turneringen).

Om vi börjar i Memphis kan vi snabbt konstatera att världstolvan Marin Cilic har ofattbart svårt att stänga matcher, även mot på papperet svagare motstånd. i Davis Cup i början av februari pressades han till fem set mot Paolo Lorenzi. I veckans öppningsmatch mot Ivan Dodig tappade han första set.

I gårdagens åttondelsfinal mot Igor Sijsling var det dags igen, och den här gången tvingades han rädda tre matchbollar för att bärga segern: 7-6(2), 3-6, 7-6(7).

I kvartsfinalen ställs han mot Kei Nishikori, som avfärdade kvalspelaren Donald Young enkelt: 6-3, 6-3. 22-rankade japanen känns som favoriten i den matchen, givet Cilics svajiga form. Blir säkert jämnt, det brukar deras matcher bli (2-2 i inbördes möten), men jag har inte imponerats av Cilic hittills i år.

En annan förhandsfavorit som det gick ännu sämre för är Sam Querrey. 21-rankade amerikanen föll väldigt oväntat mot 53-rankade Marinko Matosevic: 3-6, 6-4, 7-5. Querrey är den högst rankade spelaren Matosevic slagit sedan Eastbourne förra året, där han skrällbesegrade då 19-rankade Richard Gasquet.

I kvartsfinalen möter han Alexandr Dolgopolov, som inte imponerade mot kvalspelaren Rhyne Williams: 6-4, 4-6, 6-4. Dolgopolov vände visserligen ett 4-1-underläge i första set men hade därefter en hel del bekymmer med 159-rankade amerikanen. Lite oroväckande.

Tur därför att han möter just Matosevic, som inte är en särskilt skräckinjagande kvartsfinalmotståndare, sin skräll till trots.

På den undre halvan fick Feliciano Lopez fribiljett till kvarten efter att Tommy Haas tyvärr dragit sig ur på grund av sjukdom. Han möter 20-årige Jack Sock, som slog landsmannen James Blake i raka set: 7-5, 6-4.

Med tanke på att han redan avfärdat två högst kompetenta hardcourt-spelare känns det inte som att Lopez borde vara ett oöverstigligt hinder för Sock. Gissar att han når sin första ATP-semifinal här i Memphis.

Och Denis Istomin ångar på. Efter busenkel seger över Lleyton Hewitt där han bara tappade tre game (6-1, 6-2, matchen var över på 59 minuter) har han nu säkrat sin fjärde kvartsfinal under säsongen. Riktigt bra formkurva för Istomin just nu, alltså.

I och med att han möter 34-årige lucky losern Michael Russel i kvartsfinalen känns hans avancemang till semifinal ganska given.

* * *

I Marseille sattes världssjuan Juan Martín del Potro verkligen på prov mot hemmafavoriten Michael Llodra i en repris av förra årets final. Llodras serve & volley-spel är märkligt effektivt mot ”the gentle giant”, och han satte dessutom argentinaren under hög press även i sitt returnerande.

del Potro hängde flera gånger löst, särskilt i tredje set. Då hade Llodra redan vunnit första set och tvingat fram ett tiebreak i andra, där världssjuan drog längsta strået. I tredje vann fransmannen sina servegame busenkelt medan del Potro fick kämpa för blotta livet och tvingades rädda breakboll efter breakboll.

Vid ställning 5-5 i Llodras serve gick fransmannen fram till 30-0 – men klappade sedan ihop totalt. I stället för break till komfortabla 5-3 vid ställning 4-3, 40-15 i del Potros serve var det alltså i stället argentinaren som gav sig själv chansen att serva hem matchen.

En chans han inte missade. Eller ja, han brände två matchbollar vid 40-0 men säkrade sedan sin sjätte raka seger sedan Rotterdam.

I kvarten möter han Gilles Simon, som slog Roberto Bautista-Agut: 6-3, 6-1.

del Potro har historiskt haft bekymmer mot bollfösaren Simon, och fyra av deras fem tidigare möten har gått till avgörande set. Med tanke på att det här är en inomhusturnering, vilket gynnar argentinaren, får man väl ändå säga att han borde kunna slå fransmannen i raka set den här gången.

I den andra kvarten på den undre halvan möts Jo-Wilfried Tsonga och Bernard Tomic. En högintressant match så klart, som Tsonga förmodligen vinner.

På den övre halvan tog Jerzy Janowicz en imponerande skalp när han avfärdade Julien Benneteau i raka set: 7-6(0), 6-3. Han möter därmed världssexan Tomás Berdych i kvarten. Turneringens hittills mest lovande match, vågar jag påstå. Tror visserligen inte att Janowicz rår på Berdych, men det vore kul om han motbevisade mig.

I den andra kvarten på övre halvan möts Dmitry Tursunov och Gilles Müller. Inte överdrivet het matchup där, särskilt med tanke på det starka startfältet i år.

* * *

I Buenos Aires är alla intressanta namn vidare: David Ferrer slog David Nalbandian (2-6, 6-4, 6-0), Stanislas Wawrinka körde över Daniel Gimeno-Traver (6-1, 6-4) och Nicolás Almagro utmanövrerade Andreij Kuznetsov (7-6, 6-2).

Kvartsfinalerna ser därför ut så här: David Ferrer-Fabio Fognini, Tommy Robredo–Julian Reister, Stanislas Wawrinka-Albert Ramos, Nicolás Almagro-Federico Delbonis.

Inte överdrivet mycket utrymme för skrällar där får man påstå.

Matchdagen är inte riktigt slut än, men låt oss ändå ta ett svep och se vad som hänt runtom i tennisvärlden.

I Memphis räddade forne världsettan Lleyton Hewitt två matchbollar mot 72-rankade Yen-Hsun Lu i en tresetsrysare: 2-6, 7-6(3), 6-4. Hewitt låg under med 5-6, 15-40 i andra set men lyckades som så många gånger förr att vända på steken.

Såg delar av deras drabbning, och det var precis så där spännande/ovisst som det brukar vara när Hewitt ställer sig på en tennisbana.

Och Donald Young halkar vidare i turneringen. Xavier Malisse kastade in handduken vid ställning 5-1 till Young i första set.

Största skrällen hittills svarade dock Denis Istomin för i natt, när han avfärdade John Isner i raka set: 6-3, 6-4. Han är i oerhört dålig form nu, den reslige amerikanen. Rankningsraset, som jag och flera andra förutspått, har redan inletts.

För övrigt kan nämnas att 33-årige James Blake med viss möda tog sig förbi öppningsrundan efter tresetsseger över Florian Mayer: 4-6, 6-3, 6-2. Alltid kul när Blake vinner, man unnar honom liksom det efter alla år av skadehelvete och envist slit.

På damsidan är äventyret över för titelförsvararen Sofia Arvidsson. Det blev förlust mot 71-rankade fjolårsfinalisten Marina Erakovic redan i andra omgången: 6-1, 3-6, 6-3. Riktigt tråkigt, naturligtvis. Och en smula oväntat, trots att Arvidssons varit sisådär under säsongsinledningen.

* * *

I Dubai inleddes dagen med en riktigt tråkig nyhet: Serena Williams drar sig ur turneringen på grund av ryggskada. Tydligen samma skada som hämmade henne i Australiska öppna (där hon förlorade redan i kvartsfinalen mot 19-åriga Sloane Stephens), vilket kan förklara hennes serveproblem mot Victoria Azarenka i Doha.

Världselvan Marion Bartoli får därför direktbiljett till kvartsfinalen, där hon möter Caroline Wozniacki. Wozniacki krossade Jie Zheng fullständigt: 6-1, 6-0.

I övrigt inga överraskningar, bortsett från en liten skräll: 17-rankade Roberta Vincis seger över världssexan Angelique Kerber. Hon befinner sig i en riktigt formsvacka, Kerber. Inte bra.

* * *

I Marseille hade Tomás Berdych oväntat stora problem mot problembarnet Ernests Gulbis, men vann slutligen i tre set: 6-4, 6-7(10), 6-4. Berdych brända matchboll i andra sets tiebreak, vid ställning 10-9 i egen serve (missade totalt tre), var fullkomligt bedrövlig. Precis när man trodde att han verkligen fått ordning på sina darriga nerver slarvar han bort en säker seger på ett så nonchalant sätt.

Kanske inte lika illa som när han tappade 5-1 och 6-3 i tiebreak mot Novak Djokovic i World Tour Finals, men det där är så klart inte godkänt från en spelare av Berdychs kaliber. Tur för honom att Gulbis inte fullbordade en skräll.

För det kunde han mycket väl ha gjort, med sin oförlåtliga serve och märkliga forehandsving. Det har aldrig varit särskilt svårt för Gulbis att väcka de förtvivlade fansens hopp, men frågan är hur den 118-rankade 24-åringen följer upp åttondelen i Rotterdam (förlust mot Juan Martín del Potro) och dagens kämpainsats i Marseille.

– Man vet aldrig vad som ska hända när man möter Gulbis, som Berdych sa efter matchen.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Tredjeseedade Jo-Wilfried Tsonga hade inte lika stora bekymmer i sin öppningsmatch: 7-6(1), 6-3 mot Nikolaj Davydenko. Tuff lottning för Davydenko, vars goda form under inledningen av turneringen är på väg att kväsas totalt.

I övrigt inga överraskningar. Julien Benneteau slog 412-rankade 18-åringen och landsmannen Lucas Pouille planenligt: 7-6(0), 6-3. Vi kommer därför att bjudas på en batalj mellan Benneteau och Jerzy Janowicz (som ju slog Lukas Rosol i förrgår) i andra omgången. Härligt!

* * *

I Buenos Aires har David Ferrer, Stanislas Wawrinka och David Nalbandian under dagen fått sina öppningsmatcher överstökade. Inga konstigheter.

Och Andreij Kuznetsov slog grusveteranen Filippo Volandri i går: 7-6(5), 6-3. Kul överraskning.

* * *

Dagens samtliga resultat:

DUBAI:

MEMPHIS (WTA):

Ny vecka, nya turneringar, nya vinnare och förlorare.

Det har redan hunnit bli tisdag och därför hög tid att ta en titt på veckans tävlingar och dess lottningar:

US NATIONAL INDOORS TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 500/WTA International
Memphis, USA

Om vi börjar med att ta en titt på herrarnas lottning ser vi att världstolvan Marin Cilic är toppseedad, åtföljd av 13-rankade Milos Raonic och 16-rankade John Isner.

Raonic har rönt vissa framgångar i den här turneringen redan. Två raka finaler, närmare bestämt. 2011 blev det förlust mot numera pensionerade Andy Roddick och 2012 mot forne världsåttan Jürgen Melzer.

Årets titelförsvarare är redan utslagen (förlust mot Igor Sijsling), men Raonics chanser att nå en tredje raka final får anses goda. Dels med tanke på den fantastiska form han visade upp i San José och dels för att han redan enkelt avfärdat en del av spelarna på sin halva i år. Största hindret kan Isner utgöra i en eventuell semifinal. Om inte James Blake grejar en dunderskräll redan i andra omgången.

Vem som blir 22-åringens motståndare i finalen är lite mer öppet. Marin Cilic var inte prickfri i Zagreb men bärgade ändå titeln. I sin öppningsmatch mot Ivan Dodig i dag tappade han set. Illavarslande.

Kroaten har dessutom Kei Nishikori, Sam Querrey och Alexandr Dolgopolov på sin halva. Querrey var visserligen helt uddlös mot Raonic i semifinalen i San José, men har får ofta god utdelning på sin serve inomhus. I dagsläget oklart hur Nishikoris och Dolgopolovs formkurvor ser ut, men de har alltid potential att gå långt i turneringar med få seedade spelare inom topp 20.

Vill väldigt gärna se antingen Nishi eller Dolgo i finalen och kan mycket väl bli så. Håller det inte för troligt att Cilic går till två raka finaler, särskilt med tanke på att många av hans segrar i år varit allt annat än övertygande.

Beträffande damernas lottning får vi börja med att konstatera att det här är Sofia Arvidssons turnering. Hon vann sin första WTA-titel i karriären här 2006 och andra 2012, och spelade däremellan en final (2010). Svenskhoppet slog kvalspelaren Jana Cepelova i raka set och i andra omgången väntar hennes motståndare i finalen förra året: 71-rankade Marina Erakovic.

Därefter väntar liknande spelare som förra året för andraseedade Arvidsson. Exempelvis Heather Watson. Största hotet på vägen till final är förmodligen Jamie Hampton, som tillryggalagt en riktigt bra säsongsinledning (med tresetaren mot Victoria Azarenka i Australiska öppna som absoluta höjdpunkt).

Blir inte alls förvånad om hon slår ut Arvidsson och snuvar svenskan på en fjärde final – om nu inte Arvidsson spelar med lika högt självförtroende som hon brukar göra i Memphis.

På den övre halvan har förstaseedade Kirsten Flipkens åkt på en ganska svår andrarunda: Lesia Tsurenko. De båda har bara mötts en gång tidigare, och den drabbningen gick Flipkens segrande ur. Båda har gjort bra ifrån sig hittills i år, men det känns som att det väger över lite till Flipkens fördel – och i så fall finns det inte mycket som står i hennes väg mot finalen.

Flipkens och Hampton i final, kanske? Tja, varför inte.

* * *

OPEN 13
ATP 250
Marseille, Frankrike

Memphis må vara ett 500-event, men det råder ingen tvekan om vilken turnering som är veckans hetaste.

I startfältet i Marseille trängs nämligen världssexan Tomás Berdych, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga, världsnian Janko Tipsarevic och världstian Richard Gasquet (som torskade mot Gilles Müller i öppningsmatchen).

Hit har också intressanta spelare som Bernard Tomic (slog Martin Klizan i förstarundan) och Jerzy Janowicz valt att åka. Ett stjärnspäckat startfält för att vara en 250-turnering, alltså.

del Potro har tveklöst fått den största nitlotten. Gilles Simon borde inte vara några större problem för argentinaren i en eventuell kvartsfinal, men i semin väntar med stor sannolikhet Tsonga. Världsåttan åkte visserligen på en chockförlust mot Sijsling i Rotterdam. På hemmaplan brukar han dock alltid prestera.

Svårt att säga om det blir del Potro eller Tsonga i finalen, men det lär bli någon av dem.

Om Tomic kan skrälla? Kanske, men med tanke på startfältet är det inte särskilt troligt.

Toppseedade Berdych lär inte sättas på prov av Janowicz, som ser ut att bli hans motståndare i tredje omgången. 26-rankade polacken har helt enkelt inte hittat formen under säsongsinledningen.

Hans största hot är i stället Tipsarevic i en eventuell semifinal (med tanke på Gasquets tidiga utträde borde Tipsy plocka sin semibiljett enkelt). Serben leder med 5-3 i inbördes möten och har visat sig vara en knepig motståndare för den hårt sluggande tjecken.

Med tanke på Berdychs goda (och Tipsys högst oklara) form får världssexan ändå ses som favorit både till finalplatsen och titeln.

* * *

DUBAI OPEN
WTA Premier
Dubai, Förenade Arabemiraten

Betydligt häftigare uppställning i år än förra året. Trots att världstvåan Victoria Azarenka dragit sig ur på grund av fotskada så är sju topp 10-spelare representerade i Dubai.

Suveränen Serena Williams ser ut att ha en enkel resa mot semifinal. Där kan hon dock stöta på Petra Kvitová, som gav henne huvudbry i Doha. Eller titelförsvararen Agnieszka Radwanska, som inte borde vara några problem för världsettan. Hon får hoppas på polsk seger i kvarten, helt enkelt.

Kampen om den andra finalplatsen är vidöppen, efter att Azarenka dragit sig ur. Angelique Kerber har visserligen inlett säsongen svajigt men är alltid en kraft att räkna med. Troligast är dock att Sara Errani norpar den där guldbiljetten. Eller Samantha Stosur.

* * *

COPA CLARO
ATP 250
Buenos Aires, Argentina 

Lite av ett sömpiller, med vissa ljuspunkter. David Ferrer, till exempel. Världsfyrans första turnering sedan Australiska öppna (Davis Cup ej inräknat). Bortsett från en eventuell andrarunda mot David Nalbandian är spanjorens lottning löjligt enkel. Men så är ju inte startfältet så skräckinjagande heller.

Och Nalbandian, förresten. Ferrer har aldrig förlorat mot argentinaren och tappat blott ett set på grus (4-0 på underlaget, 8-5 i inbördes möten totalt). Nej, Ferrers finalplats känns rätt säker, får man lov att påstå.

På den undre halvan ligger det nära till hands att lyfta fram världselvan Nicolás Almagro som finalfavorit. Här huserar dock även 17-rankade Stanislas Wawrinka. Förutom att han visade upp riktigt god form i Australiska öppna (kvartsfinalförlust mot Novak Djokovic i en episk femsetsrysare) har han genom åren rönt framgångar på grus (två titlar på fem finaler) och har plusstatistik mot Almagro (4-3 totalt, 2-1 på grus).

Lär dessutom vara revanschsugen efter semifinalförlusten mot spanjoren förra året. En final mellan Ferrer och Wawrinka känns därför inte särskilt långsökt. Bortsett från Almagro i en eventuell semifinal har ingen av dem några seriösa utmanare på vägen dit.

Kan noteras också att Horacio Zeballos, som skrällslog Rafael Nadal i Vina del Mar för två veckor sedan, åkte ut redan i första omgången mot 76-rankade Aljaz Bedene. Drygt 2,80 gånger pengarna på Bedene inför matchen. Lättförtjänta pengar.

Zeballos åkte ut i förstarundan även i Sao Paolo förra veckan (mot Federico Delbonis, avbröt matchen på grund av utmattning). Ser ut som att argentinaren går till historien som en klassisk one hit wonder. Är någon förvånad (Lex Lukas Rosol)?

Det var en sådan där dag när Novak Djokovic inte bara bestämt sig för att vinna – utan dessutom göra det med största möjliga marginal.

Alla som följer tennis vet hur svårt det är att utklassa David Ferrer, på grund av hans snabbhet, uthållighet och enorma krigarhjärta. Han kämpar och sliter som ingen annan, vägrar ge sig och stressar motståndaren med sitt fläckfria försvarsarbete.

Men när Djokovic har en sådan dag då han är på det här spelhumöret, ja då behöver han inte vänta på de små ljusglimtar som normalt sett är det enda Ferrer bjuder på – utan då river han upp stora hål i Ferrers försvarsmur och dundrar in winner efter winner med skoningslös precision.

Normalt brukar inte spanjoren skärras av den typen av dominans, både spelmässigt och psykologiskt, som Djokovic tog fasta på i dag. Han brukar hålla känslorna i schack och gneta vidare under tystnad.

I dag kunde man inte ens med ögonbindel ta miste på hans frustration.

Novak Djokovic såg ju ut som en grizzly på banan – Ferrer som en uppgiven chihuahua.

Världsfemman fick liksom inte en syl i vädret. Djokovic dirigerade spelet, dikterade tempot och fick Ferrer precis dit han ville. Han spelade svårt med helt otrolig bollträff och pricksäkerhet, bärgade poängen snabbt och undvek på så vis de långa malande duellerna som hade gett spanjoren en chans att knoga sig in i matchen.

När det väl blev lite längre bollande fick han Ferrer att dansa efter den serbiska pipan och gick stärkt ur dem, eftersom de bara gjorde honom ännu varmare i kläderna.

Inte för att han behövde det. Världsettan spelade i en annan liga från start till mål. Vissa stunder såg det ut som en match mellan Barcelona och Degerfors. Vilket säger en hel del med tanke på vem som stod för motståndet i denna Grand Slam-semifinal.

Knappt en och en halv timme tog det för Djokovic att fullborda sin 6-2, 6-2, 6-1-kross. Han vann 91 procent av poängen i sin förstaserve, 79 procent i andra serve. 41 av 75 poäng i Ferrers serve (Ferrer lyckades bara plocka sju poäng i Djokovics servegame). 85-41 i poäng totalt. Serben bärgade alltså mer än dubbelt så många poäng som spanjoren.

Makalöst.

Den där episka maratonmatchen mot Stanislas Wawrinka var tydligen en välbehövlig spark i baken för Djokovic, som kanske blev lite väl bekväm efter de busenkla inledande matcherna.

Spelar han så här dansar han hem sin tredje raka titel i Australiska öppna utan större bekymmer på söndag.

* * *

Maria Sjarapova tappade fästet totalt mot Li Na i semifinalen. Efter att ha bärgat tio raka set och 60 av 69 game föll hon platt som en pannkaka: 6-2, 6-2. Sjarapova blev bruten totalt fem gånger i matchen och förvaltade endast en av sju breakbollar.

Känns snöpligt. Hade väldigt gärna sett en Sjarapova i superform i en repris på fjolårets final.

Victoria Azarenka gjorde nämligen sitt jobb mot Sloane Stephens. Hon sviktade visserligen i andra set och brände sex matchbollar, men bärgade till slut segern efter skadetimeout: 6-2, 6-4.

En inte helt okontroversiell skadetimeout, för övrigt.

De fyra semifinalbiljetterna är redan bokade och klara. På herrsidan behåller Big Four sin dominans, trots Rafael Nadals frånvaro, och på damsidan har de två högst seedade spelarna överlevt sina respektive kvartsfinaler.

Utan vidare omsvep tar vi en titt på vad morgondagen har att erbjuda:

√ Novak Djokovic (1) – David Ferrer (5)
Man ska inte på något sätt avfärda Ferrer som ofarlig för Djokovic, det vore nonchalant. Spanjoren har inte bara tillryggalagt sin bästa säsong i karriären utan också prickat in sin formtopp i Melbourne och framför allt under de senaste åren utvecklat ett betydligt mer potent spel på hardcourt.

Djokovic sviktade visserligen i åttondelsfinalen mot Stanislas Wawrinka, men mot Tomás Berdych i kvarten var han – med undantag för andra set – omutlig. Dessförinnan såg han helt oslagbar ut, men då så klart mot svagare motstånd.

Spelmässigt kommer den här matchen, som ni alla vet, bjuda på ytterst lite blixtrande offensiv. Djokovic kommer att vara den som dikterar spelet och Ferrer lär endast ta till de aggressiva slagen när han känner sig tvingad att göra det.

Det betyder dock inte att Djokovic kommer att ha full kontroll över matchen. Det har man sällan mot Ferrer, om man inte har så mycket krut i durken att man lyckas spränga igenom hans försvar. Nej, det här lär bli en malande tillställning. Långa dueller, där respektive spelares defensiva kvaliteter är de mest framträdande. Och Djokovic kommer gå segrande ur de flesta av dem, eftersom han kan sätta Ferrer under större press.

Om det inte varit för att Ferrer inte alls såg speciellt het ut mot Nicolás Almagro i kvarten så hade jag nog tyckt att Ferrer haft goda chanser att störa Djokovic ordentligt. Visserligen starkt av världsfemman att vända 0-2-underläge, men det var mycket han inte fick att stämma i den matchen. Samtidigt verkar Djokovic ha gått stärkt ur maratonmatchen mot Wawrinka och har dessutom det psykologiska övertaget i och med 9-5-ledningen i inbördes möten (8-2 på hardcourt, 4-0 i Grand Slam-sammanhang).

Nej, jag ser inte annat än att Djokovic tar det här med 3-1 i set.

√ Maria Sjarapova (2) – Li Na (6)
Om Li Na trivs som fisken i vattnet i Melbourne har Sjarapova hittills visat sig vara en Poseidon. 60-9 i gamefacit efter fem matcher talar sitt tydliga språk.

Men kommer hon få det så lätt mot Li Na? Nja, inte riktigt. Jag tror visserligen att det blivit en lite mer oviss och spännande match om Agnieszka Radwanska tagit sig till semifinal, men världssexan har onekligen tillräckligt med dynamit i arsenalen för att utmana Sjarapova på samma villkor.

Att Sjarapova leder med 8-4 i inbördes möten och vann deras samtliga tre möten förra året (i två av matcherna bjöd hon kinesiskan på en ”bagel”, och i de två tappade hon bara sammanlagt sju game, 4+3) ska också tas in i ekvationen.

Om inte något drastiskt händer med Sjarapovas form så ser jag inget annat än att hon välter även detta hinder, i jakten på sin andra raka final i Melbourne.

√ Victoria Azarenka (1) – Sloane Stephens (25)
… där hon med största sannolikhet möter rivalen Victoria Azarenka igen. En repris på fjolårsfinalen, alltså. Men den här gången tyder mycket på att Sjarapova går segrande ur den bataljen.

Nu måste Azarenka först ta sig förbi 19-åriga Sloane Stephens, dock. Det har visat sig lättare sagt än gjort.

Bland andra (en skadskjuten) Serena Williams har misslyckats.

Min gissning är att Azarenkas rutin och stabilitet blir avgörande i den här matchen. Stephens kommer säkerligen att periodvis diktera både tempo och spel, men nerverna kommer att stå i vägen för framtidslöftet. Mot Azarenka har man inte råd med formdippar, vilket bland andra Sjarapova bittert fått erfara.

Det vore ju rysligt kul om Stephens sluggade sig hela vägen till final (och karriärens första Grand Slam-trofé?), och om självförtroendeboosten hon fått efter segern över Williams kan göra henne så respektlöst och trygg i sig själv och sitt spel så har hon onekligen chansen att skriva historia i Melbourne – men magkänslan säger ändå att Azarenka i en semifinal blir en för svår nöt att knäcka.

Ni vet hur man brukar beskriva Roger Federers, Rafael Nadals och Novak Djokovics killer instinct, va?

Federer tycker att han borde vinna, Nadal är livrädd för att förlora och Djokovic har kommit på att han kan vinna.

Några år efter att Djokovic kommit på att han kan vinna började han dessutom bestämma sig för att han ska vinna. Det var den beslutsamheten som gav upphov till hans sagolika säsong 2011.

Den beslutsamheten fick sig också en och annan törn förra året, då han inte nådde sina mest prioriterade mål: att vinna Franska öppna och London-OS.

I ett och ett halvt set mot Stanislas Wawrinka tyckte Djokovic snarare att han borde vinna – helst utan att anstränga sig alls. Det vet vi ju hur det fick. Det var först när han bestämde sig för att vinna (eller inte förlora, beroende på hur man ser på saken) som han till slut kom undan med hedern i behåll.

Mot Tomás Berdych, däremot, tog världsettan inga som helst risker.

Det syntes redan i första set tydligt att han bestämt sig för att vinna. Berdych gavs ingen pardon och serben tog enkelt ledningen efter tre break och överlägsna 6-1.

I andra set drog han ner på takten. Förmodligen för att han ville bärga segern med minsta möjliga energiförbrukning. Han slarvade lite i egen serve och tappade udden i sitt returtagande. Det förvaltade Berdych på bästa möjliga sätt. Pressade ut Djokovic i hörnen, prickade linjerna med blytunga servar och var framme vid nät titt som tätt.

Världssexan ska även ha en eloge för den kyla han visade prov på när han avstyrde tre breakbollar i egen serve vid ställning 5-4.

Ingen skräll alls att Berdych plockade ett set mot Djokovic, men de flesta skriver nog under på att världsettan hade en högre växel att lägga i vid behov.

Den växeln lade han i omgående i tredje set. Plötsligt både servade och returnerade han betydligt mer resolut, vilket gav honom två break och ny 6-1-kross. Berdych höjde sig visserligen något i tredje set, men med ett nytt tidigt break kunde han förhållandevis enkelt hålla ifrån och serva hem matchen vid ställning 5-4 (efter tre brända matchbollar).

Matchbilden var ganska väntad. Eftersom Djokovic som bekant är en av världens bästa returtagare och, när han spelar i närheten av sitt bästa, har sådan otrolig längd på sina returer, fick inte Berdych den utdelning han behöver i sin egen serve.

Han är i desperat behov av den utdelningen eftersom hans styrkor som spelare inte innefattar returnerande, vilket innebär att han inte är något större hot mot Djokovic i serbens servegame.

Vidare är Berdych som allra bäst när hans aggressiva offensiv går på högvarv. Då kan han nämligen pressa tillbaka motståndaren och sedan avsluta poängen framme vid nät, vilket han gjorde otaliga gånger i dag – men inte tillräckligt ofta. Anledningen till det är att Djokovic satte för hög press i sina returer, vilket tog udden av Berdychs offensiv i egen serve.

Det där skapar ju som ni förstår en del osäkerhet också. Berdych hade behövt chansa mycket mycket mer än han gjorde, men när han väl satsade fick han inte valuta för det, eftersom han gjorde det i fel lägen. Därför hamnade han alldeles för ofta i nötande cross court-dueller, backhand mot backhand, vilka Djokovic vinner majoriteten av, alla dagar i veckan, mot Berdych.

Han skulle helt enkelt ha spelat som Stanislas Wawrinka i förrgår för att ha en rimlig chans i den här matchen, men vågade inte. Om Djokovic inte gjort den där felberäkningen i andra set hade han förmodligen vunnit i raka set.

Det säger en del om Djokovics höga nivå, med tanke på hur Berdych hittills krossat allt som stått i hans väg.

* * *

Nicolás Almagro gjorde tydligen en av sitt livs matcher, men föll trots det mot landsmannen David Ferrer i fem set. Har bara kunnat kolla i efterhand nu på eftermiddagen (reprisen på Eurosport, alltså), och de där gamen där Almagro servar för matchen i fjärde set (vid 5-4 och 6-5) var snudd på bedrövliga.

Annars såg han ju sjukt stark ut, Nico. Dominerade fullständigt i de två första seten, torskade ett tajt tredje.

4-6, 4-6, 7-5, 7-6(4), 6-2 blev det slutligen till Ferrer, som själv beskriver vändningen som ”ett mirakel”.

Världsfemman var tydligen inte speciellt stabil i de där två första seten. Inte så bra, med tanke på vem han möter i semifinalen. För Djokovic lär inte missa två chanser att serva hem matchen…

* * *

Maria Sjarapova kostade på sig fem dubbelfel. Det kan man ju göra när man är så överlägsen som världstvåan just nu är.

Snudd på sensationellt att Ekaterina Makarova tilläts stjäla hela fyra game, lika många som Venus Williams förra veckan.

Sjarapova valsar vidare till semifinal med 60-9 i gamefacit. Galet.

* * *

Li Na lyckades alltså slå igenom Agnieszka Radwanskas ogenomträngliga försvarsmur. Var tydligen inte så vackert (från något håll) alla gånger, men imponerande av världssexan att bryta världsfyrans segersvit, som stannade på 13 raka segrar.

Kvartsfinaler!

Det är nu det nästan börjar kännas lite vemodigt. En hel Grand Slam-vecka har gått och fyra omgångar avverkats. Endast åtta av totalt 128 spelare återstår.

Hur som helst. Vad har vi då att vänta oss under morgondagen? Vi tar en titt:

David Ferrer (5) – Nicolás Almagro (11)
De båda spanjorerna har mött varandra hela tolv gånger. Ferrer har vunnit samtliga matcher. Åtta på grus, fyra på hardcourt. Många av de ganska överlägset, dessutom. I Grand Slam-sammanhang har de dock bara mötts en gång tidigare, i US Open 2006. Den gången blev det seger i raka set för Ferrer, efter två tiebreaks och sedan en total utskåpning i tredje set.

Världsfemman har sett ruggigt stark ut i Melbourne hittills. Almagro har inte riktigt haft anledning att imponera. Jerzy Janowicz i tredje omgången var förvisso ett potentiellt hot men kämpade med formen och avfärdades i raka set. Janko Tipsarevic avbröt i tredje omgången på grund av skada.

Det där kan ju verkligen ligga världselvan i fatet. Överlag tror jag ändå att det har marginell påverkan på slutresultatet. Almagro kan helt enkelt inte mota undan Ferrer över fem set. Det har han, framför allt, inte psyket för. Det blir säkert jämnt i något eller några set, men han kommer inte orka hålla ånga och fokus uppe.

Agnieszka Radwanska (4) – Li Na (6)
Radwanska har bärgat 13 segrar så här långt under 2013, alla utan att tappa set. Li Na har sett stabil ut i Melbourne, och hon har bevisligen förmågan att slå igenom Radwanskas försvarsmur. Världssexan leder med 5-4 i inbördes möten, och tre av de segrarna kom under imponerande fjolårssäsong.

I Sydney hade hon dock inte mycket att sätta emot. Blev 6-3, 6-4 till Aga där.

Samtidigt är Li Na den klart aggressivare och offensivt kraftfulla av de två, vilket har visat sig vara effektiva egenskaper i Australiska öppna 2013. Radwanska besitter å sin sida ett spelsinne som inte är av denna värld och har en sällsynt förmåga att klä av kraftpaket inpå bara skinnet. Hon är en tennisens MacGyver, typ.

Att underlaget är något snabbare än vanligt gynnar så klart Li Na med sin tyngre serve och hårdare grundslag, men bara marginellt eftersom Radwanska är en så pass snabb och skicklig returtagare.

Hon viker dessutom aldrig ner sig och lyckas ofta hitta ett sätt att gneta sig ur underlägen. Världssexan är tvärtom smärtsamt dålig på att hålla känslorna i schack i viktiga lägen och har den dåliga vanan att låta matcher rinna henne ur händerna för att hon inte kan stänga dem.

Som ni säkert förstår kan detta alltså bli en gastkramande fight mellan två diametralt olika spelare. Går säkert till tre set – och slutar med att Radwanska tar sig till sin första Australiska öppna-semifinal i karriären.

Maria Sjarapova (2) – Ekaterina Makarova (19)
Makarova har varit överraskande bra så här långt och utmanövrerade Angelique Kerber enkelt.

Sjarapova?

Hennes form kan inte beskrivas som annat än omänsklig – världstvåan har osannolika 48-5 i gamefacit efter fyra omgångar. Hon har alltså vunnit 90 procent av sina game i Melbourne. Nio av tio. Dessutom: det är två spelare som delar på de där fem gamen (fyra för Venus Williams och ett för Kirsten Flipkens).

Det är faktiskt helt sanslöst.

Mycket mer behöver därför inte sägas om den här matchen, annat än att Sjarapova vinner.

Novak Djokovic (1) – Tomás Berdych (6)
Ni vet redan allt om hur Stanislas Wawrinka pressade superserben till fem set i åttondelsfinalen och hade lägen att vinna matchen. Fem timmar var de ute på banan. Det borde väl till och med göra självaste Novak Djokovic lite mör, eller?

Jodå. Klart det där känns i kroppen knappt två dagar efter matchboll. Frågan är om det räcker för att Berdych ska kunna fälla honom.

Jag tror inte det. Det vill säga, jag tror inte att det blir avgörande för matchen. Djokovic är van vid såna där maratonmatcher. Han är liksom lite av en maratonmatchernas man. Han spelade fem timmar mot Andy Murray i semifinalen förra året, och vann ändå finalen över Rafael Nadal – efter sex timmars spel.

Han är duktig på att spela energisnålt, den gode Novak. Dessutom har han förmodligen en återhämtningsförmåga utöver det vanliga.

Så, för att Berdych ska vinna den här matchen gäller det att Djokovic uppträder så där nonchalant som mot Wawrinka i första och halva andra set. Då har världssexan en chans att jobba upp ett övertag som Djokovic inte orkar hämta in.

Om världsettan däremot är sugen på att spela tennis redan från start, då tror jag att han vinner. Det kan säkert bli jämnt, Berdych tar nog minst ett set. Men vinner, det gör han inte. Om Wawrinka kan spela så där bra och inte vinna, då kommer Djokovic inte att låta Berdych fälla honom.

Min förhoppning är att Djokovic går stärkt ur den där nattmanglaren mot Wawrinka. Tar Berdych, som kanske förväntar sig en trög inledning, lite på sängen.

Jag hoppas också att han gör proceduren så kort som möjligt, om han nu vinner. Det vore liksom trist om han måste tillryggalägga två maratonmatcher före semifinalen, vilket mot Ferrer inte direkt är till gagn.

Hua.

Den sanslösa drabbningen mellan Novak Djokovic och Stanislas Wawrinka står över allt annat som hänt i dag. Bortsett från att Wawrinka närmade sig skrällterritorium hände ingenting uppseendeväckande under denna matchdag.

Förutom att Angelique Kerber torskade i raka set mot Ekaterina Makarova: 7-5, 6-4. Det hade jag verkligen inte väntat mig, men enligt världsfemman själv har hon haft ont i ryggen i flera dagar och befarar skada. Tråkigt att hon åkt ur Australiska öppna, hur som helst.

Och så tvingades Janko Tipsarevic avbryta matchen mot Nicolás Almagro vid ställning 6-2, 5-1 till spanjoren på grund av skada. Gjorde sig tydligen illa i foten vid ställning 4-2 i första set.

– Jag vet inte hur jag lyckades göra det men jag sabbade min vänstra häl helt och hållet. Jag har inte varit hos läkare än, och jag vet inte vad han kommer att säga, förklarar världsnian efter matchen.

Annars, inga konstigheter: Maria Sjarapova tappade bara ett game mot Kirsten Flipkens (6-1, 6-0), Agnieszka Radwanska körde över Ana Ivanovic (6-2, 6-4) och Li Na slog Julia Görges i raka set (7-6, 6-1).

På herrsidan blåste David Ferrer japanen Kei Nishikori av banan (6-2, 6-1, 6-4) och Tomás Berdych besegrade Kevin Anderson utan större bekymmer (6-3, 6-2, 7-6).

Redan i morgon är det dags för nya åttondelsfinaler. Låt oss gå igenom dem, för skojs skull:

Milos Raonic (15) – √ Roger Federer (2)
Dagens klart mest sevärda match. Efter Djokovics och Wawrinkas galna holmgång tänker jag inte använda uttryck som ”turneringens potentiellt bästa”, men det här är en klart intressant match.

Väldigt mycket talar givetvis emot en skräll här: Federers makalösa kvartsfinalsvit i Grand Slam-sammanhang (34 raka), hans magiska formtopp i Melbourne, hans speltekniska överlägsenhet och det faktum att han vunnit deras tre tidigare möten. Samtliga visserligen på håret, men det ger så klart ett visst psykologiskt övertag.

Detta är ändå en match som passar schweizaren ytterst dåligt. Raonics serve är inte att leka med, och eftersom Federer inte är tourens starkaste returtagare tenderar hans matcher mot mammutservare ofta att gå till tiebreak – och som vi alla vet kan tiebreak vara något av ett lotteri.

Samtidigt kan 22-åringen bevisligen hota Federer i hans serve, särskilt om världstvåan tappar fokus och missar förstaservarna, vilket händer lite titt som tätt nu för tiden.

Att döma av det jag sett av dessa båda herrar hittills tror jag ändå att det ska ofantligt mycket till för att Raonic ska kunna störa Federer tillräckligt mycket (och länge) för att mäkta med en skräll. Det är trots allt Grand Slam och bäst av fem set vi snackar om här. Precis allt måste liksom stämma för kanadensaren, han måste hålla sina oprovocerade misstag på ett absolut minimum och dessutom vara rysligt aggressiv i Federers serve.

Sviktar han minsta lilla i egen serve är loppet kört. Ja, så känns det på förhand.

Jag vill inte påstå att det är helt omöjligt för Raonic att vinna den här matchen, men jag tror inte att han är mogen uppgiften än.

√ Serena Williams (3) – Maria Kirilenko (15)
En av få kvarvarande spelare som kan irritera Serena en smula. Dock inte tillräckligt för att mäkta med mer än att plocka ett game eller två. I stället får hon gestalta en enkel biljett till kvartsfinalen för Serena.

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Richard Gasquet (10)
Personligen ser jag den här matchen som den mest intressanta vid sidan av Federer-Raonic. Rent spelmässigt har den här matchen potential att bli både svängig och underhållande, eftersom de är så olika spelartyper:

Gasquet har visserligen goda offensiva kvaliteter men håller sig mest en bit bakom baslinjen, där han liksom suger ut allt tempo ur bollen och sedan skickar över hårt toppade loopar för motståndaren att hantera.

Tsonga är en offensivt kraftfull spelare, vars fundament vilar på en tung serve, aggressiva grundslag och nätruscher.

Det som gör den här matchen extra intressant är att Gasquet har återvänt efter sin ökenvandring de senaste åren. Den förbättrade fysiken tycks ha gett honom ett starkare psyke som bonus – något han visade mot Nikolaj Davydenko i finalen i Doha.

Tsonga? Tja, han är ju inte känd för sin mentala stabilitet på banan, om man säger så. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger han sjabblat bort en seger. Hände så sent som i höstas, mot Tomás Berdych i Stockholm Open-finalen.

Det kan möjligen bli avgörande. För det spelar ingen roll hur överlägsen Tsonga är – kommer det en mental dipp har Gasquet numera tålamodet och den fysiska/mentala styrkan att utnyttja den.

Svårt ändå att inte se Tsonga som favorit, särskilt inte med tanke på att underlaget passar honom bra. Hoppas så klart på en riktigt tät match, men det kan snabbt rinna iväg. Och i så fall tror jag att det rinner iväg till Tsongas fördel.

Bojana Jovanovski (56) – √ Sloane Stephens (25)
Två unga framtidsnamn på varsin sida av nätet. Känns upplägget igen? Ja, vi såg det ju senast i lördags, när Stephens utmanövrerade Laura Robson i raka set.

Kan man vänta sig en liknande matchbild i morgon?

Ja och nej. Ja för att denna trio framtidsspelare är ungefär samma spelartyp och nej för att Jovanovski har bättre förutsättningar än Robson hade (Robson spelade som bekant en maratonmatch mot Petra Kvitová i andra omgången – de timmarna på banan gjorde sig påminda i mötet mot Stephens).

Sloane Stephens har visserligen sett snudd på orubblig ut, men även Jovanovski har imponerat och sluggat sig vidare utan att tappa set.

På det hela taget tycker jag att Stephens är den bättre spelaren och därför borde vinna. Hon svajade stundtals mot Robson, men höll ihop både sitt spel och sina nerver.

Däremot tror jag inte att hon klarar sig helt oskadd ur den här sluggerfesten. Kanske tappar hon till och med set.

√ Caroline Wozniacki – Svetlana Kuznetsova: Wozniacki är taggad och hämndlysten efter tresetsförlusten i Sydney.

√ Victoria Azarenka – Elena Veznina: Fick visserligen ordentlig skrämselhicka mot Jamie Hampton innan hon blev skadad, men det har hon redan skakat av sig. Seger i raka set.

√ Andy Murray – Gilles Simon: All heder åt Simon, som kämpade heroiskt mot Gaël Monfils i tredjerundan. Här tar det dock stopp, och det obarmhärtigt. Simon har ingenting i sin repertoar som kan störa Murray ens det minsta lilla. Särskilt inte i det skick han säkerligen kommer är i efter maratonmatchen mot Monfils.

√ Jeremy Chardy – Andreas Seppi: En match som känns lite som ett lotteri. Seppi knapp favorit, men efter matchen mot Juan Martín del Potro vill jag gärna se honom i kvartsfinalen. Och jag tror faktiskt att han tar sig dit. Blir förmodligen jämnt, dock.