Fredagens Franska öppna gick ju som på räls. Toppspelarna viftade bort utmanarna som små ettriga myggor.

Med några undantag.

Mammutservaren Milos Raonic var nära att fälla gnetvargen Juan Monáco. Vid ställning 2-1 i set till kanadensaren luktade det skräll (om än en liten sådan – ingen sensation alls om 22-rankade talangen vunnit), men grusspecialistens envishet och outtröttliga slit gav resultat. Matchen slutade 6-3, 6-7, 6-7, 6-3, 6-4 i argentinarens favör.

* * *

I åttondelsfinalen möter Monaco världstvåan Rafael Nadal, som besegrade 192-rankade Eduardo Schwank enkelt: 6-1, 6-3, 6-4. Lär bli en riktigt intressant match, särskilt med tanke på att det blir första riktiga testet för Nadal som just nu visar prov på omänskligt bra form.

* * *

Nicolas Almagro slog Leonardo Mayer i tre raka set: 6-4, 6-1, 6-2. Inga konstigheter där.

* * *

Världsåttan och alltid lika underhållande Janko Tipsarevic slog Julien Benneteau (som var briljant mot Andy Murray i Monte Carlo men tvingades avbryta på grund av skada) i tre set: 6-3, 7-5, 6-4.

Bra kämpat av 32-rankade veteranen, men Tipsarevic var helt enkelt några nummer för stor i dag.

* * *

Världstvåan Andy Murray vann också i tre raka set, mot 50-rankade Santiago Giraldo: 6-3, 6-4, 6-4. Av ryggskadan som under ett och ett halvt set såg ruggig ut mot Jarkko Nieminen märktes ytterst lite (läs: ingenting).

Skönt att se Murray i någorlunda form. Blir riktigt intressant att se hans möte med 20-rankade grusspecialisten Richard Gasquet…

* * *

… som efter lite svårigheter med matchrytmen i första set till slut slog gammelgäddan Tommy Haas: 6-7, 6-3, 6-0, 6-0.

* * *

Det blev en ny femsetare för Paul-Henri Mathieu efter maratonmatchen mot John Isner. Den här gången föll dock fransosen, mot 23-rankade Marcel Granollers: 6-4, 6-4, 1-6, 4-6, 6-1.

* * *

Dagens, och hela veckans, comic relief var onekligen Mikhail Youzhny, som efter att ha blivit totalt utklassad av David Ferrer i första set och sedan slagit ett onödigt dubbelfel i andra bad publiken om ursäkt på ett väldigt udda och lustigt sätt. Sportslighet bortom alla rimliga gränser – och fantastiskt roligt.

Matchen vann slutligen världssexan Ferrer med förkrossande 6-0, 6-2, 6-2.

I tisdags åkte Serena Williams på en oväntad stjärnsmäll mot Virgine Razzano i första omgången.

I dag kom nästa stora skräll: Francesca Schiavone, som vann Franska öppna-titeln 2010 och var i final förra året, förlorade en tretimmarsrysare mot 61-rankade Varvara Leptjenko: 3-6, 6-3, 8-6.

I tiebreak räddade hon tre breakbollar innan hon slutligen dundrade in matchbollen – och skrällen var ett faktum.

– Jag kämpade till slutet! utropar en lyrisk Lepchenko efter matchen.

I åttondelsfinalen möter hon världsfyran Petra Kvitova, som besegrade 108-rankade Nina Bratjikova i tre set: 6-2, 4-6, 6-1.

Kommer ni ihåg när Mikhail Youzhny förlorade den där bollduellen mot Nicolas Almagro i Miami Masters 2008, och blev så förbannad att slog sig själv blodig med racketen?

I dagens match mot David Ferrer var 31-rankade ryssen betydligt kyligare. Efter att ha torskat första set med 0-6 och dragit två servar i nät vid ställning 1-2 i andra tappade Youzhny tålamodet – men den här gången valde han att be publiken om ursäkt i stället för att misshandla sig själv.

Veckans klart roligaste tilltag från en av tourens mest underhållande spelare.

http://www.eurosport.se/tennis/franska-oppna/2012/tv-ber-publiken-om-ursakt_sto3296070/story.shtml

Veteranen David Ferrer gjorde slarvsylta av stackars Mikhail Youzhny: 6-0, 6-2, 6-2.

Inte ett dugg oväntat. Ferrer är ju som bekant en av mina semifinalkandidater, och det kändes i rimlighetens namn aldrig riktigt som att 31-rankade ryssen skulle kunna stå i vägen för spanske världssexans framfart på Roland Garros.

I kvartsfinalen väntar landsmannen Marcel Granollers eller maratonmannen Paul-Henri Mathieu.

Richard Gasquet kräktes efteråt. Hans motståndare Grigor Dimitrov kröp på alla fyra.

Anledningen? En 38 slag lång maratonboll – som varade i en minut.

Kolla in den galna bollduellen här:

Det blev, tyvärr, ingen skräll för 34-rankade Kevin Anderson mot världssjuan Tomás Berdych.

Men knallen låg länge i luften.

Efter att ha knipit andra och tredje set, med 6-3 respektive 7-6, kändes det som att Anderson hade övertaget: Den explosiva serven var benhård, returnerandet stabilt och taktiken aggressiv.

Men i avgörande set visade världssjuan att gammal är äldst. Anderson var lite väl het på gröten och gjorde flera obegripliga tjurrusningar mot nät i märkliga lägen. Berdych tog tillvara på de små luckor Anderson bjöd på och sluggade hem femte set med 6-4 (samma siffror som i fjärde).

Är ändå rysligt imponerad av Anderson, som verkligen prickat formen när det behövdes som bäst. Den starka insatsen i Houston för två månader sedan (semifinalförlust mot mästaren Juan Monáco) följdes upp av tidiga respass i Monte Carlo (förlust mot Thomaz Belluci i första omgången), Barcelona (förlust mot Fernando Verdasco i tredje omgången), Madrid (förlust mot Berdych i andra omgången) och Rom (förlust mot Juan Carlos Ferrerro i första omgången).

Ett tecken på vad som komma skall? 26-åringen har tveksamt mer att ge. Blir inte förvånad om han utmanar toppspelarna på allvar inom det närmsta året.

Valuta för pengarna?

Kanske det – om man snackar kvantitet men skiter fullständigt i kvalitet.

Tiebreak är ett ypperligt sätt att bryta timslånga dödlägen. Att US Open är den enda av de fyra Grand Slam-turneringarna där även femte set avgörs av tiebreak i stället för skiljeset med själadödande maratonpotential är en gåta.

Särskilt efter farsen mellan John Isner och Nicolas Mahut i Wimbledon 2010.

Den matchen varade i olidliga elva timmar och fem minuter, och bestod av totalt 183 game. Isner slog ungefär en miljon serveess, sprang femton Stockholms Maraton och svettades förmodligen ut cirka sjuttifemtusen liter vätska.

Underhållningsvärdet? Ungefär lika stort som en elva timmar lång revy med Stefan & Krister.

Kvaliteten? Ungefär lika hög som Färjestad-målvakten Sinuhe Wallinheimos klubba i första finalmatchen mot HV71 2004.

All nerv och spänning dör någon gång runt 8-8 i skiljeset. Det är då man förstår att marginalerna är alldeles för små för att någon ska kunna få ett tillräckligt starkt överläge och lyckas bryta maratonmönstret (inom en rimlig tidsrymd).

Det är heller ingen slump att det är just dynamitservaren John Isner som figurerat i två av historiens längsta matcher (endast matchen mellan Fabrice Santoros och Arnaud Clément 2004 är längre än kvällens mot Paul-Henrik Mathieu i Franska öppnas historia). Sluggare av hans magnitud är ofta usla – eller åtminstone dåliga – returnerare men i det närmaste oslagbara i egen serve, vilket ger upphov till låsta lägen så länge motståndaren antingen är av samma kaliber eller helt enkelt bara är dominant i egen serve.

Hur otroligt urtråkigt det är att titta på sådana dästa spektakel behöver jag knappast gå in ännu djupare på, men kan väl lite kort konstatera att maratonmatcher är för tennisen vad Dementorer är för trollkarlselever på Hogwarts. Typ.

Så, de som har makten att renovera ett illa fungerande system borde se kvällens maratonmatch mellan Isner och Mathieu som ännu ett bevis på att övriga GS-turneringar borde ta inspiration av US Open.

Det är banne mig på tiden.

Oj.

Sofia Arvidsson hade på förhand alla chanser att ta sig vidare till tredje omgången (och i så fall tangera sitt bästa resultat i Grand Slam-sammanhang) i Franska öppna: Hon skrällde mot 17-seedade Roberta Vinci i första omgången (6-2, 6-4), har visat riktigt god form under säsongen och hade en seger i bagaget i dittills enda mötet med 142-rankade Jaroslava Sjedova, i Poitiers 2009 (7-5, 6-1).

Men ingenting stämde för 54-rankade Sverigeettan på Roland Garros grus i kväll. Sjedova tog snabbt ledningen med 3-0 i första set, och efter ett förlorat game var resten en dans på rosor.

Nio game senare stod slutligen Sjedova – som tycktes få varenda liten boll, enkel som till synes omöjlig, precis dit hon ville medan Arvidsson ständigt misslyckades i både djup, precision och positionering – som segrare: 6-1, 6-0.

Baslinjefesten, som påminde om ett parti av klassiska arkadspelet Pong fast där bollen hela tiden seglade lite långsammare genom luften när den slogs från den ena (läs: Arvidssons) sidan, var på grund av Sjedovas dominans/Arvidssons krampaktiga spel måttligt underhållande och över på knappt en timme.

Chansen att nå kvartsfinal och säkra en OS-plats flög därmed all världens väg.

Riktigt tråkigt, naturligtvis. Hoppas att Arvidsson samlar ihop sig snart och fortsätter bjuda på fin tennis framöver under säsongen.

Det såg oerhört dystert ut för Andy Murray mot veteranen Jarkko Nieminen.

Världsfyran såg stum ut redan i inledningen – och när han tvingats till skadetimeout för ryggsmärtor innan första set var över drog nog många den förhastade slutsatsen att 48-rankade finländaren var på väg mot dagens skräll.

Men det blev ingen högljudd knall.

Murray bet ihop, kämpade på – och lyckades, nästan osannolikt, vända på steken.

Jarkko brände flera klara lägen, uppträdde stundtals nonchalant och tog inte alls tillvara på den gyllene chansen gudarna gett honom.

Matchen slutade 1-6, 6-4, 6-1, 6-2. En riktig kämpaseger för världsfyran – som enligt egen utsago inte kunde stödja på sitt vänstra ben när han vaknade imorse.

– Jag var några poäng från att ge upp i mitten av andra set. Det var hans (Nieminens) fel att jag kom tillbaka in i matchen för jag gjorde ingenting speciellt, säger han efter matchen.

Frågan dröjer sig dock kvar efter att Murray torkat tårarna: Kommer ryggskadan att sätta stopp för hans framför på Roland Garros ändå?

Vi håller tummarna för att så inte är fallet.

Efter förlusten mot världstrean Agnieszka Radwanska i går (2-6, 3-6) meddelar 31-åriga Venus Williams, som lider av sjukdomen Sjögrens syndrom, att hon planerar att spela Franska öppna även nästa år.

– Det här är bara början för mig. Det här är en process som jag måste lära mig av, med mina läkare. Jag måste vara positiv. Jag kan inte kliva ut på banan och säga ”herregud, nu är det över”. Det är inte så jag ser på saken, säger hon efter uttåget ur årets upplaga av Franska öppna.

– Det är självklart frustrerande ibland. Jag vet inte om det mentalt finns något mer jag kan göra just nu, men det är många faser att gå igenom. Men det finns många människor som har det mycket värre än jag har det. Jag har inte rätten att tycka synd om mig själv.