Och vad passar väl inte bättre då än att snacka om Roger Federers gryende form (och glädjebeskedet att ställa upp i Monte Carlo Masters? Eller Novak Djokovics uppvaknande? Eller Simona Haleps fortsatta framfart på WTA-touren?
Vi grottar dessutom ner oss i underlagens komplicerade värld i det numera stående inslaget NÖRDKOLLEN, men gruskungen Rafael Nadal som referenspunkt. Stämmer det verkligen att spanjoren alltid missgynnas av snabba underlag? Vi slår hål på myterna!
Utöver allt detta lovar vi dyrt och hederligt att från och med nu börja leverera poddavsnitt på betydligt mer regelbunden basis – kanske så ofta som en gång i veckan.
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
Vem har ATP-tourens tätaste defensiv? FOTO: BILDBYRÅN
Alla älskar statistik, eller hur?
Tja, kanske inte riktigt alla, men älskar man en sport som tennis borde man åtminstone ha ett litet intresse för siffror, data, kolumner och statistiska analyser.
På Twitter, i bloggar och krönikor brukar det ju gå inflation i listor över vilka spelare som har bäst forehand, backhand, serve, slice, volley, offensiva kvaliteter, defensiva kvaliteter, und so weiter.
Inget fel i det. Sådana listor är i regel väldigt underhållande, inte minst eftersom de alltid väcker debatt.
I alla fall i vissa avseenden, där det är svårt att göra undersökningar av det mer vetenskapliga slaget. I andra avseenden är det bara att se till statistiken – slår man flest serve-ess (John Isner) eller har högst procent i antal vunna servegame (Milos Raonic) är det svårt att argumentera för att personen i fråga inte har en av tourens bästa servar. Till exempel.
På samma sätt borde man genom siffror och data kunna fastslå vem som har ATP-tourens bästa defensiv, tänkte jag. Det är visserligen många avgörande faktorer här, men visst känns det som att det borde vara möjligt?
Sagt och gjort.
Jag funderade en liten stund över vad som kännetecknar ett riktigt bra försvarsspel, och insåg att vi tennisskribenter ofta pratar om att vissa spelare är ”svårpenetrerade”/”svåra att slå igenom” alternativt har ”ogenomtränglig försvarsmur”.
Vad innebär då egentligen termen ”svår att slå igenom”?
Det innebär, precis som uttrycket antyder, att det är svårt att slå vinnande slag (winners) mot spelaren i fråga. Det är dels svårt att få med sig winners över huvud taget mot defensiva specialister, och när man väl får det har man i regel tvingats stånga sig blodig. Ska man dra en parallell till ishockey är den här datan som att titta på antal insläppta mål för att avgöra vilket lag som har bäst försvarsspel.
Detta är så klart bara en parameter som avgör hur bra defensiva egenskaper en spelare har, men jag tyckte ändå att det vore intressant att grotta ner sig i den här statistiken för att se om det gick att urskilja några signifikanta tecken.
Det gjorde det.
* * *
Så här gick jag tillväga:
Jag valde att begränsa mig till fjolårets fyra Grand Slam-turneringar och dess totalt fyra finalister Novak Djokovic, Rafael Nadal, Andy Murray och David Ferrer, eftersom det är just denna kvartett som alltid förekommer i diskussioner om vem som har den tätaste defensiven på touren. Jag har tittat på antal winners varje spelare släppt förbi sig i varje enskild match, lagt ihop siffrorna och tagit fram ett genomsnitt per match, per set och per game i varje enskild Grand Slam-turnering, och totalgenomsnitt för alla fyra turneringar sammanlagda.
* * *
DAVID FERRER
David Ferrer. FOTO: BILDBYRÅN
AUSTRALISKA ÖPPNA:
Totalt antal spelade matcher: 6 (semifinal). Totalt antal spelade set: 21.
Totalt antal spelade game: 192.
TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 759. GENOMSNITT/MATCH: 33 (23 spelade matcher). GENOMSNITT/SET: 8,25 (92 spelade set). GENOMSNITT/GAME: 1,0 (755 spelade game).
————————————————————
* * *
RAFAEL NADAL
Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN
FRANSKA ÖPPNA:
Totalt antal spelade matcher: 7 (final). Totalt antal spelade set: 25. Totalt antal spelade game: 243.
TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 483. GENOMSNITT/MATCH: 32,2 (15 spelade matcher). GENOMSNITT/SET: 9,47 (51 spelade set). GENOMSNITT/GAME: 1,0 (480 spelade game).
————————————————————
* * *
ANDY MURRAY
Andy Murray. FOTO: BILDBYRÅN
AUSTRALIAN OPEN:
Totalt antal spelade matcher: 7 (final). Totalt antal spelade set: 24. Totalt antal spelade game: 228.
TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 613. GENOMSNITT/MATCH: 32,2 (19 spelade matcher). GENOMSNITT/SET: 9,43 (65 spelade set). GENOMSNITT/GAME: 0,98 (625 spelade game).
————————————————————
* * *
NOVAK DJOKOVIC
Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN
AUSTRALISKA OPEN:
Totalt antal spelade matcher: 7 (final). Totalt antal spelade set: 25. Totalt antal spelade game: 249.
TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 758. GENOMSNITT/MATCH: 28,1 (27 spelade matcher). GENOMSNITT/SET: 8,06 (94 spelade set). GENOMSNITT/GAME: 0,84 (905 spelade game).
————————————————————
* * *
Så, vilka siffror ska man fokusera på – och vad drar vi för slutsatser?
Till att börja med är genomsnitten per match och set givetvis relevanta på ett generellt plan, men de är lite mer grovhuggna än genomsnittet per game. Anledningen är så klart att antal set och game varierar från match till match och antal game varierar från set till set. Genomsnittet per game är å andra sidan lite svårare att förhålla sig till eftersom talen är så små. Det skiljer till exempel mycket mer mellan 0,84 och 0,98 än vad det kanske ser ut att göra på papperet – 758 winners mot sig på 905 spelade game är så klart väldigt mycket bättre än 613 på 625 spelade game.
Jag gjorde också en kontrollräkning mot Roger Federer, som är en i grunden mycket offensivare spelare än de fyra ovan nämnda men ändå anses ha ett försvarsspel av världsklass, för att säkerställa att den här datan är solid och tillförlitlig. Jag valde att enbart titta på hans siffror i Australiska öppna 2013, eftersom det var hans överlägset bästa Grand Slam-turnering.
Roger Federer.
Så här ser det ut för Federer:
Totalt antal spelade matcher: 6 (semifinal). Totalt antal spelade set: 22. Totalt antal spelade game: 222.
I klass med David Ferrers Wimbledon, som var spanjorens klart sämsta turneringen utifrån denna parameter. Utgår kallt ifrån att siffrorna i främst Wimbledon och US Open (men även Franska öppna) dessutom drar ner Federers genomsnitt på samma sätt som Rafael Nadals katastrofala Wimbledon-sejour drar ner hans. Personligen tycker jag att denna kontrollräkning validerar den här pseudovetenskapliga undersökningens relevans.
* * *
Och så slutsatsen:
• Novak Djokovic har den överlägset bästa defensiven på ATP-touren. Hans sämsta genomsnitt per game (Franska öppna) är bättre än de bästa noteringarna av Andy Murray (Australiska öppna), Rafael Nadal (US Open) och David Ferrer (Franska öppna).
• Andy Murray kniper som ni ser silvret, men hans ledning över Nadal hade nog blivit betydligt mer knapp om det inte vore för att katastrofsiffrorna i Wimbledon drar ner världsettans genomsnitt. Hyfsat likvärdiga bästa resultat mellan dessa båda herrar.
• David Ferrer på delad bronsplats med Nadal om vi enbart ser till dessa siffror, men det hade blivit en fjärdeplats om Nadal stått över Wimbledon. Har överlägset bästa genomsnittet per set (Franska öppna: 5,45) men så spelade han ju också otroligt få game i den turneringen (i snitt 25 per match). Lika bra bästa resultat och genomsnitt totalt som Nadal, men klart efter både Djokovic och Murray.
Återigen: Det här är ju bara en av många parametrar att titta på när man avgör frågor av den här digniteten, men jag tycker ändå att den här lilla analysen är relevant nog för att dra en slutsats. Att räkna oprovocerade misstag hade inte känts lika relevant eftersom både offensiva och defensiva missar räknas in i den statistiken. Dessutom är det snarare ett tecken på hög bollsäkerhet än tät defensiv, tycker jag (även om de ofta av naturliga skäl hänger ihop). Av samma anledning hade det inte heller varit relevant att räkna oprovocerade misstag från motståndarna, trots att det är en vital del av en defensiv specialists taktik att stressa fram missar. Kom gärna med synpunkter!
Nästa steg blir att undersöka ration mellan winners och insläppta winners (tycker det är ett lite roligt korsbegrepp mellan tennis och hockey/fotboll), men det får bli ett eget inlägg.
Rafael Nadal bärgade sin åttonde Franska öppna-titel efter seger i raka set över landsmannen David Ferrer. FOTO: AP
Den riktiga finalen spelades i fredags.
Det må låta krasst, eller till och med respektlöst mot David Ferrer, men det är faktum.
Redan inför och under den där episka ”semifinalen” mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var känslan att vinnaren i den bataljen också skulle vinna söndagens final.
Den känslan försvagades inte efter Ferrers överlägsna seger mot Jo-Wilfried samma dag. Den försvagades inte heller under lördagen (varför skulle den det?).
Och den hade inte försvagats lagom till finaldagen.
Trots regntunga förhållanden som normalt missgynnar Nadal.
De där få sakerna som talade för Ferrer inför matchen var både just för få och på tok för klena.
Förhandssnacket handlade därför, med all rätt, väldigt lite om vem som skulle vinna – utan uteslutande om hur många game eller eventuellt set The King of Clay skulle släppa till sin landsman och vän.
Matchen började precis som väntat: Ferrer gick ut hårt och offensivt, Nadal lite mer avvaktande. Det var ändå Nadal som fick med sig matchens första break till 3-1, men kunde inte förvalta det. Från 3-3 vann han dock tre raka game och bärgade därmed första set med 6-3.
Det var egentligen i det där första setet som Ferrer hängde med som bäst. Duellerna var i regel korta och Ferrer fick utdelning på sin aggressiva spelplan (som innebar stort risktagande).
I andra set gjorde han några av sina bästa game i matchen, tempot och intensiteten höjdes och duellerna blev längre. Problemet var att han också gjorde några av sina sämsta game och det blev promenadseger med 6-2 för Nadal – trots att setet med sina 52 minuter kom att bli matchens längsta.
Tredje set blev en logisk fortsättning på andra och Nadal kunde utan större bekymmer spela sig fram till matchboll och åttonde titeln i Franska öppna (tolfte Grand Slam-bucklan totalt i karriären) efter 6-3.
6-3, 6-2, 6-3 alltså. Sju tappade set. I en Grand Slam-final.
David Ferrer. FOTO: BILDBYRÅN
På papperet känns det givetvis inte speciellt värdigt, men Ferrer gjorde inte en dålig match.
Tvärtom.
Han spelade ofta helt rätt: aggressivt och offensivt. Satte hög press på Nadal med djupa crossar, returnerade stundtals sagolikt bra, klev väldigt ofta fram i banan och attackerade också nät mer än han brukar göra mot Nadal.
De absolut största problemen för Ferrer den här dagen, hans första GS-finaldag i karriären, var två till antalet:
• Han spelade som allra bäst i fel lägen. Var ofta den som dikterade spelet och hade greppet om poängen, men sällan när det handlade om just de viktiga poängen.
• Nadal spelade som allra bäst i rätt lägen. Sett till matchen som helhet gjorde gruskungen inte mer än en godkänd insats, men när han väl klev fram och skoningslöst ryckte taktpinnen ur näven på Ferrer så var han fullständigt överlägsen. Det var just i matchavgörande situationer som han valde att skruva upp tempot, öka intensiteten och spela mer aggressivt. Som han så ofta gör.
När Nadal ”slumrade till” och Ferrer samtidigt spelade på topp så räckte det till totalt tre servegenombrott och några riktigt välspelade game för 31-åringen.
Så stort är gapet mellan dessa båda spelare i Grand Slam-sammanhang (särskilt när titeln står på spel).
Jag tyckte att det var som allra tydligast vid tre tillfällen, ett i varje set:
• Första set, 4-3 till Nadal i egen serve: Nadal går förhållandevis enkelt fram till 40-30 men blir överraskad av Ferrers cross, eftersom han förväntar sig en rak backhand. Missar sedan sin defensiva lobb när han jagat ner Ferrer i djupled och har breakboll mot sig. Nadal räddar med en bra förstaserve följt av en offensiv forehandcross, slår sedan en grymt bra andraserve som ställer Ferrer totalt och vinner gamet med ett servess. Inte helt oväntat bryter han sedan Ferrer och bärgar därmed första set.
• Andra set, 3-1 till Nadal i egen serve: Ferrer gör sitt dittills klart bästa returgame och tvingar fram totalt fyra breakbollar. Vid varenda en av dessa plockar dock Nadal fram sina ess ur rockärmen. Kliver fram och spelar mycket mer aggressivt. Håller till slut med en resolut rak backhand och har därmed mentalt redan vunnit setet. Nadal tappar visserligen sin serve vid 5-1, men följer upp med att bryta blankt efter ett väldigt svagt servegame av Ferrer (två raka dubbelfel till 0-40, bland annat).
• Tredje set, 4-3 till Nadal i Ferrers serve: Ferrer gör överlag ett riktigt bra servegame, men när Nadal skruvar upp tempot hänger han inte med. Går fram till 30-40, Ferrer räddar breakbollen med en stenhård inside out-forehandcross men pressas sedan till ett misstag i nästa duell. Slår sedan ett dubbelfel, vilket ger Nadal 5-3 och chansen att serva hem titeln.
Det finns ett gäng andra liknande situationer, men jag tycker att dessa tre är bra exempel på hur Nadal när han kliver fram och spelar mer offensivt är totalt överlägsen en spelare som Ferrer, och hur han har en förmåga att göra det i de absolut viktigaste lägena.
Ferrer kunde helt enkelt återigen inte mäta sig med Nadal och var inte tillräckligt stark mentalt.
100-72 i poäng totalt är ett bra kvitto på hur ohotad Nadal faktiskt var i den här finalen (för övrigt den första GS-finalen han vinner i raka set sedan Wimbledon 2010 mot Tomás Berdych, som slutade 6-3, 7-5, 6-4; Rafa har vunnit totalt fyra GS-finaler i raka set).
Ja, typ alla siffror efter den här matchen är kvitton på Nadals överlägsenhet:
Kan tyckas lite märkligt att påstå att Nadal mestadels spelade godkänt med tanke på de här siffrorna, men med Nadal-mått mätt var det bara stundtals som han nådde upp till en högre nivå – helt enkelt för att han inte behövde spela så bra under hela matchen. Det var som att han hushöll lite med energin, för att sedan gasa på i de där matchavgörande lägena.
Så hög är Nadals lägstanivå. Nu påstår jag inte att Nadal var nere på lägstanivå, långt ifrån – men det är i princip nästan bara mot Novak Djokovic, och i enskilda fall och då oftast i begränsad utsträckning mot andra spelare, som han måste spela på sin absoluta topp under i stort sett hela matchen.
Jag tycker hur som helst att Ferrer ska ha en eloge. Han slet och kämpade och krigade, och skämde inte på något sätt ut sig trots utskåpningen. Okej, han såg väldigt kuvad ut i mitten av andra set och hade nog kunnat bränna på lite mer i vissa game, men samtidigt ska man vara väl medveten om hur både mentalt och fysiskt dränerande det är att möta Nadal.
Ferrer är ju verkligen en av de där spelarna man verkligen unnar en Grand Slam-titel. Så typiskt då att han när han nu äntligen får spela sin första GS-final ställs mot Nadal.
Men å andra sidan – om det inte varit Nadal så hade det varit Djokovic. Och hur stor chans hade han haft då? Nästan lika liten som mot Nadal.
Med allt detta sagt behöver jag knappast påpeka hur välförtjänt den här segern är. Nadal har gjort en bra turnering med några få bumps on the road, gick segrande ur den tuffaste matchen han spelat sedan Australiska öppna 2012, i den riktigt finalen i fredags mot Djokovic, och gjorde sitt jobb i dag.
Det gav honom en åttonde titel på Roland Garros (fjärde i rad) och totalt tolfte GS-bucklan i karriären – efter ett över sju månader långt skadeuppehåll.
Rafael Nadal lär av allt att döma lyfta sin åttonde buckla i Franska öppna i dag. FOTO: BILDBYRÅN
Lottningen gav David Ferrer en jättechans att nå sin första Grand Slam-final i karriären. Det största hotet på vägen var Roger Federer i en eventuell semifinal.
Ett hot som Jo-Wilfried Tsonga effektivt röjde ur vägen redan i kvartsfinalen.
Ferrer tackade och tog emot genom att avfärda en (förmodligen av nervositet) svajig Tsonga i raka set: 6-1, 7-6(3), 6-2.
Belöningen: Rafael Nadal.
Låt oss börja med att gå igenom de saker som talar för Ferrer i den här matchen, för de är få:
• Utvilad. Ferrer sprang som sagt igenom sin semifinal i raka set och har ännu inte tappat set, medan Nadal stångade sig blodig mot rivalen Novak Djokovic i fyra timmar och 37 minuter.
• Pressen på Nadal. Ferrer må vara nervös inför sin första GS-final någonsin, men all press vilar på Nadals axlar. Semifinalen mot Djokovic var den moraliska finalen, och alla förväntar sig nu att han ska svepa Ferrer i raka set. När en 19-årig version av Nadal slog Federer i semin 2005 (vilket var det årets moraliska final) tappade han första set i den riktiga finalen mot Mariano Puerta. Att ladda om efter en sådan episk drabbning som den vi bevittnade i fredags är lättare sagt än gjort.
• Favoritskapet. Nadal med sina sju titlar i Franska öppna är den obestridliga favoriten – Ferrer underdog. En tacksam roll för 31-åringen, eftersom det minskar pressen på honom ytterligare.
Bortsett från detta talar precis allt för Nadal. 19-4 i inbördes möten, 16-1 på grus (enda segern för Ferrer på underlaget kom i Stuttgart 2004 – alltså för nästan tio år sedan). Ferrers senaste seger kom på hardcourt i Australiska öppna 2011, då Nadal plågades av skada.
David Ferrer. FOTO: BILDBYRÅN
Åtta raka segrar för Nadal alltså, och räknar man bort matchen i Melbourne har Ferrer inte lyckats kuva sin landsman sedan 2007 (i US Open och World Tour Finals, då under namnet Tennis Masters Cup).
Spelmässigt tenderar deras matcher ändå att vara jämna och av deras totalt 56 spelade set genom åren har drygt 30 procent slutat 7-6 eller 7-5.
Detta eftersom de är väldigt lika som spelare, med stort fokus på defensiv, bollsäkerhet och snabbhet.
Problemet för Ferrer är att Nadal är en mycket bättre version av honom själv. Han har inte bara ett tyngre och mer varierat grundspel, utan är också mycket starkare mentalt – särskilt i de mest avgörande lägena (vilket vi inte minst såg prov på i Madrid och Rom).
Nadal är också den mer taktiske av de båda och tycks alltid hitta en väg ut ur även de knepigaste situationerna. När han befinner sig i underläge har han de offensiva vapnen som krävs för att förändra matchbilden, medan Ferrers spel i grunden är monotont och bräckligt när det utsätts för hårda prövningar.
Ferrer har dock imponerat i Paris i år, det måste sägas. Framför allt har han varit väldigt aggressiv och inte nöjt sig med att nöta ner sina motståndare. Han har tagit kommandot och visat framåtanda. Något han måste göra i dag också.
Räcker det mot gruskungen? Nej, jag tror inte det, eftersom han måste spela ett offensivt spel som inte faller sig lika naturligt för honom som för till exempel Djokovic eller Federer.
Lite elakt skulle man helt enkelt kunna likna den här matchupen vid boxning, säga att Nadal är tungvikt och Ferrer mellanvikt.
Vill man vara ännu elakare kan man måla upp det här scenariot:
Nadal magsjuk, knäskadad och fastkedjad vid en lyktstolpe två kvarter bort från Roland Garros. Ferrer börjar serva.
Kommentatorn: Wow, Ferrer fläskar in fyra raka ess! Imponerande. Men Nadal vinner väl det här i slutänden ändå? Bisittaren: Ja, Rafa brukar ju hitta en väg ut ur sådana här situationer. Om Ferrer har tur kanske han vinner ett set.
Det är dumt att raljera, att David Ferrer äntligen tagit sig till en Grand Slam-final är ett bevis på att ”poetisk rättvisa” inte bara är ett tramsigt hittepå. Men visst känns det som att Ferrer bara inte kan besegra Nadal? Alternativt att Nadal bara inte kan förlora mot Ferrer.
I Madrid kändes det som det förstnämnda. 31-åringen var då två poäng från matchen, men slarvade bort sitt övertag med en horribel missbedömning i öppet läge vid ställning 6-5 och 30-15 i Nadals serve (se klippet ovan). Han återhämtade sig aldrig efter den missen, tappade setet och blev sedan nollad i avgörande set.
Precis som i damernas final är därför den stora frågan inför den här matchen om det över huvud taget ens blir fråga om en match – eller om det bara blir en total överkörning och Nadals åttonde titel på Roland Garros.
Det finns personer som tror på Ferrer inför den här finalen. De är inte många, men de finns.
Serena Williams vann sin 16:e Grand Slam-titel i karriären, den andra i Franska öppna. FOTO: BILDBYRÅN
Maria Sjarapova gjorde en bra match.
En riktigt bra match.
Hon inledde kalaset med att vända 0-40 i egen serve och sedan följa upp med att förvalta sin första breakboll.
Hon hade lyckats ta kommandot och utnyttja Serena Williams slöa start.
Men glädjen blev kortvarig.
När Serena väl fått ordning på serve och bollträff bröt hon två gånger om – och tog en komfortabel 4-2-ledning.
Maria Sjarapova räckte återigen inte till mot rivalen Serena Williams. FOTO: BILDBYRÅN
Ett hoppets ljus tändes visserligen för Sjarapova när hon lyckades kvittera till 4-4 med ett nytt break, men två game senare hade hon återigen förlorat ett set mot sin stora nemesis.
I andra set vässade Serena sitt spel ytterligare, fick med sig ett tidigt break och höll sedan sin serve genom resten av setet. I matchens allra sista game, vid ställning 5-4, fläskade hon in inte mindre än tre ess – samtliga i deuce court och den tredje vid matchboll.
– Ärligt talat var jag så nervös då att jag tänkte: ”Jag kommer inte kunna sätta mina grundslag”. Jag skojar inte. Jag trodde verkligen det och som ni såg flög det grundslag jag faktiskt slog typ 300 meter utanför. Jag tänkte för mig själv: ”Okej Serena, du måste slå ess. Det är enda utvägen”, säger hon efter segern – som gav henne karriärens totalt 16:e Grand Slam-titel.
Sjarapova ska ha en eloge för sin insats. Det blev inte så jättemycket av det där med att ”testa något nytt” som hon pratade om inför matchen, men hon spelade sitt spel och hon gjorde det bra – stundtals riktigt bra.
Problemet är att bra inte är bra nog mot Serena Williams. Oftast är inte ens riktigt bra bra nog mot Serena Williams. Så överlägsen är hon när hon inte sätter krokben för sig själv.
Så är vi redan framme vid den första av två finaler, efter nästan två veckors Grand Slam-tennis av yppersta klass.
Och det blir inte helt oväntat suveräna Serena Williams mot Maria Sjarapova.
En match där det egentligen enda man på förhand undrar är: blir det ens en match?
Williams har dominerat hela turneringen. Hennes överkörning av Sara Errani i semifinalen (6-0, 6-1) var stundtals plågsam att se. Världsfemman Errani var så totalt utspelad att det stundtals såg ut som om Williams mötte en juniorspelare.
Sjarapova å sin sida fick slita mot Victoria Azarenka (6-1, 2-6, 6-4). Efter en övertygande matchinledning började misstagen hagla i andra set och bokförde inte mindre än 39 oprovocerade misstag och elva dubbelfel under matchen. Hade dessutom problem med att stänga matchen vid överläge 5-2.
Det visar lite hur enormt glappet mellan världsettan Serena och världstvåan respektive -trean Sjarapova/Azarenka det faktiskt är – hon har 25-4 i inbördes möten mot dem (13-2 mot Sjarapova, 12-2 mot Azarenka).
Sjarapova har inte vunnit en match mot Williams sedan hennes skrällsegrar i Wimbledon och slutspelet 2004. Sedan 2007 har hon vunnit totalt två set på elva matcher.
Det råder därför ingen som helst tvekan om vem som är klar favorit inför deras finalmöte i dag, trots att Sjarapova de senaste åren varit mer framgångsrik på grus.
Maria Sjarapova. FOTO: BILDBYRÅN
Och det är inte heller särskilt konstigt om man ser till det spelmässiga. Båda är offensiva sluggers som hela tiden vill diktera spelet, som konstant sätter hög press på sin motståndare och som ständigt försöker avsluta poängen med en winner.
Skillnaden är att Williams är bättre ur alla aspekter: Hon är snabbare, slår hårdare, har både bättre och mer stabil serve och tätare defensiv.
Dessutom tenderar hon att vara extra fokuserad mot just Sjarapova, eftersom hon vet vad hon är kapabel till. Hon nämner väldigt ofta att hon har stor respekt för Sjarapova, och det kan – på ett för världstvåan väldigt ironiskt sätt – vara tack vare den respekten som hon skåpar ut henne match efter match.
Hon tar inga risker, helt enkelt. För vi alla vet att Serena Williams värsta fiende är Serena Williams. Det visade hon prov på senast mot Svetlana Kuznetsova i kvartsfinalen, när hon enkelt joggade sig igenom matchinledningen (6-1) för att sedan tappa sitt hittills enda set i turneringen (3-6).
Det är som att Williams är så van vid att köra över alla sina motståndare att hon blir lite ställd (och därmed nervös och ängslig) när någon faktiskt bjuder upp till kamp.
Det är nog Sjarapovas enda chans i dag. Hon har själv sagt att Williams inbördes överlägsenhet stör henne och att hon ska ”testa något nytt” i dag eftersom ingenting under de senaste åren funkat.
Svårt att se vad hon ska kunna göra annorlunda som räcker till seger. Sjarapova är en fenomenalt bra spelare, men hon är begränsad i sitt spel. Hennes slagregister är inte speciellt varierat och hon saknar den taktiska förmåga som är exempelvis AgnieszkaRadwanskas signum. Försvarsspelet har hon visserligen förbättrat de senaste åren men är fortfarande en av hennes största svagheter.
Dessutom är hon inte tillräckligt snabb för att hinna med när Williams avfyrar sina projektiler från hörn till hörn.
Nej, utgången av den här finalen vilar återigen i Serenas händer. Jag hoppas att Sjarapova kan hålla nerverna i styr, serva stabilt och hålla sina oprovocerade misstag på ett minimum så att det inte blir en utskåpning ovärdig en Grand Slam-final, men jag har svårt att se ett scenario där Williams inte står som slutsegrare.
Rafael Nadal vann en episk semifinal mot rivalen Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN
Måste börja den här analysen i lite fel ände. Brukar som bekant fokusera på det spelmässiga, men det är svårt att inte beröra två för matchen rysligt avgörande sekvenser.
• Först i tredje set, när Rafael Nadal har breakboll och Novak Djokovics backhandcross döms ut av huvuddomaren. Linjedomaren hade dock dömt in den – och på hawkeye får vi tittare se att bollen touchar linjen. Djokovic blir märkbart frustrerad över domslutet (spelarna får dock inte se hawkeye eftersom det inte används för domslut i Franska öppna) och blir sedan fullständigt krossad i det setet: 6-1 till Nadal.
• I avgörande set – efter att Nole vänt två underlägen och räddat sig kvar när Nadal servade för matchen vid ställning 5-4 i fjärde set – får världsettan ett tidigt break och håller sedan sin serve fram till 4-3. Vid 40-40 pressar han ut Nadal i hörnen, tvingar fram en defensiv lobb från spanjoren, avancerar mot nät och gör sig redo för smash – men tappar balansen och faller in i nätet efter slaget. Eftersom reglerna säger att en spelare inte får nudda nätet över huvud taget förlorar Djokovic poängen, vilket innebär breakboll för Rafa. Världsfyran missar den men förvaltar nästa och kvitterar därmed till 4-4.
Den första sekvensen var tveklöst avgörande för utgången av tredje set, men saknar helt betydelse under resten av matchen. Om Nadal avgjort redan i fjärde set hade det säkert snackats om domarskandal och så vidare, men det förlorare sin relevans när Djokovic kom tillbaka så starkt och brottade till sig både momentum och setet.
Den andra sekvensen, däremot. Ja, den är matchavgörande.
Men domarskandal?
Djokovic var inte helt nöjd när domaren tilldömde Nadal poängen efter att Djokovic snubblat in i nätet. FOTO: AP
Nej. Regler är regler. Spelarna får inte vidröra nätet, hur öppet läget än är, hur självklar poängen än är, hur utspelad den andre spelaren än är. Djokovic tappade balansen och ramlade in i nätet. Solklart poängavdrag.
Vilket är jäkligt synd. För visst känns det bittert när en match av sådana episka proportioner avgörs på ett så snopet sätt?
Nu säger jag inte att Djokovic utan tvekan hade vunnit om han satt den där smashen rent och sedan hållit sin serve – men 3-5 i ett avgörande set är en riktigt brant uppförsbacke även för en grusspelare av Nadals kaliber. Särskilt mot Novak Djokovic.
Eftersom den här regeln normalt knappast ger upphov till några tveksamheter känns det lite drastiskt att börja gapa om regeländring, men kanske behöver den ses över. Jag menar, den poängen ska bara gå till Djokovic, Nadal hade ju inte en chans att rädda den smashen.
Typ som i förra årets US Open-semi mellan Andy Murray och Tomás Berdych, där Murrays keps blåste av mitt under en poäng. Murray hade då precis slagit en för Berdych helt otagbar forehand och hade alltså utan tvekan vunnit den poängen om inte kepsen blåst av.
Att Murray tappade kepsen och Djokovic balansen hade således noll relevans, kan tyckas – poängen var ju redan i praktiken vunnen.
Dock svårt att säga hur en regeländring skulle se ut. På sätt och vis är det logiskt att en regel är så här enhetlig och oantastlig, och därför inte lämnar något som helst utrymme till mänskliga felbeslut.
Nåväl.
Den där poängen blev hur som helst indirekt avgörande, såtillvida att Nadal tack vare den kunde klamra sig kvar i matchen.
En match som bjudit på det mesta i tennisväg. Alltifrån blytunga baslinjedueller, massivt försvarsspel, eleganta stoppbollar, omöjliga passeringar, snabba tempoväxlingar och brinnande intensitet. Setsiffrorna 6-4, 3-6, 6-1, 6-7(3), 9-7 säger väl egentligen allt om den känslomässiga bergochdalbana som dessa båda mästare bjöd fansen och tittarna på.
Djokovic gick som väntat ut hårdast. Bombade på med offensiva grundslag och jobbade Nadal i sidled. Mixade upp med stoppbollar för att tvinga spanjoren även i djupled.
Nadal hängde dock med riktigt bra, och när även han höjde aggressiviteten och intensiteten fick han också ett litet övertag. Det räckte till matchens dittills enda break och setseger med 6-4.
I andra set skiftade momentum och Djokovic pressade tillbaka Nadal ordentligt med ursinnig offensiv. Nadal bryter till 3-2, men Djokovic svarar med att vinna fyra raka game och kvitterar.
I tredje set sker dock incidenten med Djokovics backhandcross med breakboll mot sig. Döms alltså ut och Nadal tar kommandot. Går fram till 5-0 i fenomenal attacktennis.
Djokovic uppträder oerhört lojt i det här setet och tv-kommentatorerna börjar spekulera i en eventuell skada (eftersom Djokovic tagit sig för ryggen under matchen – vilket han i och för sig brukar göra – och lämnade banan mellan andra och tredje set).
6-1 till Nadal, som ser ut att gå mot en säker 3-1-kross.
I fjärde set får Nadal återigen ett tidigt break. Djokovic bryter tillbaka, men tappar sin serve på nytt – och Nadal får chansen att serva för matchen vid ställning 6-5. Han missar sin chans och förlorar sedan all momentum.
Djokovic vinner efterföljande tiebreak enkelt med 7-3 och kvitterar till 2-2.
Och det är avgörande set som kom att gestalta precis hela matchen. Det är liksom som om det här setet är en gestaltning av hela matchen i miniatyr.
Svag start från Nadal ger Djokovic en komfortabel 2-0-ledning. Han är sedan den klart bättre spelaren – servar stabilt och naggar hela tiden på Nadals serve. Vid några tillfällen ser spanjoren faktiskt till och med trött ut, och förlorar många poäng på att han inte hinner justera sin position bakåt i banan när Djokovics returer landar på hans fötter.
Djokovic snubblar in i nätet efter att ha slagit en smash – och förlorar poängen. FOTO: AP
Så kommer då den där snubbelsekvensen vid 4-3 till Djokovic. Det är som att den poängen och det gamet ger Nadal en välbehövlig injektion av energi, styrka, självförtroende och beslutsamhet.
Därifrån svarar han för några av sina absolut bästa servegame i matchen. Då har han under hela setet sakta men säkert höjt intensiteten och aggressiviteten lite i taget, och börjar nu skörda frukterna av sitt hårda slit. Han är kvar i matchen och han vet att han kan vinna.
Det känns faktiskt som att Nadal efter att ha fått det där breaket med sig slutar vara rädd för att förlora och i stället går in helhjärtat för att vinna.
Från 4-4 och framåt bjuds vi överlag på den absolut bästa tennisen i matchen – och några av årets tveklöst bästa dueller.
Som när Nadal räddar en blytung inside out-forehandcross med en loop som likt en magnet vrider sig in mot linjen. Eller som när Djokovic räddar Nadals stenhårda forehandcross med en ännu hårdare backhand – i steget.
Det var verkligen två av världens absolut mest imponerande atleter som gjorde upp om den där finalplatsen.
Båda kombattanterna bjöd på hög intensitet och stort drama. FOTO: BILDBYRÅN
Ser man till matchbilden som helhet kan man säga att den var svängig. Böljade fram och tillbaka, men det var ofta Djokovic som dikterade spelet. Nadal å sin sida försvarade sig helt otroligt bra och tvingade världsettan att slita hund för varenda liten poäng.
Nadal hade dock även han krut i bössan. Framför allt hans raka forehand i Djokovics forehandhörn var ett giftigt vapen. Världsfyran lurade ofta Djokovic att slå en snäv backhandcross, som Nadal kunde kliva fram på och avsluta med det där rysligt effektiva forehandslaget.
De snabba omställningarna var också avgörande för Nadal. När Djokovics backhand klickade i inledningen av matchen – och framför allt i tredje set – identifierades och exploaterades den svagheten omgående och resolut av Nadal.
När Nole sedan fick i gång sin backhand, och speciellt den för honom så oerhört viktiga raka backhanden (främst i Nadals backhandhörn), justerade spanjoren och attackerade då huvudsakligen Djokovics forehand i stället.
Tycker faktiskt att Nadal överraskade rent taktiskt. Det är en oerhört svår balansgång att skifta mellan försvar och attack mot en så snabb, flexibel och bollsäker spelare som Djokovic. Lägen som mot de allra flesta andra spelarna på touren betraktas som vidöppet kan liksom lika gärna visa sig vara en lömsk fälla, slugt gillrad av en av världens absolut bästa tennispelare.
Också imponerande av Rafa att inte vika ner sig mentalt i avgörande set. Ett set som Djokovic klev in i med ett stort övertag i och med sin bragdvändning i fjärde set. Måste ha känts oerhört tungt att missa chansen att serva hem matchen där i slutet av fjärde.
Vad har vi att säga om Djokovic då?
Han gör en minst lika bra match som Nadal.
Okej, det kom några sedvanliga fokusdippar för serben. Dels en långvarig i tredje set och sedan en direkt avgörande i femte set, där han tappar sin serve blankt vid ställning 8-7 till Nadal och därmed förlorar matchen.
Nu bröts han visserligen inte direkt efter den där nätfadäsen vid 4-3, men han låter sig påverkas av det så till den milda grad att han likväl tappar gamet några poäng senare.
Överlag tycker jag dock att Djokovic spelar helt rätt – hög offensiv press, flyttar runt Nadal lite som han vill både i djupled och sidled, returnerar väldigt aggressivt (särskilt i fjärde och femte set, betydligt sämre returtagande i matchens inledande tre set), matar grundslag mot Nadals backhand, servar stabilt och så vidare.
Han har verkligen både ingredienserna och receptet som krävs för att koka ihop en triumfsoppa mot Nadal på grus – och han lyckas med en hårsmån genomföra den hela vägen in i mål.
I slutänden handlar det om marginaler. Nadal hade dem på sin sida i dag. Djokovic hade otur och slarvade i viktiga lägen.
För att knyta ihop det: Offensivt tycker jag att Djokovic var den bättre spelaren, defensivt Nadal. Taktiskt var det huggsexa, men i avgörande set var det Nadal som vann den mentala kampen.
Matchen höll på i över fem och en halv timme, men frågan är om det spelar någon roll på söndag. Jag tror inte det. David Ferrer och Jo-Wilfried Tsonga gör i skrivande stund upp om den andra finalplatsen och vinnaren där kommer därför att ha kortare återhämtningstid än Nadal, vilket jämnar ut oddsen angående den fysiska biten.
Efter den här kämpasegern tror jag inte Nadal viker ner sig mot någon – eller något.
I går tog vi en titt på Rafael Nadals och Novak Djokovics statistik under turneringen fram till deras hett efterlängtade semifinal i dag.
Dags nu att ta en närmare titt på deras matchup, och på den andra semifinalen mellan Jo-Wilfried Tsonga och David Ferrer.
Till att börja med ser det ut att bli runt 25 grader varmt och lite molnigt men mestadels klart, enligt väderprognosen.
Något som gynnar Rafael Nadal. Hade det varit liknande förhållanden – det vill säga förhållandevis kallt och blött – som under gårdagens damsemifinal mellan Maria Sjarapova och Victoria Azarenka så hade Djokovic varit solklar (ursäkta ordvitsen) favorit inför den här matchen.
Nadal får helt enkelt ingen vidare bra utdelning på sina extremt toppade slag när det är fuktigt och regntungt, eftersom studsen inte blir lika hög och svårhanterlig som när det är torrt och soligt.
Frågan är om vädret kommer att gynna Nadal tillräckligt mycket. Att det blir en kross i stil med de första två seten i finalen förra året (då momentum skiftade till Djokovics fördel först när solen hissat vit flagg och låtit regnet ösa ner över Roland Garros) är det inte tal om. Jag tycker förvisso att Nadal till viss del visade prov på sin maxkapacitet i andra set i Monte Carlo Masters-finalen, men det räckte inte längre än till tiebreak.
Matchen som sådan kommer med största sannolikhet att bli en typisk Nole vs Rafa-drabbning. Djokovic lär gå ut aggressivt och försöka få ett övertag tidigt. Någon sedvanlig trögstart har han inte råd med – det är oerhört tufft att besegra Nadal när spanjoren väl byggt momentum, självförtroende och överläge.
Jag misstänker att Nadal kommer vara nervös och en aning passiv inledningsvis, men min förhoppning är att även han går ut med stor pondus och självsäkerhet. Den stora kraftmätningen lär nämligen äga rum i första och andra set.
Andra set blir nog det tveklöst viktigaste setet i matchen. Om någon av dem hamnar i 0-2-underläge är loppet kört. Vid 1-1 kommer tredje set förmodligen att bli en mer trevande och ängslig historia.
Jag tror att Novaks taktik blir att gå på knock – och med den serve och det returtagande han besitter så har han riktigt goda chanser att lyckas med det. Djokovic är en av ytterst få spelare som kan sätta så hög offensiv press på Nadal, och samtidigt inte svara för alltför många egna misstag, under en hel match.
Tre nycklar för Djokovic:
• Stabil serve. Helst lika bra som mot Tommy Haas i kvarten.
• Forehandcross. Bör försöka låsa fast spelet mot Nadals backhand med djupa tunga grundslag, för att sedan kliva in i banan och avsluta poängen med volley, rak backhand eller snäv backhandcross.
• Hög press. A och O mot Nadal. Det solida försvarsspelet sitter i Djokovics ryggmärg – men nyckeln till segern ligger i en resolut offensiv. Bör också mixa upp spelet med stoppbollar för att störa Nadals matchrytm och tvinga honom att lämna sin ”comfort zone”.
Tre nycklar för Nadal:
• Stabil serve. Precis som för Djokovic kommer serven bli oerhört viktig. Nadal har servat bra hittills under turneringen, men inte lika övertygande som Djokovic. En starkt bidragande orsak till förlusten i Monte Carlo. Måste försöka placera snäva slicade servar från ad court och helst servar in mot kroppen i deuce court – men framför allt måste han mixa upp serven mer än han hittills gjort.
• Backhand. Nadals backhand har varit hans akilleshäl under hela karriären, och han måste stävja Djokovics exploatering av denna svaghet. Måste slica mer än han brukar göra. Dels för att hitta tillbaka till rätt position när han sätts under press och förlänga duellerna, men också för att Nole ibland har bekymmer med att skopa upp lågt studsande slicar.
• Aggressivitet. Han har inte råd att låta Djokovic ta kommandot och diktera spelet. Måste kliva fram och sätta press på världsettan när tillfälle ges. Passivitet och ängslighet leder till självklar förlust.
Grymt svårt att tippa den här matchen. Djokovic har som sagt generellt övertygat mest av de båda, men man kan aldrig räkna ut Nadal – särskilt inte på Roland Garros röda grus.
Enligt oddsen är Nadal favorit, men det handlar väldigt mycket om hans historiska dominans i Paris. Själv håller jag Djokovic som knapp favorit. Känns som att det är ”hans tur” nu, även om jag inte är så förtjust i det uttrycket. Han har uppträtt med sådan beslutsamhet. Som att han inte bara tänker försöka vinna, utan som att han har bestämt sig för att det inte finns något annat alternativ än att vinna.
Blir inte förvånad om det blir en rafflande femsetare, men känns nästan mer troligt att det blir en fyrsetare. Blir ofta det när dessa båda herrar möts i Grand Slam-sammanhang.
* * *
Jo-Wilfried Tsonga och David Ferrer. FOTO: AP
Vad gäller Tsonga-Ferrer tycker jag att vi tar en titt på statistiken, som i går.
Vi börjar med Tsonga:
• Har alltså gått igenom turneringen utan att tappa set. Har slagit totalt 148 winners, i snitt 30 per match. Som mest 35, mot Jarkko Nieminen i andra omgången. 22 ess, drygt fyra i snitt per match.
• Otroligt bra servesiffror. Har förbättrat sin förstaserveprocent från match till match och snittar på knappt 69 procent. Vinner dessutom i snitt 81 procent av poängen bakom förstaserven (66 procent bakom andraserve). Verkligen makalöst bra.
Och så jämför vi med Ferrer:
• Har också tagit sig till semifinal utan att förlora ett enda set. Har slagit 140 winners (väldigt hög siffra för att vara Ferrer), i snitt 28 per match. Som mest 35, mot Feliciano Lopez i tredje omgången. Nio ess, knappt två i snitt per match.
• Ganska bra servesiffror. Sätter bara 56 procent förstaservar, men vinner 75 procent av poängen (58 procent bakom andraserve).
Det ska sägas att Tsonga hittills inte mött en returnerare som är i närheten av så bra som Ferrer. Han kommer därför sannolikt inte att ha lika fantastiska servesiffror i den här semifinalen som i sina tidigare matcher.
Samtidigt är just returtagandet inte heller Tsongas stora styrka, så det jämnar liksom ut sig trots att Ferrers serve är betydligt svagare.
Matchbilden då?
Tsonga kommer få stora problem att slå igenom Ferrers försvarsmur. Samtidigt tror jag inte att spanjoren kommer nöja sig med att agera bollplank – Tsonga får säkerligen hålla i taktpinnen under stora delar av matchen, men Ferrer lär försöka vrida den ur händerna på hemmafavoriten så fort han får chansen.
Det här monotona bollandet som vi kommer att bjudas på passar Tsonga illa. Normalt har han inte riktigt tålamodet och den taktiska finessen för att bryta mönstret, vilket dessutom försvåras ytterligare av Ferrers snabbhet, bollsäkerhet och spelsinne.
Just tålamodet och den taktiska delen är dock det jag imponerats mest av med Tsonga. Han vårdar bollen på ett helt annat sätt än man är van vid och mixar upp spelet väldigt bra.
Nu biter inte variation lika bra mot Ferrer som mot andra spelare, men Tsonga har å andra sidan de offensiva verktygen för att sätta Ferrer under konstant hög press.
Hemmapubliken ska också slängas in i ekvationen. Det är oerhört mycket som står på spel för båda, och i sådana lägen är fanatiska fans (med höga krav) inte alltid något som gynnar just hemmaspelaren.
Tsonga visade dock ingen nervositet under kvarten mot Roger Federer utan lät sig bäras fram av publiken.
Personligen tror jag dock att Ferrer vinner den här matchen. Bättre chans att ta sig till sin första Grand Slam-final i karriären än så här lär han knappast få.
Och det är inga dåliga matcher vi bjuds på: En mellan två spelare som aldrig tidigare varit i final på Roland Garros och en mellan två spelare som borde ha gjort upp om titeln i finalen.
Eftersom det är Stjärnornas Krig mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal som är på allas läppas inför morgondagen tycker jag att vi tar oss en närmare titt på den matchupen.
Och vad passar väl inte bättre än att grotta ner sig i lite statistik? Alltid lika intressant.
Vi börjar med Nole:
• 15-1 i set. Som mest 46 winners under en match (i kvartsfinalen mot Tommy Haas), i snitt 30 per match. 26 servegenombrott totalt, fem i snitt per match. 21 ess, fyra i snitt per match.
• Riktigt bra serveprocent. Sätter 69 procent förstaservar. Som bäst 82 procent vunna poäng bakom förstaserve, återigen mot Haas i kvartsfinalen, som sämst 68 procent (mot Philipp Kohlschreiber i åttondelen), och ett snitt på 77 procent (och 63 procent bakom andraserve).
Och så jämför vi med Rafa:
• 15-2 i set. Som mest 40 winners under en match (mot Daniel Brands i första omgången), i snitt 28 per match. Totalt 27 servegenombrott, fem i snitt per match. 18 ess, tre i snitt per match.
• Bra serveprocent även här. Sätter 76 procent förstaservar. Som bäst 78 procent vunna poäng bakom förstaserve, mot Brands i öppningsmatchen, som sämst 64 procent (mot Fabio Fognini i tredjerundan), och ett snitt på 72 procent (58 procent bakom andraserve).
På det statistiska planet är det alltså hyfsat jämnt – och precis som Djokovic själv sa efter kvartsfinalen mot Haas lär serven bli nyckeln till segern.
– Jag måste serva lika bra som i dag, var hans svar på frågan om vad som krävs för att slå Nadal.
Ser vi till deras senaste möte, i Monte Carlo Masters-finalen, var just serven en viktig del i Djokovics seger:
Djokovic slog in färre förstaservar än Nadal, men vann fler poäng bakom både första- och andraserve.
Det intressanta med den här matchen var att Djokovic hade riktigt bra statistik på sin förstaserve i första set (slog visserligen bara in 60 procent, men vann 71 procent) men desto sämre i andra (63/58) – medan det omvända gällde för andraserven (44 procent i första set, 71 procent i andra).
Dessa siffror räckte till 5-0-ledning och 37-28 i vunna poäng totalt i första set (78-61 under hela matchen) – mot Rafael Nadal på grus. Detta eftersom han är en så extremt effektiv returtagare.
Om Djokovic kan serva lika bra som mot Haas är därför mycket vunnet redan där.
Ser man förbi siffrorna och bara på det spelmässiga ute på banan har Djokovic överlag varit den som imponerat mest. Nadal har visserligen sakta men säkert hittat formen, men Djokovic har inte sviktat alls (bortsett från ett relativt svagt första set mot Kohlschreiber).
Det är därför svårt att inte se Djokovic som favorit inför den här matchen – Nadals galna facit på Roland Garros till trots. Sedan 2011 har alla möten med serben varit en tuff mental kamp för Rafa, och finalförlusten i Monte Carlo lär ha sått ett nytt frö av osäkerhet.
Samtidigt har Djokovic den där segern färskt i minnet. Han vet precis hur han måste spela och han vet att han har vad som krävs för att klara uppgiften. Dessutom verkar han vara mer taggad än någonsin och vill vinna för att hedra sin bortgångna tränare Jelena Gencic, som upptäckte supertalangen på 1990-talet.
Måste nog sova på saken innan jag ger en fullödig analys. Känns som att det har potential att bli en otroligt jämn match. Nadal kommer sannolikt att behöva lite hjälp från vädrets makter – regn och fukt sätter ordentliga käppar i hjulet för honom, medan sol och torrt har precis motsatt effekt.
Kommer så klart även en analys av semin mellan Jo-Wilfried Tsonga och David Ferrer under morgondagen.
Elva tävlingsdagar har redan hunnit avverkas på Roland Garros.
Vilket betyder att det är dags för semifinaler.
Låt oss ta en titt på vad dagen har att erbjuda:
* * *
Victoria Azarenka. FOTO: BILDBYRÅN
MARIA SJARAPOVA (2) – VICTORIA AZARENKA (3)
Torsdagens stora match, så klart. Känns oerhört jämn på förhand (vissa bettingfirmor ger 1,94 gånger pengarna på Azarenka – och 1,83 på Sjarapova).
Båda är kontrollfreaks i den bemärkelsen att de trivs som allra bäst när de får hålla i taktpinnen. I egenskap av aggressiva sluggers föredrar båda att mata grundslag från baslinjen, jaga motståndaren från hörn till hörn och konstruera poängen så att de kan avslutas med en winner.
Och de är inte bara jämbördiga sett till spelstilen, utan även i den inbördes statistiken: 7-5 till Azarenka (men 2-0 till Sjarapova på grus).
Azarenka är överlag en bättre returnerare (har under turneringen bärgat 31 servegenombrott), men Sjarapova har den kraftfullare serven.
Det är därför ingen överdrift att påstå att serven blir direkt avgörande i den här matchen – den som svajar först kommer att hamna i brant uppförsbacke.
Maria Sjarapova. FOTO: BILDBYRÅN
Skulle vilja påstå att det är viktigast för Sjarapova att serva stabilt, eftersom serven är en så central del i hennes spel. Enligt väderprognosen är det risk för hårda kastvindar, vilket missgynnar Sjarapova som har ett mycket högre uppkast än Azarenka.
Sjarapova är den klart mer framgångsrika grusspelaren av de båda (fem av hennes sex senaste titlar har bärgats på underlaget – Azarenka har bara en grustitel totalt under hela karriären), men världstrean har äntligen börjat känna trygghet även på ”the dirt”.
Azarenka har dessutom övertaget i Grand Slam-sammanhang – 2-0 i inbördes möten, inklusive en fullkomlig överkörning i Australiska öppna-finalen förra året (6-3, 6-0).
Bara tre av deras totalt tolv möten har gått till tre set. Nio gånger har den som vunnit första set vunnit matchen.
Behöver därför knappast ens påpeka hur viktigt första set blir i den här semifinalen.
Det är så klart fullt förståeligt att Sjarapova hålls som knapp favorit inför den här matchen, med tanke på vilket enormt bra grusspelare hon utvecklats till. Men faktum är att Azarenka i mitt tycke imponerat mer i Paris. Sjarapova visade senast i kvartsfinalen mot Jelena Jankovic hur sårbar hon är när matchrytmen inte infinner sig, och händer något liknande i semin kommer Azarenka hugga som en kobra – och sedan inte släppa taget.
Azarenka vet att hon har vad som krävs för att besegra sin rival, och den här gången tror jag faktiskt att hon gör det trots att underlaget inte är hennes statistiskt bästa.
Hoppas för övrigt på en tresetare.
* * *
Serena Williams. FOTO: BILDBYRÅN
SERENA WILLIAMS (1) – SARA ERRANI (5)
En helt annan matchup än Sjarapova-Azarenka. Williams och Errani är diametralt olika sorters spelare; Världsfemman förlänger duellerna med kvickhet och bollsäkerhet – världsettan tar kål på dem med skoningslösa styrka.
Errani kommer troligen att parkera sig några meter bakom baslinjen och försvara sig under Serenas offensiva kavalkader med toppade slag och loopar. Hon lär även försöka variera sitt spel med oförutsedda placeringar och stoppbollar.
Sara Errani. FOTO: BILDBYRÅN
Frågan är till vilken nytta.
Å ena sidan är det inte omöjligt att med tät defensiv tvinga fram enkla misstag från Williams. Att helt enkelt bara suga ur så mycket fart ur bollen som det bara är möjligt och låta världsettan göra precis allt jobb själv.
Som vi alla vet är Williams sin egen värsta fiende, så att tvinga henne att föra en kamp mot sig själv är ingen dum taktik.
Personligen tror jag inte att det räcker särskilt långt. Williams har helt enkelt för många övertag (serven, returtagandet, räckvidden, tyngden) och bara att hålla defensiven tät är en tillräckligt svår uppgift i sig.
Tror därför på seger i två raka för Williams. Inte nödvändigtvis en fullständig kross, men två raka lär det likväl bli.
