Han hade aldrig förlorat i första omgången i en Grand Slam-turnering, oavsett underlag.

Någonsin.

Förrän nu.

Och plötsligt är Rafael Nadal, som efter sin makalösa comebackturné var en av de självklara guldkandidaterna, utslagen ur Wimbledon 2013.

Detta efter att doldisen Steve Darcis, vars dittills största seger i karriären kom mot Tomás Berdych i öppningsmatchen i London-OS förra året (hans första seger över en topp 10-spelare), skickat ut tvåfaldiga mästaren i raka set: 7-6(4), 7-6(8), 6-4.

Matchen som sådan behöver vi egentligen inte orda så mycket om. Darcis var den klart bättre spelaren genom hela drabbningen. Nadal rörde sig klumpigt, han hittade inte bollträffen och hans backhand var fullständigt bedrövlig.

Så bedrövlig att han gång efter annan försökte springa runt och slå forehand på bollar som inte ens Usain Bolt hade hunnit runda. Darcis servade stabilt, satte hög press med sina flacka grundslag och försvarade sig fantastiskt med både slice och vågade kontringar.

Nej, låt oss i stället prata om är Nadals påstådda skada. Den som både tv-kommentatorerna och fansen på Twitter skyllde hans dåliga spel på. Nadal ville själv inte prata om sina sargade knän efter chockförlusten utan avfärdade alla sådana frågor med orden: ”Inte rätt dag att prata om det.”

Ja, det stämmer att Nadal inte nådde upp till sin vanliga nivå.

Att han såg hämmad ut.

Att absolut ingenting stämde för honom, utom serven i tredje set (efter att ha tappat sin serve i setets allra första game).

Men skadad?

Var? Knäet? Uppenbarligen inte det omlindade vänstra, som han stampade i marken med i tid och otid. Det högra? Okej. Hade väl inte varit någon jätteskräll (ursäkta ordvalet) med tanke på Nadals skadehistoria.

Men.

När, var och hur ska han i så fall ha ådragit sig den skadan? I finalen i Franska öppna för två veckor sedan? Han såg sannerligen inte särskilt skadad ut i den matchen. Eller i någon match under den turneringen. Att han inte var i närheten av sin normala nivå såg nog alla, men om det var knäet (eller knäna) som hämmade honom så rör det sig med största sannolikhet om ett permanent tillstånd. Om att hans kropp är så sargad att det krävs minutiösa förberedelser även inför turneringar som spelas på gräs, ett underlag som historiskt varit skonsamt för honom.

Tittar vi på hans historia i London så talar mycket för just detta. Han har genom åren haft vissa problem med omställningen från grus till gräs och har alltid varit sårbar första veckan i Wimbledon. Till exempel låg han under med 2-1 i set mot både Robin Haase och Philipp Petzschner i andra respektive tredje omgången 2010. Hade 2-2 i tredjerundan mot Robin Söderling 2007, låg under med 0-2 mot Mikhail Juzjnyj i åttondelsfinalen samma år och mot 237-rankade Robert Kendrick i andra omgången 2006.

Att han stod över Gerry Weber Open inför årets Wimbledon var en försiktighetsåtgärd eftersom han spelat så mycket under våren, enligt tränaren tillika farbrodern Toni Nadal. Båda har ägnat de senaste tre-fyra månaderna åt att prata om hur bra det känts för Rafa hittills. Hur fantastisk och över förväntan hans comeback varit.

Vilket ju är sant.

Alla som inledningsvis tvivlade, inklusive jag, tystades redan i Acapulco – men framför allt i Indian Wells i mars, där han gick hela vägen och nötte ner en extremt formtoppad Juan Martín del Potro i finalen. På hardcourt.

Jag betvivlar inte att Nadal var skadad mot Lukas Rosol i andra omgången i Wimbledon förra året (då han chockförlorade i fem set, ni vet), även om tecknen under själva matchen inte var särskilt tydliga. Att han lyckades kämpa sig igenom Franska öppna det året tack vare kortisonsprutor och andra smärtstillande preparat. Att han inte var fysiskt redo för Wimbledon efter den tärande våren.

Nu? Hans spelschema har visserligen varit tuffare än under samma period 2012, men vi har inte sett några som helst tecken på spelhämmande skador.

Kanske är det faktiskt precis så som han säger direkt efter förlusten:

– Jag försökte förbereda mig så gott jag bara kunde inför den här turneringen. Jag visste att det skulle bli svårare än någonsin och det var det. Jag kan säga att jag kommer fortsätta jobba hårt och hoppas att jag har några fler år på mig att spela här.

Han fortsätter:

– Glad, det är jag inte. Men livet går vidare. För två veckor sedan vann jag en turnering, två veckor senare förlorar jag i första omgången. Det är det positiva och negativa med den här sporten. Det är tufft att förlora i första omgången, men livet går vidare. Det här är en segrarnas sport, inte förlusternas. Ingen kommer ihåg förlusterna. Jag vill inte minnas förlusterna.

De här två senaste blir nog svåra att glömma, dock.

Och Darcis skräll i London kommer sannolikt att veva i gång spekulationerna. Inte särskilt konstigt. Efter framgångarna under våren (final i samtliga nio turneringar han spelat, har vunnit sju av dem) var förväntningarna, med all rätt, skyhöga på Rafael Nadal.

När han nu är ute ur turneringen spricker den molntäta undre halvan upp och plötsligt skiner solen starkare än någonsin över hemmafavoriten Andy Murray och meste mästaren Roger Federer, som lär göra upp om en finalplats.

Tills vi vet mer om Nadals eventuella skada lyfter jag på hatten för Steve Darcis, som gjorde en riktigt bra match mot en på papperet mycket bättre spelare.

Det ska dock onekligen bli väldigt intressant att se vad Nadal och hans team har att säga om den här förlusten när 135-rankade belgaren fått sina 15 minuter i rampljuset.

Om det visar sig att han faktiskt är skadad, hur påverkar det resten av säsongen? Resten av hans karriär? Är det här början på slutet för The King of Clay?

Kanske – men troligen inte. Möjligen har han offrat Wimbledon 2012 och 2013 för att kunna vinna sin sjunde respektive åttonde Franska öppna-buckla. Om han tvingas offra mer än så för att behålla sin kungakrona på grus några år till återstår att se.

Men en sak är säker: Han kommer aldrig att bli någon Duke of Grass eller Count of Hardcourt om det fortsätter så här.

Bara drygt tolv timmar tills tennisfesten i Wimbledon startar.

Herrarnas lottning har vi redan gått igenom – dags nu för damernas.

* * *

DAMER

ÖVRE HALVAN:

Suveränen Serena Williams halva. Bland de kvartsfinalseedade fick Williams världssexan Li Na och världssjuan Angelique Kerber, av de semifinalseedade världsfyran Agnieszka Radwanska – vilket alltså omöjliggör en finalrepris från i fjol.

Williams har en förhållandevis enkel lottning. 29-rankade grässpecialisten Tamira Paszek i tredje omgången är första riktiga motståndaren. Väldigt oturlig lottning för Paszek. Som oseedad gick hon till kvartsfinal både 2011 och 2012 (förlorade mot Victoria Azarenka båda gångerna) – och som 28-seedad får hon nu alltså Williams i en eventuell tredjerunda.

De båda har bara mötts en gång tidigare, i Australiska öppna förra året, och då plockade Paszek ändå fem game av världsettan (6-3, 6-2). Skulle kunna bli en lite intressant match ändå – förutsatt att Paszek ens tar sig så långt. Drog på sig en lårskada i Eastbourne tidigare i veckan och tvingades avbryta sin förstarunda mot Caroline Wozniacki.

23-rankade Sabine Lisicki borde stå för motståndet i åttondelsfinalen. Slog som bekant Maria Sjarapova i raka set i åttondelen förra året. Har en ganska överkomlig lottning i år.

14-rankade Samantha Stosur, den sektionens högst seedade spelare, är ingen vidare grässpelare. Bra läge för Lisicki där, alltså.

Kvartsfinalen är lite knepigare att sia om. Finns en del potentiella: Angelique Kerber, Maria Kirilenko, Laura Robson. Kanske Shuai Peng? Inte helt omöjligt. 27-åringens flacka och irrationella spel lämpar sig bra för gräs och hon tog set mot Kirilenko i fjolårets åttondelsfinal.

Tuff lottning för Kirilenko, som möter Robson redan i första omgången. Håller dock henne som favorit till att knipa kvartsfinalbiljetten mot Williams, med Kerber som utmanare.

På den nedre delen av halvan är det så klart Agnieszka Radwanska som står i centrum. Enkel lottning för världsfyran. Kan möta Nadia Petrova i åttondelen, om veteranen ens tar sig så långt. Möjligen Anastasija Pavljutjenkova. Oavsett är det inga jättestora hot mot världsfyran. Hon har utvecklats till en klok grässpelare, Radwanska.

Håll lite koll på mötet mellan amerikanerna Heather Watson och Madison Keys i första omgången. Kan bli en intressant match.

Ganska öppet vem som kniper den andra kvartsfinalbiljetten. Li Na är inte överdrivet bra på gräs. Bra chans för formstarka Simona Halep där. Möter 72-rankade Olga Govortsova i första omgången, eventuellt Lia Na i andra och troligen Daniela Huntochová eller Klara Zakopalova i tredje. Hade nog hållit Dominika Cibulkova som favorit i åttondelen, om det inte vore för hennes svaga form under våren. Öppet där, som sagt.

Känns hyfsat givet att det blir Williams mot Radwanska i semifinalen, hur som helst. Inte speciellt svårt att tippa vinnaren i det mötet, va?

De går vidare till semifinal: Williams, Radwanska.
Skrällvarning: Kirilenko, Kerber, Lisicki, Paszek.
Bubblare: Halep, Robson, Peng, Zakopalova.

* * *

UNDRE HALVAN:

Återigen Sjarapova och Azarenka i en eventuell semifinal, alltså – vilket öppnar för ett litet ”hatmöte” mellan Sjarapova och Williams. Drog ju i gång en offentlig fejd under medias spelarträffar inför turneringen.

Hur som helst.

Enkel lottning för Azarenka. Jelena Jankovic i en åttondel skrämmer inte. Oförutsägbara Hsie Su-wei skulle kunna bli lite knepig i tredje omgången, men rår inte på världstvåan.

Världsåttan och 2011 års mästare Petra Kvitová i kvarten kan ställa till bekymmer, om hon inte åker på en chockförlust innan. Svårt att veta med Kvitová. Väldigt mycket humörspelare.

Svår lottning för Sverigeettan Johanna Larsson – möter Ekaterina Makarova i sin öppningsmatch. Ingen jättevass grässpelare, men mycket mer erfaren än Larsson. Dessutom i hyfsat bra form. Slog Kerber i åttondelen i Eastbourne den här veckan (föll i kvarten mot Wozniacki). Ganska liten skrällpotential, om än inte helt obefintlig.

På den övre delen av halvan är Sjarapova givetvis storfavorit. Motorväg fram till kvartsfinal. Vem hon möter där är inte helt givet. Sara Errani har ju förbättrat sitt spel avsevärt på hardcourt och gräs, men har Wozniacki på sin halva, som sett riktigt bra ut på gräset hittills. Stor risk att Errani åker ut redan i öppningsmatchen mot Monica Puig. Knepig lottning för italienaren.

USA:s framtidslöften Sloane Stephens mot Jamie Hampton i första omgången, förresten. Kan bli intressant.

Ingen omöjlig lottning för Sverigetvåan Sofia Arvidsson. Möter 31-åriga Mirjana Lucic-Baroni i första omgången. Ni vet, hon som tog en nästan sju år lång paus från tennisen på grund av privata problem. Nådde semifinalen i Wimbledon 1999, hennes till dags dato bästa Grand Slam-resultat i karriären (har aldrig nått längre än till åttondelsfinal varken tidigare eller senare).

Har inte presterat avsevärt bra sedan comebacken 2010. Tog sig visserligen till tredje omgången i Wimbledon förra året, men som sagt. Inte omöjligt att Arvidsson fixar sin första Wimbyseger sedan 2005 (fem raka förluster i första omgången sedan dess).

Kan hur som helst faktiskt tänka mig en kvartsfinal mellan Azarenka och Wozniacki. Oavsett känns det på förhand som att det inte blir mycket mer spännande än ytterligare en semifinal mellan Sjarapova och Azarenka – och på gräs känns det som en ganska öppen historia. Har ju aldrig mötts på underlaget tidigare (7-6 i inbördes möten till Azarenka; 6-3 på hardcourt, 0-3 på grus, 1-0 på carpet).

De går till semifinal: Sjarapova, Azarenka.
Skrällvarning: Kvitová, Wozniacki.
Bubblare: Errani, Stephens, Su-wei.

Semifinalerna: Azarenka slår Sjarapova, Williams slår Radwanska.

FINALEN: Williams slår Azarenka.

Brasklapp på semifinalen mellan Sjarapova och Azarenka. Svårt att tippa den, även om det på förhand känns som att Azarenka har ett svagt övertag.

Seedning och lottning är överstökat.

På måndag smäller det – Wimbledon 2013, årets tredje Grand Slam och på förhand onekligen hittills mest intressanta.

Det går inte att säga något annat än att Wimbledon är den mest prestigefulla av de fyra Grand Slam-turneringarna och har de senaste 25 åren dessutom åtnjutit en väldigt exotisk inramning eftersom det är den enda som spelas på gräs (dessutom en av blott sex turneringar totalt som spelas på underlaget).

På måndag den 24 juni kickar alltså spektaklet i gång.

Lottningen genomfördes i dag och kort därefter publicerade jag min snabbanalys, men låt oss nu gå igenom respektive turneringsträd på djupet:

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Drömlottning för Novak Djokovic, alltså. 33-rankade Florian Mayer är visserligen en erkänt skicklig grässpelare och en knepig motståndare i allmänhet, men borde inte utgöra något större hot mot världsettan i öppningsmatchen (Djokovic tappade bara nio game mot Mayer i fjolårets Wimbledon-kvartsfinal).

Bobby Reynolds/Steve Johnson i andrarundan är kanonmat och inte heller Jeremy Chardy i omgång tre ska kunna rubba serben.

Först i åttondelsfinalen bjuds vi på en någorlunda intressant matchup, då det kan bli antingen Tommy Haas eller Gilles Simon. Mest troligt Haas, eftersom han har 5-1 i inbördes mot Simon och är den bättre grässpelaren av de båda. Dessutom liten nitlott för Simon, som möter grässpecialisten Feliciano Lopez i första omgången. Ingen jätteskräll om Lopez vinner den matchen.

I kvartsfinalen väntar troligen världssexan (men sjundeseedade) Tomás Berdych eller världsnian Richard Gasquet. Berdych och Gasquet har aldrig mötts på gräs tidigare, så en åttondelsfinal mellan de båda blir ruggigt intressant. Så här på förhand håller jag Gasquet som knapp favorit i så fall.

Finns inte direkt någon spelare med överdrivet stor skrällpotential i den åttondelssektionen. Bernard Tomic? Tja, han trivs bra på gräs och har presterat i Wimbledon förut, men tror inte att han är redo att ta nästa steg i karriären än.

Sam Querrey? En skicklig grässpelare generellt, men rår inte på de högre seedade spelarna i sin sektion.

Kevin Anderson? Även han en duktig grässpelare, men möter Berdych i en eventuell tredjerunda. Deras femte möte bara i år, i så fall. Berdych har 8-0 i inbördes möten och totalt 19-3 i setfacit. Hyfsat överlägset, om man säger så. Grymt oturlig lottning för Anderson, alltså.

Så nej, en kvart mellan Djokovic och Berdych/Gasquet känns på förhand rätt så given.

Den nedre delen av den här halvan är betydligt mer intressant. David Ferrer stöter på motstånd värt namnet först i tredjerundan, där han kan möta Alexandr Dolgopolov. 24-åringen har dock problem på gräs. Är förvisso väldigt snabb, men hans rörelseschema hämmas och hans bollträff försämras på grund av den låga och oförutsägbara studsen. Klart övertag för Ferrer i den matchupen och har dessutom 5-1 i inbördes möten.

I åttondel ser det ut att bli 18-rankade Philipp Kohlschreiber, även om han har en ganska krokig väg dit. Ivan Dodig i öppningsmatchen är ingen given promenadseger. Denis Kudla och James Duckworth är visserligen duktiga grässpelare, men borde inte störa Kohlschreiber i andra omgången.

I tredje kan tysken möta 59-rankade Igor Sijsling. Holländaren är i bra form, har 2-0 i inbördes möten mot Kohlschreiber (dock på hardcourt och grus) och har ett spel som lämpar sig för gräs: Bra serve, är inte jättesnabb men rör sig ledigt på gräset, stabil enhandsfattad backhand, okej slice, trygg framme vid nät och flacka grundslag. Litet frågetecken kring hans fysiska form eftersom han tvingades dra sig ur ’s-Hertogenbosch på grund av sjukdom, men skrällvarning om han är fit for fight (vilket han sannolikt är).

Milos Raonic huserar också i den här sektionen, men har oerhört svårt att se honom som ett hot. Ingen vidare grässpelare och har verkligen inte visat god form i Halle och Eastbourne. Ryker troligen mot Sijsling i andra omgången.

På den nedre delen är Juan Martín del Potro kvartsfinalfavorit. Obefintligt motstånd för honom fram till tredje omgången, där han troligen möter Grigor Dimitrov. Tycker 22-årige bulgaren generellt är ofarlig mot högre rankade spelare i femsetsmatcher och övertygade inte alls i Queen’s Club Championships, men ska inte räknas ut helt. Särskilt inte med tanke på att del Potro brukar ha problem med omställningen till gräs. Hade en hel del tur i Queen’s förra veckan (borde ha förlorat mot Xavier Malisse redan i öppningsmatchen) och föll slutligen mot gräsräven Lleyton Hewitt i kvarten.

Med tanke på del Potros Grand Slam-erfarenhet har jag ändå svårt att inte hålla honom som kvartsfinalfavorit. Kan världselvan Kei Nishikori skrälla? Kanske, men då måste han först ta sig förbi Denis Istomin eller Andreas Seppi. Japanen kan hotas redan i andra omgången mot Aljaz Bedene. Tyckte han imponerade i Queen’s. Slog Paul-Henri Mathieu och pressade Querrey till tre rysligt jämna set.

I en matchup mellan del Potro och Nishikori är argentinaren klar favorit: 4-0 i inbördes och har aldrig tappat set (10-0 i setfacit).

Kastar dock in skrällvarning på framför allt Istomin, men även Seppi. Istomin är en riktigt bra grässpelare, och Seppi har utvecklat sitt spel avsevärt på underlaget de senaste åren. Gick till semifinal i Eastbourne den här veckan, till exempel (föll mot Gilles Simon).

I en eventuell semi mellan Ferrer och del Potro är det svårt att inte hålla Ferrer som favorit: 6-2 i inbördes möten och fyra raka segrar för spanjoren (utklassning i raka set i förra årets Wimbledon-åttondel). Sist del Potro besegrade Ferrer var i Miami 2009.

Frågan är om han hunnit ladda om efter finalförlusten mot Rafael Nadal i Franska öppna? Nederlaget i öppningsmatchen i ’s-Hertogenbosch mot Xavier Malisse var inte direkt oväntat, men likväl oroväckande.

De går till semifinal: Djokovic, Ferrer.
Skrällvarning: Berdych, Gasquet, del Potro, Kohlschreiber.
Bubblare: Istomin, Nishikori, Dimitrov.

Brasklappar kring Ferrer, som sagt. Känns som en ganska öppen fjärdedel. Många spelare som har chansen att kliva fram och komma upp sig i smeten.

* * *

UNDRE HALVAN:

Getingboet med stort g. Det var alltså Roger Federer som drog den stora nitlotten: Rafael Nadal redan i kvartsfinal.

Och de lär mötas i en ”drömkvart”. Nadal stöter förvisso troligtvis på Benoit Paire i tredje omgången, men med tanke på hur fransmannen presterat den senaste tiden… Nej, det ska mycket till för en skräll där.

Väldigt intressant vem att se vem Nadal möter i åttondelen, dock. Stanislas Wawrinka har bevisat att han inte ska räknas ut på gräs (är klar för final i ’s-Hertogenbosch) och Lleyton Hewitt visade god form i Queen’s.

Om inte Wawrinka är slutkörd efter veckan (vilket jag inte tror att han är) så tippar jag honom i åttondel mot Nadal. Kommer nog ändå bli en rysligt intressant öppningsmatch mellan schweizaren och Hewitt. På förhand en av de tveklöst mest intressanta matcherna i förstarundan.

John Isner? Förhållandevis enkel lottning fram till tredje omgången, men tar sig knappast längre än så.

Federer har även han motorväg till kvartsfinal. Victor Hanescu i öppningsmatchen, troligen Sergej Stakhovskij i andra omgången och Fabio Fognini eller Jürgen Melzer i tredje.

I åttondelsfinalen hoppas jag få se Jerzy Janowicz. Bra lottning för polacken. Möter 442-rankade 18-åringen Kyle Edmund i första omgången, Radek Stepanek i andra och Nicolás Almagro i tredje. Stepanek visserligen bra på gräs men i dålig form. 

Bra lottning även för 15-rankade Almagro. Typ inget motstånd alls fram till åttondelen, där det blir Janowicz. Eller kanske Stepanek, trots allt. Men nej, jag tror på Janowicz. Almagro vann deras hittills enda möte i raka set, i årets Australiska öppna. Som upplagt för en rafflande repris, med andra ord.

Vem det nu än blir så kommer han inte kunna hota Federer, och schweizaren har därmed säkrat en ”drömkvart” mot Nadal.

Som Nadal vinner?

Ja, så känns det ju onekligen på förhand. Dels på grund av Nadals fantastiska comeback, dels på grund av spanjorens mentala och statistiska övertag (20-10 i inbördes möten, två raka segrar i år). Dumt att räkna ut Federer helt och hållet där, men med tanke på hur de båda presterat i år är det svårt att inte se Nadal som klar favorit.

Halvknepig lottning för Jo-Wilfried Tsonga. David Goffin i öppningsmatchen är kanonmat för världssjuan, men Ernests Gulbis kan hota i andra omgången. Slog som bekant Berdych i första omgången förra året. I tredje väntar sedan med stor sannolikhet Julien Benneteau eller Xavier Malisse.

Det är inte så där galet skräckinjagande för en grässpelare av Tsongas kaliber, men inte heller helt enkelt.

I åttondelen väntar sedan med stor sannolikhet Marin Cilic. Marcos Baghdatis är ju normalt en tuff öppningsmatch, men cyprioten är helt under isen och har tio raka förluster sedan Rotterdam i februari (i ATP-sammanhang – vann en Davis Cup-match mot nollrankade Theophile Segodo i april).

Och så blir det slutligen en repris på förra årets Wimbledon-semi redan i kvartsfinal: Tsonga mot hemmahoppet Andy Murray.

Benjamin Becker är visserligen inte helt ofarlig på gräs, men rår inte på världstvåan i öppningsmatchen. 74-rankade Lu Yen-hsun har normalt skrällpotential på gräs men rår inte heller han på Murray. Nicolas Mahut har god chans att ta sig till tredje omgången.

I åttondelsfinalen borde rimligtvis Mikhail Juzjnyj stå för motståndet. Den klart bästa grässpelaren i den halvan av åttondelssektionen – där för övrigt Janko Tipsarevic är högst seedad (14). Frågan är om formsvage Janko ens tar sig förbi landsmannen Viktor Troicki i öppningsmatchen.

Juzjnyj i åttondelen är knappast ofarlig, men har ändå svårt att se att någon av ovanstående ska kunna sätta stopp för Murrays framfart.

Allt pekar på Nadal vs Federer och Murray vs Tsonga i kvartarna, med andra ord. Där känns Nadal och Murray som klara favoriter.

Och efterföljande semifinal? Fördel Nadal. 13-5 i inbördes möten, 3-0 på gräs (9-1 i setfacit). Det är ingen hemlighet att spanjoren har ett massivt psykologiskt övertag mot Murray, särskilt i Grand Slam-sammanhang (6-2 till Nadal; Murrays enda segrar kom i US Open 2008 och Australiska öppna 2010, då Nadal tvingades bryta matchen på grund av skada i tredje set).

De går till semifinal: Nadal, Murray.
Skrällvarning: Federer, Tsonga.
Bubblare: Cilic, Juzjnyj, Wawrinka, Janowicz.

Semifinalerna: Djokovic slår Ferrer, Nadal slår Murray.

FINALEN: Djokovic slår Nadal.

Grymt svårt att tippa en eventuell final mellan Djokovic och Nadal så här på förhand, utan att ha sett någon av dem spela en enda gräsmatch. Gräs är visserligen Djokovics sämsta underlag och Nadals näst bästa, men att Nadal inte får så hög utdelning på sin extremt toppade forehand och att snabbare underlag gynnar Djokovic gör att balansen jämnas ut.

Tror att Djokovic är grymt revanschsugen efter nederlaget i Franska öppna, och med den här lottningen känns det som att hela turneringen ligger i hans händer. Behöver liksom bara slå en enda Big Four-spelare för att få lyfta bucklan, medan Federer och Nadal måste slå tre och Murray två.

Drömfinalen skulle jag nog ändå säga är en mellan Djokovic och Federer, alternativt Djokovic och Murray. Nole-Fed vore roligast, eftersom vi inte sett dem göra upp i en GS-final sedan US Open 2007 och underlaget jämnar ut oddsen.

En final mellan Djokovic och Murray skulle kunna sluta lite hur som helst. Dels för att Murray skulle ha typ 15,000 galna hemmasupportrar på läktarna och dels för att underlaget gynnar Murray.

Nåväl. Klart är att Wimbledon 2013 tack vare/på grund av Nadals seedning blir en väldigt intressant historia.

* * *

Analys av damernas lottning kommer under helgen.

Okej, alla inbitna Roger Federer-fans – nu är det verkligen läge att snacka om otur.

Förutsättningarna inför årets Wimbledon-lottning var nämligen att Rafael Nadal som femteseedad var den stora nitlotten för övriga tre spelare inom Big Four (Federer, Novak Djokovic, Andy Murray).

Och det blev alltså Roger Federer som drog den nitlotten.

Schweizaren hamnar på samma halva som Nadal och fjolårsfinalisten Murray – och kan därför tvingas slå Nadal i kvartsfinalen, Murray i semifinalen och Djokovic i finalen för att försvara sin titel från 2012.

Mission impossible?

Det ser onekligen så ut. I alla fall på papperet.

Förutom Nadal och Murray hamnade även världssjuan Jo-Wilfried Tsonga på samma halva som schweizaren, nämligen. Vilket innebär att vägen till seger kan bli Nadal-Tsonga-Djokovic.

Ingen busenkel resa det heller, om man säger så.

Novak Djokovic å sin sida fick en riktig drömlottning. 33-rankade fjolårskvartsfinalisten Florian Mayer är förvisso en inte helt enkel öppningsmatch, men med tanke på att Djokovic detroniserade honom i raka set i kvarten förra året borde han inte kunna störa formstarke serben.

I övrigt har han Jeremy Chardy i tredjerundan, Gilles Simon eller Tommy Haas i åttondelsfinal, troligen Tomás Berdych eller Richard Gasquet i kvart och David Ferrer eller Juan Martín del Potro i semifinal (om vi enbart ser till de högst seedade spelarna, som vanligtvis i alla fall så här på förhand utgör de största hoten, alltså).

Känns onekligen som att vägen till final ligger helt vidöppen för Djokovic, med andra ord.

Väldigt mycket kommer därför att handla om den undre halvan i årets Wimbledon, som drar i gång på måndag 24 juni. Worst case scenario för Federer, Nadal och Murray är hyfsat jämbördiga:

• Federer: Nadal i kvart, Murray i semi, Djokovic i final.

• Nadal: Federer i kvart, Murray/Tsonga i semi, Djokovic i final.

• Murray: Tsonga i kvart, Federer/Nadal i semi, Djokovic i final.

Worst case scenario för Djokovic är följande:

• Berdych i kvart, Ferrer/del Potro i semi, Nadal/Federer/Murray i final.

Frågan där är väl egentligen vem som är Noles ”mardrömsmotståndare” i finalen. Spontant måste jag nog säga Federer. Känns som att en final mellan Nole och Rafa på gräs är typ 55-45 fördel Djokovic.. Mot Murray typ 50-50 med Nole som knapp favorit.

Mot Federer?

Där är det nog svag fördel Federer. Så här på förhand, alltså. Analysen i det här blogginlägget kan givetvis inte baseras på något annat än rena spekulationer. Den där maktbalansen kan rubbas helt och hållet efter två tävlingsveckor.

Däremot känns det inte alls troligt att Federer försvarar sin titel, i alla fall inte om Nadal går till kvartsfinal. Att slå Nadal och Murray eller Tsonga back-to-back, och sedan Djokovic i finalen… Nej, det är snudd på omöjligt till och med för Federer på gräs.

Av dessa tre måste man ändå säga att det är Nadal som fått den ”bästa” lottningen, eftersom han har ett mentalt och statistiskt övertag gentemot både Federer och Murray.

• 20-10 i inbördes möten mot Federer, 7-3 senaste tio och två raka segrar i raka set. 

• 13-5 i inbördes möten mot Murray, 7-3 senaste tio och 3-0 på gräs (9-1 i setfacit).

Där är så klart Djokovic i en eventuell final det största hotet mot spanjoren.

Den här undre halvan är verkligen ett getingbo i ordets rätta bemärkelse. Har svårt att se någon annan än Federer, Nadal, Murray och Tsonga ta sig till kvartsfinal.

Betydligt mer öppet på den övre halvan. Ferrer har förbättrat sitt grässpel avsevärt de senaste åren, men är inte direkt solklar favorit mot exempelvis del Potro i en eventuell kvartsfinal. Ferrer riskerar dessutom att möta (vanligtvis) knepige Alexandr Dolgopolov i tredjerundan och den skicklige grässpelaren Philipp Kohlschreiber i åttondel (eller mammutservaren Milos Raonic, men det känns inte så troligt).

Även Kei Nishikori i en eventuell kvart (om han tar sig förbi del Potro, eller kanske Grigor Dimitrov?) känns som ett potentiellt hot.

Goda chanser för lägre rankade spelare att knipa kvartsfinalbiljetter och eventuell semifinaldito på den halvan, med andra ord.

Sammantaget känns det inte speciellt vågat att tippa Djokovic i final.

Frågan är vem han får möta där – Federer, Nadal eller Murray?

I går gick vi igenom seedningen. I morgon klockan 11.00 svensk tid (10.00 lokal tid) presenteras lottningen.

Passar med andra ord ganska bra att ta en titt på rankningen och hur toppstriden – eftersom det är den som står i fokus – kan påverkas i årets Wimbledon.

Tänkte därför gå igenom topp 5 spelare för spelare, med aktuell rankning och poängställning, och förklara vad som krävs för att respektive spelare ska förbättra (eller försämra) sin position när Wimbledon väl avslutats.

Here goes:

1. NOVAK DJOKOVIC (11,830)

– Ohotad etta. Kan som mest tappa 720 poäng, vilket skulle innebära 11,610 poäng totalt. Ingen spelare under honom kan ens nå 11,000 i Wimbledon.

* * *

2. ANDY MURRAY (8,560)

– Har final från förra året, och därmed 1,200 poäng, att försvara. Kan inte hota Djokovic om förstaplatsen, men i värsta fall förlora sin position som världstvåa till Roger Federer.

– Om Federer försvarar sin titel från 2012 måste Murray gå till minst semifinal för att det inte ska ske.

– Även David Ferrer och Rafael Nadal har teoretiska chanser att gå om Murray (beskrivs nedan).

* * *

3. ROGER FEDERER (7,740)

– Har 2,000 poäng att försvara. Kan ta tillbaka positionen som världstvåa om han vinner titeln samtidigt som Andy Murray åker ur i kvartsfinal eller tidigare.

– Om David Ferrer går till semifinal måste Federer vinna hela turneringen för att inte förlora sin position som världstrea (förutsatt att Murray behåller sin plats som världstvåa).

– Om Ferrer åker ut i kvarten måste Federer gå till final.

– Om Federer åker ur i semifinal eller tidigare går både Ferrer och Rafael Nadal om på världsrankningen oavsett hur det går för Ferrer (kan som lägst landa på 6,500 poäng – vid semifinalförlust för Federer slutar schweizaren på 6,460 poäng). Nadal har bara 45 poäng att försvara från 2012 och kan därför som lägst hamna på 6,850 poäng.

– Om Nadal går till final eller vinner titeln går han om Federer oavsett schweizarens prestationer i turneringen.

* * *

4. DAVID FERRER (7,220)

– Går om Federer om han försvarar sina poäng samtidigt som Federer inte vinner turneringen, om han går till kvartsfinal samtidigt som Federer inte går till final eller om Federer över huvud taget åker ur i semifinal eller tidigare.

– Går om Murray om han tar sig till final samtidigt som Murray åker ur i kvartsfinal eller tidigare, samt om han vinner hela turneringen.

– Förlorar sin position som världsfyra till Rafael Nadal om han åker ur i kvartsfinal eller tidigare medan Nadal går till minst andra omgången, samt om båda går till semifinal eller bättre. Om de skulle mötas i finalen måste Ferrer vinna för att inte Nadal ska gå om honom på rankningen.

– Kan teoretiskt även bli omsprungen av Tomás Berdych, om Berdych vinner hela turneringen samtidigt som Ferrer förlorar alla sina poäng (om Ferrer förlorar första omgången landar han på 6,510 – om Berdych bärgar titeln landar han på 6,505).

* * *

5. RAFAEL NADAL (6,895)

– Går om Ferrer om han tar sig till minst andra omgången samtidigt som Ferrer åker ur i kvartsfinal eller tidigare, samt om båda går till semifinal eller bättre. Om de skulle mötas i finalen måste Nadal vinna för att gå om Ferrer på rankningen.

– Går om Federer på världsrankningen om Federer åker ur i semifinal eller tidigare, samt om han går till final eller vinner titeln. Om de båda möts i finalen går Nadal om Federer oavsett vem som vinner.

– Går även om Murray på rankningen om han vinner titeln (eftersom han då landar på 8,850 poäng), om han går till final samtidigt som Murray åker ur i kvartsfinal eller tidigare, samt om han går till semifinal samtidigt som Murray åker ur i åttondelsfinal eller tidigare. Om Nadal inte tar sig längre än till kvartsfinal kan han inte gå om Murray. Nadal riskerar inte att förlora sin position som världsfemma eftersom han som lägst kan landa på 6,850 poäng och världssexan Berdych som mest på 6,505.

Kommer ni ihåg att jag lovade att göra en fullständig genomgång av grässäsongen, som jag gjorde inför grussäsongen?

Ett inte lika massivt jobb som för drygt två månader sedan eftersom det bara spelas totalt sex grästurneringar per, men hur som helst – här har ni den kompletta guiden till grässäsongen 2013!

* * *

JUNI

* * *

GERRY WEBER OPEN
ATP 250
Halle, Tyskland
10-16 juni

Grässäsongen sparkar i gång direkt efter avslutad grusdito. Fjolårsfinalisten (och femfaldiga mästaren) Roger Federer samt titelförsvararen Tommy Haas återvänder, första- respektive tredjeseedad. Mellan dem i seedningen finns världsnian Richard Gasquet.

Övriga seedade är Kei Nishikori, Milos Raonic, Philipp Kohlschreiber, Jerzy Janowicz och Florian Mayer. Ska bli intressant att se vad Janowicz kan åstadkomma. Han är som bekant en skicklig grässpelare. Likaså Kohlschreiber.

Startfältet är likvärdigt fjolårets. Bara två topp 10-spelare (tre förra året: Federer, Rafael Nadal och Tomás Berdych), men överlag intressanta namn. Utöver de seedade har vi nämligen spelare som Gaël Monfils, Ernests Gulbis, Marcos Baghdatis och David Goffin, till exempel.

Den här turneringen var verkligen katalysatorn för Haas stora pånyttfödelse förra året. Dessförinnan hade han snubblat sig igenom första halvan av säsongen, till och med spelat en Challenger i Dallas efter det tidiga uttåget i Indian Wells. Enda framgången dittills var i Franska öppna, där han tog sig igenom kvalet och till tredje omgången (förlust mot Gasquet).

Efter finalsegern över Federer tog han sig till ytterligare två finaler (Hamburg och Washington) och tre kvartsfinaler (Toronto, Shanghai och Wien). Resten är, som man brukar säga, historia – fast en fortfarande pågående sådan.

Nåväl.

Med det här startfältet måste Federer hållas som favorit, såvida han inte är skadad. Finns så klart flera spelare som kan hota honom (exempelvis Raonic, som pressade honom till tre set förra året; tredje set avgjordes först i tiebreak). Främsta utmanarna är Haas och Kohlschreiber.

Gulbis? Tja, ska bli riktigt spännande att se hur han hanterar omställningen från grus till gräs, men har inte så jättehöga förväntningar på honom. Inte heller Janowicz, men tror att han är den av de båda som har störst skrällpotential. Kan möta Federer redan i åttondelsfinalen. Blir i så fall ett intressant möte.

Framför allt är jag nyfiken på att se hur Federer presterar. Det är ju många som tvivlar nu efter den slätstrukna insatsen i Franska öppna-kvarten mot Jo-Wilfried Tsonga. Själv är jag inte särskilt orolig, men ska som sagt bli intressant att se exakt hur peppad han är nu när underlaget skiftas från rött till grönt.

* * *

QUEEN’S CLUB CHAMPIONSHIPS
ATP 250
London, England
10-16 juni

Min favoritturnering på gräs. Näst efter Wimbledon, förstås. Väldigt trevlig atmosfär och har ofta grymt bra startfält för att vara en 250-turnering.

Så även i år: Andy Murray, världssexan Tomás Berdych, sjuan Juan Martín del Potro och åttan Jo-Wilfried Tsonga toppseedade. Under dem har vi bland andra Marin Cilic, Alexandr Dolgopolov, Sam Querrey, Kevin Anderson, Benoit Paire, Grigor Dimitrov (totalt 16 spelare seedas i den här turneringen). Cilic titelförsvarare, för övrigt. Bland de oseedade kan bland andra nämnas Denis Istomin, Feliciano Lopez (kvalade in) och Bernard Tomic.

Dessutom kom danske Frederik Nielsen in i huvudturneringen som lucky loser efter att Rogerio Dutra-Silva tvingats lämna återbud.

Dimitrov gick till semifinal förra året. Ska bli intressant att se hur hans form är efter den imponerande grussäsongen.

Alla toppseedade spelare floppade förra året (Murray, Tsonga, Janko Tipsarevic, Gilles Simon). Hoppas de presterar bättre i år. Mest nyfiken är man så klart på Andy Murray, som enligt egen utsago känner sig fräschare än på länge efter sitt skadeuppehåll (stod som bekant över Franska öppna på grund av ryggskada).

* * *

ROSMALEN GRASS COURT CHAMPIONSHIPS
ATP 250
’s-Hertogenbosch, Holland
16-22 juni

Startfältet inte helt spikat än, men regerande mästaren David Ferrer återvänder. Stanislas Wawrinka är andraseedad, John Isner fjärdeseedad, Benoit Paire fjärdeseedad. Under dem har vi Jeremy Chardy, Jürgen Melzer, Marcos Baghdatis och Marcel Granollers.

På damsidan är världselvan Roberta Vinci förstaseedad.

En av de svagare grästurneringarna, som dessutom spelas samtidigt som den normalt snäppet hetare Eastbourne International i England.

Ferrer kommer så klart få bära favoritskapet efter hans starka säsongsinledning. I övrigt känns det som att det finns säkert åtta-tio spelare som aspirerar på en finalplats.

* * *

EASTBOURNE INTERNATIONAL
ATP 250
Eastbourne, England
17-22 juni

Det är i grästider som dessa man saknar Andy Roddick lite extra. Nu tycker jag förvisso att han gjorde helt rätt som valde att lägga spaden på hyllan i höstas, men visst är grässäsongen (och hela touren) en profil fattigare utan honom.

Den här turneringen är faktiskt den näst sista som forne världsettan vann. Besegrade Andreas Seppi i finalen förra året (vann sedan karriärens allra sista titel i Atlanta en månad senare).

Startfältet i år är ungefär som 2012, det vill säga inte mer än hyfsat intressant. Som en helt vanlig 250-turnering, typ. 17-rankade Gilles Simon är förstaseedad, följd av 18-rankade Philipp Kohlschreiber, 20-rankade Juan Mónaco, 23-rankade Kevin Anderson, 24-rankade Alexandr Dolgopolov, 26-rankade Andreas Seppi, 31-rankade Fabio Fognini, och 32-rankade Julien Benneteau.

Övriga namn värda att nämna är Feliciano Lopez, Denis Istomin och Bernard Tomic.

Svårt att inte hålla Kohlschreiber som favorit med Anderson som främsta utmanare. Blir intressant att se om Seppi kan följa upp de senaste två årens överraskande gräsframgångar (seger här 2011 och finalförlust 2012). Personligen hoppas jag också att Dolgopolov och Tomic kan hota.

Det här är dock en sådan där typisk turnering som brukar bjuda på en del skrällar, så inte alls omöjligt att vi får se två helt otippade finalister (eller i alla fall en).

På damsidan har vi ett riktigt starkt startfält: topp 10 representeras av inte mindre än sju spelare. Världsfyran Agnieszka Radwanska är toppseedad, och hon följs av världsfemman Sara Errani, sexan Li Na, sjuan Angelique Kerber, åttan Petra Kvitová, nian Caroline Wozniacki och tian Maria Kirilenko.

Även andra riktigt intressanta oseedade namn: titelförsvararen Tamira Paszek (som ju är som allra bäst på gräs), Laura Robson, Sloane Stephens, formtoppade Jelena Jankovic och Ana Ivanovic.

Bäddar för drama, alltså – och kommer tveklöst bli mycket intressantare än herrarnas turnering, som vanligt.

Med den här uppställningen kan det sluta lite hur som helst. Ska framför allt bli se om Kerber kan hitta formen på gräs, om Radwanska kan följa upp sin succéartade grässäsong från i fjol (finalist i Wimbledon, som bekant) och om Tamira Paszek hamstrar gräspoäng i samma utsträckning som hon brukar.

* * *

WIMBLEDON
Grand Slam
London, England
24 juni-7 juli

Sett till popularitet och mediabevakning årets största Grand Slam-tävling.

Och visst är det något alldeles särskilt med Wimbledon? Inte bara för att det i dagens moderna tennis är den enda av de fyra slamsen som spelas på gräs, hela turneringen liksom osar av historik och grym atmosfär.

Förra årets upplaga av Wimbledon blev minnesvärd på många sätt – Federer bärgade sin sjunde titel (17:e GS-bucklan totalt) och Andy Murray tog sig äntligen hela vägen till final inför sina hemmafans. Han höll dessutom ett tårdrypande tal efter förlusten och vann nog en hel del nya supportrar efter sin fantastiska insats i den matchen.

Ja, och så skrällde ju dansken Frederik Nielsen och hemmafavoriten Jonathan Marray i dubbelfinalen mot svenske Robert Lindstedt och Horia Tecau. Riktigt tung förlust för Lindstedt – tredje raka i Wimbledon.

Dessutom åkte ju Rafael Nadal ut redan i andra omgången mot Lukas Rosol och Jo-Wilfried Tsonga tog sig till semifinal.

Känns som att årets upplaga är ännu mer spännande på förhand än förra året, framför allt i och med Rafael Nadals sensationella comeback. Dessutom finns det ju vissa frågetecken kring Federer. I början av året pekades han ut som en självklar favorit att vinna sin åttonde buckla här i sommar.

Många har börjat vackla efter hans oerhört svaga säsongsinledning.

Själv tycker jag att det är på tok för tidigt att säga varken bu eller bä – först måste vi se hur alla tacklar omställningen från grus till gräs. Men att Federer är en av utmanarna till titeln, det tycker inte jag att det råder någon tvekan om.

Tycker att det ska bli mer intressant att se hur Novak Djokovic presterar. Efter finalförlusten i Franska öppna förra året var det lite som att luften gick ur honom, och efter det tog han sig ”bara” till semifinal i Wimbledon och OS (där han dessutom förlorade bronsmatchen mot del Potro). Nu är visserligen gräs Djokovics sämsta underlag, men jag tyckte att han gjorde en ganska lam semifinal mot Roger Federer förra året.

Får se om han bryr sig om Wimbledon tillräckligt mycket för att orka ladda om efter nederlaget i Paris. Med den otroliga vinnarskalle han har kommer han givetvis inte att vika ner sig, men frågan är om han är ute efter omedelbar och skoningslös revansch eller låter sig rubbas mentalt av den där episka semifinalförlusten i fredags.

Ska också bli intressant att se hur Berdych följer upp sitt fiasko på Roland Garros. Förra året hamnade han som bekant i en rejäl formsvacka efter Madrid och Rom, en svacka som höll i sig över hela sommaren och som han inte lyckades vända förrän under hösten. I Wimbledon blev det förlust i första omgången mot Ernests Gulbis, så har en del färska poäng att hämta in här.

På damsidan är det givetvis Serena Williams som är den stora förhandsfavoriten, vilket inte är ett dugg konstigt efter hennes sanslöst starka vår. Personligen hoppas jag att Agnieszka Radwanska och Petra Kvitová kan kliva fram nu efter att ha hamnat i skuggan av Williams, Maria Sjarapova och Victoria Azarenka i princip hela året.

* * *

JULI

* * *

HALL OF FAME TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 250
Newport, USA
8-14 juli

Den här turneringen ligger alltså veckan efter Wimbledon och spelas samtidigt som ett gäng grusturneringar – däribland Swedish Open.

Brukar inte vara överdrivet het, med andra ord.

John Isner har vunnit de två senaste åren. Brukar ju prestera på hemmaplan, amerikanen. Ja, nästan uteslutande på hemmaplan, faktiskt. Har förtvivlat svårt att röna framgångar utanför hemlandet.

Som ni förstår är en hel drös amerikaner redan klara för turneringen: Isner, Sam Querrey, James Blake, Ryan Harrison, Rajeev Ram, Michael Russell, Denis Kudla, Rhyne Williams, Tim Smyczek, Jack Sock.

I övrigt inte jättemycket att hänga i julgranen. Lleyton Hewitt, Marinko Matosevic och Marius Copil typ.

Det där kan ju så klart ändras nu under sommaren, men det här kommer säkerligen att bli en väldigt amerikansk tillställning (en hemmaspelare har vunnit turneringen fyra år i rad – förra året var tre av fyra semifinalister amerikaner).

Hewitt var i final förra året, förresten. Tveksamt om han kan upprepa det. Känns inte direkt som att han bli bättre med åren…

Den riktiga finalen spelades i fredags.

Det må låta krasst, eller till och med respektlöst mot David Ferrer, men det är faktum.

Redan inför och under den där episka ”semifinalen” mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var känslan att vinnaren i den bataljen också skulle vinna söndagens final.

Den känslan försvagades inte efter Ferrers överlägsna seger mot Jo-Wilfried samma dag. Den försvagades inte heller under lördagen (varför skulle den det?).

Och den hade inte försvagats lagom till finaldagen.

Trots regntunga förhållanden som normalt missgynnar Nadal.

De där få sakerna som talade för Ferrer inför matchen var både just för få och på tok för klena.

Förhandssnacket handlade därför, med all rätt, väldigt lite om vem som skulle vinna – utan uteslutande om hur många game eller eventuellt set The King of Clay skulle släppa till sin landsman och vän.

Matchen började precis som väntat: Ferrer gick ut hårt och offensivt, Nadal lite mer avvaktande. Det var ändå Nadal som fick med sig matchens första break till 3-1, men kunde inte förvalta det. Från 3-3 vann han dock tre raka game och bärgade därmed första set med 6-3.

Det var egentligen i det där första setet som Ferrer hängde med som bäst. Duellerna var i regel korta och Ferrer fick utdelning på sin aggressiva spelplan (som innebar stort risktagande).

I andra set gjorde han några av sina bästa game i matchen, tempot och intensiteten höjdes och duellerna blev längre. Problemet var att han också gjorde några av sina sämsta game och det blev promenadseger med 6-2 för Nadal – trots att setet med sina 52 minuter kom att bli matchens längsta.

Tredje set blev en logisk fortsättning på andra och Nadal kunde utan större bekymmer spela sig fram till matchboll och åttonde titeln i Franska öppna (tolfte Grand Slam-bucklan totalt i karriären) efter 6-3.

6-3, 6-2, 6-3 alltså. Sju tappade set. I en Grand Slam-final.

På papperet känns det givetvis inte speciellt värdigt, men Ferrer gjorde inte en dålig match.

Tvärtom.

Han spelade ofta helt rätt: aggressivt och offensivt. Satte hög press på Nadal med djupa crossar, returnerade stundtals sagolikt bra, klev väldigt ofta fram i banan och attackerade också nät mer än han brukar göra mot Nadal.

De absolut största problemen för Ferrer den här dagen, hans första GS-finaldag i karriären, var två till antalet:

• Han spelade som allra bäst i fel lägen. Var ofta den som dikterade spelet och hade greppet om poängen, men sällan när det handlade om just de viktiga poängen.

• Nadal spelade som allra bäst i rätt lägen. Sett till matchen som helhet gjorde gruskungen inte mer än en godkänd insats, men när han väl klev fram och skoningslöst ryckte taktpinnen ur näven på Ferrer så var han fullständigt överlägsen. Det var just i matchavgörande situationer som han valde att skruva upp tempot, öka intensiteten och spela mer aggressivt. Som han så ofta gör.

När Nadal ”slumrade till” och Ferrer samtidigt spelade på topp så räckte det till totalt tre servegenombrott och några riktigt välspelade game för 31-åringen.

Så stort är gapet mellan dessa båda spelare i Grand Slam-sammanhang (särskilt när titeln står på spel).

Jag tyckte att det var som allra tydligast vid tre tillfällen, ett i varje set:

• Första set, 4-3 till Nadal i egen serve: Nadal går förhållandevis enkelt fram till 40-30 men blir överraskad av Ferrers cross, eftersom han förväntar sig en rak backhand. Missar sedan sin defensiva lobb när han jagat ner Ferrer i djupled och har breakboll mot sig. Nadal räddar med en bra förstaserve följt av en offensiv forehandcross, slår sedan en grymt bra andraserve som ställer Ferrer totalt och vinner gamet med ett servess. Inte helt oväntat bryter han sedan Ferrer och bärgar därmed första set.

• Andra set, 3-1 till Nadal i egen serve: Ferrer gör sitt dittills klart bästa returgame och tvingar fram totalt fyra breakbollar. Vid varenda en av dessa plockar dock Nadal fram sina ess ur rockärmen. Kliver fram och spelar mycket mer aggressivt. Håller till slut med en resolut rak backhand och har därmed mentalt redan vunnit setet. Nadal tappar visserligen sin serve vid 5-1, men följer upp med att bryta blankt efter ett väldigt svagt servegame av Ferrer (två raka dubbelfel till 0-40, bland annat).

• Tredje set, 4-3 till Nadal i Ferrers serve: Ferrer gör överlag ett riktigt bra servegame, men när Nadal skruvar upp tempot hänger han inte med. Går fram till 30-40, Ferrer räddar breakbollen med en stenhård inside out-forehandcross men pressas sedan till ett misstag i nästa duell. Slår sedan ett dubbelfel, vilket ger Nadal 5-3 och chansen att serva hem titeln.

Det finns ett gäng andra liknande situationer, men jag tycker att dessa tre är bra exempel på hur Nadal när han kliver fram och spelar mer offensivt är totalt överlägsen en spelare som Ferrer, och hur han har en förmåga att göra det i de absolut viktigaste lägena.

Ferrer kunde helt enkelt återigen inte mäta sig med Nadal och var inte tillräckligt stark mentalt.

100-72 i poäng totalt är ett bra kvitto på hur ohotad Nadal faktiskt var i den här finalen (för övrigt den första GS-finalen han vinner i raka set sedan Wimbledon 2010 mot Tomás Berdych, som slutade 6-3, 7-5, 6-4; Rafa har vunnit totalt fyra GS-finaler i raka set).

Ja, typ alla siffror efter den här matchen är kvitton på Nadals överlägsenhet:

Kan tyckas lite märkligt att påstå att Nadal mestadels spelade godkänt med tanke på de här siffrorna, men med Nadal-mått mätt var det bara stundtals som han nådde upp till en högre nivå – helt enkelt för att han inte behövde spela så bra under hela matchen. Det var som att han hushöll lite med energin, för att sedan gasa på i de där matchavgörande lägena.

Så hög är Nadals lägstanivå. Nu påstår jag inte att Nadal var nere på lägstanivå, långt ifrån – men det är i princip nästan bara mot Novak Djokovic, och i enskilda fall och då oftast i begränsad utsträckning mot andra spelare, som han måste spela på sin absoluta topp under i stort sett hela matchen.

Jag tycker hur som helst att Ferrer ska ha en eloge. Han slet och kämpade och krigade, och skämde inte på något sätt ut sig trots utskåpningen. Okej, han såg väldigt kuvad ut i mitten av andra set och hade nog kunnat bränna på lite mer i vissa game, men samtidigt ska man vara väl medveten om hur både mentalt och fysiskt dränerande det är att möta Nadal.

Ferrer är ju verkligen en av de där spelarna man verkligen unnar en Grand Slam-titel. Så typiskt då att han när han nu äntligen får spela sin första GS-final ställs mot Nadal.

Men å andra sidan – om det inte varit Nadal så hade det varit Djokovic. Och hur stor chans hade han haft då? Nästan lika liten som mot Nadal.

Med allt detta sagt behöver jag knappast påpeka hur välförtjänt den här segern är. Nadal har gjort en bra turnering med några få bumps on the road, gick segrande ur den tuffaste matchen han spelat sedan Australiska öppna 2012, i den riktigt finalen i fredags mot Djokovic, och gjorde sitt jobb i dag.

Det gav honom en åttonde titel på Roland Garros (fjärde i rad) och totalt tolfte GS-bucklan i karriären – efter ett över sju månader långt skadeuppehåll.

Hatten av, som vi säger.

* * *

Här kan du läsa mer om finalen på Sportbladet:

Rafael Nadal vann Franska öppna

Protester mot samkönade äktenskap – tände bengal på banan

Lottningen gav David Ferrer en jättechans att nå sin första Grand Slam-final i karriären. Det största hotet på vägen var Roger Federer i en eventuell semifinal.

Ett hot som Jo-Wilfried Tsonga effektivt röjde ur vägen redan i kvartsfinalen.

Ferrer tackade och tog emot genom att avfärda en (förmodligen av nervositet) svajig Tsonga i raka set: 6-1, 7-6(3), 6-2.

Belöningen: Rafael Nadal.

Låt oss börja med att gå igenom de saker som talar för Ferrer i den här matchen, för de är få:

• Utvilad. Ferrer sprang som sagt igenom sin semifinal i raka set och har ännu inte tappat set, medan Nadal stångade sig blodig mot rivalen Novak Djokovic i fyra timmar och 37 minuter.

• Pressen på Nadal. Ferrer må vara nervös inför sin första GS-final någonsin, men all press vilar på Nadals axlar. Semifinalen mot Djokovic var den moraliska finalen, och alla förväntar sig nu att han ska svepa Ferrer i raka set. När en 19-årig version av Nadal slog Federer i semin 2005 (vilket var det årets moraliska final) tappade han första set i den riktiga finalen mot Mariano Puerta. Att ladda om efter en sådan episk drabbning som den vi bevittnade i fredags är lättare sagt än gjort.

• Favoritskapet. Nadal med sina sju titlar i Franska öppna är den obestridliga favoriten – Ferrer underdog. En tacksam roll för 31-åringen, eftersom det minskar pressen på honom ytterligare.

Bortsett från detta talar precis allt för Nadal. 19-4 i inbördes möten, 16-1 på grus (enda segern för Ferrer på underlaget kom i Stuttgart 2004 – alltså för nästan tio år sedan). Ferrers senaste seger kom på hardcourt i Australiska öppna 2011, då Nadal plågades av skada.

Åtta raka segrar för Nadal alltså, och räknar man bort matchen i Melbourne har Ferrer inte lyckats kuva sin landsman sedan 2007 (i US Open och World Tour Finals, då under namnet Tennis Masters Cup).

Spelmässigt tenderar deras matcher ändå att vara jämna och av deras totalt 56 spelade set genom åren har drygt 30 procent slutat 7-6 eller 7-5.

Detta eftersom de är väldigt lika som spelare, med stort fokus på defensiv, bollsäkerhet och snabbhet.

Problemet för Ferrer är att Nadal är en mycket bättre version av honom själv. Han har inte bara ett tyngre och mer varierat grundspel, utan är också mycket starkare mentalt – särskilt i de mest avgörande lägena (vilket vi inte minst såg prov på i Madrid och Rom).

Nadal är också den mer taktiske av de båda och tycks alltid hitta en väg ut ur även de knepigaste situationerna. När han befinner sig i underläge har han de offensiva vapnen som krävs för att förändra matchbilden, medan Ferrers spel i grunden är monotont och bräckligt när det utsätts för hårda prövningar.

Ferrer har dock imponerat i Paris i år, det måste sägas. Framför allt har han varit väldigt aggressiv och inte nöjt sig med att nöta ner sina motståndare. Han har tagit kommandot och visat framåtanda. Något han måste göra i dag också.

Räcker det mot gruskungen? Nej, jag tror inte det, eftersom han måste spela ett offensivt spel som inte faller sig lika naturligt för honom som för till exempel Djokovic eller Federer.

Lite elakt skulle man helt enkelt kunna likna den här matchupen vid boxning, säga att Nadal är tungvikt och Ferrer mellanvikt.

Vill man vara ännu elakare kan man måla upp det här scenariot:

Nadal magsjuk, knäskadad och fastkedjad vid en lyktstolpe två kvarter bort från Roland Garros. Ferrer börjar serva.

Kommentatorn: Wow, Ferrer fläskar in fyra raka ess! Imponerande. Men Nadal vinner väl det här i slutänden ändå?
Bisittaren: Ja, Rafa brukar ju hitta en väg ut ur sådana här situationer. Om Ferrer har tur kanske han vinner ett set.

Det är dumt att raljera, att David Ferrer äntligen tagit sig till en Grand Slam-final är ett bevis på att ”poetisk rättvisa” inte bara är ett tramsigt hittepå. Men visst känns det som att Ferrer bara inte kan besegra Nadal? Alternativt att Nadal bara inte kan förlora mot Ferrer.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=7iNqgGjJkrc#t=961s

I Madrid kändes det som det förstnämnda. 31-åringen var då två poäng från matchen, men slarvade bort sitt övertag med en horribel missbedömning i öppet läge vid ställning 6-5 och 30-15 i Nadals serve (se klippet ovan). Han återhämtade sig aldrig efter den missen, tappade setet och blev sedan nollad i avgörande set.

Precis som i damernas final är därför den stora frågan inför den här matchen om det över huvud taget ens blir fråga om en match – eller om det bara blir en total överkörning och Nadals åttonde titel på Roland Garros.

Det finns personer som tror på Ferrer inför den här finalen. De är inte många, men de finns.

Jag är inte en av dem.

Maria Sjarapova gjorde en bra match.

En riktigt bra match.

Hon inledde kalaset med att vända 0-40 i egen serve och sedan följa upp med att förvalta sin första breakboll.

Hon hade lyckats ta kommandot och utnyttja Serena Williams slöa start.

Men glädjen blev kortvarig.

När Serena väl fått ordning på serve och bollträff bröt hon två gånger om – och tog en komfortabel 4-2-ledning.

Ett hoppets ljus tändes visserligen för Sjarapova när hon lyckades kvittera till 4-4 med ett nytt break, men två game senare hade hon återigen förlorat ett set mot sin stora nemesis.

I andra set vässade Serena sitt spel ytterligare, fick med sig ett tidigt break och höll sedan sin serve genom resten av setet. I matchens allra sista game, vid ställning 5-4, fläskade hon in inte mindre än tre ess – samtliga i deuce court och den tredje vid matchboll.

– Ärligt talat var jag så nervös då att jag tänkte: ”Jag kommer inte kunna sätta mina grundslag”. Jag skojar inte. Jag trodde verkligen det och som ni såg flög det grundslag jag faktiskt slog typ 300 meter utanför. Jag tänkte för mig själv: ”Okej Serena, du måste slå ess. Det är enda utvägen”, säger hon efter segern – som gav henne karriärens totalt 16:e Grand Slam-titel.

Sjarapova ska ha en eloge för sin insats. Det blev inte så jättemycket av det där med att ”testa något nytt” som hon pratade om inför matchen, men hon spelade sitt spel och hon gjorde det bra – stundtals riktigt bra.

Problemet är att bra inte är bra nog mot Serena Williams. Oftast är inte ens riktigt bra bra nog mot Serena Williams. Så överlägsen är hon när hon inte sätter krokben för sig själv.

Vilket hon bevisade i dag.

För hundrafemtielfte gången.

Så är vi redan framme vid den första av två finaler, efter nästan två veckors Grand Slam-tennis av yppersta klass.

Och det blir inte helt oväntat suveräna Serena Williams mot Maria Sjarapova.

En match där det egentligen enda man på förhand undrar är: blir det ens en match?

Williams har dominerat hela turneringen. Hennes överkörning av Sara Errani i semifinalen (6-0, 6-1) var stundtals plågsam att se. Världsfemman Errani var så totalt utspelad att det stundtals såg ut som om Williams mötte en juniorspelare.

Sjarapova å sin sida fick slita mot Victoria Azarenka (6-1, 2-6, 6-4). Efter en övertygande matchinledning började misstagen hagla i andra set och bokförde inte mindre än 39 oprovocerade misstag och elva dubbelfel under matchen. Hade dessutom problem med att stänga matchen vid överläge 5-2.

Det visar lite hur enormt glappet mellan världsettan Serena och världstvåan respektive -trean Sjarapova/Azarenka det faktiskt är – hon har 25-4 i inbördes möten mot dem (13-2 mot Sjarapova, 12-2 mot Azarenka).

Sjarapova har inte vunnit en match mot Williams sedan hennes skrällsegrar i Wimbledon och slutspelet 2004. Sedan 2007 har hon vunnit totalt två set på elva matcher.

Det råder därför ingen som helst tvekan om vem som är klar favorit inför deras finalmöte i dag, trots att Sjarapova de senaste åren varit mer framgångsrik på grus.

Och det är inte heller särskilt konstigt om man ser till det spelmässiga. Båda är offensiva sluggers som hela tiden vill diktera spelet, som konstant sätter hög press på sin motståndare och som ständigt försöker avsluta poängen med en winner.

Skillnaden är att Williams är bättre ur alla aspekter: Hon är snabbare, slår hårdare, har både bättre och mer stabil serve och tätare defensiv.

Dessutom tenderar hon att vara extra fokuserad mot just Sjarapova, eftersom hon vet vad hon är kapabel till. Hon nämner väldigt ofta att hon har stor respekt för Sjarapova, och det kan – på ett för världstvåan väldigt ironiskt sätt – vara tack vare den respekten som hon skåpar ut henne match efter match.

Hon tar inga risker, helt enkelt. För vi alla vet att Serena Williams värsta fiende är Serena Williams. Det visade hon prov på senast mot Svetlana Kuznetsova i kvartsfinalen, när hon enkelt joggade sig igenom matchinledningen (6-1) för att sedan tappa sitt hittills enda set i turneringen (3-6).

Det är som att Williams är så van vid att köra över alla sina motståndare att hon blir lite ställd (och därmed nervös och ängslig) när någon faktiskt bjuder upp till kamp.

Det är nog Sjarapovas enda chans i dag. Hon har själv sagt att Williams inbördes överlägsenhet stör henne och att hon ska ”testa något nytt” i dag eftersom ingenting under de senaste åren funkat.

Svårt att se vad hon ska kunna göra annorlunda som räcker till seger. Sjarapova är en fenomenalt bra spelare, men hon är begränsad i sitt spel. Hennes slagregister är inte speciellt varierat och hon saknar den taktiska förmåga som är exempelvis Agnieszka Radwanskas signum. Försvarsspelet har hon visserligen förbättrat de senaste åren men är fortfarande en av hennes största svagheter.

Dessutom är hon inte tillräckligt snabb för att hinna med när Williams avfyrar sina projektiler från hörn till hörn.

Nej, utgången av den här finalen vilar återigen i Serenas händer. Jag hoppas att Sjarapova kan hålla nerverna i styr, serva stabilt och hålla sina oprovocerade misstag på ett minimum så att det inte blir en utskåpning ovärdig en Grand Slam-final, men jag har svårt att se ett scenario där Williams inte står som slutsegrare.