Matchen mellan Maria Sjarapova och Victoria Azarenka var precis så intensiv och känsloladdad som jag hade förväntat mig.

Sjarapova gick ut stenhårt i första set – även det väntat – och såg helt överlägsen ut.

Men när hon fumlade bort chansen att serva hem setet vid ställning 5-1, ja då hände något. Världstrean bärgade det slutligen med 6-3, men i andra set orkade hon inte hålla intensiteten uppe. Hon uppträdde lite ängsligare, bollarna flög inte riktigt hennes väg längre och hon fortsatte att dundra på även när hon borde ha spelat smartare och försiktigare.

Det straffade sig.

Azarenka kände säkert på sig att formdippen hos motståndaren skulle komma och lät sig inte nedslås av den förkrossande matchinledningen. Hon försvarade sig betydligt bättre än Sjarapova och var så stabil som hon alltid är när hon är fokuserad och på gott spelhumör.

Världsettan grejade andra set enkelt med 6-2 och inför avgörande kändes det som att det var hon som höll i taktpinnen.

Den tog hon tillvara på – liksom sin enda breakboll i sista set, medan hon inte gav sin motståndare en chans i egen serve. 6-4 i avgörande set betyder inte bara att hon nu har just 6-4 i inbördes möten mot Sjarapova, utan också att att hon är framme vid sin första US Open-final i karriären.

Där hon möter Serena Williams, som krossade Sara Errani: 6-1, 6-2. Ville se den matchen också, men somnade i soffan efter en hård arbetsvecka. Vaknade halv fem på morgonen. Så kan det gå.

Hur som helst.

Det är ingen lätt uppgift för Azarenka direkt. Det är inte bara det att hon har 1-9 i inbördes möten mot världsfyran – Williams har krossat allt motstånd på Flushing Meadows och hittills bara tappat 19 game. Ingen har ens varit i närheten av att ge henne en match.

Sist Williams och Azarenka möttes, i årets Wimbledon-semifinal, släppte Williams bara tre game (6-1, 6-2).

Väldigt mycket talar för att det blir en repris i US Open-finalen i morgon. Azarenka tänker inte titta på några inspelningar av gamla nederlag mot amerikanen eftersom hon ”inte vill bli deprimerad”. Hon tror dock att hon kan vinna matchen, men måste göra vissa förändringar i sitt spel.

–Självklart kan man inte gå ut på banan och säga ”åh, jag önskar att jag kan vinna fler game än jag gjorde sist”, eller hur? Jag satsar alltid på att vinna matchen och göra mitt bästa. Resultatet kommer att bero på hur bra jag spelar och hur bra min motståndare spelar. Så jag går definitivt ut med inställningen att vinna. Det finns inget annat sätt, säger hon till Tennis.com.

Den inställningen ska hon ha all cred för.

Ja, han gjorde ju det i natt.

Reste sig, alltså. Ur askan efter de blytunga semifinalförlusterna i Wimbledon och London-OS, och dessförinnan nederlaget i Franska öppna-finalen mot rivalen Rafael Nadal.

Mot Juan Martín del Potro, som vann US Open 2009 och allt som oftast lyfts fram som den utanför Big Four med mest potential att vinna en Grand Slam, var han precis så bra som vi vet att han är efter den magiska säsongen 2011.

Han var den riktige Novak Djokovic, om man så vill. 2011-versionen av Novak Djokovic, inte den surmulna 2009-versionen med dåligt självförtroende och svagt psyke.

Mot del Potro uppträdde han precis så dominant och resolut som under sin över 40 matcher långa segersvit i inledningen av 2011; som under Australiska öppna, Wimbledon och US Open förra året, och Australiska öppna i år.

Spökena var undanjagande och det kändes precis som att Djokovic återigen visste och inte bara trodde att han kunde vinna.

Han var dock inte så överlägsen som 6-2, 7-6(3), 6-4 ger sken av. Argentinaren hängde med bra i matchen, kämpade till sista bloddroppen och gav inte världstvåan någonting gratis.

Men världsåttans tunga baslinjespel passar Djokovic som handen i handsken när han är på topp, eftersom han då måste plocka fram sina bästa returer, sina hårdaste backhandkrossar och sitt mest kraftfulla grundspel. Delpo är helt enkelt lite för långsam och lite för sårbar i defensiven för att orka stå emot och bibehålla sin egen power och stabilitet över fem set.

Givet Djokovics grymma form kändes det på förhand som att bara den nästan omänskliga 2009-versionen av Juan Martín del Potro skulle kunna rubba superserben. 2012-versionen var precis så bra som en spelare som faller i tre raka set i en GS-kvartsfinal rimligtvis kan vara, men inte tillräckligt för att rycka upp trädet med rötterna.

– Jag försöker alltid att slåss för varenda poäng och ibland är det svårt när man har en krigare framför sig, du vet. Han är en väldigt väldigt bra spelare, sa argentinaren efter matchen.

Couldn’t agree more, som man säger.

Nu är det inte särskilt överilat att vägen till final ligger helt vidöppen för The Djoker. Ja, det är nästan så att röda mattan redan rullats ut. Han har nämligen flera gånger bevisat att det är omöjligt att counterpuncha sig till en seger över världstvåan på hardcourt när han är i så här otroligt bra form och på så grymt spelhumör.

Den långa matchen mot Janko Tipsarevic lär dessutom ligga David Ferrer i fatet – även han blir trött och sliten, om än mycket senare än alla andra. Personligen tycker jag att Ferrer ska vara nöjd om han lyckas plocka ett set av Djokovic i morgondagens semifinal.

För att han skulle vinna… nej, det finns inte på kartan helt enkelt. I vilken spåkula jag än tittar kan jag inte se det. Om inte Djokovic bryter benet eller drabbas av magsjuka.

Man ska aldrig säga aldrig, och man ska definitivt aldrig uttala sig med absolut säkerhet när det gäller sport i allmänhet och tennis i synnerhet. Men om Djokovic spelar i närheten av så bra som mot del Potro, då ska Ferrer enligt fysikens alla lagar inte ha en chans.

Inte ens en outhärdlig buksmärta kunde få mig att missa kvartsfinalen mellan David Ferrer och Janko Tipsarevic.

Det är inget skämt alltså. Var nära att åka till akuten men gav magen en chans att lugna ner sig – vilket den gjorde, så jag kunde se klart denna helt obeskrivligt gastkramande match.

En match som börjat ungefär lika avslaget som åttondelen mellan Ferrer och Richard Gasquet. Efter en trög inledning var Ferrer överlägsen, vände underläge 0-2 genom att vinna fem raka game och bärgade setet med 6-3.

”Om du inte har en plan B är du rökt, lille Tipsy”, tänkte jag då.

Men det hade han, den gode Tipsarevic.

I andra set spelade han med betydligt större tålamod, fick ordning på sin serve och slog bollarna med betydligt mer pondus och djup än i första.

I tiebreak slarvade Ferrer bort sina två första servar, hamnade i underläge 0-3 och 1-4, och fick se setet glida honom ur händerna: 7-6(5) till Tipsy.

Tredje set började lika olyckligt som andra slutat och serbiske världsnian bärgade det enkelt med 6-2.

Det ska sägas att Ferrer inte bjöd på sin bästa tennis i dessa två set, och över huvud taget var matchen inte särskilt välspelad (men nog så underhållande och dramatisk – när till och med en spelare som Ferrer lackar ur på domaren vet man att det är starka känslor därute på banan) förrän efter halva tredje set, ungefär.

Fjärde set krigade Ferrer till sig med 6-3, och avgörande set blev precis så gastkramande som man hoppas att en kvartsfinal i årets sista Grand Slam ska vara.

Spanjoren tappade sin serve omgående och kämpade i ordentlig uppförsbacke. När Janko enkelt servade sig till en 4-1-ledning trodde nog många att ridån var på väg att falla ordentligt för Ferrer.

Men som så många gånger förr visade världsfemman varför han är den just nu femte bästa spelaren i världen på herrsidan och med makalös beslutsamhet och frenesi utjämnade han till 4-4. Här brände då Tipsarevic tre-fyra breakbollar, vilket kom att bli helt matchavgörande.

I tiebreak var det nämligen Ferrer som hade momentum, och spanjoren uppträdde med rutinerad kylighet och pondus. När han kapitaliserat på sin första matchboll föll han ihop i en hög av eufori och lättnad.

Ferrer var ju i det ögonblicket inte bara klar för sin andra GS-semifinal i år och andra US Open-semi i karriären – han hade ju uppnått denna bedrift efter en närmast heroisk insats mot en underdog som i sina bästa stunder kan rubba även de allra tyngsta kolosserna.

Makalöst.

Att fälla 2009 års US Open-mästare Juan Martín del Potro var kanske lite av ett Mission: Impossible för amerikanske ikonen Andy Roddick.

Han stångade på bra och plockade också första set övertygande – 7-1 i tiebreak.

Men uppgiften visade sig mycket riktigt omöjlig när del Potro fortsatte nöta med sin tunga serve och kraftfulla grundspel. 7-6(4) till argentinaren i andra set blev 6-2 i tredje och slutligen 6-4 i fjärde.

Ridå Roddick.

Och i och med den karismatiske forne världsettans pensionering går faktiskt en epok i graven – en epok bestående av en generation spelare som inte bara skulle bära Pete Sampras, Andre Agassis, Patrick Rafters och andra storheters arv vidare, utan även modernisera den sport som efter 90-talets serve & volley-glansdagar gått lite i stå.

Den moderniseringen stod visserligen inte Roddick, Lleyton Hewitt och Juan Carlos Ferrero för lika mycket som en viss Roger Federer, men dessa spelare utgjorde tveklöst en stomme som legat till grund för den tennis vi i dag ser och älskar.

Det, samt att Roddick under nästan i princip ett helt decennium var en solid topp 10-spelare, ska han ha cred för. Liksom det faktum att han satt färg på tennisen framför allt utanför banan med sin ”no bullshit”-attityd och skojfriska (ibland surmulna) uppträdande.

Amerikanen är den enda av ovan nämnda 2000-talslirare som envist bitit sig kvar och fortsatt vara relevant när de jämnåriga kollegerna för länge sedan passerat zenit och påbörjat sin långa ökenvandring mot pensionering.

Rent sportsligt är det givetvis US Open-segern 2003 och den gastkramande, episka Wimbledon-finalen mot Federer 2009 (schweizaren vann avgörande set med 16-14) vi kommer att minnas honom för.

Men vid sidan av det är det genom de underhållande presskonferenserna (kolla tv-klippet i topp, från pk:n efter förlusten mot Federer i Australiska öppna 2007) och drypande sarkastiska kommentarerna som Roddick förevigat sig själv.

Hyllningen efter ”A-Rods” sista match var så klart tårdrypande, rörande och värdig.

Som sig bör, när en ikon av hans kaliber väljer att kliva åt sidan.

Det hela började med en felaktigt beslut.

Roger Federer vann visserligen myntsinglandet, men valde av någon anledning att låta kvartsfinalmotståndaren Tomás Berdych serva först.

Det skulle han inte ha gjort.

Inför matchen poängterade Federer att han måste fortsätta serva så bra som han dittills gjort i turneringen för att slå Berdych, som förutom att själv ha en blytung, knepig serve faktiskt är en baddare på att returnera när han spelar på topp. Ett område där världssjuan är ordentligt underskattad. Får han chansen har han enorm kapacitet att sätta press på sina motståndare i deras serve med sitt flacka spel och brutala forehand.

Och det där med att serva bra då? Nej, han gjorde ju tyvärr inte det, den gode Roger.

Han blev visserligen bara bruten en gång i första set och stod själv för ett genombrott, men klappade sedan ihop i tiebreak: 7-1 till en kyligare, stabilare Berdych.

Andra set gick som på räls för tjceken – två nya servegenombrott och 6-4. Tredje bärgade Federer, 6-3.

Men Berdych var precis så blodtörstig och aggressiv som när han klippte Federers vingar i Wimbledon 2010 – och då är han oerhört jobbig att möta. Särskilt när Federer själv har en sådan där dag då fötterna ser tröga ut, bollträffen inte är perfekt eller ens jättebra och serven, som sagt, inte klaffar.

Vilket Federer blev varse: en kapitaliserad breakboll vid ställning 4-3 och Berdych fick chansen att serva hem turneringens största skräll.

Han tog den. Blankt.

– Mitt största ögonblick hittills, säger en euforisk Berdych efter matchen.

Japp. Och nu väntar fler tuffa prövningar. Tror inte att Andy Murray är överförtjust i att tvingas möta tjecken i semifinalen. Världssjuan leder med 4-2 i inbördes möten (står 1-1 i år) och har fyra segrar på de fem senaste mötena.

Efter uppvisningen mot Federer har han plötsligt riktigt goda chanser att ta sig till sin första US Open-final (och andra Grand Slam-final totalt) – där Novak Djokovic, som slog Stanislas Wawrinka enkelt (6-4, 6-1, 3-1, sen avbröt Wawrinka), med största sannolikhet väntar.

Berdychs skräll gör att slutfasen av turneringen känns som upplagd för Djokovic. Att slå Federer, Murray och Djokovic – eller ens bara Federer och Murray – efter varandra är ingenting man gör i en handvändning, och därför är givetvis en final mot Murray mer trolig. En Murray i form och på gott spelhumör är också ett något större hot i en eventuell final (vi såg hur det gick för en utpumpad Berdych i finalen mot Rafael Nadal i Wimbledon 2010).

Men nog tror jag att Djokovic hellre möter Murray än Federer i den där finalen. Att Murray slog superserben i OS-semifinalen kan till och med ligga britten i fatet – en motiverad, fokuserad och revanschlysten Djokovic är inte att leka med i en prestigefull femsetare om årets sista Grand Slam-buckla…

Nytt avsnitt av Sportbladets Tennispodcast ute nu! Jag och min eminenta kollega Stefan Holm diskuterar ännu mer US Open, Andy Roddicks pensionering, det kommande generationsskiftet, hur det egentligen står till med damtennisen – och om spelarnas ”grunts” verkligen är så irriterande att det behövs en grunt-o-meter vid sidan av HawkEye.

Lyssna lyssna!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned första avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt02.mp3

Liksom den mellan Samantha Stosur och Victoria Azarenka i går var matchen mellan Maria Sjarapova och Marion Bartoli en av turneringens mest underhållande matcher – trots att den präglades av slarv, dumma misstag och nervdaller.

Eller kanske just därför?

Sjarapova hamnade tidigt i uppförsbacke och låg under med 4-0 i första set när matchen bröts i går på grund av regn. Med nästan ett dygns vila lär hon hinna justera det som felar och köra över fransyskan, tänkte man.

Och då tänkte man fel.

Sjarapova, sin vana trogen, fortsatte nämligen att panga på från tårna och hoppas att marginalerna var på hennes sida.

Det var de inte – vilket 6-3 till Bartoli var ett ganska bra kvitto på.

Det måste vara frustrerande för en spelare som Sjarapova att bli utspelad när motståndaren ger igen med samma mynt. Så fort matchen lutade åt sluggerfest var det nämligen Bartoli som drog det längsta strået. Hon utnyttjade farten i bollen för att få kraft i sina returer, fick ordentlig längd och placerade ofta de flacka slagen inpå kroppen på världstrean, som slarvade med både fotarbete och sving. Sjarapova fick minimal utdelning på maximal styrka, helt enkelt.

I andra set började Sjarapova rätta till de där misstagen. Hon försökte dra ner på tempot och störa Bartolis matchrytm med smart i stället för primitivt sluggande spel.

Det gav utdelning.

Ett break vid ställning 4-3 och Sjarapova kunde slutligen kvittera.

Tredje set blev en kavalkad i stenhårda forehands, yviga backhands, enkla missar, huvudlöst sluggande och frustration – allt i ett härligt potpurri. Sjarapova fixade ett tidigt break, för att sedan se sig själv bruten omgående.

När världstrean slutligen grejade ett nytt servegenombrott vid ställning 4-4, efter ett antal räddade breakbollar, kändes det avgjort. Sjarapova följde upp med stabilt servande och tog sig till sin första semifinal i US Open sedan hon vann hela turneringen 2006 (slog Justine Henin-Hardenne i finalen).

Lika rättvist som orättvist. Hade inte känts det minsta konstigt om Bartoli lyckats skrälla. Så pass jämn var den här tillställningen.

Nu väntar Victoria Azarenka i semifinalen. Bäst för Sjarapova att hon börjar snickra på en plan B redan nu – för om inte plan A funkar mot Marion Bartoli lär den inte göra det mot sluggern Azarenka heller…

* * *

Sara Errani slog Roberta Vinci i raka set: 6-2, 6-4. Såg delar av första set men valde att fokusera på Sjarapova-Bartoli i stället då jag fann den både mer välspelad och intressant. Visserligen mer varierat spel än Sjarapova och Bartoli bjöd på, men inte lika underhållande.

Errani möter förmodligen giganten Serena Williams i semifinalen.

Han är nygammal världsetta, har vunnit 17 Grand Slam-titlar – varav fem i US Open – och spelat in nästan 74 miljoner dollar.

Men han skrämmer inte Tomás Berdych. Världssjuans kvartsfinal mot Roger Federer är tveklöst en av turneringens hetaste matcher. Berdych tycks ha kämpat sig ur den djupa formsvackan efter finalförlusten i Madrid (mot just Federer i en tresetsrysare) och schweizaren har i sin tur sett i det närmaste pånyttfödd ut under vår och sommar.

Federer leder visserligen med förkrossande 11-4 i inbördes möten, men faktum är att det står 3-3 om man tittar på deras senaste sex möten. Och den tyngsta skalpen tog Berdych i Wimbledon 2010, då han skickade ut regerande mästaren redan i kvartsfinalen i fyra set.

Dessutom har två av Berdychs tre segrar kommit på hardcourt – i Nordamerika.

– Det är rätt så trevlig statistik. Men han har spelat otrolig tennis igen, vunnit en till Grand Slam och blivit världsetta igen, så det finns förmodligen ingen bättre spelare just nu. När jag såg lottningen tänkte jag först ”ja, målet är att ta sig så långt så man får spela mot Roger”. Jag har lyckats slå honom tre gånger. Han är starkare igen nu, men jag tror att det kommer bli en lite annorlunda match än de senaste tre. Jag är också en annan spelare nu. Jag har mer erfarenhet och mår bra, säger han inför kvartsfinalen.

US Opens nionde tävlingsdag slutade med något av ett antiklimax.

Ett regnigt sådant.

Dessförinnan hann vi åtminstone bjudas på en av turneringens bästa matcher, mellan världsettan Victoria Azarenka och titelförsvararen Samantha Stosur.

Betydligt intressantare match än åttondelsfinalen mellan David Ferrer och Richard Gasquet, som gick samtidigt. Sällsynt avslagen och tillknäppt match. Som en tebjudning på brittiska landsbygden.

Okej, nu kanske jag överdriver lite – men det var inte mycket i den här matchen som andades åttondelsfinal. Ferrer tuggade på i vanlig ordning. Behövde ofta bara hålla bollen i spel för att vinna poängen. Gasquet spelade som han brukar, vilket givetvis inte funkar mot topp 5-spelare.

7-5, 7-6(2), 6-4 ger en rättvis bild av matchen. Även om inte Ferrer direkt imponerade mot Gasquet har han en god chans att slå Janko Tipsarevic eller Philipp Kohlschreiber i kvartsfinalen.

* * *

Janko Tipsarevic har öppnat starkt mot Philipp Kohlschreiber. Stod 5-2 när allt spel avbröts i natt på grund av regn.

* * *

Andy Roddick har tvingat fram ett tiebreak i första set mot Juan Martín del Potro. Plockade första poängen i egen serve innan matchen stoppades. Argentinaren fortsätter med två servar när spelet väl återupptas senare i dag.

Det här är givetvis en match man bara måste se slutet på. Tänk om Roddick skulle få avsluta karriären med en kvartsfinal mot Novak Djokovic? Eller: en semifinal mot Ferrer/Kohlschreiber/Tipsarevic?

Det vore ju alldeles galet. Som en bal på Flushing Meadows.

* * *

Novak Djokovic fixade ett tidigt break och ska serva vid ställning 2-0 mot Stanislas Wawrinka. Ser ut att bli en enkel resa till kvartsfinalen för formstarka världstvåan.

Det här var tveklöst en av turneringens bästa match.

Nog för att den var het redan på förhand – världsetta mot titelförsvarare är rätt så välsmakande ingredienser i ett matchrecept – men att det skulle bli så gastkramande trodde jag faktiskt inte.

Särskilt inte efter första set.

Victoria Azarenka dominerade totalt och Samantha Stosur fick minimal utdelning på sitt frenetiska pangande. Azarenka trivs bra med den här typen av motstånd eftersom hon har en förmåga att utnyttja bollens fart för att få kraft i sina returer (inte helt olikt en viss Novak Djokovic), och gavs stora ytor att leka med.

I andra set ryckte dock världssjuan upp sig och började leverera den sortens tennis som tog henne hela vägen i US Open förra året. Den största skillnaden jämfört med inledningen var att hon oftare och mer effektivt nyttjade sin välriktade slice, som slet upp stora hål i Azarenkas försvarsmur och kastade grus i vitryskans väloljade maskineri.

Det stora tempoväxlingarna passade Azarenka särdeles dåligt, och när momentum skiftade kom också frustrationen.

Den hade kunnat bli hennes fall i avgörande set, då hennes serve började klicka och hon inte fick samma riv i sin forehand. När Stosur hade breakboll vid ställning 4-4 trodde jag att titelförsvararen skulle greja det, men Azarenka hade några ess i rockärmen.

De flesta sparade hon dock till tiebreak, där Stosur inledde med att bjuda på en riktigt usel returnering – som hon följde upp med två minst lika usla servar. Hon jobbade sig sedan tillbaka in i tiebreaket och hämtade upp underläge 1-4.

Då kom stora nervdallret tillbaka igen, Azarenka fixade ett minibreak – och behövde sedan bara en matchboll för att stänga matchen: 6-1, 4-6, 7-6(5).

Bra kämpat av Stosur, men för sjunde gången på sju år kunde världsettan kliva av banan som vinnare.

Lite synd. Det enda den här matchen saknade var egentligen en fullbordad vändning. Och visst hade det varit kul med en finalrepris mellan Stosur och Serena Williams?

Nåväl. En semi mellan Azarenka och Maria Sjarapova (eller Marion Bartoli) är inte fy skam det heller.