Skrällar hit och skrällar dit.

Tennishistorien fullkomligt myllrar ju av dem.

Vilket, precis som i så många andra sporter, gör tennisen så underbart underbart fascinerande.

Själv har jag otroligt svårt att bedöma vilken som är den största av alla skrällar som skett genom åren, helt enkelt för att jag är alldeles för sentimentalt lagd (att jag håller Robin Söderlings mot Rafael Nadals i Franska öppna 2009 så högt har ju delvis att göra med min stora beundran för spanjoren, till exempel).

Så, vad vore väl bättre än att låta er avgöra det? Jag lämnar några exempel här, för att ge er lite inspiration. Sen är det bara att sätta i gång och idiotförklara varandra i kommentarsfältet!

Robin Söderling – Rafael Nadal, Franska öppna 2009

Rafael Nadal hade aldrig förlorat en match på Roland Garros (31 raka segrar) inför åttondelsfinalen mot då 22-rankade Robin Söderling. Fyra set senare har svenske tennisundret från Tibro skrivit ett stycke odödlig sporthistoria.

George Bastl – Pete Sampras, Wimbledon 2002

Pete Sampras var sjufaldig Wimbledon-vinnare. George Bastl en lucky loser som förlorat i tre raka set i kvalet. Fem set senare var superskrällen ett faktum.

Lleyton Hewitt – Andre Agassi, Adelaide 1998

Då 16-årige, 550-rankade Lleyton Hewitt slår forne världsettan Andre Agassi – och vinner sedan hela turneringen. A star was born. (Obs! Klippet är från finalen mot Jason Stoltenberg).

Michael Chang – Ivan Lendl, Franska öppna 1989

http://www.youtube.com/watch?v=McKWI5OmD8A

Han var 17 år och tre månader när han slog världsettan Ivan Lendl i den där magiska åttondelsfinalen på Roland Garros. I samma turnering åkte även en viss Mats Wilander skrällartat ut mot Andrei Tjesnokov.

Goran Ivanisevic – Patrick Rafter, Wimbledon 2001

Han hade försökt vinna tre finaler tidigare utan att lyckas. Men så plötsligt, som från ingenstans (han var oseedad och gick in i turneringen som wildcard) bärgade han den åtråvärda bucklan. Som rankad utanför topp 100 blev han den lägst rankade spelaren någonsin att vinna Wimbledon.

Förutom att för evigt ha ristat in sitt namn i historieböckerna med en trubbig morakniv får 26-årige sensationen Lukas Rosol något annat att glädjas åt efter mirakelsegern över Rafael Nadal i går: 180 000 finfina kronor i plånkan.

Det ger i runda slängar en timpenning på 52 000 riksdaler, eftersom matchen höll på i drygt tre och en halv timme.

Hittills har Rosols osannolika resa i Wimbledon garanterat honom nästan en halv miljon kronor i prispengar (450 000 kronor, om han torskar mot Philipp Kohlschreiber).

Lyckas han fälla även 30-rankade, formstarke tysken inkasserar han ytterligare 420 000 spänn – totalt 870 000.

Det är inte illa för en spelare som tidigare aldrig ens vunnit en match i kvalet till Wimbledon.

Det allra mesta denna dag överskuggades så klart av 100-rankade Lukas Rosols osannolika skrällseger över Rafael Nadal.

Men, låt oss ta ett litet svep:

Andy Murray försvarade sig skickligt mot monsterservaren Ivo Karlovic, trots ett ganska nervöst första set.

Karlovic skyllde förlusten på felaktiga domslut, efter att ha gjort tio fotfel. Om fotfelen var felaktiga har han så klart all rätt att vara förbannad, men det var knappast därför han förlorade.

* * *

Världsettan Maria Sjarapova tog sig, efter lite om och men, förbi andra omgången efter seger över 38-rankade Tsvetana Pironkova: 7-6(3), 6-7(3), 6-0.

* * *

Världstolvan Mardy Fish hade ett litet helvete med 173-rankade hemmafavoriten James Ward, som aldrig tidigare tagit sig förbi första omgången i Wimbledon.

Efter att ha slarvat bort den gyllene chansen att serva hem matchen vid ställning 5-3 i fjärde set stod Fish slutligen som segrare: 6-3, 5-7, 6-4, 6-7(3), 6-3.

* * *

Franska öppna-finalisten Sara Errani ångar på. 6-1, 6-1 blev de övertygande segersiffrorna mot 77-rankade britten Anne Keothavong. Errani har därmed tangerat sitt personbästa i Wimbledon från 2010.

* * *

Världsfemman David Ferrer tog sig enkelt förbi 160-rankade Kenny de Schepper: 7-6(1), 6-2, 6-4. Inte helt oväntat möter han pånyttfödde Andy Roddick i tredje omgången, detta efter att Roddick avfärdat 88-rankade veteranen Björn Phau: 6-3, 7-6(1), 6-3.

* * *

Världstvåan Victoria Azarenka gjorde slarvsylta av 87-rankade Romina Oprandi: 6-2, 6-0.

* * *

13-rankade Gilles Simon åkte på däng i tre raka set mot 75-rankade Xavier Malisse: 6-4, 6-4, 7-6(5). Det är det ju en aning fult att vara skadeglad, men jag känner ändå ett viss mått av sådan glädje efter hans kontroversiella utspel häromdagen.

* * *

Andra omgången var ingen dans på rosor för Jo-Wilfried Tsonga. Fransmannen vaknade till liv först efter ett förlorat set och lyckades till slut kuva 92-rankade Guillermo García-López: 6-7(3), 6-4, 6-1, 6-3. Han möter den inte överdrivet skräckinjagande Lukas Lacko (som slog forne världsåttan Jürgen Melzer) i tredje omgången.

* * *

Brian Baker! Oh, så härligt att se honom detronisera Jarkko Nieminen (förlåt, älskade Finland): 6-0, 6-2, 6-4. Möter Benoit Paire i nästa match. En inte alls särskilt omöjlig lottning. Baker kan gå sensationellt långt i Wimbledon 2012. Det gillas.

* * *

Ynglingen David Goffin kämpar sig vidare. Slog 106-rankade Jesse Levine i fyra set: 4-6, 6-4, 6-1, 6-3.  Blir ett riktigt intressant möte med Mardy Fish i nästa omgång.

* * *

Philipp Kohlschreiber enkelt vidare. Ska stoppa sensationelle skrällspelaren Lukas Rosol i nästa match.

* * *

Kei Nishikori vinner i tre raka set – för andra matchen i rad. Styrkebesked? Ja, Kei har onekligen spelat överraskande bra hittills.

* * *

Juan Martín del Potro vidare, efter lite välbehövlig frustration. 6-2, 6-3, 1-6, 6-4 mot 58-rankade Go Soeda.

* * *

Det stod 1-1 i set och 3-3 i tredje mellan Milos Raonic och Sam Querrey innan matchen avbröts i går. Fortsätter i dag.

I tennis kan allt hända på gräs i allmänhet och i Wimbledon i synnerhet.

På gott och ont.

I kväll vet jag inte åt vilket håll det väger över.

Normalt älskar jag skrällar. Men det här. Det saknar motstycke. Det är en lika stor sensation som när kvalspelaren Ivo Karlovic slog ut regerande mästaren Lleyton Hewitt redan i första omgången av Wimbledon 2003. Snudd på lika osannolik som Robin Söderlings galna seger över Rafael Nadal i Franska öppna 2009.

Det känns nästan komiskt att det händer just Nadal. Och framför allt: just nu.

Då, den där ödesdigra dagen på Roland Garros för tre år sedan, var han skadad och bräcklig. I år har han visat snudd på omänsklig form och dansade sig igenom Franska öppna när han så lekande lätt plockade sin sjunde titel där.

Allt var ju som upplagt för en gastkramande finalrepris mellan superrivalerna Nadal och Roger Federer – Federer på motsatt halva av turneringsträdet, Nadal med bara ett fåtal utmanare av rang på sin halva.

Så plötsligt stegar en 26-årig, 100-rankad dussinspelare (förlåt, men jag kan inte kalla honom något annat) ut på banan – och fäller världens just nu näst bästa spelare i fem set.

19 servess från Nadals sylvassa racket räckte inte när tjecken Lukas Rosol spelade sin livs tennis.

Och som han spelade. Det slog fullkomligt gnistor om killen! Okej, matchen i sig var stundtals en ganska ful och brunkig historia (29 oprovocerade misstag från Rosol är ändå i mildaste laget), men Rosols aggressiva spel var sällsynt effektivt mot Nadal som blev alltmer passiv ju längre matchen led.

Vill bara skrika för full hals: ”Rosol! Det där jag skrev på Twitter i dag, det var ju bara ett skämt för bövelen!”

När Nadal ändå lyckades kvittera och pressa fram ett avgörande set – som dröjde eftersom taket skulle stängas och lampor tändas – kändes det som att han skulle göra en sådan där klassisk Nadal-vändning. Bara bita ihop, spänna musklerna och gå ut och göra sitt jobb.

Rosol hade uppenbarligen helt andra planer. Setsiffrorna 6-7(11), 6-4, 6-4, 2-6, 6-4 är helt rättvisa – och således helt uppåt väggarna galna.

Det är svårt att ta in vad som precis har hänt. Ska försöka ge er ett litet hum om varför:

* Rosol har aldrig vunnit en ATP-titel och aldrig ens spelat en final.
* Han har (efter i kväll) 19-32 i matchfacit i ATP-sammanhang.
* I Wimbledon är det i år första gången han tar sig till huvudturneringen. Tidigare år har han inte ens tagit sig förbi kvalspelet.
* Sitt bästa Grand Slam-resultat är från Franska öppna 2011, då han tog sig till tredje omgången. I år åkte han ut i andra.
* Wimbledon 2012 är hans blott sjätte Grand Slam-turnering – på 18 försök.  Inte mindre än 13 gånger har han åkt ut redan i kvalet.
* Rosols högsta ranking i karriären är 65, en position han uppnådde i augusti förra året.

Hur mycket jag än gläds åt Rosols lycka (så starka prestationer måste givetvis applåderas) har jag ändå svårt att skaka av mig känslan av att detta är en one hit wonder som åker ut redan i nästa omgång – och således nästan helt i onödan berövat oss chansen att återigen få se en fantastisk final mellan Nadal och Federer.

Jag hoppas verkligen att den känslan bara är resultatet av den där tomheten man ändå upplever när en av de största spelarna i världen (och genom tiderna) åker på en så svidande skrällförlust.

För vad finns det mer att säga? Annat än: VAMOS ROSOL!

Monsterservaren Ivo Karlovic hade svårt att få full utdelning mot defensive specialisten Andy Murray i Wimbledons andra omgång.

Trots att världsfyran uppträdde ängsligt i matchens inledning lyckades hemmafavoriten bryta 59-rankade kroatens serve fyra gånger under matchens totalt fyra set: 7-5, 6-7(7), 6-2, 7-6(4).

Varken Murray eller Karlovic bjöd på någon bländande tennis, trots att Murray överraskade med elva servess (mot Karlovics 17).

Men segern var långt ifrån rättvis – utan snarare ett resultat av felaktiga domslut och favorisering av hemmaidolen.

– Efter den här matchen har hela mitt förtroende för den här turneringen försämrats, rasade Karlovic – som kallade flera av domsluten för ”häpnadsväckande” – efter matchen.

Till grund för Karlovics hårda kritik ligger ett antal domslut gällande fotfel (när foten nuddar linjen innan spelaren träffat bollen vid serve).

”Alla som känner mig vet att jag inte är en dålig förlorare. Men det här är för mycket. 10 fotfel? Kom igen. Jag gör aldrig fotfel”, twittrade en upprörd Karlovic några timmar efter förlusten.

Motståndaren Murray svarar väldigt diplomatiskt på frågan om matchen var orättvis:

– Om han inte gjorde några fotfel så har han all rätt att vara upprörd, för det var en hel del sådana (domslut).

Roger Federers grymma gräsform håller i sig. 68-rankade Fabio Fognini hade inte en chans mot världstvåan och föll i tre raka set: 6-1, 6-3, 6-2.

Federer möter Michael Russel eller Julien Benneteau i nästa omgång.

* * *

Världssjuan Caroline Wozniacki oförmåga att prestera i Grand Slam-sammanhang fortsätter. Mot 37-rankade Tamira Paszek blev det förlust i tre set: 5-7, 7-6, 6-4.

* * *

Även världsfemman och Franska öppna-semifinalisten Samantha Stosur föll platt i sin match, mot 71-rankade Arantxa Rus: 6-2, 0-6, 6-4. Personligen tycker jag att det är riktigt trist. Hade hoppats på mer från världsfemman efter den fina insatsen i Franska öppna.

* * *

Milos Raonic behövde bara drygt 80 sekunder och fem bolldueller för att knyta ihop säcken mot Santiago Giraldo, efter avbrottet i går: 6-4, 6-4, 6-4. Åh, vad jag hoppas att Raonic blir den farliga titelutmanaren jag vill att han ska vara lite längre fram i turneringen…

* * *

Även David Ferrer knöt enkelt ihop säcken mot Dustin Brown: 7-6, 6-4, 6-4(5).

* * *

14-rankade grusspecialisten Juan Mónaco visar god form på gräset – 6-2, 3-6, 6-3, 7-6 mot 57-rankade Jeremy Chardy i andra omgången. Kan ta sig till en eventuell åttondel mot Novak Djokovic, där det dock lär ta tvärstopp.

* * *

35-rankade Jürgen Melzer, som var världsåtta för ett drygt år sedan, slog oväntat 24-rankade Stanislas Wawrinka efter att deras match återupptagits i dag. Han lyckades dock inte stänga matchen i egen serve vid ställning 5-4, 40-40. Setsiffrorna blev i stället 3-6, 7-6(2), 2-6, 6-4, 8-6. Något av en skräll, tveklöst – även om Wawrinka inte direkt betraktats som en spelare med överdrivet hög skrällpotential mot tuffare motstånd.

* * *

Sensationella Franska öppna-finalisten Sara Errani tog sig utan några som helst problem vidare efter tvåsetsseger över 135-rankade Coco Vandeweghe: 6-1, 6-3. Gillas skarpt! Blir riktigt intressant att se vad hon kan åstadkomma på det snabba gräset. Ny skrällprestation på gång?

Gilles Simon tycker att män borde få mer prispengar än kvinnor.

Varför?

1. För att herrarna ”tillbringar dubbelt så lång tid på banan i Grand Slam-turneringar”.

2. För att herrarna tydligen bjuder på en ”mer attraktiv show”.

Okej, låt oss då syna dessa båda skäl en i taget:

1. Det här grundar sig alltså i att man vill se någon form av timpenning inom tennisen – ju längre tid på banan, desto mer prispengar ska du få. Det måste alltså innebära att Simon tycker att spelare som går igenom en turnering utan att tappa ett set (Rafael Nadal i Franska öppna 2008, till exempel) ska få en mindre summa pengar än en spelare som kämpar sig igenom en turnering med x antal fyra- eller femsetsmatcher i bagaget? Det vore ju helt bisarrt, vansinnigt orättvist och fullkomligt skevt. Att ge herrarna en större summa prispengar baserat på antal set som spelas är därför orimligt. Att herrarna riskerar att utsättas för längre matcher i och med att de spelar i bäst av fem set, må så vara. Tycker inte att det är skäl nog att höja herrarnas/sänka damernas ersättning.

2. Man har så klart all rätt i världen att tycka att herrarna bjuder på en ”mer attraktiv show” – men det är en i allra högsta grad subjektiv bedömning. För vad baserar man det argumentet på? Hårdare servar? Längre matcher? Större muskler? Har oerhört svårt att se en seriös vetenskaplig utredning helt objektivt slå fast att manlig tennis är ”mer attraktiv” än kvinnlig. Att ge herrarna en större summa prispengar baserat på hur ”attraktiv” showen är får därför anses vara bortom rimlighetens gränser.

Jag vet att det inofficiella snacket bland de manliga spelarna är helt i paritet med Simons åsikter. Det är modigt av fransmannen att faktiskt uttrycka dessa inför öppen ridå, men personligen har jag noll förståelse för denna nedvärderande inställning till damtennis.

Kämpa gärna för att höja prissumman generellt (det finns det en hel del vettiga argument för) – men varför göra det på kvinnornas bekostnad? Det andas unket 1800-tal och onödig antifeminism.

Så, Gilles Simon: Knyt slipsen och putsa skorna. Och snälla – vakna. Det är 2012 nu. Inte 1892.

PS. Jag tycker generellt att storleken på prissummor i turneringar ska sättas procentuellt efter intäkter. Om sedan männen tjänar mer pengar på lukrativa sponsoravtal, reklamjobb och välbetalda uppvisningsmatcher är en helt annan sak.

Wimbledon bjöd inte på lika stora skrällar i dag som i går – men att formsvaga Jarkko Nieminen, som gjorde en otroligt slätstruken insats mot Andy Murray i Franska öppna, skulle slå Feliciano Lopez i fyra set (7-6, 3-6, 7-6, 6-4) var allt annat än väntat.

* * *

Brian Baker är vidare till omgång två, efter seger över Rui Machado 7-6(2), 6-4, 6-0.

– Jag hoppades att jag skulle kunna komma tillbaka (efter skador och operationer) och att mitt spelsinne skulle finnas kvar. Men jag tror inte att jag någonsin föreställde mig att jag vid den här tiden på året skulle spela både Franska öppna och Wimbledon, vinna omgångar och vinna Challengers-turneringar och ta mig till ATP-finaler. Så det har varit en trevlig överraskning och förhoppningsvis kan jag fortsätta spela bra, säger han efter segern.

Skönt att ”comeback kid” har energi kvar efter kvalspurten. I andra omgången möter han ovan nämnda Jarkko Nieminen. Kan bli en riktigt intressant match.

* * *

Rafael Nadal inledde sitt Wimbledon-äventyr riktigt knackigt och låg under med 4-0 i första set mot Tomas Bellucci. Sen sa det typ pang, och plötsligt stod världstvåan som segrare med de inte särskilt skamliga setsiffrorna 7-6(0), 6-2, 6-3.

Bra väckarklocka för spanjoren, som kanske lägger i en till växel till nästa match (mot Lukas Rosol).

* * *

Andy Murray spöade skiten ur Nikolaj Davydenko: 6-1, 6-1, 6-4. Känns som att det börjar bli dags för 47-rankade 31-åringen att kasta in handduken snart.

* * *

Jo-Wilfried Tsonga visade god gräsform i sin match mot Lleyton Hewitt: 6-3, 6-4, 6-4. I och med att ynglingen Bernard Tomic förlorade mot framtidslöftet David Goffin (3-6, 6-3, 6-4, 6-4) och Matthew Ebden mot Benoit Paire (6-1, 6-3, 6-7, 6-3) har Australien ingen spelare i Wimbledons andra omgång – för första gången sedan 1938 (Marinko Matosevic föll mot Xavier Malisse i går).

* * *

Juan Martín del Potro sluggade sig efter lite om och men förbi Robin Haase: 6-4, 3-6, 7-6, 7-5. Skönt att ingen av de stora pjäserna föll i dag.

* * *

Mardy Fish och Kei Nishikori var taggade till tänderna efter lång skadefrånvaro och avfärdade förhållandevis enkelt Ruben Ramirez Hidalgo (7-5, 7-6, 7-5) respektive Mikhail Kukushkin (7-5, 6-3, 6-4).

* * *

På damsidan visade Serena Williams upp sig från sin bästa sida efter praktfiaskot i Franska öppna. 6-2, 6-4 blev setsiffrorna mot Barbora Zahlavova Strycova, som nu har förkrossande 0-21 mot topp tio-spelare under karriären.

* * *

Även titelförsvararen, fjärdeseedade Petra Kvitova, tog sig vidare till andra omgången – men lite med hjärtat i halsgropen, kan man säga. Kvitova låg under med 4-1 i första set mot Akgul Amanmuradova innan hon fick ordning på sitt spel. Hon vann till slut med 6-4, 6-4.

– Jag var nervös. Det var min första match som titelförsvarare i en Grand Slam-turnering. Det var inte lätt, men jag är glad över att jag lyckades hålla mig lugn och inte fick panik i viktiga skeden, säger hon efter segern.

* * *

Sämre gick det för våra svenskhopp Sofia Arvidsson och Johanna Larsson. Båda blev totalt utklassade mot 30-rankade Anastasia Pavlyuchenkova (6-1, 6-2) respektive 98-rankade kvalspelaren Melinda Czink (6-0, 6-2).

Det är nu man verkligen saknar Robin Söderling…

* * *

Milos Raonic skulle serva för matchen vid ställning 6-4, 6-4, 5-4 mot Santiago Giraldo när alla matcher avbröts för dagen på grund av det tilltagande mörkret. Ingen högoddsare att han knyter ihop säcken i morgon.

Även David Ferrer och Andy Roddick ledde sina matcher före kvällens avbrott: 7-6, 6-4, 1-1 mot Dustin Brown respektive 7-6, 4-2 mot Jamie Baker.

Jürgen Melzer har en smula överraskande segern i sin hand i sin match mot Stanislas Wawrinka. 3-6, 7-6, 2-6, 6-4, 5-4 (och 40-40 i egen serve) stannade siffrorna på innan 24-rankade schweizaren räddades av gonggongen.

Wow.

Tre tunga skrällar – redan första dagen!

Wimbledon visar återigen att den är någonting så ovanligt som en Grand Slam-turnering där precis allt kan hända.

Är faktiskt inte överdrivet förvånad över världssjuan Tomás Berdychs tidiga respass. Lade trots allt in en skrällvarning på 87-rankade Ernests Gulbis i min analys förra veckan. Hade lite på känn att han skulle få Berdych ur balans med sitt aggressiva spel och stenhårda serve.

Gulbis har nu ett guldläge att slå sitt personbästa och ta sig förbi andra omgången – för inte borde väl 136-rankade Jerzy Janowicz vara något större problem för lettländaren? I alla fall inte om han spelar lika säkert som mot Berdych.

* * *

Även 73-rankade Alejandro Falla bjöd på en stjärnsmäll av rang. I en rysligt dramatisk femsetare (vad annars?) kämpade han ner världstian John Isner: 6-4, 6-7(7), 3-6, 7-6(7), 7-5. Noteras bör att Isner dundrade in 31 servess. Det räcker sällan när man har ett så bristfälligt försvar som amerikanen – och att bränna en matchboll är kanske inte heller en så bra idé om man vill ta död på en turneringsförbannelse…

Nytt Wimbledon-fiasko för monsterservaren alltså, som ännu inte tagit sig förbi andra omgången. Har nu blygsamma 3-5 i matchfacit de senaste fem turneringarna. Underkänt, minst sagt. 23-12 totalt i år ser lite bättre ut. Man får väl hoppas att han kämpar sig ur sin formsvacka snart, annars kan det bli svårt att knipa en åtråvärd plats i World Tour Finals i slutet av året (där bara de åtta bästa tävlar).

* * *

Det här var inte femfaldiga Wimbledon-mästaren Venus Williams år. Tyvärr. Det blev nytt tidigt respass efter 1-6, 3-6 mot 79-rankade Elena Vesnina.

Oerhört tråkigt, naturligtvis – men inte helt oväntat.

* * *

Titelförsvararen Novak Djokovic tog sig enkelt förbi veteranen Juan Carlos Ferrerro i sin öppningsmatch: 6-3, 6-3, 6-1. Inga konstigheter alls.

* * *

Roger Federer fick en ännu enklare resa till andra omgången efter att totalt blåst stackars Albert Ramos av banan: 6-1, 6-1, 6-1. Skönt att se good ol’ Fed i så fin form efter finalfiaskot mot Tommy Haas!

* * *

Världsåttan Janko Tipsarevic detroniserade hetsporren David Nalbandian: 6-4, 7-6(4), 6-2). Vamos Janko!

* * *

… och massor av matcher att se fram emot i morgon: Nadal-Bellucci, Murray-Davydenko, Tsonga-Hewitt, Ferrer-Brown, del Potro-Haase, Tomic-Goffin, Raonic-Giraldo, för att nämna några. Nu kör vi!

Wimbledon 2012 känns på förhand otroligt öppen för att vara en Grand Slam-turnering (alla sådana har som bekant totaldominerats av Novak Djokovic och Rafael Nadal de senaste två åren).

Min analys i förra inlägget kan därför uppfattas som en smula galen – vilket givetvis även beror på att grässäsongen är så otroligt kort, vilket gör det svårt att bedöma spelarnas dagsform på samma sätt som inför Franska öppna.

Tycker därför att det är på sin plats med en lite mer genomgående analys av de huvudsakliga guldkandidaterna, samt några av uppstickarna. (Listade i rankingordning, chanser att vinna presenterade i klassiska Aftonbladet-plus.)

Here goes:

1. Novak Djokovic
+++++
Sedan förra året tourens stora gigant. Har faktiskt inte nämnt Wimbledon bland turneringar han prioriterar att vinna (Franska öppna och OS), vilket gett upphov till en del oro från experter och tyckare. Ser världsettan The Championships som uppvärmning inför OS i London? Nej, självklart inte. Att få lyfta bucklan i Wimbledon var en livslång dröm som gick i uppfyllelse förra året, och det är knappast troligt att serben med sin enorma vinnarskalle inte tänker ge allt för att försvara sin titel. Finalförlusten mot rivalen Rafael Nadal på Roland Garros var dock oerhört smärtsam, och frågan är om han har hunnit ladda om ordentligt inför Wimbledon. Viktigt att han får några enkla segrar i början för att stärka självförtroendet. Rubbas hans balans inför en eventuell semifinal mot Federer lever han riktigt farligt.

2. Rafael Nadal
+++++
Kritiker som hävdar att världstvåan är ”dålig” på snabbt underlag borde ha tystats efter fem finaler i Wimbledon (två titlar), två finaler i US Open (en titel) och två finaler i Australiska öppna (en titel). I finalen mot Djokovic förra året var han dock stundtals helt utskåpad och övertygade bara i ett set. Sedan dess har Nadal tveklöst vässat sitt spel på snabbare underlag, vilket tydliggjordes i årets fem-set-och-nästan-sex-timmar-långa-final i Melbourne. Nadal har dessutom visat upp en ruggig form och stärkt självförtroendet avsevärt efter de senaste finalsegrarna över Djokovic (Monte Carlo, Rom, Franska öppna). ”Rafa” älskar Wimbledon, och att räkna ut spanjoren – som tycks vara i sin livs form – vore direkt dåraktigt. Återigen får The Big Two ses som en Grand Slam-turnerings stora favoriter…

3. Roger Federer
+++++
Om Roland Garros är Rafael Nadals vardagsrum så är Wimbledon Roger Federers gyllengröna bakgård. Sex titlar på sju finaler säger väl egentligen allt om Federers enorma kapacitet på underlaget. De två senaste årens chockartade kvartsfinalförluster (2010 mot Tomás Berdych, 2011 mot Jo-Wilfried Tsonga) kan faktiskt ha skapat ett monster i Federer, som jagar den nytändning som ska ge honom platsen som världsetta tillbaka. Trots skakiga insatser i Rom, Franska öppna och Halle (finalförlust mot Tommy Haas!!) känns Wimbledon 2012 på förhand som Roger Federers turnering. Och han är på krigsstigen.

4. Andy Murray
++
Är, som vanligt, ständigt i strålkastarljuset under Wimbledon. Pressen är, som vanligt, enorm på brittiske världsfyran. Och han kommer, som vanligt, inte att kunna leva upp till den. Personligen tror jag att rekryteringen av Ivan Lendl var ett genidrag – är det någonting Murray är i desperat behov av hjälp med så är det den psykologiska biten i sitt spel. Visst såg vi att åttafaldiga GS-vinnarens coachning gett resultat redan i årets Australiska öppna, då Murray pressade Djokovic till fem set i semifinalen, men man kan inte förvänta sig några mirakulösa förändringar på så kort tid. Det blir inte i Wimbledon 2012 som Andy lyfter sin första GS-buckla. Om han nu någonsin får göra det…

5. Jo-Wilfried Tsonga
++++
Man gör rätt i att inte underskatta franske världsfemman – det visade han inte minst i Australiska öppna 2008 (finalförlust mot Djokovic) och Wimbledon förra året (vände underläge 0-2 till seger i kvartsfinalen mot Federer). I Franska öppna var han nära att fälla kolossen Djokovic men brände fyra matchbollar. Det var en insats som dock lär ha stärkt Tsongas självförtroende, och om han inte låter sig sänkas mentalt av den svaga insatsen i Queen’s har han goda chanser att nå långt även i år. Tror dock inte att han har vad som krävs för att fälla Djokovic, Nadal eller Federer (igen).

6. David Ferrer
++
Spanientvåan Ferrer har visat otroligt god form på favoritunderlaget grus i år, och tog sig till sin första semifinal på Roland Garros. Den goda formen har han tagit med sig till gräset och nådde i dag final i holländska ’s-Hertogenbosch. En slitvarg som visat prov på så hög kapacitet ska givetvis inte underskattas. Han har goda chanser att slå sitt personbästa i Wimbledon (åttondelsfinal 2006, 2010 och 2011) men lär inte ta sig längre än till kvartsfinal.

7. Tomás Berdych
+++
Spelade final i Wimbledon så sent som 2010. Den gången blev Rafael Nadal alldeles för svår för nuvarande världssjuan. Har gjort en helt okej säsong med en titel i Montpellier (finalseger över Gaël Monfils), finalförlust i Madrid (Federer), kvartsfinal i Australiska öppna (Nadal) och åttondelsfinal i Franska öppna (del Potro). Trivs rätt bra på gräset och har varit bland de 16 bästa i Wimbledon de senaste tre åren. Håller det dock inte för troligt att han upprepar sin bedrift från 2010.

UPPSTICKARE

9. Juan Martín del Potro
+++
Knäskadan hindrade honom från att fälla Federer på Roland Garros. I stället lyckades schweiziske världstrean vända 0-2-underläge till seger. Hans facit på gruset i år (titel i Estoril, semifinalförlust mot Berdych i Madrid, kvartsfinal i Franska öppna) är dock imponerande. På gräset kommer han att få ännu bättre utdelning i egen serve och om inte knäet fortsätter krångla är del Potro tveklöst en av de största utmanarna bland uppstickarna.

10. John Isner
+
Är i Wimbledon-sammanhang mest känd för den där evighetslånga maratonmatchen mot Nicolas Mahut 2010 (vann med 70-68 i skiljeset). Avslutade 2011 och inledde 2012 riktigt bra, men har efter det hamnat i en ordentlig formsvacka. Nu är grus visserligen inte direkt amerikanens favoritunderlag, men även på Madrids ovanligt snabba ”smurf-grus” misslyckades Isner kapitalt (förlust mot Marin Cilic redan i sin första match). I Wimbledon har han som bäst tagit sig till andra omgången innan det tagit tvärstopp. Har på sistone inte sett några som helst tecken på att Wimbledon 2012 blir annorlunda.

22. Milos Raonic
+++
21-åringen har verkligen mognat under året och bland annat för första gången slagit en toppspelare (världsfyran Andy Murray i Barcelona). Dessutom pressade han Federer till tre set i Indian Wells, Madrid och Halle. Det är bara en tidsfråga innan han fäller fler toppspelare – och han får sitt stora genombrott. Det kan mycket väl komma redan i Wimbledon 2012. Kan han bara hålla nervositeten i schack och spela lika varierat och kyligt som mot Federer i Madrid har han riktigt goda chanser att gå långt i den här turneringen. Förväntar mig inga mirakel, men tror att han redan har vad som krävs för att stånga sig fram till en kvartsfinal.

33. Andy Roddick
++
Har verkligen blandat och gett under året. Efter skadan i Australiska öppna har det tisslats och tasslats om forne världsettans stundande pensionering. Om så är fallet lär gamle ”A-Rod” göra allt som står i hans makt för att avsluta karriären med en riktig smäll. Och vad vore väl bättre i så fall än att fälla en och annan koloss i Wimbledon? Har visat grym form på gräset efter den tre månader långa supersvackan och vann i dag sin 600:e match i karriären (efter kvartsfinalseger över Fabio Fognini och semidito över Steve Darcis). Tror dock inte att han är i tillräckligt bra form för att ha en rimlig chans att skrälla.

39. David Nalbandian
+
Har egentligen ingenting på den här listan att göra (eftersom han borde stängas av på livstid… haha!), men tar med honom som en hyllning till ”Nallens” mest hängivna fan: Tobbe Pablo Eriksson. Så, Tobbe – fyll vänligen i motivering i kommentarsfältet! 🙂