Det här med att himlen ska gråta så fort Rafael Nadal och Novak Djokovic möts i en final… Förvisso effektfullt, för att riktigt understryka den dramatiska nerven, men framför allt är det bara enerverande att behöva vänta på det där rafflande avgörandet.
I Rom tvingades arrangörerna skjuta upp deras stekheta möte på grund av regn – och nu ser det ut som att det upprepar sig i Paris.
– Det kan regna från morgon till tidig eftermiddag under söndagen. Vi är redo att skjuta upp matchen till måndag, det är en möjlighet som vi inte har räknat bort. I så fall kommer matchen att spelas under tidig eftermiddag (i morgon), säger turneringens direktör Gilbert Ysern.
Sist en final i Franska öppna inte spelades på en söndag var 1973, då finalen blev uppskjuten till nästkommande tisdag. Den gången vann andraseedade favoriten Ilie Nastase mot Nikola Pilic i tre raka set.
Maria Sjarapova – en värdig Franska öppna-vinnare och ny världsetta. FOTO: Bildbyrån
Phew.
Det var en otroligt hektisk dag på jobbet, minst sagt. Hann dock följa och se klart matchen mellan Maria Sjarapova och Sara Errani innan det var dags att gå hem och underhålla/mata/natta gladlynt bebis.
Sjarapova såg riktigt bekväm ut på finalgruset, och om hon kände den minsta nervositet dolde hon den väldigt bra. Errani var något mer darrig i sin första Grand Slam-final någonsin.
Efter att Sjarapova totaldominerat inledningen av första set tycker jag ändå att Errani ryckte upp sig och började leta efter verktyg att låsa upp ryska världsettans ogenomträngliga försvar (och skydda sig mot hennes rysligt effektiva offensiv).
Om det var rörande att se italienska finaldebutantens envisa försök att rubba matchrytmen var det desto mer imponerande att bevittna Sjarapovas stenhårda raka backhand, som gav henne otaliga poäng i Erranis serve, resoluta forehand och solida serve.
Sjarapova behövde egentligen aldrig justera sin taktik (som liksom alltid gick ut på att slå hårdare och vara allmänt aggressivare än sin motståndare) eftersom Errani hade så rysligt svårt att hitta de där små öppningarna i ryskans spel.
Enda gången Sjarapova såg lite svajig ut var när Errani tvingade fram långa bolldueller, då hon ibland tappade tålamodet och dundrade bollen i nät. Problemet för Errani var att hon inte mäktade med att pressa Sjarapova så hårt att hon blev frustrerad.
Setsiffrorna 6-3, 6-2 känns således helt rättvisa, även om jag på förhand trodde att Errani skulle kunna norpa ett set. Sjarapova var helt enkelt alldeles för överlägsen i dag.
En värdig vinnare av Franska öppna – och en värdig ny världsetta på WTA-touren.
Det är väl själva fan egentligen att EM ska dundra i gång precis under upploppet av Franska öppna.
Nåväl.
Vi bjuds på en riktigt spännande – och oviss – final i dag. Nya världsettan Maria Sjarapova är givetvis den självklara favoriten, men Sara Errani har satt tvivlare efter tvivlare på plats på Roland Garros. Errani har tveklöst varit min favoritspelare så här långt, har imponerat oerhört.
Dessutom historisk final: Sjarapova slåss för sin första Franska öppna-titel (som om hon bärgar den innebär att hon har alla Grand Slam-märken i skrytskåpet hemma), Errani slåss för sin första titel någonsin.
Vem som vinner? Ja, usch vad svårt det är att förutspå. Hjärnan säger väl egentligen Sjarapova, men hjärtat säger Errani. Vore oerhört kul för 24-rankade italienskan att fullborda sin skräll med en sensationell seger i dag.
Tror ändå att en rutinerad och taggad Sjarapova blir lite för stark i dag. Sjarapova tar hem det i tre set.
Innan vi börjar diskutera den hett efterlängtade finalen mellan Maria Sjarapova och Sara Errani måste jag få dryfta ytterligare några ord om Roger Federer.
Denne mästarnas mästare. Rekordhållarnas rekordhållare. Konstnärernas konstnär.
Jag har en teori, förstår ni. Som ni kanske minns slog jag för några månader sedan fast att 2012 blir året då Federer återtar tronen som världsetta. En förlorad semifinal mot Novak Djokovic i Franska öppna förändrar nödvändigtvis inte den förutsägelsen (att Rafael Nadal ser omänskligt bra ut just nu är en annan historia).
Däremot sätter hans märkligt oengagerade inställning, både i Rome Masters och Franska öppna, de konspiratoriska kugghjulen i rörelse.
Det är ingen hemlighet att Federer siktar på att bli världsetta igen i år – det gick han själv ut och bekräftade tidigare under säsongen.
Vilket är en smula märkligt. Varför säger han det just nu? Svaret ter sig lika självklart som logiskt: Han vill sluta på topp. Han vill som herre på täppan kunna blicka ner på sina rivaler och avsluta en lång och framgångsrik karriär med kungakronan på huvudet och spiran i knät.
Federer krattar helt enkelt manegen för sitt avsked från ATP-touren. Vilket inte känns det minsta sensationellt, egentligen. Varför vänta tills stjärnstatusen bleknat och minnet svärtats ner av halvdassiga insatser mot diverse dussinspelare?
Federers avskedsansökan lär komma i år, oavsett ranking. Om Federer kommit till insikten att han inte har en rimlig chans att bryta Nadals och Djokovics dominans så tror jag att han pensionerar sig som världstrea – innan även Andy Murray går om meste mästaren (hur snöpligt skulle inte det vara, liksom?).
Semifinalen mot Djokovic i går gör bara de gnagande tankarna mer ihärdiga: Federer såg inte alls ut att trivas. Faktum är att han sett obekväm ut genom hela turneringen. Som att han lite motvilligt gått ut och bara gjort sitt jobb. Den där ohämmade glädjen i att spela tennis tycks inte längre lika intensiv. Vilket så klart inte är det minsta konstigt – det är en bedrift i sig att kunna leverera så bländande tennis som Federer, om än stundtals, gör vid sin ålder. Att som (snart) 31-åring fortfarande slåss om Grand Slam-titlar – och dessutom som världstrea! – är så klart makalöst.
Att Federer fortfarande har en rimlig chans att faktiskt avsluta säsongen som världsetta beror framför allt på att Wimbledon och US Open, hans två favoritturneringar, ännu inte avverkats. Likaså OS. På gräs.
Alldeles oavsett så tror jag att vi redan nu gör bäst i att förbereda oss på ett tennisliv utan Roger Federer. Vilket så klart känns en smula konstigt och vemodigt.
För vem ska ta hans plats i stjärntrion? Andy Murray…?
Det blev inte den semifinal vi hade hoppats på. Inte den gastkramande repris på fjolårets tungviktsmöte som vi längtat efter.
I stället blev det ett antiklimax utan dess like.
Roger Federer öppnade bäst. Inget konstigt alls med det – Novak Djokovic är sällan den som går ut hårdast i en matchinledning. Det märktes dock tidigt att serbiske världsettan var den som hanterade det hårdföra vädret (blåsigt som tusan) bäst av de två och bärgade första set rättvist med 6-4.
Inledningen av andra set såg likadan ut – en aggressiv Federer satte hög press på en något passiv Djokovic och jagade ut honom på kanterna. Det funkade bra i fyra-fem game.
Sen tappade Federer allt.
Han ledde med både 3-0 och 4-3 innan Djokovic gick ikapp och förbi. Där och då kändes andra set avgjort och ett tiebreak avlägset – trots att Federer hade chansen att tvinga fram ett i egen serve vid ställning 6-5.
Tredje set blev egentligen bara en uppvisning i solitt försvarsspel från Djokovic och en kavalkad i fatala tabbar från Federer. Efter det där förlorade andra setet såg Federer helt enkelt ut som en bruten man. 46 oprovocerade misstag från en av tourens mest stringenta spelare säger väl egentligen allt om Federers bristande fokus.
Det ska sägas att Djokovic spelade precis så stabilt och koncentrerat som väntat – men Federers insats är en stor besvikelse.
Och dessutom oroväckande. Federer, som mer än något annat jagar positionen som världsetta, hade minst lika mycket att spela för som Djokovic. Om inte annat så borde chansen att få revansch på Rafael Nadal efter så många finalförluster på Roland Garros ha varit tillräckligt mycket tändvätska för att få Federer att prestera sin allra bästa tennis.
Så hur påverkar den här förlusten Federer mentalt? Förmodligen inte så mycket som man kanske kan tänka sig. Federer vet lika väl som alla andra att Franska öppna inte är hans bästa chans att ro hem en Grand Slam-titel, vilket i princip är ett måste om han ska återerövra tronen.
Det som oroar är hans inställning, egentligen under hela turneringen. Han har sett väldigt ofokuserad och stundtals faktiskt loj ut. Varför? Det är i Grand Slam-sammanhang Federer är den obestridliga kungen (trots att han ligger i lä just på Roland Garros), och det är här han historiskt sett trivts allra bäst. Är hans inställning i Paris ett tecken på att han har börjat tröttna?
Det skulle faktiskt inte komma som någon sensationell skräll, direkt. Han har tidigare uttryckt irritation över att han ofta tvingas spela sena matcher och nämnt familjen och ”livet bortom tennisen” i samma andetag.
Inget konstigt med det. Klart man vill tillbringa tid med familjen. Det är sättet på vilket Federer framför den här kritiken: I Rom kom den efter en billig förlust mot Djokovic i semifinalen. Som en slags bortförklaring.
– Han spelade bra under svåra förhållanden. Jag lyckades inte upprätthålla ett tillräckligt solitt spel i dag. Jag kämpade för att hålla bollen i spel tillräckligt länge trots att jag inte slog dåligt. Det har varit en tuff vecka för mig. OS är två månader bort, Wimbledon två veckor och att nå semifinal i en Grand Slam är inte ett dåligt resultat, kommenterar Federer matchen direkt efter semifinalen på Roland Garros.
Jag vet inte om jag köper det rakt av. Det känns som att något annat ligger bakom hans negativa inställning.
Om det sett ut som att han kämpade med varje fiber i sin kropp för att besegra Djokovic i kväll så hade jag inte känt minsta oro. Förmodligen kommer jag att få leva med den tills han motbevisar mig på gräset i London.
Ja, en bättre beskrivning av den här semifinalen kan man nog inte hitta.
Eller vad säger man om en match där Federer efter blott två set redan svarat för över 30 oprovocerade misstag? Där vi bjudits på totalt tio servegenombrott? Där Federer går ut stenhårt, tar ledningen, servar för setet – men sedan förlorar med 7-5.
Har otroligt svårt att se hur världstrean ska kunna vända det här och vinna tre raka set mot Djokovic, som så här långt onekligen varit den starkare av de två.
Roger Federer inledde matchen bäst och stod också för det första servegenombrottet – men Djokovic svarade omgående och bröt sedan Federer för andra gången vid ställning 5-4 och bärgade på så sätt första set.
I andra set har återigen Federer börjat bäst, bröt omgående Djokovics serve och höll sedan sin egen. Oerhört viktigt för världstrean att inte tappa fokus – att ligga under med 2-0 i set mot Djokovic är inte en situation man vill försätta sig själv i.
Frågan nu är om Federer orkar hålla uppe tempot genom hela matchen. Djokovic har som bekant en extraväxel att lägga i när det krisar.
Nyss hemkommen från en hektisk EM-dag på redaktionen. Missade tyvärr matchens tre första game, men game fyra och fem bådar verkligen gott. Hoppas att det till slut blir det superrysare vi längtat efter.
Tror att första set blir nyckeln i dag – den spelare som vinner det får ett viktigt övertag.
Förra året var det som bekant Roger Federer som bärgade första set (7-6) och vann sedan matchen. Novak Djokovic har inte råd att inleda så svagt som han gjorde mot Andreas Seppi. Att vända 2-0 i set mot Federer är en något större uppförsbacke än mot en psykiskt och fysiskt utpumpad Seppi.
David Ferrer har gjort sin livs turnering i Franska öppna och jobbat upp en fantastisk form inför semifinalen.
Men vad hjälper det när man möter en osannolikt bra Rafael Nadal?
Ferrer inledde matchen i rasande fart och utmanade gruskungen med aggressiv offensiv. Efter ett par jämna game ryckte sedan Nadal ifrån – och efter regnuppehållet i andra set dansade han hem matchen förvånansvärt enkelt.
Setsiffrorna 6-2, 6-2, 6-1 är inte så mycket ett bevis på Ferrers svagheter som ett kvitto på Nadals närmast omänskliga form.
Vem ska stoppa honom? Djokovic? Federer? Det återstår att se.
Men efter den här matchen känns finalen nästan helt avgjord på förhand: Det blir i Franska öppna anno 2012 som Björn Borg tvingas kyssa sitt titelrekord farväl.
