Toppar, dalar, dramatik, nerver, galna passeringar, omöjliga räddningar, vändningar, offensivt godis.

Ja, finalen i Indian Wells bjöd på det mesta.

Kanske även ett nytt begrepp: Lex Isner.

Favoriten inför matchen var inte den formstarkaste av de båda finalisterna. Roger Federer har gått från klarhet till klarhet under säsongsinledningen, medan Novak Djokovic bjudit på lite av en kräftgång (en mild sådan, men likväl en kräftgång).

Samtidigt var segern över John Isner i semifinalen ett kvitto på serbens höga lägstanivå, att krutet inte alltid måste vara snustorrt för att kunna göra skada.

Finalen mot Federer inledde han dock som befarat – det vill säga skakigt. Hamnade i schweizarens bakvatten tidigt efter att ha tappat sin serve direkt och såg inte ut att kunna reparera skadan under första set. De normalt så solida grundslagen var märkligt svajiga. Han hade problem med sin forehand under hela veckan i Indian Wells och mot Isner förlorade han flera backhand-dueller(!).

Federer spelade riktigt bra i första set. En av de bästa matcherna han presterat i år, tillsammans med semin mot just Djokovic i Dubai. Men då precis som nu handlade mycket av hans spelmässiga övertag om världstvåans tillkortakommanden. I Dubai lät han matchen rinna honom ur händerna efter två bedrövliga set. I Indian Wells bjöd han bort första set med för honom osedvanliga oprovocerade misstag och inledningsvis svagt servande.

Djokovic var osäker i det där setet. Och när han är osäker spelar han ofta Federer rakt i händerna. Schweizaren älskar att kliva fram på de där korta ballongbollarna (okej, nu var det ju inte riktigt Caroline Wozniacki-nivå på Djokovics ballonger, men ni fattar nog poängen) och sätta hög offensiv press. Djokovic hade å sin sida förtvivlat svårt att sätta defensiv press, vilket ju är hans signum.

Men världstvåan fick ordning på allt det där lagom till andra set. Han servade mycket bättre redan i slutet av första, och när han började hitta säkerheten i serven, grundslagen och returtagandet kunde han sätta betydligt högre press på Federer.

Vilket var nödvändigt. Fram till andra set hade Federer dikterat spelet och hela tiden stått med en fot innanför baslinjen. När Djokovic fick bättre tryck och längd på sina slag pressades han tillbaka i banan.

Att folk tjatar om att ”gå fram på nät” när vissa spelare (som Federer) befinner sig i underläge är knappast ovanligt, men jag förvånades ändå över att så många experter gnällde över schweizarens oförmåga att attackera nätet i avgörande set. Hur ska han kunna göra det när en stabiliserad Djokovic står cementerad på baslinjen och pumpar sylvassa grundslag? Att serben dessutom är en av de bästa i världen på att slå passeringar gör ju inte saken direkt lättare för Federer. Att gå på nät är långt ifrån en given taktik mot spelare som Djokovic.

Nog kan man tycka att Federer hade behövt mixa upp spelet på något vis, kanske dragit ner tempot med slice och tvingat fram Djokovic i banan med stoppbollar eftersom världstvåan tilläts styra och ställa från baslinjen ganska obekymrat. Men det stigande antalet oprovocerade misstag från Federers racket under andra och tredje set skvallrade om Djokovics spelmässiga övertag. Federer spelade bra genom hela matchen men fick inte utrymme att spela sitt spel fullt ut efter öppningssetet. Jag tycker inte att det handlade om att han spel fel – Djokovic var helt enkelt för bra när han började göra allting (eller i alla fall det mesta) rätt.

Att Djokovic fick med sig ett tidigt break i avgörande set och sedan gick fram till 5-3 kändes helt väntat.

Och att han återigen skulle bränna chansen att serva hem matchen vid 5-4, för tredje gången i rad?

Ptja. Helt oväntat var det kanske inte…

Dags för Djokovic att serva för matchen. Misslyckas han så lär begreppet Lex Isner cementeras och förevigas.

— Henrik Ståhl (@BollarAvStahl) March 16, 2014

Det blev en Lex Isner. Efter det svagaste servegamet i matchen kunde Federer bryta tillbaka mot 15 och sedan pressa fram ett tiebreak.

Vad handlar egentligen det där om? När under de senaste säsongerna har Djokovic haft så smärtsamt svårt för att stänga matcher? Det hade ju varit en sak om Isner och Federer presterat omänsklig tennis med kniven mot strupen, men både i semin och finalen handlade det om att Djokovic darrade och vek ner sig. Fattar inte var det där kommer ifrån. Märkligt.

I tiebreaket var han hur som helst överlägsen. 3-6, 6-3, 7-6(3) och serben har inkasserat sin första titel för säsongen.

Givetvis grymt imponerande att vinna en turnering efter en, med egna mått mätt, på det hela taget ganska medelmåttig insats.

Men övertygande?

Nja.

Djokovic säger sig vara nöjd med Boris Beckers insatser som huvudcoach, trots det tunga nederlaget i Australiska öppna – en titel han i princip abonnerat på – och halvfloppen i Dubai. Att han ska upprepa sin magiska säsong 2011 är det få som förväntar sig. Inte ens han själv, tydligen:

– Det är inte möjligt. Jag är en annan person. Jag har andra åtaganden i livet, andra prioriteringar, säger han till USA Today.

Kanske syftar han på förlovningen med Jelena Ristic när han nämner ”åtaganden och prioriteringar”, och självklart kan sådant påverka en spelare även på banan. Särskilt Djokovic, som ju tenderar att påverkas mycket av yttre omständigheter.

– Jag har inte riktigt varit mig själv i avgörande lägen i de stora matcherna de senaste två åren. I båda stora matcher jag förlorat i år föll jag med några poängs marginal. Det är något som visar att jag spelar bra, fortsätter han.

– Uppenbarligen, på ett mentalt plan, så lyckades jag inte slå mina bästa slag i rätt lägen. Du får inte en andra eller tredje chans när du spelar mot toppspelarna. Det är bara en tidsfråga innan jag får en ny chans och då kan jag förhoppningsvis förvalta den.

Det där sista visade sig bara vara delvis sant.

Ja, han fick en ny chans. Tre, till och med – två mot Isner, en mot Federer.

Nej, han tog dem inte.

Men vann ändå.

Det kan knappast avfärdas som turligt eftersom han i slutänden avgjorde båda matcherna kontrollerat, men att kasta så många chanser i sjön och komma undan med det är givetvis inte ett tvärsäkert företag.

Det brukar ju sägas i sportsammanhang att tur inte är något man får, utan något man förtjänar.

Vi får se om Djokovic gör sig förtjänt av sin tur även framöver.

Årets första Masters-vecka är snart till ända.

De 96 personer starka startfälten har kokats ner till blott fyra – två på herrsidan, två på damsidan.

I dag avgörs båda finaler. Här är två tänkbara scenarion:

* * *

NOVAK DJOKOVIC (2) – ROGER FEDERER (8)

Två forna världsettor och rivaler på varsin sida om nätet – för första gången i finalsammanhang sedan World Tour Finals 2012 (då Djokovic vann i raka set). 17-15 i inbördes möten till Federer, men 9-4 till Djokovic sedan 2011 (och 4-4 i finaler).

Och den klart formstarkaste av de båda är Roger Federer. Det var det nog inte många som kunde förutse för ett par månader sedan.

Federer har inlett säsongen ruggigt bra. 19-2 i matchfacit (Indian Wells inkluderat) och en titel på två finaler (seger över Tomás Berdych i Dubai, förlust mot Lleyton Hewitt i Brisbane).

Djokovic har, med hans mått mätt, svaga 11-2 i matchfacit – och var för första gången sedan 2005 titellös inför Indian Wells Masters.

De båda möttes så sent som i Dubai för två veckor sedan, i semifinalen. Den gången vände Federer 0-1 i set efter att Djokovic klappat ihop i andra och tredje.

I Indian Wells såg det ut som om serben prickat in formtoppen lagom till semifinalen, efter en ganska trög start: Tvingades till tiebreak mot Victor Hanescu i öppningsmatchen, tappade set mot Alejandro Gonzalez och blev utskåpad av Marin Cilic i första set i åttondelsfinalen (1-6, 6-2, 6-3) innan han körde över Julien Benneteau fullständigt i kvarten (6-1, 6-3).

I semin mot hemmahoppet John Isner vann han första set kontrollerat med 7-5, efter att servat kassaskåpssäkert (vann 25 av 31 poäng i egen serve – enda dippen kom vid 4-5, då han tvingades rädda tre setbollar).

I andra set fortsatte han på inslagen, medan servekanonen Isner hade förtvivlat svårt att hålla sina servegame. Djokovic bröt till 5-4 och fick chansen att serva för matchen. Han brände den chansen efter några busenkla misstag och extremt aggressivt allt-eller-inget-spel från Isner.

Han fick omgående en ny chans, när Isner återigen slarvade bort sin serve.

Djokovic återgäldade tjänsten med att inleda sitt servegame med ett dubbelfel – och sedan bli bruten blankt.

”Men JISSES”, var det enda jag till en början kunde haspla ur mig på Twitter.

En uppumpad Isner kunde sedan vinna efterföljande tiebreak enkelt och tvinga fram ett avgörande set. Ett set som Djokovic visserligen vann stabilt, men siffrorna 7-5, 6-7(2), 6-1 är ändå ingen munter läsning för serbens fans. Inte under de förutsättningarna. Att bli bruten när man servar för matchen två gånger på raken, dessutom mot en så pass svag returtagare som Isner, det är inget gott betyg. Det ska dessutom sägas att Isner under andra halvan av matchen plågades av vad som såg ut att vara en knäskada.

Hur kommer det att påverka hans insats i kväll? Visst, det är starkt att kunna skaka av sig ett så horribelt set och sedan avgöra så pass kontrollerat, men det vore konstigt om sådana där händelser inte låg och gnuggade någonstans i bakhuvudet. Han är trots allt ingen robot, den gode herr Djokovic.

Jag skulle inte vilja säga att Federer sett ut som en rund miljon hittills, det vore en direkt överdrift. Men han har inte tappat set på hela veckan och viftade bort formstarke Alexandr Dolgopolov som om han vore en liten insekt i semifinalen. Nu tycker jag i och för sig att Dolgopolov gjorde sin sämsta match i turneringen. Tappade serve från 40-15 tidigt i första set efter några riktigt hårresande missar och återhämtade sig aldrig riktigt efter det. Såg dessutom ut att störas ordentligt av snålblåsten. Hur som helst ett styrkebesked från Federer.

Spelmässigt är det här något så ovanligt som en dålig matchup för båda spelare. Finns inte jättemånga exempel på det fenomenet som är så talande som just Federer-Djokovic. Typ Berdych mot Jo-Wilfried Tsonga, eller Stanislas Wawrinka mot David Ferrer.

I exemplet Berdych-Tsonga handlar det om att de har liknande spelstil, styrkor och svagheter, och på så vis tar ut varandra. När det gäller Wawrinka-Ferrer är det precis tvärtom: Ferrers spelstil passar Wawrinka ganska bra och vice versa. Wawrinka vill diktera spelet med aggressiv offensiv, Ferrer vill ta ett steg tillbaka i banan och försvara sig med aggressiv defensiv. Det blir lite katt-och-råtta-lek, helt enkelt, där dagsformen ofta är avgörande.

Djokovic-Federer är ett mellanting. Båda vill diktera spelet – Djokovic med långa, nötande baslinjedueller, Federer med varierat spel och offensiva chockeffekter, för att störa motståndarens matchrytm och så ett frö av osäkerhet (vilket Djokovic avskyr, eftersom matchrytmen är så viktig för honom). Djokovic vill hela tiden styra spelet mot Federers backhand för att tvinga schweizaren i försvarsställning och på så vis kunna styra tempot och därmed hela matchbilden. Federer jobbar i grunden mot samma resultat, att få vara den som bestämmer tempo och ha kontroll över matchbilden, men gör det med lite andra medel.

Enbart sett till dagsform tycker jag att Federer är klar favorit i den här finalen. Han har varit väldigt mycket starkare av de båda så här långt, medan Djokovic mest sett frustrerad och bekymrad ut. Så klart ett styrkebesked att ta sig så långt när man inte presterar sin bästa tennis, men i en final är det lite andra bullar.

Och nu är det ju inte bara dagsformen som avgör. Fram till den där semifinalen i Dubai hade Djokovic tre raka segrar (och 6 på deras senaste 8 möten) mot Federer. Efter höstens drabbningar kändes det som att Federer även framöver skulle få nöja sig med att i bästa fall ta set mot serben.

Nu har dynamiken återigen förändrats – och som vi alla vet trivs Djokovic som underdog. Att Federer lyfts fram som favorit (dock inte av oddssättarna, som drygt 1,50 gånger pengarna på Djokovic och 2,60 på Federer) kan stärka honom.

Dessutom är det nog ingen överdrift att påstå att Djokovic suktar efter årets första titel. Han föll mot Wawrinka i en gastkramande femsetare i Australiska öppna-kvarten och har sedan dess bara spelat en turnering, i Dubai där det som sagt blev pisk mot just Federer i semin.

Djokovic är revanschsugen – och förhoppningsvis motiverad. I så fall har den här matchen potential att bli en riktig nagelbitare.

Som det sett ut hittills i Indian Wells tror jag dock mer på Federer, även om en nivåhöjning från Djokovic kan komma lika plötsligt och oväntat som en positiv tweet från något av cyberrymdens alla bittra nättroll.

* * *

AGNIESZKA RADWANSKA (3) – FLAVIA PENNETTA (21)

Oj. Hoppsan. Flavia Pennetta slog alltså Li Na i semifinalen – i raka set: 7-6(5), 6-3. Räck upp en hand om du tippade den här finaluppställningen för en vecka sedan…

Själv tippade jag Radwanska och Li Na i final, med Radwanska som slutsegrare. Just det sistnämnda tipset känns ju lite säkrare nu än om världstvåan stått på andra sidan nätet.

Visst har Pennetta gjort en fantastisk resa de senaste månaderna (semifinal i US Open, kvartsfinal i Australiska öppna och Dubai), men kan hon slå toppspelarna i en Masters-final?

Teoretiskt, ja. Självklart. Kan hon slå Li Na i en semifinal så kan hon mycket väl slå Radwanska i en final.

Men det känns inte så troligt. Hon körde visserligen över polskan i Dubai, men Radwanska har 4-2 i inbördes möten och vann deras senaste möte i Indian Wells (2012) enkelt. Hon har visserligen aldrig vunnit titeln i Indian Wells, men har bra resultat här (hennes tredje bästa Premier-turnering, efter Miami och Tokyo).

Spelmässigt påminner Pennetta om offensiva Simona Halep, som Radwanska slog i raka set i semin: 6-3, 6-4. Vilket passar världstrean bra. Det gäller alltså för Pennetta att inte bara spela aggressivt – utan extremt aggressivt. Helst ska hon göra en av sina bästa matcher någonsin. Vilket inte är det lättaste mot Radwanska.

Särskilt inte i sin första Premier Mandatory-final någonsin.

Tennisen blir mer och mer oförutsägbar för varje vecka som avverkas på touren, känns det som.

Vilket så klart är väldigt kul.

Låt oss ta en titt på vad som hänt i Indian Wells de senaste dagarna.

På herrsidan skulle man kunna säga att det hela började med Jerzy Janowicz bistra sorti mot Alejandro Falla. 6-3, 2-6, 7-6(5) och den första seedade spelaren var utslagen (tillsammans med Pablo Andújar, som föll mot framtidslöftet Jiri Vesely).

Samma dag tappade Rafael Nadal set mot Radek Stepanek (2-6, 6-4, 7-5) och Andy Murray krånglade sig förbi Lukas Rosol (4-6, 6-3, 6-2).

Men de första riktigt stora knallarna kom dagen därpå:

• Tomás Berdych föll pladask mot Roberto Bautista-Agut (som ju slog ut Juan Martín del Potro i Australiska öppna): 4-6, 6-2, 6-4.

• Veteranen Julien Benneteau körde över landsmannen och världstian Jo-Wilfried Tsonga: 6-4, 6-4.

• Mikhail Kukusjkin mosade Vasek Pospisil: 6-0, 6-2.

• 20-årige Dominic Thiem avfärdade Gilles Simon i raka set: 7-6(5), 6-2.

Och det stannade inte där.

Natten till tisdag chockslog formstarke Alexandr Dolgopolov värdsettan och regerande mästaren Rafael Nadal redan i tredje omgången: 6-3, 3-6, 7-6(5). Nadal hämtade visserligen upp 2-5 i tredje set (bröt blankt när Dolgopolov servade för matchen) och tvingade fram ett tiebreak – där han var ett minibreak upp – men blev till slut bortblåst av ukrainarens offensiva slägga.

– Jag hittade inte rätt känsla i den här tävlingen. Jag spelade visserligen mot två motståndare som gör det svårt att hitta sin rytm, men jag räddade mig ur en tuff situation första dagen. I dag var jag nära att rädda en till. Men i slutänden, när man pressas till gränsen, så händer sånt här. Du kan förlora. Jag förlorade i dag. Grattis till honom, jag tycker att han spelade bättre än mig. Det är allt. Livet går vidare. Jag kommer att fortsätta jobba hårt inför Miami, säger Nadal efter nederlaget.

Det var den enda skrällen på herrsidan just den matchdagen. I övrigt kan nämnas att Jiri Vesely tog set mot Andy Murray, men föll slutligen i tre set: 6-7(2), 6-4, 6-4.

Natten till i dag hände ingenting mer skrällartat än att Fernarndo Verdasco slog Richard Gasquet: 7-6(5), 6-1. Ingen jätteöverraskning, dock. Själv slog jag redan i min förhandsanalys fast att han hade skrällpotential i ett eventuellt möte mellan dem.

91-rankade Alejandro Gonzalez tog set mot Novak Djokovic: 6-1, 3-6, 6-1. Det är så klart anmärkningsvärt. Inför den matchen hade blott fyra spelade rankade 70 eller lägre vunnit ett set mot serben på hardcourt sedan 2010…

* * *

Nattens hetaste match måste vi så klart prata om.

Vilken?

Den mellan Ernests Gulbis och Grigor Dimitrov, förstås.

Båda hajpade in absurdum, båda talanger som fram tills alldeles nyligen äntligen börjar nå sin fulla potential och göra skäl för sina hyllningar. ”Jag sätter ju gärna mina slantar på Gulbis där, eftersom jag tycker att han generellt är starkare än Dimitrov när han är i så bra form som han varit hittills i år”, skrev jag i min förhandsanalys.

Och han levererade: 2-6, 6-1, 7-5. Dimitrov må vara snabbare, flinkare, mer elegant och mer varierad i sitt spel, men Gulbis talang står sig knappast slätt mot den sortens motstånd.

Ja, letten är ju ganska enformig. Kanske till och med monoton. Som Alexandr Dolgopolov och andra högoktaniga offensiva spelare. Det smäller i hörnen, om man ska låna en hockeyklyscha. Gulbis utmanar alltid sina motståndare på det offensiva planet. Han dikterar spelet med blytunga grundslag, stenhård serve och självsäker aggressivitet.

En enkel taktik att slå hål på, kan tyckas – om det inte vore för att Gulbis (när han är på humör) utför sin gameplan med sådan precision. Och man ska förstås inte inbilla sig att han helt saknar strategiskt sinne bara för att han rent tekniskt är ganska enkelspårig. När han väl upptäckte att det här var en sådan där dag då Dimitrov inte orkade hänga med i tempot och inte heller hade självsäkerheten att försvara sig effektivt i backhandhörnet, så var det just backhanden Gulbis siktade in sig på.

Slag efter slag efter slag styrde han mot Dimitrovs backhand – vilken som bekant är en av bulgarens stora svagheter.

– Alla pratar om honom som nästa världsetta. Jag tycker att han fortfarande har en lång väg kvar att gå, sammanfattade Gulbis matchen och sin motståndare efteråt.

Game, set, match: Gulbis. Både på och utanför banan.

* * *

På damsidan har skrällarna inte duggat riktigt lika tätt, trots att den största skedde redan i andra omgången (när Victoria Azarenka åkte ut med huvudet före).

Sedan dess har Angelique Kerber torskat mot 72-rankade Maria-Teresa Torro-Flor (2-6, 7-6, 6-4). Världstian Sara Errani föll sedan mot framtidslöftet Eugenie Bouchard, men det var inte särskilt oväntat.

Även Maria Sjarapova åkte ut i tredjerundan, mot 79-rankade Camila Giorgi. Skräll? Ptja. Jo, det får man väl säga ändå. Men någon chock var det verkligen inte. Indian Wells var trots allt Sjarapovas första turnering sedan Paris i slutet av januari.

Sloane Stephens gjorde för övrigt en mycket bra match mot Ana Ivanovic och vann i raka set: 7-6(3), 6-4. Hoppas Stephens äntligen hittat tillbaka till sitt vinnande koncept från förra säsongen.

I natt hände väl ingenting riktigt uppseendeväckande. Dominika Cibulkova slog Petra Kvitová: 6-3, 6-2. Kul att se att Australiska öppna-finalisten Cibulkovas goda form håller i sig. Finalrepris mot Li Na i åttondelsfinalen!

* * *

Alla nattens resultat:

Hejsan hoppsan.

Världsfyran Victoria Azarenka är redan utslagen ur Indian Wells Masters.

Vem hon fick spö av?

66-rankade 20-åringen Lauren Davis – som dessförinnan aldrig slagit en topp 20-spelare…

Jag skrev visserligen i min förhandsanalys att Laren Davis knappast är en busenkel öppningsmotståndare, men trodde jag att hon hade skrällpotential? Njae. Det vore ju en efterhandskonstruktion om jag påstod det. Jag trodde att Azarenka skulle få det svårt men i slutänden kirra biffen.

20-åringens första seger mot en topp 10-spelare, alltså. Ja, hon har faktiskt aldrig ens slagit en spelare innanför topp 20. Ingen överdrift att påstå att det är hennes tveklöst största seger hittills i karriären.

6-0, 7-6(2) är dessutom snudd på utklassningssiffror.

Nu måste det så klart nämnas att Azarenka inte spelat sedan Australiska öppna (förlust mot Agnieszka Radwanska) på grund av en fotskada, vilket så klart märktes – särskilt i första set.

– Jag ville göra mitt allra bästa. Det var kanske lite för tidigt, men jag kämpade. Jag är ganska stolt över vad jag åstadkom i dag. Jag tycker att det är rätt så bra med tanke på vad jag gått igenom, säger Azarenka efter matchen.

– Det är något man måste gå igenom efter skador. Nu måste jag fundera över vad som är bäst för mig inför Miami. I nuläget vill jag bara vara fri från smärta, det är inte jättekul att vara ute på banan när man har ont.

Tycker dock inte att det förtar Davis prestation. Hon spelade riktigt bra. Aggressivt, offensivt och med enorm självsäkerhet.

– Jag visste att hon inte spelat en turnering på sex veckor, så det gav mig självförtroende att jag spelat fler matcher. Jag är imponerad av att hon tog sig igenom hela matchen. Jag har stor respekt för henne, säger Davis efter triumfen.

Hon möter Varvara Lepchenko, som slog Daniela Hantuchova i sin öppningsmatch (6-3, 6-2), i tredjerundan. Ingen omöjligt uppgift för 20-åringen.

* * *

Annars då? Jaroslava Sjvedova körde över Kaia Kanepi: 6-3, 6-2. Lite oväntat, tycker jag.

Och Caroline Wozniacki var kassaskåpssäker mot framtidslöftet Bojana Jovanovski: 6-1, 6-3. Forna världsettan hade trots allt förlorat två av deras senaste tre möten och det är ingen hemlighet att Jovanovski har hög kapacitet, så det var inte direkt en busenkel lottning för ”Woz”.

Förutom Davis triumf var det dock skrällfritt på damsidan.

* * *

Herrarna då?

Känns ju onekligen som att deras turnering inte riktigt kommit i gång än. De här första dagarna brukar vara ganska sömniga eftersom det dröjer innan giganterna gör entré. Största ”skrällen” hittills var väl när Jiri Vesely slog Igor Sijsling i förstarundan  i torsdags (3-6, 6-4, 7-6), men det var ju ingen dunderskräll direkt.

Lite trist att Jack Sock redan är utslagen. Föll mot landsmannen Tim Smyczek i förstarundan (6-4, 1-6, 6-4).

Dominic Thiem gjorde dock en hyfsat stabil insats mot Daniel Kosakowski: 6-2, 7-6(1). Nu är visserligen 22-årige Kosakowski bara 366-rankad, men det är ändå glädjande att Thiem fortsätter att inte bara ta sig igenom kvalen till tävlingarna på ATP-nivå, utan även vinna matcher i huvudturneringarna.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Det har inte varit så mycket action i bloggen på sistone, som ni har märkt.

Jag hade visserligen hört talas om ”vabruari”, men kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle göra skäl för sitt namn på ett så fullständigt skoningslöst sätt.

Ska dock inte tråka ut er med sådant en dag som i dag. Ursäkter urschmäkter.

Det har ju hänt en del på touren de senaste veckorna. Rafael Nadals rygg höll hela vägen i Rio de Janeiro (finalseger över formstarke Alexandr Dolgopolov i raka set), Ernests Gulbis körde över hemmafavoriten Jo-Wilfried Tsonga i Marseille-finalen, Kevin Anderson förlorade sin fjärde raka ATP-final i Delray Beach (förlust mot Marin Cilic), Roger Federer utmanövrerade både Novak Djokovic och Tomás Berdych på vägen mot sin första titel för året i Dubai och suveräna Serena Williams föll pladask i raka set mot Alize Cornet (som sedan förlorade mot Serenas syster Venus Williams i finalen), Grigor Dimitrov avfärdade Gulbis, Andy Murray och Anderson i Acapulco (och bärgade därmed första 500-titeln i karriären, andra ATP-bucklan totalt) och Federico Delbonis knep segern i en ganska sval tillställning i  Sao Paulo.

Bland annat.

Och nu är det så äntligen dags för årets första Master, i Indian Wells. Och vi bjuds alltså i vanlig ordning på två Masters på raken, som ni vet. När Indian Wells är avklarade rullar tenniscirkusen nämligen vidare till Miami. Finns så klart både för- och nackdelar med ett sådant upplägg.

Men en sak i taget – låt oss ta en titt på lottningarna och försöka oss på att vaska fram ett par potentiella slutsegrare:

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Nadal toppseedad. Har till en början en ganska enkel resa, med Dolgopolov och Gaël Monfils som potentiella första hot (i en eventuell tredjerunda respektive åttondelsfinal). På den nedre halvan av den här kvartsfinalsektionen har Andy Murray motorväg till åttondelen. Möjligen att han kan störas lite av Igor Sijsling (eller kanske framtidslöftet Jiri Vesely?), han har trots allt haft svårt att hitta formen efter skadefrånvaron. Pablo Andújar presterade visserligen typ sin bästa tennis i karriären i Rio de Janeiro, men på hardcourt ska han rimligtvis inte kunna rubba världsfemman.

I åttondelen riskerar dock Murray att stöta på Jerzy Janowicz eller Milos Raonic. Med tanke på kanadensarens skadebekymmer (har inte spelat sedan Australiska öppna, på grund av en vristskada) är Janowicz det på papperet mest logiska alternativet. En Janowicz på bra spelhumör är som bekant alltid ett hot mot nästan alla spelare.

Hur som helst känns det som att Murray har riktigt goda chanser att ta sig till kvartsfinal – och där få möta Rafael Nadal för första gången sedan Tokyo-finalen 2011 (som Murray vann). Om Nadal är frisk och hel så kan jag inte se att han blir utslagen före kvartsfinal. Och Murrays fina lottning… Ja, nu är han som sagt inte direkt i kalasform, men han är inte en spelare man bara joggar förbi.

David Ferrer är skadad och Stanislas Wawrinka är därför tredjeseedad. Han har så klart lottats i samma kvartsfinalsektion som sin landsman Roger Federer, den enda personen i världen han inte kan slå. Okej, det är både lite elakt och överdrivet, men det råder liksom ingen tvekan om att Wawrinka har förtvivlat svårt mot Federer. Jag tror att ”Stanimal” i hemlighet önskar att världsåttan ska hamna i en sån där formsvacka som kantade hela hans 2013 och trilla ur på vägen.

Ska för övrigt bli intressant att se hur Wawrinka presterar i sin första ATP-turnering sedan triumfen i Australiska öppna. Han har fixat överlägsna 11-0 i matchfacit och två titlar på två tävlingar så här långt i år. Så klart oerhört imponerande – men än mer imponerande vore det förstås om han fortsatte på inslagen väg. Nu när han inte bara tagit sig till sin första Grand Slam-final i karriären utan dessutom vunnit den har säkerligen de där sista mentala spärrarna släppt, men det skulle inte förvåna mig om han råkar ut för en liten kalldusch i Indian Wells. Han är inte underdog på samma sätt längre och kommer därför att ha en annan sorts press på sig, en som han inte riktigt är van vid.

Han har dessutom en lite halvknepig lottning. Ivo Karlovic vill nog möta i sin öppningsmatch (om han tar sig förbi Alex Bogomolov Jr, förstås). Särskilt inte med tanke på att kroaten upplevt något av en pånyttfödelse de senaste månaderna. Andreas Seppi i en eventuell tredjerunda är inte oäven han heller. Sam Querrey däremot… Nej, det skulle förvåna mig oerhört om Wawrinka förlorade mot honom i en Master. 4-8 i matchfacit och 38 tappade placeringar på världsrankningen inom loppet av knappt ett halvår skrämmer inte direkt.

I åttondelen väntar troligen Kevin Anderson. Och sedan alltså Roger Federer. Ganska smörig lottning för schweizaren. Möter en kvalspelare i sin första match, därefter ännu en kvalspelare eller Juan Mónaco/Dmitrij Tursunov. I åttondelen väntar sedan Kei Nishikori eller formsvaga Tommy Haas (eller kanske Jeremy Chardy? Han brukar kunna höja sig ett snäpp i de här sammanhangen). Det är inte så man darrar av skräck, direkt – även om både Nishikori och Haas kan ställa till lite besvär, under rätt förutsättningar.

Ser väldigt mycket fram emot båda dessa kvartar, faktiskt. Känns på förhand som att Nadal inte borde ha några jättestora problem mot Murray med tanke på den sistnämndes tveksamma form, men det blir ändå häftigt att äntligen få se dem mötas igen. Jag brukar inte se tjusningen i matchupen Federer-Wawrinka, men just här i Indian Wells 2014 känns den extremt lockande.

Semifinalen då? Där ser jag helst Nadal-Wawrinka, för jag tror faktiskt att Wawrinka kan hota Nadal även när spanjoren inte är fysiskt kvaddad. Vem vill inte se en miniatyrrepris på finalen i Melbourne, men med lite jämnare odds? Tror dock lite mer på Federer. Han såg riktigt riktigt bra ut i Dubai och har ett ganska massivt psykologiskt övertag på Wawrinka.

De går vidare till semifinal: Nadal, Federer.
Skrällvarning: Wawrinka, Monfils, Dolgopolov, Janowicz.
Bubblare: Murray, Raonic, Nishikori.

* * *

UNDRE HALVAN:

Är det någon som har imponerats av Novak Djokovic så här långt i år? Det är nog inte så många som svarar ja på den frågan. Nu är ju visserligen kraven på honom snudd på omänskliga, men det han åstadkommit hittills den här säsongen… Han gick in i Australiska öppna som dunderfavorit men föll igenom redan i kvartsfinalen mot Wawrinka. Han gick in i semifinalen mot Roger Federer som stor favorit men klappade ihop och förlorade trots att han vann första set med övertygande 6-3.

Någonting står inte riktigt rätt till när det gäller Djokovic. Jag vet inte vad, men det kanske är något privat – för inte kan väl Boris Becker ha kvaddat honom spelmässigt redan? Skämt åsido. Djokovic må vara mentalt stark i många avgörande matchlägen, men han påverkas också väldigt mycket av yttre omständigheter. Vilket inte är konstigt. Visar bara att han är mänsklig, trots att han säsongen 2011 nästan bevisade motsatsen.

Om de här senaste flopparna påverkar honom negativt eller positivt i Indian Wells återstår att se. Förhoppningsvis känner han hämndlystnad och skärper till sig. Förra året dröjde det till Shanghai innan han ens nådde final i Masters-sammanhang efter triumfen i Monte Carlo. I år hoppas vi att han är med i leken på allvar under hela säsongen.

Halvknepig lottning för världstvåan. Ivan Dodig utgör väl kanske inte ett direkt hot, men ändå inte en idealspelare att möta redan i tredjerundan. Sen väntar troligen formstarke Cilic i åttondelen. Han har tveklöst kapacitet att göra livet surt för Djokovic.

Kvartsfinalen då?

Ja, där måste nog faktiskt Tsonga hållas som favorit på förhand, i och med Juan Martín del Potros skadebekymmer. Återigen den där handleden som krånglar. Struligt år för argentinaren hittills. Förlust mot doldisen Roberto Bautista-Agut redan i andra omgången i Melbourne, torsk i raka set mot Gulbis i kvarten i Rotterdam och var sedan tvungen att avbryta sin öppningsmatch mot Somdev Devvarman i Dubai. Är ju så klart en av huvudutmanarna om han är hel och frisk, men det ser tyvärr ut som att världssjuan kommer att tappa en hel drös värdefulla poäng här (har en finalplats från i fjol att försvara).

På den övre kvartsfinalhalvan har vi världsfemman Berdych, nian Richard Gasquet och ett helt knippe andra intressanta namn – som Gulbis, Dimitrov, Fernando Verdasco, John Isner och Philipp Kohlschreiber. Ett litet getingbo däruppe. Verdasco kan skrälla mot Gasquet, en tredjerunda mellan Isner och Kohlschreiber känns som en ganska öppen historia (fördel Isner dock, i och med att han spelar på hemmaplan), Gulbis och Dimitrov möts förhoppningsvis för tredje gången i år.

Berdych har en enkel väg till åttondelsfinal, men möter där troligen Dimitrov eller Gulbis. Jag sätter ju gärna mina slantar på Gulbis där, eftersom jag tycker att han generellt är starkare än Dimitrov när han är i så bra form som han varit hittills i år (i Acapulco pressade han Dimitrov till tre set, trots att han var sliten efter hård matchning – i Rotterdam vann han i raka set).

Svårare att plocka ut en kvartsfinalist till Berdych. Gasquet, Verdasco eller Isner. Och där ligger ju Isner bra till. Spelar aldrig någonsin så bra som han gör i USA. Jag skulle vilja säga att vägen ligger öppen för Isner här, enbart sett till lottningen. Helst hoppas han nog att Verdasco skrällslår Gasquet. Verdasco avskyr verkligen att möta servekanoner, särskilt på hardcourt.

Berdych-Isner i semi? Inte helt otänkbart. Även om jag personligen gärna skulle se en lite mer oväntad matchup, som Verdasco-Gulbis, eller Kohlschreiber-Dimitrov.

De går vidare till semifinal: Djokovic, Berdych.
Skrällvarning: Tsonga, Gulbis, Isner, Cilic, Gasquet.
Bubblare: Verdasco, Dimitrov, del Potro, Pospisil.

Semifinalerna: Nadal slår Federer, Berdych slår Djokovic.

FINALEN: Nadal slår Berdych.

Wow. En förhandsanalys där man inte tippar Djokovic i final. Händer ju inte jätteofta, men någon gång ska man väl dra till med mer överraskande gissningar. Det har trots allt hänt mycket spännande på touren den senaste tiden, och maktbalansen i toppen har rubbats rejält. Det blåser kraftiga vindar däruppe. Ska bli intressant att se vilka utmanare som tar tillfället i akt att mobilisera och gå all-in här i årets första Master.

* * *

DAMER

ÖVRE HALVAN:

Li Na toppseedad som ni ser, eftersom Serena Williams bojkottat Indian Wells sedan hon vann där 2001.  Ingen busenkel lottning för världstvåan. Troligen Klara Zakopalova i tredjerundan och därefter Anastasija Pavljutjenkova eller Bethanie Mattek-Sands i åttondelsfinalen (Sabine Lisicki är givetvis inte chanslös, men hennes formkurva har pekat stadigt neråt sedan Wimbledon-finalen förra året). Alla spelare är förstås underdogs mot Li Na, men med skrällpotential.

Världsnian Petra Kvitová får nog anses vara huvudkandidat till kvartsfinalplatsen mot Li Na, med Australiska öppna-finalisten Dominika Cibulkova, Svetlana Kuznetsova och Ekaterina Makarova som utmanare. Ska bli intressant att se vad hemmafavoriterna Vania King och Coco Vandeweghe kan åstadkomma. Tror hur som helst att det blir Cibulkova eller Kvitová som kniper kvartsfinalbiljetten.

Den nedre regionen av den här halvan är lite av ett getingbo. Världsfemman Maria Sjarapova gör sin första turnering sedan Paris i slutet av januari och måste troligen kriga sig förbi Julia Görges, oförutsägbara Sorana Cirstea eller Andrea Petkovic, och Samantha Stosur/Flavia Pennetta/Mona Barthel. Ingen optimal lottning för Sjarapova.

Även världssexan Angelique Kerber har en krånglig väg mot kvartsfinal. Riskerar att möta framtidslöftet Garbine Muguruza i tredjerundan och Ana Ivanovic eller Sloane Stephens i en eventuell åttondel.  Ivanovic inledde ju året urstarkt men har sedan formdippat lite. Slog dock Kerber i Dubai. Muguruza har gått från klarhet till klarhet under säsongsinledningen, medan Stephens har två raka förluster och svaga 3-3 i matchfacit hittills under 2014. Ingen vild gissning att Kerber nog helst slipper Ivanovic.

Jag skulle tro att det blir Ivanovic mot Kerber eller Muguruza i åttondelsfinalen. Om nu inte Stephens får en plötslig formboost tack vare hemmaplanen. Inte omöjligt, men på förhand tycker jag att en åttondel mellan Ivanovic och Kerber/Muguruza känns trolig.

De går vidare till semifinal: Li Na, Ivanovic.
Skrällvarning: Kerber, Muguruza, Kvitová, Cibulkova.
Bubblare: Sjarapova, Stephens.

* * *

UNDRE HALVAN:

Världstrean Agnieszka Radwanska andraseedad, och hennes största hot på vägen mot semifinal är åttan Jelena Jankovic, tolvan Caroline Wozniacki och 26-rankade Kaia Kanepi.

Möter Heather Watson i öppningsmatchen. Hon har betydligt högre kapacitet än hennes rankning skvallrar om (134), men har haft några tunga månader och ska normalt inte rå på Radwanska. Sedan Elena Veznina i tredjerundan, vilket inte heller borde vara några stora bekymmer. Alize Cornet har ju visat god form på sistone, och tar hon sig förbi Carla Suarez-Navarro kan hon kanske störa världstrean en aning. Men nej, på det hela taget känns det som att Radwanska ska ta sig till semifinal relativt enkelt – oavsett om hon möter Jankovic, Wozniacki eller Kanepi i kvarten. Här tycker jag för övrigt att ni ska hålla ett öga på 41-rankade 22-åringen Bojana Jovanovski. Möter Wozniacki i andrarundan. Finns ju lite skrällpotential där.

Övre delen av den här halvan är kanske en smula knepigare att tippa, men visst känns det som att världsfyran Victoria Azarenka har motorväg till åtminstone kvartsfinal. Lauren Davis är visserligen inte en busenkel förstamotståndare, men ser inte riktigt att någon ska kunna hota henne (formsvaga Roberta Vinci? Ojämna Kirsten Flipkens? Veteranen Daniela Hantuchova, som har bleka 3-5 i matchfacit i år?), om inte Madison Keys spelar som i trans och tar hela Indian Wells med storm. Känns som att det borde bli Keys eller Flipkens i kvarten.

Vill nog påstå att världssjuan Simona Halep är huvudkandidat till den andra kvartsfinalplatsen. Busenkel lottning, spontant: 162-rankade 18-åringen Allie Kiick i öppningsmatchen, Yanina Wickmayer eller Lucie Safarova i tredjerundan, Sara Errani eller mer troligen Eugenie Bouchard i åttondelen. Hoppas ju väldigt mycket på Bouchard här, men visst vore det kul om Halep överbevisar både mig och min poddkollega Andreas Käck. Inför säsongen trodde vi båda att hon skulle kunna hålla sig inom topp 10, men inte göra så överdrivet mycket större framsteg än så under återstoden av karriären.

De går vidare till semifinal: Radwanska, Azarenka.
Skrällvarning: Halep, Bouchard.
Bubblare: Errani, Flipkens, Keys.

Semifinalerna: Li Na slår Ivanovic, Radwanska slår Azarenka.

FINALEN: Radwanska slår Li Na.

Haha, ibland undrar jag varför jag ens bemödar mig med att tippa semifinalister, finalister och vinnare. Det är ju snudd på omöjligt att pricka in alla de positionerna.

Men nåväl. Friskt vågat, hälften vunnet – som man brukar säga.

Vädrets makter har inte riktigt varit på tennisälskarnas sida den här veckan. En hel drös matcher har avbrutits och återupptagits nästkommande dag på grund av regn.

Vilket i vissa fall kan vara till hjälp. Som i Juan Martín del Potros fall. Efter att ha förlorat första set mot Tobias Kamke med 6-7(5) öppnades himmelen och syndafloden sköljde ner över Miami. Perfekt för argentinaren, tänkte man. Då får han en chans att samla ihop sig och vända på skutan.

Men icke.

I stället rasade världssjuan ihop som ett korthus och fick med sig blott 18 poäng i andra set. 7-6(5), 6-1 blev slutligen Kamkes chockerande segersiffror – och 26-åringen seglar vidare till tredjerundan i en Masters-turnering för första gången i karriären.

– Jag såg fram emot att spela här, men jag hade en dålig dag och han spelade riktigt bra, förklarar del Potro sitt magplask.

Kul för Kamke naturligtvis, som verkligen gjorde det bästa av situationen. Men sådana här enkla förluster har så klart inte del Potro råd med om han har högre mål än att gå till historien som en i mängden ”One Slam Wonders”. Argentinarens kapacitet är obestridlig, men för att kunna utmana Big Four på allvar måste han också hitta jämnheten och leverera sin bästa tennis över tid.

Jag ser inte riktigt att del Potro är där än, och min känsla av att han ännu inte är del av någon Big Five förstärktes efter det här fiaskot. Det är också därför jag framhäver Tomás Berdych som en mer potentiell världsfemma. Han har för länge sedan bevisat att han har maxkapaciteten som krävs – nu börjar han dessutom hitta stabiliteten. 

* * *

Victoria Azarenka tvingas tyvärr kasta in handduken även i Miami, på grund av vristskadan hon ådrog sig i Indian Wells.

81-rankade 19-åringen Lauren Davis gick därför in i turneringen som lucky loser – och hon gjorde det med besked.

Efter en tät sammandrabbning låg hon under med 3-6 i avgörande sets tiebreak mot 76-rankade 18-åringen Madison Keys, men räddade tre matchbollar och vann matchen med segersiffrorna 6-1, 5-7, 7-6(7).

Segern var Davis första i Key Biscayne, och hon fick veta först en timme före matchstart att hon skulle ersätta Azarenka.

– Jag brydde mig inte om jag vann eller förlorade. Jag var bara så tacksam för att få spela, sa hon efter bragdsegern.

Okej, lite överdrivet kanske med tanke på att Madison Keys inte hunnit bli något stort namn hon heller, men det var en imponerande vinst.

Azarenka lämnade som bekant w/o inför kvartsfinalen mot Caroline Wozniacki i Indian Wells förra veckan på grund av en inflammation i högra vristen. Hon återvände till träning på onsdag och insåg då att skadan förvärrats.

Hon valde att hoppa av även Miami Masters efter att ha försökt träna under fredagen. Världstrean, som har 17-0 i matchfacit hittills i år, lär tvingas vila i flera veckor.

* * *

Världstvåan Maria Sjarapova fullkomligt mosade wild card-spelaren Eugenie Bouchard i sin öppningsmatch: 6-2, 6-0. Sjarapova har förlorat fyra finaler i Miami, mot fyra olika spelare – samtliga i raka set (Kim Clijsters 2005, Svetlana Kuznetsova 2006, Victoria Azarenka 2011 och Agnieszka Radwanska 2012).

Herrarnas världsetta och titelförsvarare Novak Djokovic hade inte heller han några som helst bekymmer i sin öppningsmatch. Stackars Lukas Rosol blev totalt förödmjukad: 6-1, 6-0. Krossen var över på 52 minuter.

* * *

Veteranen James Blake avfärdade 24-rankade Julien Benneteau i raka set: 6-2, 6-3. Lite oväntat, men Blake – som spelar Miami Masters för tolfte gången i karriären – har en förmåga att höja sig inför sin hemmapublik.

– Man vet aldrig hur många fler chanser jag får att spela på såna här arenor. Jag är realistisk. Jag hoppas att jag har mycket kvar i tanken, men jag är 33 år gammal, säger han.

I nästa omgång möter amerikanen Albert Ramos, som skrällslog tolfteseedade Juan Mónaco: 6-2, 4-6, 6-3.

Detta är alltså fjärde turneringen som Mónaco förlorar redan i sin första match, femte totalt i år.

Jag kan inte påstå att jag är överdrivet förvånad. Mónaco är i grunden en grusspecialist, och att han klättrade så högt som till en tiondeplats på rankningen förra året berodde på en makalös urladdning i vissa turneringar och idogt poänghamstrande i största allmänhet.

Det var kul att se honom prestera så bra tennis under ett helt år, men nu har kraschlandningen inletts. Tillbaka till verkligheten. Han tar säkert igen det under grussäsongen och lägger sig någonstans runt topp 20-strecket.

* * *

Tredjeseedade David Ferrer är vidare till tredjerundan efter walkover från kvalspelaren Dmitry Tursunov.

* * *

Andy Murray dundrade förbi framtidslöftet Bernard Tomic i sin öppningsmatch: 6-3, 6-1.

Världstrean och vinnare av 2009 års upplaga av Miami Masters vann 80 procent i sin förstaserve och bröt Tomic två gånger per set i den blott 56 minuter långa matchen.

– Jag vet inte om han var trött eller kämpade med [den höga] luftfuktigheten, men han spelade ganska low percentage tennis. Under rådande omständigheter passade det mig väldigt bra. Jag tror att vi båda spelar med mycket variation och det finns definitivt vissa likheter där. Han träffar förmodligen bollen flackare än jag och kan generera mer kraft, men jag rör mig nog bättre, analyserar Murray matchen.

Murray föll i finalen mot Djokovic förra året och siktar på att vinna sin första Masters-buckla sedan 2011, då han besegrade David Ferrer i Shanghai. Världstrean möter Grigor Dimitrov i nästa runda i en repris av årets final i Brisbane, där Murray vann.

Dimitrov ledde med 6-4, 1-1 när Simone Bolelli tvingades avbryta matchen på grund av en handledsskada.

* * *

David Goffin tycks ha prickat in formtoppen inför Miami. Först slog han Robin Haase i en tajt tresetare (7-6, 3-6, 6-1) och i dag skrällslog han Philipp Kohlschreiber: 7-6(5), 4-6, 6-2.

Visst, Haase går sällan långt i ATP-turneringar och åkte här på sin fjärde raka förlust i förstarundan (totalt sjätte i år) och 21-rankade Kohlschreiber har hamnat i en ordentlig formsvacka efter finalförlusten mot Ferrer i Auckland, men ändå imponerande av Goffin att kravla sig ur grottan och börja få några välbehövliga segrar under bältet.

* * *

Andreas Seppi slog planenligt Aljaz Bedene, om än med vissa bekymmer: 7-5, 5-7, 7-5. Intressant spelare, Bedene. Börjar komma i gång nu. Ska bli intressant att se mer av honom under året.

* * *

Richard Gasquet bättrar på sitt säsongsfacit till 18-4 efter sin seger över kvalspelaren Olivier Rochus: 7-5, 6-2. Blir intressant att se vad fransmannen kan åstadkomma i Miami. I Indian Wells blev det platt fall mot Tomás Berdych i åttondelsfinalen.

* * *

24-rankade Jerzy Janowicz åkte ut med huvudet före: 7-6(5), 3-6, 6-3 mot Thomaz Bellucci. Ser alltså ut att bli Seppi som står för motståndet mot Andy Murray i åttondelsfinalen, alltså.

Och formsvaga John Isner lyckades till slut kämpa ner Ivan Dodig: 4-6, 7-5, 7-6(5). Viktig seger för amerikanen, som redan rasat flera placeringar på världsrankningen efter en bedrövlig säsongsinledning.

* * *

Daniel Gimeno-Traver har precis pressat Tomás Berdych till ett avgörande set i världssexans öppningsmatch. 7-5, 6-7(3) till Gimeno-Traver så här långt. Nu borde så klart Berdych med sin rutin stänga den här matchen, men det kan mycket väl bli en ny skräll i natt.

Samtidigt har Milos Raonic 6-2, 4-2 mot kvalspelaren Guillaume Rufin (som slog Marius Copil i sin öppningsmatch). En ledning som 22-årige kanadensaren inte borde släppa.

* * *

Alla dagens resultat (hittills):

Han gick in i den här finalen, totalt fjärde i Indian Wells i karriären, med 13 raka segrar efter skrällförlusten mot Horacio Zeballos i Vina del Mar-finalen i februari.

Det här var hans första hardcourt-turnering på nästan ett år – och han hade inte vunnit en titel på underlaget sedan Tokyo 2010.

Men efter två och en halv timme och tre set är Rafael Nadal återigen ensam rekordhållare i Masters-sammanhang med sina 22 bucklor.

Det satt dock långt inne. Efter en drömstart och 3-0-ledning i första set tappade han tre raka game och kunde ingenting göra när den store björnen med sin makalösa forehandslägga vaknat till liv.

Inte förrän han halkat efter i andra set: 0-2 och 1-3 och ett tag kändes det som att Juan Martín del Potro, som redan avfärdat Andy Murray och Novak Djokovic i kvarts- respektive semifinal, gick mot överlägsen seger i raka set.

Men Nadal var inte redo att kasta in handduken. Med en makalös kämpaglöd och lite slarv från del Potro jobbar han sig tillbaka, bärgar fem raka game – och stänger setet med ett servess.

Det var när han fixade breaket till 3-3 som det stora momentumskiftet kom, och det där övertaget klamrade han sig sedan fast i genom resten av matchen.

I tredje set såg del Potro ordentligt slutkörd ut, och precis som i semifinalen mot Djokovic hamnar han tidigt i underläge. Den här gången finns det dock inte tillräckligt med bränsle i tanken för att argentinaren ska mäkta med en magisk vändning. Nadal håller sina servegame enkelt, medan del Potro får slita hund för att inte tappa sina.

Den absolut sista skvätten i energireserven går åt till att rädda tre matchbollar i egen serve vid ställning 5-3 till Nadal, men när spanjoren har avgörandet helt i egna händer gör han inga som helst misstag.

När del Potro slår ut en forehand lägger sig Nadal i en jublande hög på banan. Segervrålet för tankarna till en Grand Slam-final snarare än en Master.

Men så är det ju också hans första stora titel sedan Franska öppna förra året (de två tidigare titlarna i år, i Sao Paolo och Acapulco, var 250- respektive 500-turneringar).

Förutom tredje i Indian Wells (2007, 2009, 2013, finalförlust 2011) var det här världsfemmans totalt 53:e titel i karriären.

Hur vann han då?

Ja, en väldigt stor del av den här segern får tillmätas hans fantastiska uthållighet och heroiska kämpaglöd, men också del Potros trötthet.

Faktiskt.

Och tyvärr.

Det är lite smolk i bägaren nämligen, att Nadal fick många fler timmars vila än del Potro, som tampades i en flera timmar lång och oerhört krävande semifinal mot Djokovic – och dessförinnan i en nästan lika dränerande kvartsfinal mot Murray.

När del Potro hade soppa i tanken bara matade han på med sina osannolika forehandmissiler, som en efter en ven förbi en chanslös Nadal. Backhandslicen såg vi inte så mycket av, och den behövdes inte heller. Backhanden var visserligen inte lika mördande som forehandsläggan, men den var stabil och gjorde sitt jobb.

Argentinaren lyckades dessutom leta sig in under skinnet på Nadal med solitt försvarsspel, makalösa passeringar och effektivt kontringsspel, som gjorde att spanjoren inte hade mycket för att röra sig inåt i banan.

Nadal försökte dessutom ofta slå sig fri när del Potro satte hög press, vilket inte funkade alls när argentinarens forehand var både blytung och pricksäker. Tycker därför att det var ganska förvånande att han inte försvarade sig mer med sin backhandslice, för den hade del Potro uppenbara bekymmer med. Dels kom han inte riktigt under bollen i sin sving och genererade därför inte ordentlig fart, och dels fick Nadal tid på sig att hitta rätt position och kunde på så vis förlänga duellerna.

Ju längre matchen led – och ju längre Nadal lyckades hålla liv i duellerna – desto mindre krut hade del Potro kvar i bössan.

Fysiken är onekligen världssjuans största brist. Att spela med sådan enorm kraft är energidränerande. Nu har han visserligen blivit mycket bättre på att vårda bollen, men det blir så tydligt att det, när han möter spelare av den här kalibern, går åt så mycket energi till försvarsspelet att det påverkar offensiven negativt.

Och när del Potros offensiva vapen blir uddlösa på grund av trötthet, ja då slutar det ofta som det gjorde i natt – med förlust.

del Potro hade verkligen varit en värdig vinnare, och om förutsättningarna sett lite annorlunda ut hade detta lika gärna kunnat sluta med seger i raka set för The Gentle Giant. Så överlägsen var han faktiskt från andra halvan av första set till det där ödesdigra missade servegamet i andra.

Lika imponerande är dock Nadals seger. Att komma tillbaka efter ett sju månader långt skadehelvete och bärga tre raka titlar varav en på hardcourt… Det är riktigt riktigt starkt, milt uttryckt. Och mot del Potro i natt visade han återigen prov på sin magiska vinnarinstinkt.

Nu känns det som att hoppet om en riktig magisk grussäsong, med en känslosam rivalitet mellan Nadal och Djokovic, både återvänt och är på god väg att förverkligas.

http://www.youtube.com/watch?v=Hx3r7D00Dbs

Rafael Nadal mot Juan Martín del Potro.

Visst hade väl en klassisk batalj mellan Nadal och rivalen Novak Djokovic suttit fint, men med tanke på hur del Potro presterat i Indian Wells kan det här bli en riktigt högoktanig finaldrabbning.

Den smärtande handleden verkar bara ha gynnat del Potro, som då tvingats nyttja sin backhandslice mer än vanligt. Det är måhända inte tourens bästa slice, men den var rysligt effektiv mot Andy Murray i kvarten och Djokovic i semin. Delvis för att den skapade variation som störde de bådas matchrytm, men också för att den filade ner deras offensiva spets på backhandsidan.

Den kommer troligtvis inte vara fullt så effektiv mot Nadal som med sin massiva överskruv inte kommer ha lika mycket problem med att skopa upp dem.

Kollar vi lite statistik så ser vi att Nadal leder med 7-3 i inbördes möten. Delpos samtliga tre segrar kom efter varandra och under hans succéår 2009 (Miami, Montréal och US Open). På hardcourt står det 3-3 i matcher.

När del Potro spelar på topp har han en förmåga att dundra igenom Nadals försvarsmur med sin enorma forehandslägga. Nadal kan som bekant ha vissa problem med offensiva sluggers, särskilt på hardcourt, och där är del Potro inget undantag.

Likt Ernests Gulbis är han bra på att själv sätta fart på bollen och har i regel inte lika stora problem med att ta ner Nadals överskruvade loopar som många andra på touren.

En förutsättning för att han ska kunna slå spanjoren i kväll är att han servar i det närmaste felfritt. Han kunde kosta på sig ett par bortslarvade servegame mot Djokovic i går, men det berodde på att serben bjöd tillbaka med eget slarv – medan Nadal varit betydligt stabilare i just serven än både Djokovic och Murray.

Han måste dessutom i huvudsak försöka placera sina tunga grundslag djupt ner i Nadals forehandhörn. Världsfemman har verkligen lyckats anpassa sitt spel till hardcourt, men han har fortfarande problem med att justera sin position bakåt i banan. Det kräver dock enorm precision och kraft, och är således ett vanskligt högriskspel. Bär det frukt kan han få Nadal ur gängorna, men det kan också generera många oprovocerade misstag.

I övrigt måste han fortsätta vårda bollen i duellerna och hitta lägen att vända försvar till attack.

http://www.youtube.com/watch?v=Gxosmuk5lug

Det kommer verkligen inte bli lätt för del Potro, givet vem som står på andra sidan nätet. Nadal kommer nämligen med största sannolikhet inte att bjuda på en flod av oprovocerade misstag à la Murray, eller fokusdippar i avgörande lägen à la Djokovic.

Nadal har också varit grymt aggressiv i sitt returnerande så här långt i turneringen och kommer hela tiden nagga på Delpos serve, vilket kan skapa enorm stress.

Så vad tror vi om det här då?

Det kommer förmodligen att bli jämnt, men jag är inte säker på att det går till tre set. Jag tror nämligen att Nadal har en till växel att lägga i och kan då bärga ett par, tre break per set. Tror inte att del Potro kommer kunna sätta kontinuerlig press i spanjorens serve, utan måste ta tillvara på de luckor som uppstår och chanser han då får.

Det är nämligen en del annat som talar emot del Potro. Han har precis sluggat sig igenom två energikrävande tresetare. Vilket gett honom back-to-back-segrar över Djokovic och Murray, två av världens bästa tennisspelare. Inte ens det hör till vanligheterna, och nu ska han alltså slå en tredje. Ingen lätt uppgift.

Risken är att de där två segrarna dränerat honom både fysiskt och psykiskt – medan Nadal i och med tresetssegern över Gulbis och tvåsetskrossarna mot skadehämmad Federer och formtoppad Berdych gett spanjoren precis det självförtroende han behöver.

Dessutom har Nadal rutinen. Det här blir hans 33:e Masters-final (av de tidigare 32 har han vunnit 21) – del Potros blott andra (förlorade mot Murray i Montréal 2009). Det är dessutom Nadals fjärde final i Indian Wells (segrar 2007 och 2009, förlust 2011).

Delpo har verkligen imponerat så här långt i Indian Wells, men jag tycker att Nadal har varit snäppet mer övertygande. Att Nadal endast låtit sig pressas till tre set mot Gulbis säger faktiskt lika mycket om spanjoren som om letten. Jag menar, även formstarke världssexan Berdych har ett flackt och tungt grundspel och får dessutom hög utdelning på sin serve, men avfärdades ändå i raka set.

Jag tycker därför inte att det är riktigt 50-50, som det på förhand kändes mellan Nadal och Federer. Snarare 60-40 i Nadals favör.

Det vore väl snudd på tjänstefel att inte kasta in en skrällvarning på del Potro med tanke på hans segrar över Murray och Djokovic, men jag tror faktiskt att Nadal är betydligt mer motiverad än världsettan och -trean i den här turneringen. Det är också en viktig del av matchbilden – Nadal kommer inte att vika ner sig och han kommer inte att bjuda på några billiga poäng.

* * *

Det känns som att vi blivit snuvade på en drömfinal mellan Maria Sjarapova och Victoria Azarenka.

I stället får vi en mellan Sjarapova och forna världsettan Caroline Wozniacki.

Känns inte riktigt lika hett.

Sjarapova leder med 4-2 i inbördes möten, men har historiskt haft en del problem mot bollmotaren Wozniacki. Danskan är nämligen grymt bra på att stressa fram misstag med sitt passiva counterpunchande, och Sjarapova kan som bekant svaja som en flaggstång om hon har en sådan dag.

Det tror jag inte att hon har i kväll. Hon har nämligen inte ställts inför en del utmaningar och inte bara glidigt igenom den här turneringen. Viktigt för Sjarapova att få lite tuggmotstånd så hon hittar sin matchrytm i en sådan här turnering.

I finalsammanhang brukar hon inte vika ner sig, om inte motståndaren heter Azarenka eller Serena Williams (och då beror det helt enkelt på att de är överlägsna).

Wozniacki är inte överlägsen Sjarapova ens när hon har en bra dag – då krävs också att Sjarapova har en dålig.

Det går säkert till tre set, men vill det sig riktigt illa för Wozniacki blir det förlust i två raka.

http://www.youtube.com/watch?v=LBsnNzr6Nyg

Okej, vi får börja med att summera det jag ännu inte hunnit redogöra för.

För det har ju som bekant hänt en hel del i Indian Wells.

Det började med att Juan Martín del Potro skrällslog Andy Murray i kvartsfinalen i fredags: 6-7(5), 6-3, 6-1.

Och på ett oerhört imponerande sätt, dessutom. Argentinaren var långa stunder helt överlägsen världstrean, särskilt i tredje set.

Inte bara i det offensiva spelet. Delpo tog nämligen kommandot i de långa duellerna och intog ofta den counterpunchande roll som vi är vana vid att se Murray utföra till perfektion.

Murray å sin sida var inte sitt sedvanliga träffsäkra jag, inte ens i första set när han hade övertaget. När matchen väl var över hade skotten bokfört chockerande 49 oprovocerade misstag (mot del Potros i sammanhanget blygsamma 27) och okaraktäristiska åtta dubbelfel, det sista vid matchboll.

Att del Potro inte bara lyckades störa Murrays matchrytm med sin täta defensiv utan dessutom växla om till sin sedvanliga högoktaniga offensiv framför allt i egen serve, och på så vis både stänga ytorna för Murray och tvinga fram misstag, var det mest imponerande.

Även mot Novak Djokovic imponerade världssjuan, men inte riktigt på samma sätt. Argentinaren har på grund av känningar i handleden tvingats nyttja sin backhandslice betydligt mer än vanligt, vilket givetvis setts som en stor nackdel för honom.

Men den var effektiv mot Murray i kvarten, och så även mot Djokovic i semin. Båda hade problem med framför allt serven inledningsvis, men det var världsettan som fick mest utdelning i returnerandet. Han brände visserligen en hel del breakchanser men förvaltade slutligen sin totalt sjunde breakboll i setet: 6-4.

I andra set slarvade han själv bort ett servegame, men gav inte del Potro läge att fullborda. Argentinaren bröt dock på nytt och efter ett gäng magiska dueller och lite Hawaii kämpade han sig fram till 6-4 och utjämning i matchen.

Jag trodde faktiskt inte att del Potro skulle orka ett till set av det här slaget. Djokovic var den som flyttade runt sin motståndare. Han pressade hela tiden mot del Potros forehandhörn för att sedan kliva fram i banan och placera bollen i det öppna hav som lämnades oförsvarat medan argentinaren tröstlöst försökte simma ikapp.

Djokovic hade dock stora problem med framför allt sin raka backhand, den som vanligtvis brukar vara så precis och dödlig. Det såg ut som att han helt enkelt hade svårt att komma rätt till bollen när del Potro skickade en backhandslice crosscourt, och ofta lyckades han därför inte generera rätt mängd fart på bollen.

I och med att den offensiva spetsen saknades på backhandsidan fick del Potro väldigt ofta gott om tid på sig att springa runt och ladda sin forehandbössa – som den här kvällen var snudd på felfri. Han har onekligen en av tourens absolut bästa forehand när allting klaffar för argentinaren.

Mycket riktigt såg del Potro en aning andfådd och frånsprungen ut när Djokovic tog en komfortabel 3-0-ledning i avgörande set.

Men som så många gånger förr tappade Djokovic koncentrationen och slarvade bort ledningen. Vid 4-4 bärgade sedan del Potro sitt femte break i matchen – och stängde sedan matchen med ett servess.

Med tanke på hur extremt bra del Potro är när han presterar på topp är det väldigt överraskande att det här är argentinarens blott andra Masters-final i karriären (förlorade mot Murray i Montreal 2009).

* * *

Djokovics kvartsfinal mot Jo-Wilfried Tsonga i fredags ska vi snabbt försöka glömma. Djokovic var fullständigt överlägsen. Tsonga var faktiskt mestadels pinsamt ineffektiv och lojt uppgiven i världsettans 6-3, 6-1-kross.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=mpk8F-Vd2lI

I finalen möter del Potro Rafael Nadal.

Om det är oväntat?

Ja, med tanke på att det är hans första hardcourt-turnering på nästan ett år.

Nej, med tanke på hur oerhört stabil han varit hittills. Den enda som lyckats ta set mot honom är Ernests Gulbis, och han gjorde det med en sanslös offensiv och makalös formtopp.

Mot Tomás Berdych i semifinalen var spanjoren helt orubblig: 6-4, 7-5. Han svajade visserligen med ett break upp i andra set. Till att börja med fick Berdych chansen att serva hem setet vid 5-3, men Nadal satte stopp för det med aggressivt returnerande.

Vid 6-5 bjöd han sedan på totalt fyra breakbollar, innan han stängde matchen och säkrade en plats i sin totalt 33:e Masters-final i karriären (av vilka han hittills vunnit 21).

Om inte del Potro är totalt mentalt och fysiskt dränerad – han har trots allt slagit Andy Murray och Novak Djokovic i samma turnering, inte varje dag det händer om man säger så – kan vi se fram emot en hejdundrande final.

Men mer om det lite senare.

* * *

På damsidan nötte Caroline Wozniacki ner Angelique Kerber i en tresetsrysare, efter att ha legat under med 2-6, 0-2.

Matchen slutade 2-6, 6-4, 7-5. Wozniacki är således klar för sin första Premier Mandatory-final sedan Indian Wells 2011. Hennes totalt åttonde i karriären (har 5-2 i finalfacit hittills).

I finalen möter hon Maria Sjarapova, som slog Maria Kirilenko i raka set: 6-4, 6-3.

I och med semifinalsegern blir Sjarapova ny världstvåa på måndag.

Pang på rödbetan!

* * *

NOVAK DJOKOVIC (1) – JO-WILFRIED TSONGA (8)

Oerhört jobbig matchup för Tsonga. 5-9 i inbördes möten och dessutom sju raka förluster mot världsettan. Senast han hade häng på riktigt var i Franska öppna förra året, där han ledde med 2-1 i set och brände tre matchbollar (alla i Djokovics serve).

Det jobbiga för Tsonga i sådana här matcher är att han inte får tillräckligt stor utdelning på sin serve. Hans attacktennis räcker i grunden inte för att slå igenom en försvarsmur av Djokovics mått. Därför måste han ofta ta till drastiska och väldigt oförutsägbara metoder, som tenderar att falla platt mot spelare av Djokovics kaliber.

Det som krävs för att världsåttan ska lyckas skrälla i kväll är inte bara att han spelar i det närmaste felfritt, utan också att Djokovic har en riktigt dålig dag på jobbet.

Och det har han faktiskt redan haft ett par under Indian Wells. I alla fall stundtals.

Det är Tsongas chans. Han måste hugga på minsta lilla bjudning, fullborda ett break och sedan lyckas hålla huvudet kallt. Lättare sagt än gjort, men inte heller mission impossible.

Han lyckades inte på Roland Garros, men i en tresetare är det fullt möjligt – tack vare Djokovics sedvanliga fokustapp.

Dessutom är det svårt att avgöra exakt hur motiverad Djokovic är i den här turneringen. Han har egentligen inget annat än titeln att spela för (eventuellt poängtapp spelar ytterst liten roll för honom eftersom han har en så pass stor ledning på världsrankningen), vi vet redan att det är främst Franska öppna han har siktet inställt på i år, det vankas ny Master redan nästa vecka och så vidare.

Låter han sig påverkas av sådant kan han faktiskt göra en tillräckligt slätstruken insats att Tsonga vinner, om fransmannen bara spelar sina kort rätt.

Tror dock inte att det kommer hända. Djokovic anno 2013 påminner nämligen mycket mer om 2011 års upplaga än 2012 års. Förra året besvärades han på olika plan, mestadels utanför banan, vilket påverkade hans spel. Trots det svarade han för en grym säsong med en Grand Slam-buckla på tre finaler och sex titlar på totalt elva finaler överlag.

I år är han sitt självsäkra, trygga jag igen. Då kan han kosta på sig fokusdippar och plötsliga formsvackor under pågående match.

* * *

ANDY MURRAY (3) – JUAN MARTÍN DEL POTRO (7)

Det här är den av kvällens två kvartsfinaler på herrsidan som på förhand har störst skrällpotential, enligt bland andra oddssättarna.

Jag håller inte med.

Att Murray leder med 5-1 i inbördes, och enda segern för del Potro kom på gruset i Madrid under succéåret 2009 (3-1 i inbördes möten för Murray det året) är inte överdrivet relevant i sammanhanget eftersom det faktiskt har gått över tre år sedan de sist möttes.

Det viktiga här är att Murray spelmässigt passar del Potro väldigt illa. Precis som i fallet Tsonga-Djokovic bygger argentinarens powertennis på snabba avslut, hög utdelning i egen serve och aggressivt baslinjespel.

När del Potro näppeligen orkar slugga sönder Roger Federer, som passar honom mycket bättre spelmässigt, i en tresetare – hur ska han då orka göra det mot Murray?

Att del Potro har de offensiva vapen som krävs för att etablera sig i den absoluta toppen råder det ingen tvekan om, och han har förbättrat de defensiva aspekterna av sitt spel. Vårdar bollen mycket bättre i långa bolldueller och rör sig smidigare på banan, både i djup- och sidled. Men uthålligheten lämnar en del övrigt att önska och i bollandet är han helt enkelt inte tillräckligt säker för att rå på Murray.

Skotten har visserligen inte imponerat så här långt i Indian Wells (trots att kvartsfinalplatsen är en klar förbättring mot 2012, då han åkte ut i första omgången) men har nu fått en väldigt åtråvärd morot i och med Roger Federers uttåg i kvarten mot rivalen Rafael Nadal i natt.

Att han har chansen att ta över positionen som världstvåa (måste i så fall nå final) räcker tveklöst för att han ska höja sig den lilla nivå som krävs för att utmanövrera en formstark del Potro (den ende av de kvarvarande kvartsfinalisterna som inte tappat set).

Den här matchen har onekligen potential att gå till tre set, men på det stora hela har jag svårt att se ett annat scenario än att Murray nöter ner del Potro.

* * *

ANGELIQUE KERBER (6) – CAROLINE WOZNIACKI (10)

Båda har på sätt och vis halkat in i den här semifinalen på varsitt bananskal, efter att Samantha Stosurs respektive Victoria Azarenkas tvingats lämna walkover i kvartsfinalen.

Känns mest oförtjänt i Wozniackis fall, för jag tror inte att hon hade rått på Azarenka. Kerber, som varit oväntat stark hittills och gått igenom turneringen utan att tappa set, hade däremot haft riktigt goda chanser att slå Stosur.

Det är också världssexan som har ett svagt övertag i inbördes möten, 3-2, och har tre raka segrar över forna världsettan: två på hardcourt, en på grus.

Ser Kerber som den självklara favoriten i det här mötet och såvida hon inte klappar ihop eller får skadekänningar tycker jag att hon borde ta det här i raka set.

* * *

MARIA SJARAPOVA (3) – MARIA KIRILENKO (15)

Den klart hetaste semifinalen på damsidan. Sjarapova leder med 4-2 i inbördes möten men brukar ha en del problem mot Kirilenko. Förra året pressades hon till tre set här i Indian Wells (i kvartsfinalen) efter att ha tappat första set.

Hur matchbilden kommer att se ut den här gången är lite svårt att sia om. Sjarapova kommer med största sannolikhet att vara den som driver spelet framåt, eftersom Kirilenko trivs i den mer taktiska rollen som spelförstörare.

15-rankade ryskan har dock en väldigt varierad repertoar och är den klart bättre spelaren framme vid nät, där hon kan göra en hel del skada om hon ges utrymme. Hon kommer med största sannolikhet att försöka hacka sönder Sjarapovas matchrytm och stressa fram oprovocerade misstag från världstrean.

Det kan mycket väl gå vägen. Bortsett från öppningsmatchen mot Francesca Schiavone har Sjarapova haft oroväckande hög andel oprovocerade misstag och dubbelfel. En lika trög start som mot Sara Errani i kvartsfinalen kan vara direkt fatal, vilket hon är högst medveten om.

Är hon bara stabil i sitt offensiva sluggande är Sjarapova den solklara favoriten – med en ordentlig skrällvarning för Kirilenko. Hon är en envis fighter som vägrar ge upp, vilket hon inte minst visade mot Petra Kvitová i kvarten.

Samtidigt har hon tillryggalagt tre raka tresetare i Indian Wells, vilket tar på krafterna. Nu är hon visserligen grymt vältränad, men de tuffa matcherna lär ändå till viss del ha dränerat hennes energi, vilket kan bli avgörande mot en powerspelare som Sjarapova.

Jag håller som sagt Sjarapova som favorit här, men blir inte alls förvånad om Kirilenko lyckas bärga sin tredje raka seger över en topp 10-spelare i natt.