Februari är verkligen en mellanmånad.

Vilket känns både ologiskt och en smula provocerande, eftersom vi redan genomlidit ett långt säsongsuppehåll inför dramatiska januari – som exploderar i årets första Grand Slam, Australiska öppna.

Efter det hamnar vi i något slags vakuum, som håller i sig till mitten av mars då årets första Master (Indian Wells) inleds.

Det är helt enkelt ett sådant statusglapp mellan drabbningen Down Under och 250-turneringarna i Sydamerika, USA, Frankrike, Zagreb och så vidare.

Men det finns ett ljus i denna februari månads tennismörker: Rotterdam Open. Årets första 500-turnering.

Som sådan är den så klart intressant i sig. Men utöver det (samt det faktum att den ändå erbjuder en stegring efter dippen som följer Australiska öppna) är det dessutom en riktigt trevlig tillställning som alltid bjuder på ett starkt startfält.

I år är inget undantag.

Världstvåan Roger Federer, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga och världstian Richard Gasquet är toppseedade. Tätt åtföljda av 14-rankade Gilles Simon och 18-rankade Andreas Seppi.

Därutöver kommer ett knippe sevärda spelare, som Grigor Dimitrov, Bernard Tomic, Gaël Monfils, Marcos Baghdatis och Nikolaj Davydenko. För att nämna några.

Så, vad säger vi då om årets upplaga av Rotterdam Open?

Till att börja med är det en smula förvånande men samtidigt glädjande att Federer ställer upp. Schweizaren ställde upp i Rotterdam sex säsonger under åren 1999-2005, men hade sedan ett sju år långt uppehåll innan han dök upp igen förra året. Nu är det alltså dags igen.

Lite förbryllande med tanke på att han bantat sitt spelschema under 2013, men som sagt glädjande.

Förra året slog han del Potro i finalen. Inte helt otroligt att det blir så i år igen. Federer har nämligen en ruskigt behaglig resa fram till finalen – särskilt sedan Tsonga åkt på en chockförlust redan i kvällens första omgång, mot 77-rankade hemmahoppet Igor Sijsling: 7-6(3), 4-6, 6-4. Där undanröjdes det enda potentiella hotet mot schweizaren inför finalen, helt enkelt.

På den undre halvan är givetvis fjolårsfinalisten del Potro favorit, men han har fått en betydligt tuffare lottning än regerande mästaren och rivalen Federer. Monfils går inte av för hackor (trots den märkliga uppvisningen mot Gilles Simon i Australiska öppna) och kan ställa till besvär redan i första omgången.

Andreas Seppi eller Jarkko Nieminen borde inte kunna hota, men det kan däremot Richard Gasquet i en eventuell semifinal. Gasquet har inlett säsongen strålande och har 14-1 i matchfacit så här långt. Han har bärgat två titlar sedan januari (Doha och Montpellier, den sistnämnda i går) och enda förlusten kom mot Tsonga i åttondelsfinalen av Australiska öppna.

Om inte Baghdatis eller möjligen Dimitrov sätter käppar i hjulet för Gasquet. Dimitrov slog för övrigt Bernard Tomic i en tresetare i dag: 6-3, 3-6, 6-3. En smula oväntat med tanke på Tomics grymma form under säsongsinledningen. Dimitrovs form har dock åkt bergochdalbana, så han kan lika gärna ryka redan i andrarundan mot Davydenko (som rimligtvis borde slå Florian Mayer i sin öppningsmatch).

Svårt ändå att inte tippa en finalrepris mellan Federer och del Potro. Höjer dock ett varningens finger för Gasquet. Hade också gärna markerat Mikhail Juzjnyj och Davydenko, som brukar prestera i Rotterdam, som skrällvarningar, men att Juzjnyj tvingas möta Federer redan i andraomgången och att Davydenko inte varit i närheten av den form han visade upp i Doha omöjliggör det.

SAP Open, Brasil Open (båda ATP 250) och Qatar Open (WTA Premier) kan vi prata mer om i morgon.

Det finns spelare som vinner sina matcher på att sabba så mycket som möjligt för motståndaren. Hacka sönder matchrytmen, exploatera varenda liten svaghet. Pushers, kallas de.

Det finns kanske inga riktigt renodlade pushers kvar längre, i alla fall inte på hög nivå, men däremot finns det spelare som besitter en eller flera egenskaper som kännetecknar en pusher. Typ alla defensiva baslinjespelare, till exempel, eftersom deras taktik i grund och botten bygger på att tvinga fram misstag från motståndaren.

Jo-Wilfried Tsonga är inte en sådan spelare. Tsonga är på alla tänkbara vis en offensiv baslinjeslugger, med explosiv serve och tunga grundslag.

Ändå har han så rysligt lätt för att störa Roger Federers matchrytm. Det är nästan så att det sker redan under inbollningen. Som att hans blotta uppenbarelse får schweizaren att bubbla av frustration och osäkerhet.

Hur kan man annars förklara Federers svaga matchinledning, svajiga andra och fjärde set, oförmåga att förvalta breakbollar och så vidare?

Inför femte set hade han liksom inte lyckats fullborda ett enda break. Lyckades han bryta Tsongas serve kunde man ge sig f-n på att han skulle bjuda tillbaka redan i nästa game.

Det ska sägas med en gång att Tsonga spelade riktigt bra. Inte på toppen av sin förmåga, det var ett tag sedan han gjorde det, men åtminstone i närheten av den. Dock inte så bra att han helt av egen förmåga skulle kunna rubba världstvåan.

Ja, han servade generellt bra (mycket bra i vissa game, uselt i andra).

Ja, han satte hög press med tyngd och längd i slagen.

Ja, han inte bara hängde med i Federers höga tempo utan var dessutom ofta den som lade i en ännu högre växel.

Och ja, han är fortfarande oförutsägbar med sina plötsliga tempoväxlingar och taktikskiften.

Men en Federer som är trygg i sitt eget spel och som spelar med samma resoluta säkerhet som i matcherna mot Bernard Tomic och Milos Raonic borde helt enkelt inte låta sig dikteras av en Tsonga som trots allt inte gjorde sitt livs match.

Av någon oförklarlig anledning lät han fransmannen hålla i taktpinnen stora delar av matchen, och lyckades inte ens plocka upp den när världsåttan tappat den i marken (blott fyra av 18 vunna breakbollar är under all kritik).

Som tur var för schweizaren hade även Tsonga inre demoner att tampas med. Om han exploaterat Federers svajiga forehand, knackiga backhand, krånglande serve och miserabla returnerande fullt ut hade han mycket väl kunnat lägga till ytterligare en Grand Slam-skräll till meritlistan.

Nu darrade fransmannen på manschetterna i de allra mest matchavgörande lägena (exempelvis första och tredje sets tiebreak) och vågade inte riktigt gå för fullt när situationen så krävde.

Jag kan ärligt talat inte riktigt begripa varför Federer störs så mycket av Tsonga. Han returnerade visserligen riktigt bra i dag och placerade ofta sina loopade returer djupt på Federers planhalva, men så otrygg som Federer såg ut i sitt eget spel… nej, jag förstår det inte. Som när han i stället för att dundra in en smash i det ödeland som uppenbarat sig efter Tsongas löpning till höger byter riktning, som för att göra något nytt, blir sönderläst – och sedermera torskar poängen.

Eller när han tvekar inför en helt klockren forehand-drive – och dundrar den i nät. Man riktigt såg på honom att han bestämt precis var han ska placera den, men i de sista sekunderna ändrar sig. Obegripligt.

Om han bara fokuserat på sitt eget spel och inte frestats att ändra spelidé under pågående duell så hade han förmodligen bärgat en mycket enklare seger. Det hade kanske blivit jämnt ändå, Tsonga är trots allt en grymt bollskicklig anfallare, men då hade han i alla fall inte brottats med misstro på sig själv och det egna spelet. Det där kan nämligen spilla över till semifinalen mot Andy Murray, och det är ju inte speciellt bra, om man säger så.

Ska också tilläggas att det är grymt imponerande att se Tsonga försvara sig så bra i så högt tempo – för att sedan lägga i den där extraväxeln och blåsa Federer av banan. Det har fyra spelare före honom misslyckats kapitalt med i den här turneringen.

7-6(4), 4-6, 7-6(4), 3-6, 6-3 kan inte betraktas som ett styrkebesked från världstvåan inför semifinalen. De eventuella orosmoln som uppstått skingras förhoppningsvis omgående, så att vi bjuds på en stenhård femsetsbatalj mot Murray.

Och äras den som äras bör: Tsonga gjorde en kanonmatch. Lite bättre och han hade kunnat nå hela vägen.

* * *

Om matchen mellan Andy Murray och Jeremy Chardy finns inte mycket att säga. Chardy kämpade tappert, men till ingen (eller i alla fall liten) nytta. Sju game var allt han mäktade med att plocka av skotten. Får väl ses som ett godkänt betyg ändå.

6-4, 6-1, 6-2 och Murray dansar vidare till en drömsemifinal mot Federer.

Vilket alltså innebär att Big Fours dominans hålls intakt, tack vare gårdagens mirakulösa vändning av Rafael Nadals vikarie David Ferrer.

Lite sjukt ändå, att endast Ferrer lyckas utnyttja luckan som uppstår i Nadals frånvaro.

* * *

Serena Williams åkte ut med buller och bång i kvartsfinalen – mot 19-åriga Sloane Stephens: 3-6, 7-5, 6-4.

Har bara sett delar av matchen i efterhand, och det går ju inte att påstå annat än att skadan som Serena drabbas av i andra set blir helt matchavgörande.

Dock fick hon ju någorlunda ordning på det där i tredje set, och det som imponerar mest på mig är att Stephens lyckades försvara sig så bra även i de lägen där Williams kunde dundra på.

Svårt ändå att skaka av sig känslan av att den här skrällen förmodligen aldrig bokförts om Williams var skadefri genom hela matchen.

* * *

Victoria Azarenka besegrade planenligt Svetlana Kuznetsova: 7-5, 6-1. Stephens ska självklart inte underskattas, men självklart ökade Azarenkas chanser att ta sig till sin andra raka final i Melbourne efter 19-åringens skräll.

Snart onsdag, snart dag tio, snart dags för en andra omgång kvartsfinaler:

√ Andy Murray (3) – Jeremy Chardy (36)
Underdogen mot finalkandidaten. Ett klassiskt klassmöte. Och faktiskt den första riktiga prövningen som Murray ställs inför. Chardy har verkligen gått all in och satsat på stenhård offensiv, kryddat med listiga fällor – bland annat i form av en giftig slice som tvingar motståndaren att kliva in i banan.

Det har hittills räckt hela vägen till kvartsfinal, och på vägen har världssjuan Juan Martín del Potro strukit med. Chardy har dessutom vant sig vid att vara just underdog, eftersom han varit det i sina tre senaste matcher (Marcel Granollers, del Potro, Andreas Seppi).

Murray, som vet hur det känns att falla för Chardys slägga, kommer dock inte att underskatta oseedade doldisen i morgon. Efter den svidande förlusten i Cincinnati (och kollegan del Potros chockförlust i tredje omgången här i Australiska öppna) vet han precis vad fransmannen går för.

Jag räknar kallt med att Murray höjer sig flera nivåer och bjuder på sin smartaste tennis.

För inte vill han väl blåsa oss på en drömsemifinal mellan honom ochRoger Federer?

Känns lite som att utgången av den här kvarten vilar i Murrays händer. Visst kan Chardy göra livet surt för världstrean, men det kommer inte att räcka att spela på toppen av sin förmåga för fransmannen – han måste dessutom hoppas på att Murray inte spelar på toppen av sin förmåga.

Och han kan definitivt inte vänta sig att skotten låter sig hunsas på samma sätt som del Potro långa stunder gjorde.

Behöver jag ens säga att det är en jätteskräll om Chardy trots allt vinner?

√ Serena Williams (3) – Sloane Stephens (25)
Drottningen mot kronprinsessan. Ja, så beskrivs väl det här mötet på bästa sätt. Stephens har nu under ett par år lanserats som Serenas arvtagerska – med all rätt.

I Melbourne har hon fått upp ångan ordentligt och tagit sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären. Inte ett dugg överraskande, med tanke på den enorma potential hon besitter.

Den här matchen är en repris av kvartsfinalen i Brisbane i början av januari. Den gången var Sloane inte mogen uppgiften, men hon visade prov på den kapacitet som, förutom att den kommer att växa, lär föra henne hela vägen upp till världstoppen.

Trots förlust i raka set gjorde hon nämligen en beundransvärd insats och knep sju game av världstrean – fler än någon annan i den turneringen.

Jag hoppas att vi får se något liknande under onsdagen, men vi får inte glömma att det här trots allt rör sig om Grand Slam och att hon är blott 19 år gammal. Pressen det innebär hade nog fått vem som helst att kliva ut på banan med darrande knän.

Min gissning är att Stephens lyckas knipa några game, men hon kommer aldrig i närheten av att hota Williams. Det är världstrean på tok för överlägsen för att tillåta.

√ Roger Federer (2) – Jo-Wilfried Tsonga (8)
Dagens på förhand klart hetaste match. Anledningen till det är egentligen historisk – Tsonga klassiska seger över Federer i Wimbledon 2011, när han vände 0-2-underläge i set.

Sedan dess har de mötts fem gånger, 4-1 i matcher till Federer (8-3 i inbördes totalt). De spelade faktiskt inte mot varandra under hela fjolåret, eftersom Federer lämnade walkover i Doha, utan senaste mötet var i World Tour Finals-finalen 2011. Den vann Federer i tre set.

Att Tsonga har kapaciteten att störa Federer med sitt nyckfulla spel har han redan bevisat, men det känns som att det var länge sedan det ens var aktuellt. Han har oerhört svårt att spela effektivt, vilket är en av de stora anledningarna till att han blivit frånsprungen av övriga toppspelare.

Tomás Berdych har liksom hittat sin stabilitet, del Potro sin säkerhet i bollandet. Tsonga har stått lite och stampat. Undrar om han inte till och med backat i utvecklingen sedan 2011?

Hur det än är med den saken så har Tsonga ett väldigt stort spel i sig, men han har förtvivlat svårt att plocka fram det och utnyttja det på ett taktiskt fulländat sätt. När han kopplat greppet om ett set eller en match känns det som att han plötsligt bestämmer sig för att börja spela ett helt annat spel, och så faller allt platt som en pannkaka.

Som mot Berdych i Stockholm Open förra året. Det var en ordentlig ”choke”, inget snack om den saken. Tror tyvärr inte att han hunnit åtgärda det som behöver åtgärdas inför den här kvartsfinalen.

För om man nu också ska passa på att säga något om Federer så har han sett helt oslagbar ut hittills. För att han ska torska det här så måste Tsonga göra en av sitt livs matcher och på något sätt få Federer att sjunka i nivå.

Det kommer Federer inte gå med på.

Om han utnyttjar ett av sina mäktigaste vapen, serven, och håller sina servegame kan han däremot bli den förste att plocka set mot schweizaren. Det skulle jag inte se som någon skräll – men inte heller om världstvåan grejar det här i raka set.

√ Victoria Azarenka (1) – Svetlana Kuznetsova (50)
Tvåfaldiga Grand Slam-vinnaren Kuznetsova har onekligen rutinen i de här sammanhangen, men att hon stoppar Azarenkas framfart i Melbourne… nej, jag ser inte riktigt att det ska hända.

Kuznetsova leder visserligen med 4-3 i inbördes möten, men senaste segern kom på gruset i Rom 2009 (då hon också vannFranska öppna). Förra året vann Azarenka deras två enda matcher utan att tappa set. I Indian Wells, på hardcourt, lyckades Kuznetsova bara knycka tre game.

Nej, på papperet ser det ut att bli en ny kross för Azarenka – Kuznetsovas goda form till trots.

Åttondelen mellan Andy Murray och Gilles Simon var tråkig redan på papperet.

Hur den var i verkligheten?

Som rohypnol för själen.

Den enda egentliga behållningen med matchen, som på förhand kändes snudd på onödig att ens genomföra, var att Simon spelade så kraftlöst att det liksom smittade av sig på Murray.

Så där stod de, två av världens just nu bästa tennisspelare, och föste bollar fram och tillbaka över nätet i vad som alltså påstods vara en åttondelsfinal i årets första Grand Slam-turnering. Det hade lika gärna kunnat röra sig om en match mellan Mårten Gås och Katten Gustaf, kändes det ibland som.

Murray vann så klart busenkelt, och att han släppte ifrån sig så mycket som sju game kändes nästan som en ödmjuk gest gentemot Simon, efter dennes heroiska insats mot Gaël Monfils i förrgår. Alltså, jag menar inte att han förlorade dem med flit, jag menar bara att om Murray känt behov av att köra över Simon fullständigt så hade han utan tvekan kunnat göra det.

Nu gjorde han inte det, hur som helst. 6-3, 6-1, 6-3 blev det till slut. Murray lämnade inga besked alls, vilket ingen hade väntat sig. Svårt att utmäta någon som helst form när motståndet är så här svagt.

Man skulle utan att ljuga kunna hävda att Andy Murray fått den klart enklaste lottningen, eftersom han stöter på oseedade Jeremy Chardy i kvartsfinalen. Chardy slog som väntat (i alla fall för mig) Andreas Seppi i sin åttondel: 5-7, 6-3, 6-2, 6-2.

Och ja, på papperet ska ju det där vara en enkel match för världstrean.

Men!

Chardy har vid det här laget vant sig vid rollen som underdog. Det har han varit i sina tre senaste matcher (mot Marcel Granollers, Juan Martín del Potro och nu senaste alltså Andreas Seppi).

Dessutom vann Chardy deras senaste möte, i Cincinnati förra året. I raka set. 6-4, 6-4. I en Master, alltså. Inte illa pinkat.

När han har huvudet med sig så har Chardy onekligen de offensiva vapnen för att ställa till det för Murray, vilket han visade inte minst mot del Potro.

Det är dock svårt att spela så kraftfullt och med så små marginaler mot en defensiv specialist som Andy Murray – om det kan Stanislas Wawrinka vittna, efter den episka förlusten mot Novak Djokovic i går.

Förutom att Murray på det hela taget är en klart bättre spelare än Chardy så är även pressen större på fransmannen – detta är trots allt hans första GS-kvartsfinal i karriären.

Det ska också noteras att Murray vann deras första fyra möten, alla på hardcourt, enkelt.

Om man, som jag, är smått besatt av statistik finns det en sista sak som Chardy kan ta fasta på inför kvarten: de senaste 15 åren har fyra oseedade spelare tagit sig hela vägen till final i Melbourne. Det är fler än Wimbledon (2) och US Open (1) tillsammans (och lika många som Franska öppna).

Senast det hände var bara fem år sedan, då Jo-Wilfried Tsonga spelade final mot Novak Djokovic.

* * *

Tsonga vann för övrigt Battle of France mot världstian Richard Gasquet: 6-4, 3-6, 6-3, 6-2.

Belöningen: Roger Federer i kvartsfinalen.

Federer var helt omutlig mot Milos Raonic i sin åttondelsfinal, i alla fall i sina egna servegame. Vann 90 procent i förstaserve och 75 procent i andraserve. Det var stundtals smärtsamt att se hur underlägsen Raonic var.

Om 22-åringen varit något kyligare i vissa avgörande lägen hade det här möjligen kunnat bli en lite jämnare tillställning, men det rådde aldrig några som helst tvivel om vem som skulle vinna.

Federer var helt enkelt på tok för bra för kanadensaren. Raonic hängde inte med alls i schweizarens tempo och måste ha förlorat närmare 90 procent av duellerna som varade längre än tre slag. Att han lyckades vinna totalt tolv game får väl ses som en smärre sensation: 6-4, 7-6(4), 6-2

Så, Federer bara staplar styrkebeskeden på hög, alltså – och bockar av ännu en potentiellt giftig motståndare. Det är det som har imponerat allra mest på mig, att han fått den här på papperet så tuffa lottningen att se ut som en vårpromenad i Skytteholmsparken.

Allt han har gjort hittills har sett så galet enkelt ut. Det där extra långa säsongsuppehållet (ett resultat av att han valde att inte spela några turneringar före Australiska öppna) var tydligen ett genidrag.

I nuläget tycker jag faktiskt att han ser ut som en självklart finalist, givet att Murray inte satts på några svåra prov alls hittills. Fortsätter han spela som han gör så har jag svårt att se hur Tsonga eller Murray ska kunna stoppa honom.

* * *

Maria Kirilenko lyckades irritera Serena Williams i sammanlagt typ fem minuter. Sen ångade världstrean på och bärgade i vanlig ordning en överlägsen seger: 6-2, 6-0.

Världsettan Victoria Azarenka var lika orubblig i sin åttondelsfinal mot Elena Veznina: 6-1, 6-1.

I kvarten möter Azarenka oseedade Svetlana Kuznetsova, som noterade ännu en vinst över forna världsettan Caroline Wozniacki: 6-2, 2-6, 7-5.

Williams möter 19-åriga Sloane Stephens, som slog Bojana Jovanovski i en tresetsrysare: 6-1, 3-6, 7-5.

Hua.

Den sanslösa drabbningen mellan Novak Djokovic och Stanislas Wawrinka står över allt annat som hänt i dag. Bortsett från att Wawrinka närmade sig skrällterritorium hände ingenting uppseendeväckande under denna matchdag.

Förutom att Angelique Kerber torskade i raka set mot Ekaterina Makarova: 7-5, 6-4. Det hade jag verkligen inte väntat mig, men enligt världsfemman själv har hon haft ont i ryggen i flera dagar och befarar skada. Tråkigt att hon åkt ur Australiska öppna, hur som helst.

Och så tvingades Janko Tipsarevic avbryta matchen mot Nicolás Almagro vid ställning 6-2, 5-1 till spanjoren på grund av skada. Gjorde sig tydligen illa i foten vid ställning 4-2 i första set.

– Jag vet inte hur jag lyckades göra det men jag sabbade min vänstra häl helt och hållet. Jag har inte varit hos läkare än, och jag vet inte vad han kommer att säga, förklarar världsnian efter matchen.

Annars, inga konstigheter: Maria Sjarapova tappade bara ett game mot Kirsten Flipkens (6-1, 6-0), Agnieszka Radwanska körde över Ana Ivanovic (6-2, 6-4) och Li Na slog Julia Görges i raka set (7-6, 6-1).

På herrsidan blåste David Ferrer japanen Kei Nishikori av banan (6-2, 6-1, 6-4) och Tomás Berdych besegrade Kevin Anderson utan större bekymmer (6-3, 6-2, 7-6).

Redan i morgon är det dags för nya åttondelsfinaler. Låt oss gå igenom dem, för skojs skull:

Milos Raonic (15) – √ Roger Federer (2)
Dagens klart mest sevärda match. Efter Djokovics och Wawrinkas galna holmgång tänker jag inte använda uttryck som ”turneringens potentiellt bästa”, men det här är en klart intressant match.

Väldigt mycket talar givetvis emot en skräll här: Federers makalösa kvartsfinalsvit i Grand Slam-sammanhang (34 raka), hans magiska formtopp i Melbourne, hans speltekniska överlägsenhet och det faktum att han vunnit deras tre tidigare möten. Samtliga visserligen på håret, men det ger så klart ett visst psykologiskt övertag.

Detta är ändå en match som passar schweizaren ytterst dåligt. Raonics serve är inte att leka med, och eftersom Federer inte är tourens starkaste returtagare tenderar hans matcher mot mammutservare ofta att gå till tiebreak – och som vi alla vet kan tiebreak vara något av ett lotteri.

Samtidigt kan 22-åringen bevisligen hota Federer i hans serve, särskilt om världstvåan tappar fokus och missar förstaservarna, vilket händer lite titt som tätt nu för tiden.

Att döma av det jag sett av dessa båda herrar hittills tror jag ändå att det ska ofantligt mycket till för att Raonic ska kunna störa Federer tillräckligt mycket (och länge) för att mäkta med en skräll. Det är trots allt Grand Slam och bäst av fem set vi snackar om här. Precis allt måste liksom stämma för kanadensaren, han måste hålla sina oprovocerade misstag på ett absolut minimum och dessutom vara rysligt aggressiv i Federers serve.

Sviktar han minsta lilla i egen serve är loppet kört. Ja, så känns det på förhand.

Jag vill inte påstå att det är helt omöjligt för Raonic att vinna den här matchen, men jag tror inte att han är mogen uppgiften än.

√ Serena Williams (3) – Maria Kirilenko (15)
En av få kvarvarande spelare som kan irritera Serena en smula. Dock inte tillräckligt för att mäkta med mer än att plocka ett game eller två. I stället får hon gestalta en enkel biljett till kvartsfinalen för Serena.

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Richard Gasquet (10)
Personligen ser jag den här matchen som den mest intressanta vid sidan av Federer-Raonic. Rent spelmässigt har den här matchen potential att bli både svängig och underhållande, eftersom de är så olika spelartyper:

Gasquet har visserligen goda offensiva kvaliteter men håller sig mest en bit bakom baslinjen, där han liksom suger ut allt tempo ur bollen och sedan skickar över hårt toppade loopar för motståndaren att hantera.

Tsonga är en offensivt kraftfull spelare, vars fundament vilar på en tung serve, aggressiva grundslag och nätruscher.

Det som gör den här matchen extra intressant är att Gasquet har återvänt efter sin ökenvandring de senaste åren. Den förbättrade fysiken tycks ha gett honom ett starkare psyke som bonus – något han visade mot Nikolaj Davydenko i finalen i Doha.

Tsonga? Tja, han är ju inte känd för sin mentala stabilitet på banan, om man säger så. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger han sjabblat bort en seger. Hände så sent som i höstas, mot Tomás Berdych i Stockholm Open-finalen.

Det kan möjligen bli avgörande. För det spelar ingen roll hur överlägsen Tsonga är – kommer det en mental dipp har Gasquet numera tålamodet och den fysiska/mentala styrkan att utnyttja den.

Svårt ändå att inte se Tsonga som favorit, särskilt inte med tanke på att underlaget passar honom bra. Hoppas så klart på en riktigt tät match, men det kan snabbt rinna iväg. Och i så fall tror jag att det rinner iväg till Tsongas fördel.

Bojana Jovanovski (56) – √ Sloane Stephens (25)
Två unga framtidsnamn på varsin sida av nätet. Känns upplägget igen? Ja, vi såg det ju senast i lördags, när Stephens utmanövrerade Laura Robson i raka set.

Kan man vänta sig en liknande matchbild i morgon?

Ja och nej. Ja för att denna trio framtidsspelare är ungefär samma spelartyp och nej för att Jovanovski har bättre förutsättningar än Robson hade (Robson spelade som bekant en maratonmatch mot Petra Kvitová i andra omgången – de timmarna på banan gjorde sig påminda i mötet mot Stephens).

Sloane Stephens har visserligen sett snudd på orubblig ut, men även Jovanovski har imponerat och sluggat sig vidare utan att tappa set.

På det hela taget tycker jag att Stephens är den bättre spelaren och därför borde vinna. Hon svajade stundtals mot Robson, men höll ihop både sitt spel och sina nerver.

Däremot tror jag inte att hon klarar sig helt oskadd ur den här sluggerfesten. Kanske tappar hon till och med set.

√ Caroline Wozniacki – Svetlana Kuznetsova: Wozniacki är taggad och hämndlysten efter tresetsförlusten i Sydney.

√ Victoria Azarenka – Elena Veznina: Fick visserligen ordentlig skrämselhicka mot Jamie Hampton innan hon blev skadad, men det har hon redan skakat av sig. Seger i raka set.

√ Andy Murray – Gilles Simon: All heder åt Simon, som kämpade heroiskt mot Gaël Monfils i tredjerundan. Här tar det dock stopp, och det obarmhärtigt. Simon har ingenting i sin repertoar som kan störa Murray ens det minsta lilla. Särskilt inte i det skick han säkerligen kommer är i efter maratonmatchen mot Monfils.

√ Jeremy Chardy – Andreas Seppi: En match som känns lite som ett lotteri. Seppi knapp favorit, men efter matchen mot Juan Martín del Potro vill jag gärna se honom i kvartsfinalen. Och jag tror faktiskt att han tar sig dit. Blir förmodligen jämnt, dock.

Den tidiga morgonen har bjudit på inte mindre än två skrällar: Jeremy Chardys mot världssjuan Juan Martín del Potro och 20-rankade Andreas Seppi mot Marin Cilic. Den första aningen större än den andra. Eller snarare mycket större.

Argentinaren visade prov på grym form i sina första två matcher och tappade då bara 13 game (6-1, 6-2, 6-2 mot Adrian Mannarino och 6-2, 6-4, 6-2 mot Benjamin Becker) – färre än någon annan spelare på herrsidan.

Chardy såg visserligen stark ut i sin fyrsetsseger över Marcel Granollers (6-3, 3-6, 6-1, 6-2), men det var en match där åtminstone jag förväntat mig vinst för fransmannen.

Chardy rivstartade med att fixa en 2-0-ledning i set, innan världssjuan vaknade till liv och med möda lyckades kvittera. I femte set var dock den 36-rankade fransmannen både stabilare och kyligare. Han stressade del Potro med giftig slice, stenhård forehand och snäva vinklar, medan argentinaren återigen visade prov på sin bristande förmåga att hålla samma höga nivå genom en hel match.

6-3, 6-3, 6-7(3), 3-6, 6-3 kan så klart inte betraktas som något annat än ett praktfiasko för en spelare som lyfts fram som en av de stora utmanarna till titeln i Rafael Nadals frånvaro.

– Det är givetvis inget bra resultat för mig efter att jag hämtat upp 0-2-underläge, men Jeremy spelade riktigt bra i femte set. Han var så lugn när han stängde matchen i slutet, säger en besviken del Potro efter matchen.

– Jeremy spelade så tungt i fyra timmar. Han slog många vinnare med sin forehand, mycket bra slice. Mot slutet, när han hade chansen att bryta min serve, så gjorde han det. Han spelade bättre i de viktiga lägena och tog chansen att vinna matchen.

Chardy själv betraktar segern som en av hans största i karriären.

– Australiska öppna, tredjerundan, mot en toppspelare. Det är en stor seger för mig. Kanske den största i min karriär, säger han.

Det råder ingen tvekan om att Chardy, med sitt högriskspel och hårda press, är en knepig motståndare – det visade han inte minst mot Andy Murray i Cincinnati förra året – men en spelare av del Potros kaliber ska han så klart inte kunna ge mer än skrämselhicka i de här sammanhangen.

Nu återstår dessutom endast tre spelare på herrsidan som vunnit en Grand Slam tidigare: Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray.

I åttondelsfinalen möter Chardy italienaren Andreas Seppi, som alltså stod för morgonens näst största skräll: 6-7, 6-3, 2-6, 6-4, 6-2 mot Marin Cilic. Ny flopp för framtidslöftet Cilic alltså, som har förtvivlat svårt att hitta det där stabila spelet och börja prestera i närheten av den toppkapacitet han visat att han har.

Inget illa menat mot Chardy och Seppi, men det känns som en osannolikt iskall åttondelsfinal i en Grand Slam-turnering. Antingen del Potro eller Cilic (helst båda två) borde ha stått på ena sidan av nätet, helt enkelt.

* * *

Victoria Azarenka pressades till tre set mot Jamie Hampton, men sluggade sig till slut vidare till åttondelsfinal: 6-4, 4-6, 6-2. Där möter hon Elena Veznina, som slog Roberta Vinci: 4-6, 7-6(4), 6-4.

Även Serena Williams är, så klart, klar för åttondel, efter överlägsna 6-1, 6-3 mot Ayumi Morita. Hon ställs mot Maria Kirilenko, som besegrade Yanina Wickmayer: 7-6(4), 6-3.

* * *

Caroline Wozniacki är klar för sin femte åttondelsfinal i Australiska öppna efter 6-4, 6-3 mot Lesia Tsurenko. Möter Svetlana Kuznetsova, som slog Carla Suarez Navarro: 6-2, 4-6, 6-3.

* * *

Andy Murray spelade inte på topp, men lyckades trots svajigt spel avfärda Ricardas Berankisi raka set: 6-3, 6-4, 7-5.

Ett styrkebesked från Murray, en morgon där andra toppspelare sviktat. Oerhört viktigt att få med sig resultaten även när man inte håller sin högsta nivå.

* * *

Inte heller världsåttan Jo-Wilfried Tsonga hade några problem i sin tredjerunda: 6-2, 6-1, 6-4 mot Blaz Kavcic.

I åttondelen möter han världstian och landsmannen Richard Gasquet, som slog Ivan Dodig i fyra set: 4-6, 6-3, 7-6(2), 6-0.

* * *

Två av dagens klart mest intressanta matcher är redan i full gång. Den mellan Roger Federer och hemmahoppet Bernard Tomic började precis, den mellan framtidsnamnen Laura Robson och Sloane Stephens är inne i sitt andra set.

Stephens bärgade första set med 7-5 och leder i skrivande stund med 4-1 i andra.

Sista tredjerundorna i morgon, sedan börjar åttondelsfinalerna och allvaret. Här är fredagens hetaste matcher:

√ Roger Federer (2) – Bernard Tomic (43)
Problembarnet Tomic har, efter sitt katastrofala avslut på 2012, imponerat under säsongsinledningen och bärgade karriärens första titel i Sydney förra veckan. Har även övertygat, utan att glänsa, i Melbourne hittills.

Men mot Federer har han inte mycket att hämta. Inte nog med att schweizaren leder med klara 8-1 i set och 3-0 i matcher i inbördes möten – han har dessutom visat prov på fantastisk form i sina första två matcher i turneringen (segrar i raka set mot Benoit Paire och formstark Nikolaj Davydenko).

När de båda möttes här förra året, i åttondelsfinalen, uppträdde Tomic inte alls så respektlöst som han brukar göra mot topprankade spelare. Nu har 20-åringen i och med titeln och segern över Novak Djokovic i Hopman Cup för två veckor sedan fyllt självförtroendemätaren till max, men det räcker inte för att sätta stopp för en Federer på gott matchhumör i en Grand Slam-turnering.

Allt annat än förlust i raka set får ses som en triumf för Tomic.

Däremot hoppas jag på en riktigt välspelad och underhållande match. Om någon har möjligheten att kasta en liten näve grus i Federers maskineri så här tidigt i en Grand Slam-turnering så är det den talangfulle hemmafavoriten.

√ Sloane Stephens (25) – Laura Robson (53)
Turneringens klart mest sevärda match hittills på damsidan. Robson gjorde visserligen en riktigt bra insats mot världsåttan Petra Kvitová i andra omgången (seger i en över tre timmar lång tresetsrysare), men jag tror inte att hon lyckas följa upp den triumfen med att fälla Stephens – som bara tappat totalt nio game i sina två första matcher.

19-åringen kommer sannolikt att diktera spelet, och Robson får lita till sin serve. Robson lär dessutom vara mör efter maratonmatchen mot Kvitová, vilket så klart ligger henne i fatet mot en så kraftfull spelare som Stephens.

Deras hittills enda möte blev jämnt: 6-4, 7-6(4) i Hobart tidigare i januari. Det har även den här matchen potential att bli – bara Robson orkar spela i samma höga tempo som mot Kvitová.

Milos Raonic (15) – √ Philipp Kohlschreiber (19)
Raonic darrade en aning mot Jan Hajek i öppningsmatchen men slog sedan Lukas Rosol i raka set. Inte särskilt övertygande, dock – det är två matcher 20-åringen ska vinna, helt enkelt.

Känns därför inte riktigt som att frågetecknen kring hans form – som varit fullkomligt usel under säsongsinledningen – är uträtade.

Givet detta är jag inte alls säker på att Raonic har vad som krävs för att slå Kohlschreiber i Grand Slam-sammanhang. Hur mycket jag än vill se kanadensaren i en potentiellt rafflande åttondelsfinal mot Roger Federer så tycker jag att Kohlschreibers chans att ”skrälla” (skulle väl inte vara en jätteskräll egentligen, om ni frågar mig) är oroväckande hög.

Hjärtat säger Raonic – hjärnan säger Kohlschreiber. Om Raonic ändå skulle övervinna den här prövningen tror jag dock att han kan bjuda Federer på en ordentlig fight i åttondelen. Det har han trots allt gjort i deras tre möten hittills (Indian Wells, Madrid, Halle – samtliga gick till avgörande set).

√ Gilles Simon (16) – Gaël Monfils (86)
Monfils inledde turneringen med att skrälla mot Alexandr Dolgopolov (inte så överraskande i och för sig, med tanke på hans starka comeback i Doha och Auckland) och vann sedan en märklig tillställning, som gick till fem set, mot Yen-Hsun Lu.

Gilles Simon har å sin sida seglat under radarn, vilket han ofta gör. En pålitlig spelare utan riktiga vapen i sin arsenal, men som besitter en slughet utöver det vanliga.

Eftersom Simon, likt sin landsman, gärna låter motståndaren driva spelet framåt passar han Monfils illa. Matcher dem emellan tenderar att bli aningen ryckiga då båda fokuserar på att förstöra varandras matchrytm. Hittills har Simon överlistat Monfils tre gånger på fyra försök. Bara på gruset i Montpellier har Monfils triumferat, i en jämn tresetare.

Mot Simon duger det därför inte att spela så ojämnt som mot Lu. Monfils måste framför allt få ordning på sin serve. Såg nästan ut som att han hade problem med axeln eller hämmades rent fysiskt av något annat i matchen mot Lu. Servade stundtals bedrövligt även mot Dolgopolov.

Tror Simon tar det i en fyrsetare – om nu inte Monfils märkliga svackor mot Lu bara var ett spel för gallerierna och han har sparat sin verkliga formtopp till matchen mot Simon.

Övriga matcher:

√ Juan-Martín del Potro – Jeremy Chardy
Andreas Seppi – √ Marin Cilic
Ivan Dodig – √ Richard Gasquet
√ Jo-Wilfried Tsonga – Blaz Kavcic
Ricardas Berankis – √ Andy Murray

√ Victoria Azarenka – Jamie Hampton
√ Svetlana Kuznetsova – Carla Suarez Navarro
Yanina Wickmayer – √ Maria Kirilenko
Elena Vesnina – √ Roberta Vinci
√ Serena Williams – Ayumi Morita
√ Caroline Wozniacki – Lesia Tsurenko
Kimiko Date-Krumm – √ Bojana Jovanovski

Jag hade redan räknat ut formsvaga Petra Kvitová och insåg hur vanskligt det var att ge sig på henne igen.

Men jag visste att Laura Robson skulle ta chansen om hon fick den.

Och det gjorde hon.

Det ska sägas direkt att Kvitová verkligen inte spelade på topp. Kvitová och Robson är spelmässigt väldigt lika: bra serve, stenhård forehand, stabil backhand och tunga grundslag. De är båda ganska långsamma men väger upp det med att spela offensivt nära baslinjen och hela tiden jobba mot snabba avslut.

Det ska också sägas att Kvitová generellt är den bättre versionen av Robson – lite äldre, lite säkrare, lite stabilare, lite mer erfaren.

Men det där spelar ju liksom ingen roll när det egna spelet inte stämmer. Att spelet blir oerhört ryckigt gör inte saken bättre. Trots att Kvitová bärgade första set till synes enkelt, 6-2, var det tydligt att hon inte hittade matchrytmen på grund av de abrupta duellerna, medan Robson gnuggade sig in i matchen mer och mer för varje game som gick.

Robson var tveklöst den som anpassade sig bäst till förutsättningarna. Hon var aggressiv i sitt returnerande, högg som en kobra på varenda andraserve och utnyttjade de luckor Kvitová bjöd på i sin förstaserve.

Tidigt i andra set såg Kvitová skärrad ut – Robson taggad.

Att 53-rankade britten brände chansen att serva hem setet vid ställning 5-1 var bara ett tillfälligt nervdaller.

Tredje set började inte lika bra för Robson, men hon visade återigen prov på att högriskspel kan löna sig när hon hämtade upp ett 0-3-underläge och fick chansen att serva hem matchen vid ställning 6-5. Den chansen missade hon och de båda höll sedan serve tills Robson bröt på nytt till 10-9.

Robson gjorde inga misstag den gången, nollade Kvitová och säkrade triumfen i Melbourne efter totalt tre timmars spel: 2-6, 6-3, 11-9.

En imponerande seger i en match som i mångt och mycket handlade om vem som kunde slå hårt, hårdare och hårdast. Dessutom fantastiskt underhållande.

Robson möter 19-åriga Sloane Stephens i tredje omgången. Den matchen har sannerligen potential att bli turneringens klart bästa.

* * *

Nikolaj Davydenko hängde med i ungefär fyra game – sedan tryckte Roger Federer plattan i mattan och tuggade i sig 40-rankade ryssen som en hotellfrukost på franska Rivieran.

Tempot var snudd på osannolikt, särskilt i inledningen när Davydenko faktiskt hängde med. Sen, när Federer uppenbarligen tyckte att det var dags att skynda på lite, hade annars så kvicke Davydenko svårt att ens komma rätt till bollen.

6-3, 6-4, 6-4 var en betydligt mer lättköpt seger för schweizaren än siffrorna visar.

Att döma av det jag sett av Federer och Bernard Tomic hittills kommer 20-årige hemmafavoriten inte att ha en chans i tredje omgången. Tyvärr. Han har alla verktyg för att ställa till det för världstvåan, men när Federer spelar så här bra… Nej, det ska så hiskeligt mycket till för att Tomic ska kunna göra den matchen ens lite spännande.

* * *

Gaël Monfils är och förblir en gåta. Under comebacken efter det långa skadeuppehållet har han sett grymt stark ut, och framför allt – effektiv. Men mot 61-rankade Yen-Hsun Lu var det som att han bestämt sig för att i första hand bjuda publiken på show.

Så till den milda grad att en match som hade kunnat vara överstökad förhållandevis snabbt gick till fem set: 7-6(5), 4-6, 0-6, 6-1, 8-6.

Inte för att Lu spelade dåligt. Tvärtom. Han spelade grymt bra, och såg ut att trivas i rollen som spelförare (vilken han tilldelats av Monfils, som hellre saboterar för motståndaren än själv driver spelet framåt).

Men Monfils fokus åkte jojo och att påstå att han blandade och gav vore en grov underdrift.

Monfils är hur som helst vidare i turneringen, vilket är huvudsaken. Tror dock att det tar stopp i tredje omgången mot Gilles Simon. Han är helt enkelt för bra för en Monfils som inte är i toppform.

* * *

Topptrion Victoria Azarenka, Maria Sjarapova och Serena Williams har hittills bara tappat åtta game – tillsammans. 72-8 i game ser deras kombinerade matchfacit ut efter två omgångar. Förkrossande 90 procent vunna game, alltså.

Detta efter att Williams i dag krossat 112-rankade Garbine Muguruzu (6-2, 6-0) och Azarenka pulvriserat 94-rankadeEleni Daniilidou(6-1, 6-0).

Herrarnas topptrio är inte långt efter. Novak Djokovic (37-17), Roger Federer (36-18) och Andy Murray (36-15) har tillsammans endast tappat 20 game. 109-20 (cirka 85 i vinstprocent) i gamefacit. Inte illa.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Inledde morgonen med att spana in Juan Martín del Potros form i hans öppningsmatch mot 170-rankade Adrian Mannarino. Fransmannen blev totalt utskåpad (6-1, 6-2, 6-2), så hoppade ganska snart över till matchen mellan Tommy Haas och Jarkko Nieminen.

Nieminen var högoddsaren i den här matchen, vilket jag fann en smula märkligt. Visst, Haas avslutade 2012 starkt och Nieminen har inte direkt hittat formen under säsongsinledningen, men Haas spelstil lämpar sig rätt bra för Nieminen. Finlandsettan är en uthållig slitvarg som försöker hålla liv i duellerna och pressar motståndaren med pricksäkert baslinjeförsvar. En fysiskt krävande spelare att möta, alltså.

Vilket givetvis ligger 34-årige Haas i fatet. 25-rankade tysken är i stort behov av de gratispoäng han sällan får mot spelare som Nieminen. Dessutom har han svårt att hålla uppe fokus så länge. Det drog finländaren nytta av, inte minst vid de mest avgörande lägena. Haas var för hetlevrad, Nieminen för kylig.

Haas 4-2-ledning i femte set kändes därför aldrig helt stabil. När han sedan brände matchboll i Jarkkos serve vid ställning 5-4 hade pendeln svängt till finländarens favör.

Vid ställning 6-6 bröt Nieminen med en iskall rak forehandpassering i trängt läge, efter att Haas i en sekvens dessförinnan missat en busenkel forehanddrive i vänstra hörnet.

Nieminen var sedan kassaskåpssäker i sin serve och bärgade segern efter nätrassel från Haas: 7-6(3), 4-6, 6-3, 4-6, 8-6.

En välförtjänt arbetsseger för i dag 70-rankade Jarkko, men visst var det synd att just de här båda veteranerna möttes redan i första omgången. Hade velat se mer av båda i den här turneringen.

Nieminen möter hur som helst Ivan Dodig, som besegrade 186-rankade Di Wu (7-5, 4-6, 6-3, 6-3), i andra omgången. Ingen omöjligt uppgift.

* * *

Gaël Monfils är vidare till andra omgången. Ingen skräll alls, om ni frågar mig. Tyckte 2,25 i odds mot Alexandr Dolgopolov var i högsta laget. Så klart frågetecken kring skadan, men eftersom han inte dragit sig ur turneringen räknade jag kallt med att han skulle vara i lika bra form som i Doha och Auckland – vilket räcker för att slå Dolgopolov.

Riktigt trevlig match att titta på. Gillar som bekant Dolgopolov och Monfils är en fröjd för ögat när han spelar på topp. Det gjorde han inte i dag, särskilt inte i egen serve, men han är så talangfull att han ofta klarar sig undan med en del slarv.

Dolgopolov intog tidigt rollen som förste styrman och dikterade spelet, vilket passade Monfils bra. Han tvingade 24-åringen att spela offensivt och jaga snabba avslut, medan fransmannen själv höll sig en bit bakom baslinjen och försökte störa Dolgopolovs rytm.

De första två seten var rysligt jämna och bjöd inte på ett enda servegenombrott. Båda gick alltså till tiebreak, det första vann Dolgopolov (9-7) och det andra vann Monfils (7-4).

I tredje set inleddes sedan break-kavalkaden. Monfils började, men tappade sedan sin egen serve. Så där höll det sedan på (båda drabbades tydligen av någon slags servefrossa ungefär samtidigt), tills Monfils bröt till 6-3.

Han tappade sedan serven omgående i fjärde set och hamnade i 0-2-underläge. Det hämtade han dock upp, trots stundtals uselt servande, och fick sedan chansen att serva hem matchen vid ställning 5-2. Den chansen brände han, men stängde sedan matchen genom att bärga sitt totalt sjunde break.

Precis som med Nieminen och Haas var det riktigt synd att de här båda skulle mötas redan i första omgången. Till råga på allt innebär Dolgopolovs förlust att nästan alla unga framtidslöften är utslagna: David Goffin rykte mot Fernando Verdasco i går (6-3, 3-6, 4-6, 6-3, 6-4), Grigor Dimitrov i raka set mot Julien Benneteau (6-4, 6-2, 6-4) medan Martin Klizan under dagen åkte på stryk mot Daniel Brands (6-3, 3-6, 6-3, 6-4) och Benoit Paire mot Roger Federer (6-2, 6-4, 6-1).

* * *

Även Andy Murray körde över sin öppningsmotståndare: 6-3, 6-1, 6-3 mot Robin Haase. Vilket innebär att ingen lyckats ta set mot toppkvartetten.

* * *

Serena Williams var, precis som Maria Sjarapova i går, helt orubblig i sin öppningsmatch: 6-0, 6-0 mot 110-rankade Edina Gallovits-Hall.

* * *

Även Victoria Azarenka vann i raka set: 6-1, 6-4 mot 49-rankade Monica Niculescu – vilket innebär att inte heller toppkvartetten på damsidan tappat set ännu.

* * *

Milos Raonic tycks ha hittat formen så pass bra att han lyckades avfärda Jan Hajek i fyra set: 3-6, 6-1, 6-2, 7-6(0). Hoppas att han skakat av sig den usla säsongsinledningen och fått sig en rejäl boost av den här segern, trots att allt annat än just seger hade varit ett praktfiasko.

Raonic möter Lukas Rosol, som besegrade kvalspelaren Jamie Baker i raka set (7-6, 7-5, 6-2) i andra omgången. Det är ju en även det en match som Raonic ska vinna.

* * *

Sofia Arvidsson torskade i raka set mot 201-rankade kvalspelaren Luksika Kumkhum: 7-6(5), 6-4. Visst, Kumkhum har fått ett helt kval på sig att hitta sin matchrytm, men det här får ändå ses som en stor besvikelse.

* * *

42-åriga Kimiko Date-Krumm skrev historia i dag, när hon blev den äldsta spelaren någonsin att vinna en match i Australiska öppna. Detta efter att ha pulvriserat världstolvan Nadia Petrova: 6-2, 6-0. Vad hände, Nadia?

* * *

Det blir en hett efterlängtad andrarunda mellan Federer och Nikolaj Davydenko! Detta efter att Davydenko spöat kvalspelaren Dudi Sela i fyra set: 3-6, 6-1, 7-5, 6-3.

Om Davydenko kan nå upp i samma nivå som i Doha kan det bli turneringens hittills bästa match.

* * *

Caroline Wozniacki har vunnit sin första Grand Slam-match på ett halvår: 2-6, 6-3, 6-3 mot Sabine Lisicki.

* * *

33-rankade Carla Suarez Navarro skrällslog världssjuan Sara Errani: 6-4, 6-4.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Säsongsupptakten med ett gäng mer eller mindre ljumma 250-turneringar är så äntligen över.

Inte för att det på något vis varit tråkigt att följa bataljerna i Brisbane, Sydney, Auckland, Doha, Chennai och så vidare – utan för att det nu äntligen är dags för årets första Grand Slam!

Låt oss därför, som brukligt är inför dessa fyra högtider under året, gå igenom turneringens lottning sektion för sektion. Vi börjar med herrarnas i dag och betar av damernas i morgon.

FÖRSTA SEKTIONEN

På papperet en enkel resa till semifinal – och därefter final – för titelförsvaren Novak Djokovic. Roger Federer är säkert glad över att slippa Tomás Berdych på sin halva, men tjecken har aldrig lyckats ge Novak skrämselhicka på samma sätt. 60-rankade veteranen Paul-Henri Mathieu ska givetvis inte vara några som helst problem för världsettan i öppningsmatchen.

I övrigt en ganska tråkig sektion, får man lov att säga. Sam Querrey kan möjligtvis ta sig till en åttondel mot Djokovic, men det är tveksamt om han kommer palla den galna hettan Down Under.

Ska så klart bli intressant att följa ynglingarna Andreij Kuznetsov, David Goffin och Ryan Harrison, men det känns inte som att Australiska öppna 2013 blir genombrottsturneringen för någon av dem. Harrison kan mycket väl ryka redan i första omgången mot Santiago Giraldo, vilket han gjorde i raka set i London-OS förra sommaren.

Vore kul om Fernando Verdasco kunde sprattla till och få revansch efter förlusten i första omgången förra året (mot Bernard Tomic), men har svårt att se att han ens har skrällpotential. 

Stanislas Wawrinka och Juan Mónaco? Risk för att de blir några av de första seedade spelarna att åka ut, men man vet aldrig med dessa båda herrar. Kan lika gärna ta sig till åttondel mot Djokovic/Berdych.

Han går vidare till semifinal: Novak Djokovic.
Skrällvarning: Tomás Berdych.
Bubblare: Sam Querrey.

ANDRA SEKTIONEN

Här lär det hända grejer. Till att börja med har vi en David Ferrer i god form, en Janko Tipsarevic i till synes lika god form (båda har bärgat sina första titlar i år – i Chennai respektive Auckland) och däremellan ett helt koppel intressanta spelare: höstens stora utropstecken Jerzy Janowicz, lovande 21-åringen Grigor Dimitrov, den snabbe lille giganten Kei Nishikori (om han är hel och frisk), hetlevrade Nicolás Almagro och publikfavoriten Marcos Baghdatis, för att nämna några.

Tipsarevic har åkt på en synnerligen tuff lottning: Lleyton Hewitt inför forne världsettans hemmafans är ingen lätt öppningsmatch, trots att han sett sina bästa dagar. Vill det sig illa kan Tipsy sedan stöta på både Dimitrov (eller alltid lika svårspelade Julien Benneteau) och Janowicz/Almagro innan det är dags för David Ferrer i kvartsfinalen.

En åttondel mellan Ferrer och Nishikori är den match jag helst av allt vill se i den här sektionen, men givet Nishikoris skadebekymmer under vintern ligger vägen vidöppen för fjärdeseedade spanjoren.

Vore även intressant att se en åttondel mellan Almagro och Tipsarevic också. I deras hittills enda möte vann Almagro i raka set – dock på spanjorens favoritunderlag grus (Franska öppna 2012). Även Almagro har åkt på en knepig motståndare i första omgången: 23-årige sluggern Steve Johnson.

Apropå Janowicz tycker jag att det är på sin plats att skruva ner förväntningarna en aning. Jag såg hans match mot Brian Baker i Auckland och jag var i ärlighetens namn inte det minsta förvånad över att han förlorade den. 22-åringen har ett väldigt stort spel i sig, men det räcker som bekant inte i dessa sammanhang. Det gäller för honom att hålla för pressen när nu både motståndare och betraktare känner till hans namn och kapacitet.

Det gjorde han inte i Auckland. Han störde Bakers matchrytm med sitt oortodoxa spel, precis som han gjorde mot de snopna kombattanterna i Paris, men Baker hade mer tålamod, större mental styrka (visserligen rysligt starkt av Jerzy att hämta in 1-5 i tredje set, men lika imponerande av Baker att slutligen knyta ihop påsen efter åtta brända matchbollar) och spelade betydligt smartare.

Jag tror därför inte att han kommer ställa till med någon skräll i Melbourne, men med tanke på hans relativt enkla lottning borde han åtminstone kunna ta sig till tredje omgången. Ger vi oss till tåls lär vi säkerligen se mer av Jerzy längre fram under året.

Och Dimitrov? Tja, han har goda chanser att äntligen ta sig förbi andra omgången, men mycket roligare än så blir det nog inte.

Han går vidare till semifinal: David Ferrer.
Skrällvarning: Kei Nishikori, Nicolás Almagro.
Bubblare: Janko Tipsarevic.

TREDJE SEKTIONEN

Till en början barnsligt enkelt för Andy Murray, men i åttondelen blir det lite knepigare. Här väntar förmodligen Alexandr Dolgopolov, Gaël Monfils eller Gilles Simon, nämligen. Av dessa tre är det egentligen bara en frisk och hel Monfils som kan ställa till med ordentliga besvär, men Simon och Dolgopolov är jobbiga spelare att möta även de och ska inte underskattas.

I kvartsfinalen möter Murray hur som helst Juan Martín del Potro. Argentinarens största hinder på vägen dit är Marin Cilic, och honom tappade han inte ett enda set mot på fyra matcher under 2012 (totalt tio raka set).

För skojs skull tycker jag att ni ska hålla ett öga på Aljaz Bedene. 77-rankade 23-åringen tog sig till semifinal i Chennai (slog ut Wawrinka på vägen) och gjorde en bra match mot Kevin Anderson i Sydney. Spelade mestadels Challengers förra året, men kan förmodligen klättra några pinnhål på världsrankningen om han fortsätter leverera som han gjort i säsongsinledningen.

Han går vidare till semifinal: Andy Murray.
Skrällvarning: Juan Martín del Potro.
Bubblare: Marin Cilic.

FJÄRDE SEKTIONEN

Federer slipper förvisso Berdych, men har å andra sidan ett helt knippe andra jobbiga spelare på sin halva. Trots den inneboende talangen hos Benoit Paire är 23-åringen givetvis en munsbit för den schweiziske armékniven i öppningsmatchen, men Nikolaj Davydenko redan i andra omgången är allt annat än en mjukstart – i alla fall om forne världstrean spelar som han gjorde i Doha.

I tredje omgången kan han sedan möta Bernard Tomic. Ingen överdrivet svår nöt att knäcka, men visst har 20-åringen skrällpotential om han dyker upp med boostat självförtroende och kampvilja. Tänk om Tomic skulle bli den första att slå Federer före kvartsfinalen i en Grand Slam-turnering sedan Gustavo Kuerten i Franska öppna 2003? Det vore ju nåt det. Fast det är så klart inte särskilt troligt.

22-årige superlöftet Milos Raonic har här en förbaskat god chans att leverera i GS-sammanhang. Inte ens Philipp Kohlschreiber borde stå i vägen för avancemang till åttondelsfinal mot Federer, tycker jag. Givet den här busenkla lottningen ska han bara mäkta med det, Raonic. Annars börjar nog tålamodet tryta hos de allra flesta som höjt honom till skyarna under de senaste åren.

Om det inte vore för lårskadan hade Jo-Wilfried Tsonga varit en solklar kvartsfinalist. Nu känns det i stället som att Richard Gasquet är något av en favorit i hans ställe, efter fransmannens imponerande tävlingsvecka i Doha.

Ska även (som vanligt) bli kul att följa Tommy Haas, även om jag inte tror att han tar sig längre än till andra eller tredje omgången. Han har inte fysiken för matcher i bäst av fem set, helt enkelt.

Han går till semifinal: Roger Federer.
Skrällvarning: Milos Raonic, Nikolaj Davydenko, Bernard Tomic.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga, Richard Gasquet.

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Ferrer, Murray slår Federer.
FINALEN: Djokovic slår Murray.

JAG VET att magkänslan för knappt två månader sedan sade att Murray skulle ta hem sin andra GS-buckla redan i Melbourne, men det var ju innan jag hade sett lottningen (host, host). Okej, jag tror visserligen fortfarande att Murray kan nå hela vägen fram – jag skulle till och med kunna gå så långt som till att det är 55-45 fördel Djokovic – men det vore snudd på tjänstefel att inte tippa serben som slutsegrare i en turnering han vunnit tre av de fem senaste åren, och efter ett så otroligt starkt avslut på säsongen 2012.

Världsettan trivs som fisken i vattnet på det medellångsamma (kan man säga så?) underlaget och vill säkerligen visa var skåpet ska stå efter det svidande nederlaget i US Open.

Å andra sidan kan Murray spela mer avslappnat och har dessutom bevisat för sig själv att han kan vinna när det betyder som mest. Och visst kommer han att trivas med att stå i Djokovics skugga i stekheta Melbourne, och på så vis själv undslippa press och höga förväntningar.

Nåväl. Väldigt mycket talar för att Djokovic bärgar sin tredje raka Australiska öppna-titel. En del saker talar för Murray.

Och ett och annat talar även för Federer. Som att det trots allt bara var tre år sedan han vann här sist. Nu tror jag visserligen inte att han vinner här i år, men man ska aldrig räkna ut maestron.