Det blir en semifinal mellan Novak Djokovic och Roger Federer. Känns på förhand nästan som den ”riktiga” finalen i den här turneringen. Okej, inte riktigt, men ni förstår säkert vilken otroligt rafflande semifinal det här kommer bli.

Det är i alla fall vad alla hoppas på.

Kommer den bli det? Beror på vem du frågar. Djokovic-anhängarna tror så klart på sedvanlig Djokovic-kross i raka set, Federer-dyrkarna tror att Federer upprepar bedriften från fjolårets Franska öppna.

Om man gör en snabb analys över deras respektive kvartsfinaler då? Jo, då ser det ut så här:

• Federer tog sig precis som väntat förbi Mikhail Youzhny. Världstrean dominerade matchen totalt och setsiffrorna blev slutligen 6-1, 6-2, 6-2. Youzhny passar dock Federer som handen i handsken och ryssen lyckades aldrig sätta någon större press på schweizaren. Trots att han inte alls gjorde en dålig match. Tvärtom. Han är helt enkelt inte tillräckligt bra. Imponerade Federer? Ja, stundtals – men inte alls hela matchen igenom. Missförstå mig rätt här. En sådan total utskåpning är så klart imponerande i sig, men rent spelmässigt var det här inte en högkvalitativ match. Youzhnys vapen är helt enkelt för trubbiga för att rå på Federer på den här nivån. Federer gjorde sitt jobb (visserligen med bravur) och glänste emellanåt, men Djokovic är som bekant en betydligt tuffare motståndare – där precis allt måste stämma nästan 110-procentigt för att kunna säkra en seger. Det som verkligen gladde mig i den här matchen var att Federer sprang på (och vann) riktigt svåra bollar, i stället för att – som han faktiskt gjort på sistone – bara släppa dem och fokusera på nästa duell. Inställningen var helt rätt, och så länge den är på topp finns chansen att Federer höjer sig den där extra nivån som krävs när man möter Djokovic.

• Djokovic hade en betydligt tuffare match mot Florian Mayer. Dels för att de yttre omständigheterna låg Djokovic i fatet (har hittills bara spelat under tak, nu var det en renodlad utomhusmatch) och dels för att Mayer spelade riktigt bra. Tempot i den här matchen var betydligt högre än mellan Federer och Youzhny, och Mayer lyckades ofta sätta Djokovic under riktigt svår press. Världsettan visade dock prov på sin enorma kapacitet och låg hela tiden ett steg före. Efter ett övertygande servegenombrott vid ställning 4-4 i tredje set bjussade superserben på tre breakbollar, men avstyrde samtliga så där lekande lätt som bara han kan. Vid första matchbollen dundrade han sedan in en rökare till servess. Onekligen ett mer signifikant styrkebesked inför semifinalen. 50 winners, sju ess, totalt 94-67 i poäng och endast ett servegenombrott mot sig (Federer släppte visserligen inte ett enda game i egen serve, men mot en spelare som inte försvarade sig lika bra som Mayer) talar sitt tydliga språk.

– Jag skulle älska att spela mot Djokovic. Jag tror inte att jag mött honom här i Wimbledon tidigare så det skulle bli en första trevlig match så klart, säger Federer direkt efter matchen (strax innan Djokovic dundrat in sin matchboll).

Det är så klart en sanning med modifikation. Nu om någonsin är världsettan en mardrömsmotståndare för Federer, med det psykologiska övertag han arbetat upp sedan förlusten på Roland Garros förra året.

Givet detta är det därför svårt att se hur Federer ska kunna rubba Djokovic. Därmed inte sagt att han inte har en chans, eller att det blir en ny utskåpning i raka set (som i Rom och Franska öppna). Måste helt enkelt smälta dagens kvartsfinaler, leta efter tecken i kaffesumpen och spå i magiska tarot-kort innan jag kan leverera ett fullvärdigt tips inför semifinalen.

Novak Djokovic har nu varit världsetta i 53 veckor på raken.

Det är den fjärde längsta tiden en ”debutant” haft som världsetta. Rivalen Rafael Nadal har exempelvis 102 veckor totalt som världsetta, men ”bara” 46 på raken när han tog över positionen från Roger Federer (som har rekordet på 237 veckor).

– Min ambition och mitt mål i karriären har alltid varit att vara bäst på det jag gör. Jag har ägnat hela mitt liv åt den här sporten och jag lyckades uppnå mitt mål förra året i Wimbledon när jag vann min drömtitel och blev världsetta, säger Djokovic.

– Jag spelar den bästa tennisen i mitt liv just nu och jag gör mitt bästa för att stanna där jag är. Men jag tänker inte så mycket på rankning… Jag försöker bara att fokusera på varje turnering, göra mitt bästa under de stora turneringarna och jag antar att rankningen följer med.

Wow.

Tre tunga skrällar – redan första dagen!

Wimbledon visar återigen att den är någonting så ovanligt som en Grand Slam-turnering där precis allt kan hända.

Är faktiskt inte överdrivet förvånad över världssjuan Tomás Berdychs tidiga respass. Lade trots allt in en skrällvarning på 87-rankade Ernests Gulbis i min analys förra veckan. Hade lite på känn att han skulle få Berdych ur balans med sitt aggressiva spel och stenhårda serve.

Gulbis har nu ett guldläge att slå sitt personbästa och ta sig förbi andra omgången – för inte borde väl 136-rankade Jerzy Janowicz vara något större problem för lettländaren? I alla fall inte om han spelar lika säkert som mot Berdych.

* * *

Även 73-rankade Alejandro Falla bjöd på en stjärnsmäll av rang. I en rysligt dramatisk femsetare (vad annars?) kämpade han ner världstian John Isner: 6-4, 6-7(7), 3-6, 7-6(7), 7-5. Noteras bör att Isner dundrade in 31 servess. Det räcker sällan när man har ett så bristfälligt försvar som amerikanen – och att bränna en matchboll är kanske inte heller en så bra idé om man vill ta död på en turneringsförbannelse…

Nytt Wimbledon-fiasko för monsterservaren alltså, som ännu inte tagit sig förbi andra omgången. Har nu blygsamma 3-5 i matchfacit de senaste fem turneringarna. Underkänt, minst sagt. 23-12 totalt i år ser lite bättre ut. Man får väl hoppas att han kämpar sig ur sin formsvacka snart, annars kan det bli svårt att knipa en åtråvärd plats i World Tour Finals i slutet av året (där bara de åtta bästa tävlar).

* * *

Det här var inte femfaldiga Wimbledon-mästaren Venus Williams år. Tyvärr. Det blev nytt tidigt respass efter 1-6, 3-6 mot 79-rankade Elena Vesnina.

Oerhört tråkigt, naturligtvis – men inte helt oväntat.

* * *

Titelförsvararen Novak Djokovic tog sig enkelt förbi veteranen Juan Carlos Ferrerro i sin öppningsmatch: 6-3, 6-3, 6-1. Inga konstigheter alls.

* * *

Roger Federer fick en ännu enklare resa till andra omgången efter att totalt blåst stackars Albert Ramos av banan: 6-1, 6-1, 6-1. Skönt att se good ol’ Fed i så fin form efter finalfiaskot mot Tommy Haas!

* * *

Världsåttan Janko Tipsarevic detroniserade hetsporren David Nalbandian: 6-4, 7-6(4), 6-2). Vamos Janko!

* * *

… och massor av matcher att se fram emot i morgon: Nadal-Bellucci, Murray-Davydenko, Tsonga-Hewitt, Ferrer-Brown, del Potro-Haase, Tomic-Goffin, Raonic-Giraldo, för att nämna några. Nu kör vi!

Wimbledon 2012 känns på förhand otroligt öppen för att vara en Grand Slam-turnering (alla sådana har som bekant totaldominerats av Novak Djokovic och Rafael Nadal de senaste två åren).

Min analys i förra inlägget kan därför uppfattas som en smula galen – vilket givetvis även beror på att grässäsongen är så otroligt kort, vilket gör det svårt att bedöma spelarnas dagsform på samma sätt som inför Franska öppna.

Tycker därför att det är på sin plats med en lite mer genomgående analys av de huvudsakliga guldkandidaterna, samt några av uppstickarna. (Listade i rankingordning, chanser att vinna presenterade i klassiska Aftonbladet-plus.)

Here goes:

1. Novak Djokovic
+++++
Sedan förra året tourens stora gigant. Har faktiskt inte nämnt Wimbledon bland turneringar han prioriterar att vinna (Franska öppna och OS), vilket gett upphov till en del oro från experter och tyckare. Ser världsettan The Championships som uppvärmning inför OS i London? Nej, självklart inte. Att få lyfta bucklan i Wimbledon var en livslång dröm som gick i uppfyllelse förra året, och det är knappast troligt att serben med sin enorma vinnarskalle inte tänker ge allt för att försvara sin titel. Finalförlusten mot rivalen Rafael Nadal på Roland Garros var dock oerhört smärtsam, och frågan är om han har hunnit ladda om ordentligt inför Wimbledon. Viktigt att han får några enkla segrar i början för att stärka självförtroendet. Rubbas hans balans inför en eventuell semifinal mot Federer lever han riktigt farligt.

2. Rafael Nadal
+++++
Kritiker som hävdar att världstvåan är ”dålig” på snabbt underlag borde ha tystats efter fem finaler i Wimbledon (två titlar), två finaler i US Open (en titel) och två finaler i Australiska öppna (en titel). I finalen mot Djokovic förra året var han dock stundtals helt utskåpad och övertygade bara i ett set. Sedan dess har Nadal tveklöst vässat sitt spel på snabbare underlag, vilket tydliggjordes i årets fem-set-och-nästan-sex-timmar-långa-final i Melbourne. Nadal har dessutom visat upp en ruggig form och stärkt självförtroendet avsevärt efter de senaste finalsegrarna över Djokovic (Monte Carlo, Rom, Franska öppna). ”Rafa” älskar Wimbledon, och att räkna ut spanjoren – som tycks vara i sin livs form – vore direkt dåraktigt. Återigen får The Big Two ses som en Grand Slam-turnerings stora favoriter…

3. Roger Federer
+++++
Om Roland Garros är Rafael Nadals vardagsrum så är Wimbledon Roger Federers gyllengröna bakgård. Sex titlar på sju finaler säger väl egentligen allt om Federers enorma kapacitet på underlaget. De två senaste årens chockartade kvartsfinalförluster (2010 mot Tomás Berdych, 2011 mot Jo-Wilfried Tsonga) kan faktiskt ha skapat ett monster i Federer, som jagar den nytändning som ska ge honom platsen som världsetta tillbaka. Trots skakiga insatser i Rom, Franska öppna och Halle (finalförlust mot Tommy Haas!!) känns Wimbledon 2012 på förhand som Roger Federers turnering. Och han är på krigsstigen.

4. Andy Murray
++
Är, som vanligt, ständigt i strålkastarljuset under Wimbledon. Pressen är, som vanligt, enorm på brittiske världsfyran. Och han kommer, som vanligt, inte att kunna leva upp till den. Personligen tror jag att rekryteringen av Ivan Lendl var ett genidrag – är det någonting Murray är i desperat behov av hjälp med så är det den psykologiska biten i sitt spel. Visst såg vi att åttafaldiga GS-vinnarens coachning gett resultat redan i årets Australiska öppna, då Murray pressade Djokovic till fem set i semifinalen, men man kan inte förvänta sig några mirakulösa förändringar på så kort tid. Det blir inte i Wimbledon 2012 som Andy lyfter sin första GS-buckla. Om han nu någonsin får göra det…

5. Jo-Wilfried Tsonga
++++
Man gör rätt i att inte underskatta franske världsfemman – det visade han inte minst i Australiska öppna 2008 (finalförlust mot Djokovic) och Wimbledon förra året (vände underläge 0-2 till seger i kvartsfinalen mot Federer). I Franska öppna var han nära att fälla kolossen Djokovic men brände fyra matchbollar. Det var en insats som dock lär ha stärkt Tsongas självförtroende, och om han inte låter sig sänkas mentalt av den svaga insatsen i Queen’s har han goda chanser att nå långt även i år. Tror dock inte att han har vad som krävs för att fälla Djokovic, Nadal eller Federer (igen).

6. David Ferrer
++
Spanientvåan Ferrer har visat otroligt god form på favoritunderlaget grus i år, och tog sig till sin första semifinal på Roland Garros. Den goda formen har han tagit med sig till gräset och nådde i dag final i holländska ’s-Hertogenbosch. En slitvarg som visat prov på så hög kapacitet ska givetvis inte underskattas. Han har goda chanser att slå sitt personbästa i Wimbledon (åttondelsfinal 2006, 2010 och 2011) men lär inte ta sig längre än till kvartsfinal.

7. Tomás Berdych
+++
Spelade final i Wimbledon så sent som 2010. Den gången blev Rafael Nadal alldeles för svår för nuvarande världssjuan. Har gjort en helt okej säsong med en titel i Montpellier (finalseger över Gaël Monfils), finalförlust i Madrid (Federer), kvartsfinal i Australiska öppna (Nadal) och åttondelsfinal i Franska öppna (del Potro). Trivs rätt bra på gräset och har varit bland de 16 bästa i Wimbledon de senaste tre åren. Håller det dock inte för troligt att han upprepar sin bedrift från 2010.

UPPSTICKARE

9. Juan Martín del Potro
+++
Knäskadan hindrade honom från att fälla Federer på Roland Garros. I stället lyckades schweiziske världstrean vända 0-2-underläge till seger. Hans facit på gruset i år (titel i Estoril, semifinalförlust mot Berdych i Madrid, kvartsfinal i Franska öppna) är dock imponerande. På gräset kommer han att få ännu bättre utdelning i egen serve och om inte knäet fortsätter krångla är del Potro tveklöst en av de största utmanarna bland uppstickarna.

10. John Isner
+
Är i Wimbledon-sammanhang mest känd för den där evighetslånga maratonmatchen mot Nicolas Mahut 2010 (vann med 70-68 i skiljeset). Avslutade 2011 och inledde 2012 riktigt bra, men har efter det hamnat i en ordentlig formsvacka. Nu är grus visserligen inte direkt amerikanens favoritunderlag, men även på Madrids ovanligt snabba ”smurf-grus” misslyckades Isner kapitalt (förlust mot Marin Cilic redan i sin första match). I Wimbledon har han som bäst tagit sig till andra omgången innan det tagit tvärstopp. Har på sistone inte sett några som helst tecken på att Wimbledon 2012 blir annorlunda.

22. Milos Raonic
+++
21-åringen har verkligen mognat under året och bland annat för första gången slagit en toppspelare (världsfyran Andy Murray i Barcelona). Dessutom pressade han Federer till tre set i Indian Wells, Madrid och Halle. Det är bara en tidsfråga innan han fäller fler toppspelare – och han får sitt stora genombrott. Det kan mycket väl komma redan i Wimbledon 2012. Kan han bara hålla nervositeten i schack och spela lika varierat och kyligt som mot Federer i Madrid har han riktigt goda chanser att gå långt i den här turneringen. Förväntar mig inga mirakel, men tror att han redan har vad som krävs för att stånga sig fram till en kvartsfinal.

33. Andy Roddick
++
Har verkligen blandat och gett under året. Efter skadan i Australiska öppna har det tisslats och tasslats om forne världsettans stundande pensionering. Om så är fallet lär gamle ”A-Rod” göra allt som står i hans makt för att avsluta karriären med en riktig smäll. Och vad vore väl bättre i så fall än att fälla en och annan koloss i Wimbledon? Har visat grym form på gräset efter den tre månader långa supersvackan och vann i dag sin 600:e match i karriären (efter kvartsfinalseger över Fabio Fognini och semidito över Steve Darcis). Tror dock inte att han är i tillräckligt bra form för att ha en rimlig chans att skrälla.

39. David Nalbandian
+
Har egentligen ingenting på den här listan att göra (eftersom han borde stängas av på livstid… haha!), men tar med honom som en hyllning till ”Nallens” mest hängivna fan: Tobbe Pablo Eriksson. Så, Tobbe – fyll vänligen i motivering i kommentarsfältet! 🙂

Sådärja, nu har äntligen Wimbledon offentliggjort turneringsträdet – vilket givetvis innebär att det är hög tid för en analys!

Here goes:

FÖRSTA SEKTIONEN

Bubblare: Tomás Berdych.

ANDRA SEKTIONEN

Om det finns en gud så är hen en jäkligt sadistisk sådan, som placerar John Isner och Nicolas Mahut i samma ”bracket”. De båda maratonmännen kan mötas redan i andra omgången! Jisses… I övrigt den mest svårtippade sektionen. Om Federer fått ordning på form och attityd (vilket jag utgår ifrån) så borde han inte ha några problem alls att segla vidare till kvartsfinalen. Vem han möter där är lite knepigare att sia om. Isner, som floppat rejält i de senaste tre-fyra turneringarna? Janko Tipsarevic, som lade sig platt som en pannkaka i sin första match på gräs mot Yen-Hsun Lu i Queen’s? Hetsporren David Nalbandian? Oavsett vem tror jag Federer kämpar sig vidare till semifinalen med några tappade set och lite smuts på tröjan.

Han går vidare till semifinal: Roger Federer.
Skrällvarning: Janko Tipsarevic.
Bubblare: John Isner.

TREDJE SEKTIONEN

Kei Nishikoris första match sedan slutet av april. Har aldrig tagit sig förbi första omgången i Wimbledon. Inte särskilt trevliga odds, men hoppas på att 20-rankade japanen kan bärga en seger eller två. För övrigt den mest intressant sektionen – här huserar mammutservarna Juan Martín del Potro och Milos Raonic, evige världsfyran Andy Murray och Duracell-kaninen David Ferrer. Murray kan ha oturen att möta Raonic – som slog ut honom i kvartsfinalen i Barcelona – redan i åttondelen. Dessförinnan kan han råka ut för en annan dunderservare: Ivo Karlovic. Ojojoj. Om han inte hindras av skador förväntar jag mig att del Potro tar sig till och förbi en åttondel mot Ferrer (om nu inte Andy Roddick, som har en tendens att höja sitt spel i Wimbledon, sätter käppar i hjulen för spanjoren). Murray lär få det mycket tuffare, och frågan är om han orkar stå emot (visserligen avdankade) Nikolaj Davydenko, Karlovic och Raonic. Personligen ser jag fram emot en kvartsfinal mellan del Potro och Raonic.

Han går till semifinal: del Potro.
Skrällvarning: Raonic (tippade jag uteslutande med hjärtat skulle jag våga påstå att Wimbledon kan bli hans stora genombrott – och första GS-semifinal!).
Bubblare: Andy Murray.
Håll utkik efter: Milos Raonic. Har sett otroligt stark ut på sistone och var (återigen) nära att fälla Federer i Halle.

FJÄRDE SEKTIONEN

Rafael Nadals hemvist. Världstvåan får en förhållandevis enkel resa fram till kvarten, där han kan råka ut för världsfemman Jo-Wilfried Tsonga eller världstolvan Mardy Fish (som inte spelat en match på tre månader, totalt bara 13 på hela året). Tsonga är det tveklöst största hotet mot spanjoren, som gjorde en bra turnering i Franska öppna. Fransosen trivs betydligt bättre på gräs än grus, vilket ökar hans chanser till avancemang. Imponerade dock inte alls i Queen’s och föll redan i sin andra match, mot Ivan Dodig. Dessutom måste han eventuellt ta sig förbi Stanislas Wawrinka, som han tycks ha en del problem med (2-1 i inbördes möten, samtliga har gått till skiljeset). Lyckas han bara vässa formen är dock Wimbledon 2012 ett utmärkt tillfälle för Tsonga att glänsa – och rubba maktbalansen i toppen en aning.

Han går till semifinal: Rafael Nadal.
Skrällvarning: Bernard Tomic.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga.
Håll utkik efter: Matchen mellan Bernard Tomic och David Goffin i första omgången. Kan bli ett riktigt intressant möte. Goffin gjorde en sensationell insats i Franska öppna och Tomic har en tendens att höja sig avsevärt i GS-sammanhang i allmänhet och Wimbledon i synnerhet. Vill även passa på att slå ett litet slag för Brian Baker, som gör sin första Wimbledon-turnering någonsin.

SEMIFINALERNA: Federer slår Djokovic, Nadal slår del Potro.
FINALEN: Nadal slår Federer.

Just nu, så här veckan efter Franska öppna och veckan före Wimbledon, finns det egentligen ingenting som talar för att det där frågetecknet i rubriken ändras till ett utropstecken efter den prestigefulla turneringen i vårt grannland England.

Men det kan som bekant snabbt ändras. För vad vet vi egentligen om toppspelarnas form inför Wimbledon? Inte tillräckligt mycket för att göra rättvisa analyser. Så, låt oss vänta en stund till med dem – och i stället titta lite närmare på förutsättningarna för att Rafael Nadal eller Roger Federer ska kunna peta Novak Djokovic från positionen som världsetta:

• Djokovic måste gå till final för att sitta helt säkert på sin tron. Når han semifinal hänger det på hur det går för Federer (som måste vinna hela turneringen för att peta Djokovic). Åker han ur redan i kvarten kan det bli lite svettigare. Om Federer och Nadal då skulle mötas i en hypotetisk final är han rökt.

• Federer måste vinna hela turneringen för att ha en chans att peta Djokovic. Om det är Djokovic han slår i finalen behåller dock serben platsen som världsetta. Om Djokovic däremot åkt ut i semifinalen eller tidigare är kungatronen återerövrad. Om Federer skulle förlora mot Nadal i finalen behålls topptrion intakt.

• Nadal måste inte bara vinna för att ta över tronen – han måste dessutom hoppas på att Djokovic ryker redan i kvartsfinalen.

Så här ser det ut i konkreta siffror:

Tillsammans har de vunnit 31 av de senaste 34 Grand Slam-turneringarna.

Ett tecken på att tennisen börjar bli alldeles för förutsägbar och tråkig?

Inte alls, om man får tro världsettan Novak Djokovic:

– Jag tror att sporten upplever en riktigt god tid nu. Vi drar mycket uppmärksamhet till herrtennisen tack vare de här två stora spelarna (Rafael Nadal och Roger Federer), Andy Murray och mig själv, och vi har andra riktigt bra och karismatiska spelare. Det är bra för tennisen, säger han.

Den senaste spelaren utanför topptrion att vinna en Grand Slam-titel är Juan-Martín del Potro, som slog Roger Federer i en episk femsetsrysare i US Open 2009. Dessförinnan vann Marat Safin Australiska öppna 2005, efter finalseger över Lleyton Hewitt, och Gastón Gaudio Franska öppna 2004, efter finalseger över Guillermo Coria.

Men förutom dessa tre undantag är det alltså Federer, Nadal och Djokovic som lagt beslag på samtliga bucklor.

Alla Rafael Nadal-hatare därute (ni är ofantligt många) kommer givetvis att skylla Novak Djokovics förlust på att matchen sköts upp på grund av gårdagens ösregn.

Det är naturligtvis kvalificerat skitsnack.

Under rådande omständigheter är setsiffrorna 6-4, 6-3, 2-6, 7-5 helt rättvisa. Att utgången hade kunnat vablia en helt annan spelar egentligen ingen roll, men låt oss för skoj skull spekulera lite:

• Vad hade hänt om vädret inte förvärrats under matchen i går?
Baserat på hur otroligt stark Nadal varit under hela resan på Roland Garros, och hur överlägsen han var i finalens inledning, vågar jag påstå att han slagit sin nemesis i tre raka set. Djokovic hade svårt att hitta matchrytmen, vilket hade mer att göra med pressen som Nadal satte på honom med sina signifikativa toppspinbollar än att han underpresterade. Djokovic är tveklöst den bäste på touren att hantera Nadals högtstudsande slag, men det kräver enorm precision och fokus. Den biten av världsettans spel var inte helt klockrent i går.

• Vad hade hänt om arrangörerna valt att inte avbryta matchen i början av fjärde set? Då hade Djokovic förmodligen bärgat sin fjärde raka Grand Slam-titel. Det var nästan skrämmande att se hur obekymrat Djokovic sluggade vidare i obarmhärtiga vätan. Ju tyngre bollen och ju lergrötigare banan blev, desto hårdare och mer precisa tycktes världsettans slag bli. Helt makalöst att kunna prestera så bra tennis under så svåra förhållanden. Samtidigt var det närmast sorgligt att se hur extremt avväpnad Nadal blev när han tvingades ta i med varenda fiber i sin 185 centimeter långa kropp för att över huvud taget kunna slå igenom. Utan sin sjukt höga toppspin var Nadal närmast chanslös. En uppenbar brist som spanjoren måste åtgärda för att kunna fortsätta utmana Djokovic i Grand Slam-racet.

Det är omöjligt att komma i från att Nadals svaga avslutning i går (åtta förlorade game på raken är under all kritik) och efterföljande matchavbrott är smolk i bägaren för grusmonstret, som fram till finalen krossat allt motstånd.

Det lilla smolket kan dock inte ta ifrån Nadal den slutgiltiga segern – som gör att Rafael Nadal äntligen slagit det där gamla rekordet som skulle ha slagits redan förra året, om det inte varit för en viss Robin Söderling i åttondelsfinalen 2009.

Kritiken mot att Nadal gnällde på domaren i slutet av tredje och inledningen av fjärde set i går kväll är helt obefogad. Varför skulle han inte gnälla? Han missgynnades oerhört av vädret, men det var inte grundorsaken till hans klagomål: om detta inte varit en hett efterlängtad final hade arrangörerna tveklöst valt att avbryta matchen betydligt tidigare.

Det örat lyssnar säkert inte Nadal-hatarna (och Djokovic-älskarna) på.

Men vad gör väl det, en dag som denna?

Hattan av för Rafael Nadal, en värdig vinnare av Franska öppna 2012. Och hatten av för hans motståndare, en värdig finalist och överlägsen världsetta.

Vilken helt galen superfinal vi bjudits på hittills.

Tyvärr av helt fel anledningar, dock.

Det tunga regnet som legat som ett vått täcke över hela matchen gjorde till slut vad regn gör bäst: saboterar. (Ja, i alla fall om man snackar utomhussport – det här är ju trots allt inte en blogg om pelargoner.)

För mig ter det sig helt obegripligt att matchen inte avbröts tidigare än efter ett helt frustrerande set.

Och detta säger jag inte bara för att jag tippat Rafael Nadal, som missgynnats oerhört av det dåliga vädret, som segrare – utan för att underhållningsvärdet har sjunkit i takt med att regndropparna duggat tätare.

Nadal såg ordentligt uppgiven och frustrerad ut efter de åtta raka gameförlusterna. Och inte är väl det så konstigt? Den på Roland Garros annars så självsäkre spanjoren fick knappt någonting alls att stämma i det där ödesdigra tredje setet.

Det ska absolut inte användas som en bortförklaring. Novak Djokovic bevisar återigen att han på många plan är en betydligt mer komplett spelare än Nadal i och med att han till synes obekymrat anpassar sig efter rådande väderförhållanden (precis som i den blåsiga tillställningen mot Roger Federer i semifinalen).

Men det vore väl själva f-n om en lerig bana och bollar tunga som bly skulle hindra Nadal från att prestera sin bästa tennis i en så ofantligt viktig match. Djokovic skulle tveklöst vara en värdig vinnare ändå om han lyckades vända matchen – men det skulle bli en bitterljuv seger, och han skulle förmodligen inte kunna skaka av sig känslan av att en seger under bättre förhållanden hade varit en värdigare vinst.

Tills han lyckas göra om bedriften på ett soligt Roland Garros om ett år eller två, förstås.

Djokovic gynnades av det första uppehållet. Återstår att se om det blir Nadal som gynnas av det andra. Men en sak är alldeles bombsäker – det gynnar oss nagelbitande tennisälskare framför tv:n.

Enda förklaringen till att matchen inte avbröts tidigare är väl egentligen att det rör sig om en så hett efterlängtad final. Hade det här varit en match av mindre betydelse är jag övertygad om att den inte hade återupptagits efter det regntyngda andra setet, utan skjutits upp till i morgon.

Nu får vi be till vädergudarna att de inte fortsätter förstöra vår superfinal.

En final som saknar motstycke mellan tourens två kolossalt överlägsna spelare.

Ja, så känns ju den här finalen i Franska öppna – som på ett eller annat sätt kommer att gå till historien.

• Om Novak Djokovic dribblar pennan ur händerna på gruskungen kommer han att skriva ett modernt tenniskapitel som den förste att vinna fyra raka Grand Slam sedan Rod Laver 1969.

• Om Rafael Nadal vägrar släppa den ifrån sig kommer han att klottra över Björn Borgs gamla rekord från 1981 – och rista in sitt eget namn som den förste spelaren någonsin att vinna sju titlar på Roland Garros.

Det är så nervdallrande att man baxnar.

Tills man nyktrar till en aning och inser att finalen i princip redan är avgjord.

För hur ska Djokovic kunna stoppa Nadal. Hur ska någon kunna stoppa Nadal i dagsläget?

Jo okej, vi vet hur Djokovic måste spela för att rubba Nadals matchrytm: Tunga backhandcrossar, aggressivt spel högt upp i banan, rappa returer, solid serve, hård press och blablabla. Men för att lyckas måste han inte bara få ordning på taktiken – han måste dessutom utföra den på ett sätt som snuddar vid total perfektion.

Monaco har försökt. Han blev totalt överkörd.

Almagro har försökt. Han orkade i ett set, sen föll han platt som en pannkaka.

Ferrer har försökt. Han bjöd på sin livs tennis – men stal i slutänden bara fem set av grusmonstret.

Lägg därtill att Djokovic aldrig lyckats vinna ett set mot Nadal på Roland Garros, på tre försök (det senaste 2008) – och du förstår hur omöjlig uppgiften ter sig för den serbiske världsettan.

Om någon ska lyckas är det dock han. Det bevisade han inte minst i Madrid och Rom förra året – och i tre efterföljande Grand Slam-finaler (Wimbledon 2011, US Open 2011, Australiska öppna 2012).

Har dock oerhört svårt att se att han ska lyckas med det konststycket.

Mitt tips: 3-0 i set till Nadal. 3-1 om Djokovic lyckas plocka första eller andra.