Det här med att himlen ska gråta så fort Rafael Nadal och Novak Djokovic möts i en final… Förvisso effektfullt, för att riktigt understryka den dramatiska nerven, men framför allt är det bara enerverande att behöva vänta på det där rafflande avgörandet.
I Rom tvingades arrangörerna skjuta upp deras stekheta möte på grund av regn – och nu ser det ut som att det upprepar sig i Paris.
– Det kan regna från morgon till tidig eftermiddag under söndagen. Vi är redo att skjuta upp matchen till måndag, det är en möjlighet som vi inte har räknat bort. I så fall kommer matchen att spelas under tidig eftermiddag (i morgon), säger turneringens direktör Gilbert Ysern.
Sist en final i Franska öppna inte spelades på en söndag var 1973, då finalen blev uppskjuten till nästkommande tisdag. Den gången vann andraseedade favoriten Ilie Nastase mot Nikola Pilic i tre raka set.
Det blev inte den semifinal vi hade hoppats på. Inte den gastkramande repris på fjolårets tungviktsmöte som vi längtat efter.
I stället blev det ett antiklimax utan dess like.
Roger Federer öppnade bäst. Inget konstigt alls med det – Novak Djokovic är sällan den som går ut hårdast i en matchinledning. Det märktes dock tidigt att serbiske världsettan var den som hanterade det hårdföra vädret (blåsigt som tusan) bäst av de två och bärgade första set rättvist med 6-4.
Inledningen av andra set såg likadan ut – en aggressiv Federer satte hög press på en något passiv Djokovic och jagade ut honom på kanterna. Det funkade bra i fyra-fem game.
Sen tappade Federer allt.
Han ledde med både 3-0 och 4-3 innan Djokovic gick ikapp och förbi. Där och då kändes andra set avgjort och ett tiebreak avlägset – trots att Federer hade chansen att tvinga fram ett i egen serve vid ställning 6-5.
Tredje set blev egentligen bara en uppvisning i solitt försvarsspel från Djokovic och en kavalkad i fatala tabbar från Federer. Efter det där förlorade andra setet såg Federer helt enkelt ut som en bruten man. 46 oprovocerade misstag från en av tourens mest stringenta spelare säger väl egentligen allt om Federers bristande fokus.
Det ska sägas att Djokovic spelade precis så stabilt och koncentrerat som väntat – men Federers insats är en stor besvikelse.
Och dessutom oroväckande. Federer, som mer än något annat jagar positionen som världsetta, hade minst lika mycket att spela för som Djokovic. Om inte annat så borde chansen att få revansch på Rafael Nadal efter så många finalförluster på Roland Garros ha varit tillräckligt mycket tändvätska för att få Federer att prestera sin allra bästa tennis.
Så hur påverkar den här förlusten Federer mentalt? Förmodligen inte så mycket som man kanske kan tänka sig. Federer vet lika väl som alla andra att Franska öppna inte är hans bästa chans att ro hem en Grand Slam-titel, vilket i princip är ett måste om han ska återerövra tronen.
Det som oroar är hans inställning, egentligen under hela turneringen. Han har sett väldigt ofokuserad och stundtals faktiskt loj ut. Varför? Det är i Grand Slam-sammanhang Federer är den obestridliga kungen (trots att han ligger i lä just på Roland Garros), och det är här han historiskt sett trivts allra bäst. Är hans inställning i Paris ett tecken på att han har börjat tröttna?
Det skulle faktiskt inte komma som någon sensationell skräll, direkt. Han har tidigare uttryckt irritation över att han ofta tvingas spela sena matcher och nämnt familjen och ”livet bortom tennisen” i samma andetag.
Inget konstigt med det. Klart man vill tillbringa tid med familjen. Det är sättet på vilket Federer framför den här kritiken: I Rom kom den efter en billig förlust mot Djokovic i semifinalen. Som en slags bortförklaring.
– Han spelade bra under svåra förhållanden. Jag lyckades inte upprätthålla ett tillräckligt solitt spel i dag. Jag kämpade för att hålla bollen i spel tillräckligt länge trots att jag inte slog dåligt. Det har varit en tuff vecka för mig. OS är två månader bort, Wimbledon två veckor och att nå semifinal i en Grand Slam är inte ett dåligt resultat, kommenterar Federer matchen direkt efter semifinalen på Roland Garros.
Jag vet inte om jag köper det rakt av. Det känns som att något annat ligger bakom hans negativa inställning.
Om det sett ut som att han kämpade med varje fiber i sin kropp för att besegra Djokovic i kväll så hade jag inte känt minsta oro. Förmodligen kommer jag att få leva med den tills han motbevisar mig på gräset i London.
Ja, en bättre beskrivning av den här semifinalen kan man nog inte hitta.
Eller vad säger man om en match där Federer efter blott två set redan svarat för över 30 oprovocerade misstag? Där vi bjudits på totalt tio servegenombrott? Där Federer går ut stenhårt, tar ledningen, servar för setet – men sedan förlorar med 7-5.
Har otroligt svårt att se hur världstrean ska kunna vända det här och vinna tre raka set mot Djokovic, som så här långt onekligen varit den starkare av de två.
Roger Federer inledde matchen bäst och stod också för det första servegenombrottet – men Djokovic svarade omgående och bröt sedan Federer för andra gången vid ställning 5-4 och bärgade på så sätt första set.
I andra set har återigen Federer börjat bäst, bröt omgående Djokovics serve och höll sedan sin egen. Oerhört viktigt för världstrean att inte tappa fokus – att ligga under med 2-0 i set mot Djokovic är inte en situation man vill försätta sig själv i.
Frågan nu är om Federer orkar hålla uppe tempot genom hela matchen. Djokovic har som bekant en extraväxel att lägga i när det krisar.
Nyss hemkommen från en hektisk EM-dag på redaktionen. Missade tyvärr matchens tre första game, men game fyra och fem bådar verkligen gott. Hoppas att det till slut blir det superrysare vi längtat efter.
Tror att första set blir nyckeln i dag – den spelare som vinner det får ett viktigt övertag.
Förra året var det som bekant Roger Federer som bärgade första set (7-6) och vann sedan matchen. Novak Djokovic har inte råd att inleda så svagt som han gjorde mot Andreas Seppi. Att vända 2-0 i set mot Federer är en något större uppförsbacke än mot en psykiskt och fysiskt utpumpad Seppi.
Det är ju på något vis lite synd att David Ferrer tvingas möta en omänskligt formstark Rafael Nadal i sin första semifinal på Roland Garros någonsin.
Mot Andy Murray (6-4, 6-7, 6-3, 6-2) visade han, återigen, att hårt slit lönar sig – och att inget utpräglat vapen alls ibland är det allra bästa vapnet.
Vissa toppspelare har en tendens att lita blint på att en eller ett par paradnummer (stenhård serve, sylvass slice, bombastisk backhand, furiös forehand) ska kirra biffen i ur och skur, och har grymt svårt att hitta andra lösningar när de där förmågorna går i baklås.
Fördelen för Ferrer är att han egentligen inte har någon sådan exceptionell egenskap att falla tillbaka på. Det han har är snabba fötter, uthållighet och framför allt vinnarskalle: Varje boll är en stenhård kamp, varenda seger frukten av ett envist gnetande. Det är inte särskilt glamouröst, men nog så effektivt. Och framför allt – det är beundransvärt.
Kanske hade de där snabba fötterna och vinnarskallen räckt mot en Novak Djokovic som sviktat betänkligt i Paris? Kanske hade de räckt mot en Roger Federer som sett osedvanligt otålig och barsk ut på Roland Garros?
Det kommer dock inte att räcka mot Rafael Nadal. Kanske lyckas han ta ett set, i så fall det första i turneringen mot gruskungen, i semifinalen. Kanske kommer han att dränera sin landsman på välbehövlig energi inför dennes stundande final. Men någon skräll ska vi inte vänta oss. Den hade kanske kunnat komma mot Djokovic eller Federer (även om det är föga troligt), men det får vi tyvärr aldrig veta.
* * *
Nicolás Almagro ska ha en stor fet eloge för att han lyckades stjäla hela 11 game från Nadal – mer än någon annan i turneringen så här långt.
Men särskilt spännande var det ju aldrig. Snarare väntat att Almagro skulle gå ut stenhårt och bränna allt krut redan i första set. Om han hade kunnat hålla uppe tempot så hade han säkert haft en god chans att ställa till det lite för den gode herr Nadal, men det är inte många som orkar hålla en så pass hög nivå mot en så bra spelare som ”Rafa”.
7-6, 6-2, 6-3 känns både rättvist och helt rättvist. Världstvåan sällar sig i och med segern till en diger skara Franska öppna-legendarer, som alla har 50 vinster eller mer på Roland Garros: Guillermo Vilas (56), Roger Federer (54), Ivan Lendl (53), Andre Agassi (51) och Nicola Pietrangeli (50).
David var en poäng från att fälla Goliat och i samma veva svara för årets skräll – vid fyra olika tillfällen. En sketen boll från att stoppa världsettan i hans jakt på en Calendar Grand Slam.
Ingen sammanfattade situationen bättre än Novak Djokovic själv.
”Sta se desava?!”, skrek han ut i raseri när han dundrade bollen i nät och på så vis bjöd in Jo-Wilfred Tsonga i det tiebreak som hade kunnat bli hans undergång i den här kvartsfinalen och turneringen.
”Vad är det som händer?!”
En på alla sätt och vis berättigad fråga och en tanke som förmodligen for genom alla de 15 000 huvuden som satt i publiken och följde den här helgalna tillställningen.
När chanserna berövats hemmafavoriten av en helt ofattbart stark världsetta och han slutligen fallit med 8-6 i tiebreak i fjärde set, låste sig spelet fullständigt i femte. Självförtroendet var som bortblåst och taktpinnen överlämnad till Djokovic.
Och Goliat, till skillnad från sin David, behöver nästan aldrig mer än en matchboll. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Oerhört tråkigt, naturligtvis. Med en så hängiven publik borde man ha kunnat kräva en bättre insats från Tsonga i femte set. Han hade ju, som han själv konstaterat inför matchen, ingenting att förlora.
6-1, 5-7, 5-7, 7-6, 6-1 är dock ett helt rättvist resultat. Slutsatserna som kan dras av denna osannolika kvartsfinal är:
• att Djokovic fortfarande underskattar sina motståndare – i söndags var det Andreas Seppi, i dag var det Tsonga. Det duger verkligen inte i en semifinal mot Roger Federer och en eventuell final mot Rafael Nadal.
• att det verkar snudd på omöjligt att fälla Djokovic på grus om man inte heter Nadal i efternamn.
• att semifinalen mot Federer är vansinnigt öppen och oviss, särskilt med tanke på att även världstrean stundtals uppträtt nonchalant och lojt.
• att Djokovic måste höja sitt spel flera snäpp om han ska ha ens en mikroskopisk chans i den där efterlängtade finalen.
Men mer än något annat är det ett kvitto på att The Big Four fortfarande håller Grand Slam-turneringarnas semifinaler som gisslan. Om nu inte David Ferrer utmanövrerar Andy Murray i morgon, vilket jag tror att han gör.
Men det är en annan historia som får berättas någon annan gång.
Juan Martín del Potro ägde inledningsvis kvartsfinalen totalt och tog en välförtjänt 2-0 ledning efter 6-3, 7-6.
Där och då såg Roger Federer ut som en bruten.
Men skam den som ger sig – och fy dig om du någonsin underskattar världstreans förmåga att samla ihop sig och leverera sin allra bästa tennis just när det behövs som allra mest.
Federer tog kommandot direkt efter den snöpliga förlusten i tiebreak (7-4) och dundrade hem tredje och fjärde set med 6-2 respektive 6-0.
Argentinske världsnian, som återigen såg ut att plågas av sin knäskada, höjde sig i avgörande set – men inte tillräckligt. 6-3 innebär en ny semifinal för Federer – karriärens 31:a i Grand Slam-sammanhang. Bolltrollaren tangerar därmed Jimmy Connors gamla rekord.
* * *
Novak Djokovic var riktigt illa ute mot i den här matchen sensationellt starke hemmafavoriten Jo-Wilfred Tsonga – men som så många gånger förr reste sig den serbiske giganten på nio, räddade totalt fyra matchbollar i egen serve och vann sedan tiebreak med 8-6.
Djokovic leder i skrivande stund med 3-0 i avgörande set efter ett tidigt servegenombrott. Frågan är om Tsonga, som börjar se både fysiskt och mentalt utmattad ut efter det nervdallrande fjärde setet, kan komma tillbaka nu och fixa skrällen som för bara en halvtimme sedan nästan kändes självklar.
Skulle ju onekligen glädja de dryga 15 000 i publiken som så oerhört gärna vill se sin stora tennisstjärna i semifinal på hemmaplan.
Det låg i luften när Andreas Seppi tog ledningen med 2-0 i set över Novak Djokovic.
Nu har hemmafavoriten Jo-Wilfred Tsonga chansen att fälla kolossen på Roland Garros – redan i kvartsfinal.
Världsfemman bjuder stundtals på bländande spel och osedvanligt stark defensiv. Setbollen – i Djokovics serve! – var ett riktigt konststycke, i klass med Federer och Nadal.
Frågan är om han pallar stå emot nu när ”Djoker” lär brassa på allt vad han förmår i fjärde set.
* * *
Även världstrean Roger Federer är illa ute, men har i alla fall lyckats reducera till 2-1 i set efter säkra 6-2 i andra.
Federer har vänt 2-0-underläge vid sex tillfällen i karriären – och Juan Martín del Potro har aldrig förlorat en match där han tagit ledningen med 2-0.
