Jag säger som Ben Rothenberg på New York Times:

Nadal har motbevisat oss gång på gång, men det går inte att komma ifrån att hans resultat sedan juni varit mediokra.

Det var utklassning i första set.

Knappast som att man började föreställa sig en final mot Novak Djokovic om några dagar, men 6-1 är ändå 6-1 – även om det kommer mot en 127-rankad doldis som Michael Berrer (som dessutom gör sin sista säsong i år).

Farhågorna efter hans skadebekymmer var nog lite överdrivna, inbillade man sig kanske.

Men därifrån var det sedan rak motorväg till omklädningsrummet för Rafael Nadal. 1-6, 6-3, 6-4 blev segersiffrorna för Berrer, som efter förnedringen i första set gick all-in, släppte alla hämningar och räddade tre breakbollar i matchens sista game.

Nadals track record sedan segern i Franska öppna i våras är allt annat än imponerande: blygsamma 7-6 i matchfacit och fem förluster mot spelare rankade utanför topp 50 (tre av dem till och med rankade utanför topp 100):

• Halle: Dustin Brown (85): 6-4, 6-1.
• Wimbledon: Nick Kyrgios (144): 7-6(5), 5-7, 7-6(5), 6-3
• Peking: Martin Klizan (56): 6-7(7), 6-4, 6-3
• Basel: Borna Coric (124): 6-2, 7-6(4).
• Doha: Michael Berrer (127): 1-6, 6-3, 6-4.

Och däremellan en torsk mot då 22-rankade Feliciano Lopez, i Shanghai.

Jag minns så väl när Nadal gjorde comeback i Vina del Mar 2013, efter sin sju månader långa skadefrånvaro. Hur han såg trögfotad och nästan lite skröplig ut. Ändå vann han sina tre första matcher stort (tappade bara 14 game) innan han föll mot Horacio Zeballos i finalen.

Den finalförlusten blev den enda pricken i ett annars fläckfritt protokoll under våren. Förlusten mot Steve Darcis i första omgången av Wimbledon skakade han av sig snabbt och vann Canada Masters, Cincinnati Masters och US Open under hösten (gick även till final i World Tour Finals).

Han har haft betydligt svårare att återhämta sig från skadeproblemen under 2014, som blev en besvikelse för spanjoren. Faktum är att förra säsongen var ungefär lika svag som 2012, då han som bekant var borta halva säsongen och tvingades avstå alla turneringar efter Wimbledon. 42-6 i matchfacit och fyra titlar på fem finaler hade han det året – att jämföra med 48-11 och fyra titlar på sju finaler 2014.

Sist Rafael Nadal spelade en hel säsong var 2011 (och då inledde han ändå säsongen med känningar i knäet och föll i raka set i kvartsfinalen i Australiska öppna mot David Ferrer). De senaste tre säsongerna har han missat minst en Grand Slam och en Master om året (2014 missade han tre Masters, 2012 missade han fyra). Det är svårt att skaka av sig känslan att det fysiska projektet Rafael Nadal inte kommer att hålla så länge till.

Personligen har jag varit en skeptiker länge. Jag trodde ärligt talat att alla skador skulle sätta stopp för hans framfart redan innan han bärgat sin 14:e Grand Slam-buckla. När han vann US Open 2013 kändes det plötsligt som att han faktiskt hade en god chans att tangera Roger Federers rekord på 17, men nu, över ett år senare…

Jag målade inte fan på väggen 2013 (hade dock aldrig kunnat föreställa mig att han skulle göra en så succébetonad comeback). Är det dags att göra det nu? Nadals fysiska krämpor har varit kända länge, och otaliga gånger har han räknats ut av entusiaster och förståsigpåare.

Själv är jag inte redo att göra det riktigt än. Nog har han en till Franska öppna-buckla i sig. Kanske till och med två. Men därutöver? Är det rimligt att tro att Nadal ska fortsätta konkurrera på samma höga nivå flera år till, nu när han kryper allt närmare 30-strecket (fyller 29 i år)? Hur länge kommer hans kropp egentligen att hålla?

Rafa har som sagt motbevisat oss förr och det är alltid vanskligt att spekulera i sådana här saker (men det är svårt att låta bli). Det känns dock som att de senaste årens skadebekymmer indikerar att spanjoren inte har särskilt många år kvar på touren (om han inte nöjer sig med att bara spela delar av säsongen och till exempel stå över gräs och inomhushardcourt, på så vis skulle han förmodligen kunna köpa lite mer tid).

De senaste fyra åren har han vunnit fem Grand Slam-turneringar (och förlorat fyra finaler). Har med andra ord lyft lite mer än en GS-buckla per säsong i snitt. Efter de senaste månadernas svaga resultat är det inte jättemycket som talar för att han kommer öka det snittet.

En sak ska man komma ihåg: det är alltid väldigt lätt att måla fan på väggen i motgång, när spelarna har formsvackor. Och det är lika lätt att lova guld och gröna skogar i medgång. Minns bara tongångarna under 2013, när Nadal vann Franska öppna och US Open, och dessutom fem Masters (Indian Wells, Madrid, Rom, Montréal, Cincinnati). Då var det många som siade att Nadal garanterat skulle peta ner rivalen Federer från GS-tronen, ja kanske till och med roffa åt sig hela 20 bucklor!

Nu är det så klart annat ljud i skällan. Att Nadal ska vinna Australiska öppna, ett år efter finalförlusten mot Stan Wawrinka, ses plötsligt som en ouppnåelig dröm.

I vanlig ordning väljer jag att vara lite försiktig – men den där gnagande känslan av att det snart tar stopp, den kan inte ignoreras. Särskilt inte nu när konkurrensen hårdnar och så många unga talanger knackar på dörren, redo att ta över kungariket och knuffa ner dagens giganter från täppan.

Jag hoppas att jag har fel. Än så länge är ingen av tronarvingarna redo att ta Nadals, Novak Djokovics, Roger Federers och Andy Murrays plats. I alla fall inte om vi mäter i attraktionskraft och stjärnglans.

But they better be. Soon.

Har ju utlovat en ny lista över framtidslöften, och den ligger i pajpen.

Men först: en titt på årets första tennisvecka!

Säsongen 2015 sparkas i gång med inte mindre än fem turneringar: Brisbane (ATP/WTA), Doha och Chennai (ATP) samt Shenzhen och Auckland (WTA).

Vi kör en snabb genomgång av lottningarna för att se vad säsongsupptakten har att bjuda på.

* * *

BRISBANE

HERRAR:

Likvärdigt startfält i jämförelse med förra årets upplaga av turneringen, men många av spelarna har klättrat rejält på rankningen under 2014: både Kei Nishikori och Grigor Dimitrov lirade i Brisbane förra året, men var då rankade 17 respektive 23. 16-rankade Kevin Anderson, då 20-rankad, tvingades stå över men är spelklar nu.

Tre topp 10-spelare – världstvåan Roger Federer, femman Nishikori och åttan Milos Raonic – och så elvan Dimitrov. Inte dumt det.

Finns ett knippe andra spännande namn i startfältet också, som Steve Johnson, Bernard Tomic, Thanasi Kokkinakis, Martin Klizan och Alexandr Dolgopolov. Ska bli intressant att se hur titelförsvararen Lleyton Hewitt står sig. Landsmannen Samuel Groth är ingen jättelätt öppningsmotståndare, även om Hewitt brukar kunna hantera servekanoner bra.

Federer har en hyfsat enkel väg till final. Kanske att Dimitrov kan störa i en eventuell semifinal, men spontant är det tveksam att styrkeförhållandena dem emellan förändrats så radikalt sedan Basel i höstas (7-6, 6-2 till Federer).

Svårare att tippa den undre delen. Raonic kan vara lite trög i säsongsinledningen, Hewitt presterar ofta bra på hemmaplan (och underlaget passar honom), likaså Tomic, Anderson kan skrälla. Nishikori får ändå ses som finalfavorit, men ingen självklar sådan. Personligen ser jag fram emot en kvartsfinal mellan Nishikori och Tomic, och en semi mellan Nishikori och Raonic. Tror att antingen japanen eller kanadensaren tar sig till final, med (en pånyttfödd?) Tomic som utmanare.

Kuriosa: Om Marinko Matosevic slår Steve Johnson i sin öppningsmatch så är minst fem australiska spelare klara för andra omgången (Tomic, Kokkinakis och James Duckwort redan klara, Hewitt och Groth möts i 1R).

De går till semifinal: Federer, Dimitrov, Nishikori, Raonic.
Skrällvarning: Tomic, Hewitt.
Bubblare: Anderson, Dolgopolov.

SEMIFINALERNA: Federer slår Dimitrov, Nishikori slår Raonic.

FINALEN: Federer slår Nishikori.

Som sagt en enklare lottning för Federer som enligt egen utsago är helt återställd efter ryggskadan han ådrog sig i World Tour Finals och snabbt underlag talar på förhand för schweizaren. Dessutom har han aldrig vunnit Brisbane – men var snubblande nära förra året – vilket nog funkar som en extra morot för honom.

* * *

DAMER:

Grymt startfält, som vanligt. Kanske lite lite sämre än förra året. Världsettan Serena Williams och femman Agnieszka Radwanska spelar Hopman Cup, trean Simona Halep och fyran Petra Kvitová valde Shenzhen. Startfältet i Brisbane toppas därför av världstvåan Maria Sjarapova, sjuan Ana Ivanovic, nian Angelique Kerber och elvan Dominika Cibulkova (hon åkte dock ut i förstarundan mot Madison Keys). Inte illa ändå.

Sjarapova borde ta sig till semifinal utan större problem och väl där lär hon möta Kerber eller Alja Tomljanovic (som slog 16-rankade Jelena Jankovic).

På undre halvan har både Kaia Kanepi (slog femteseedade Andrea Petkovic i 1R) och Keys skrällpotential, men Ivanovic är givetvis finalfavorit på förhand. Kanske en aning konstigt att hon valde Brisbane framför Auckland, där hon är regerande mästare, men den här lottningen är klart överkomlig för världssjuan. Hon bör dock se upp med Jarmila Gajdosova i första omgången. Hon är bättre än hennes rankning (70) indikerar.

Förra året gick faktiskt samtliga fyra toppseedade spelare till semifinal – och förstaseedade Williams besegrade andraseedade Victoria Azarenka i finalen. Riktigt så kul blir det inte för de seedade spelarna i år, men det skulle inte förvåna mig om Sjarapova och Ivanovic möts i finalen. Om man ändå ska våga sig på en chansning så vill jag slå ett slag för Keys. Känns som att 2015 kan bli hennes genombrottsår.

De går till semifinal: Sjarapova, Kerber, Ivanovic, Keys.
Skrällvarning: Kanepi, Tomljanovic.
Bubblare: Gajdosova, Pliskova.

SEMIFINALERNA: Sjarapova slår Kerber, Keys slår Ivanovic.

FINALEN: Sjarapova slår Keys.

* * *

DOHA

Bra startfält, precis som i Brisbane. Toppas av världsettan Novak Djokovic, trean Rafael Nadal, sjuan Tomás Berdych och tian David Ferrer.

Första gången sedan 2009 som Djokovic väljer att spela veckorna före Australiska öppna (det året spelade han både i Doha – förlust i öppningsmatchen mot Ernests Gulbis – och Sydney – förlust i semifinalen mot Jarkko Nieminen). Undrar om det beror på den hårdnande konkurrensen? Eller att han vill förbereda sig ännu bättre inför Aussie, efter fjolårets tunga kvartsfinalförlust mot Stan Wawrinka?

Han borde hur som helst dansa vidare till final enkelt. För vem ska stoppa honom? Ferrer? Fernando Verdasco? Philipp Kohlschreiber? Nä, jag tror det blir relativt smärtfri resa till final för världsettan.

Fortsatta frågetecken kring comebackande Nadal (som åkte på en riktig stjärnsmäll mot Andy Murray i uppvisningsturneringen i Abu Dhabi: 6-2, 6-0). Slog förvisso Wawrinka i raka set, men såg på det hela taget inte så het ut. Fullt förståeligt, med tanke på hans skadeproblem under hösten. Michael Berrer i 1R och Ivan Dodig i 2R borde han slå, likaså Andreas Seppi eller Leonardo Mayer i kvarten. Men Berdych i en eventuell semi? Tror nog att Nadal hoppas på att Richard Gasquet ska slå Berdych i deras kvartsfinal.

Vore kul att kicka i gång året med en final mellan Djokovic och Nadal, men spontant tror jag mer på Berdych eller Gasquet.

De går vidare till semifinal: Djokovic, Ferrer, Nadal, Berdych.
Skrällvarning: Gasquet, Verdasco.
Bubblare: Kohlschreiber, Karlovic.

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Ferrer, Berdych slår Nadal.

FINALEN: Djokovic slår Berdych.

* * *

CHENNAI

Inte lika bra startfält som Brisbane och Doha, men ändå en hyfsat intressant turnering. Världsfyran Wawrinka ensam topp 10-spelare. 14-rankade Feliciano Lopez andraseedad, 15-rankade Roberto Bautista Agut tredjeseedad.

Wawrinka har vunnit två titlar på tre finaler (segrar 2011 och 2014, förlust 2010). Möter 18-årige sensationen Borna Coric – som slog igenom på bred front i höstas när han slog en skadeskjuten Nadal i raka set i Basel – redan i öppningsmatchen. Tyckte att det var lite konstigt att han var så pass stor favorit i 1R mot Robin Haase (stod i drygt 1,70 gånger pengarna), men han mosade honom totalt: 6-2, 6-2. Corics backhand är verkligen kusligt bra. Gav inte Haase något utrymme alls att komma in i matchen. Otroligt imponerande.

Med tanke på att Wawrinka såg extremt sömnig ut i Abu Dhabi (blev fullkomligt mosad av Djokovic och föll i raka set mot Nadal) är det knappast en enkel match för honom. Coric har enormt självförtroende och noll respekt för toppspelare. Som bäddat för en dramatisk drabbning, alltså.

Vinnaren i den matchen har ganska enkel väg till semifinal. Väl där väntar förmodligen Goffin eller Jiri Vesely. Förmodligen Goffin. Vore inte dumt med en semi mellan Coric och Goffin va?

Dessutom: Svenske Elias Ymer har fått wild card och möter Igor Sijsling i sin öppningsmatch. Inte alls dumt det. 2014 var ett riktigt katastrofår för Sijsling, så Ymer har en hyfsat bra chans på papperet.

Vad säger vi om undre halvan då? Lopez, RBA, Yen-Hsun Lu. Bautista Agut borde knipa finalplatsen, tycker jag.

De går till semifinal: Wawrinka, Goffin, Bautista Agut, Lopez.
Skrällvarning: Coric, Vesely.
Bubblare: Lu, Garcia-Lopez.

SEMIFINALERNA: Wawrinka slår Goffin, RBA slår Lopez.

FINALEN: Wawrinka slår RBA.

Ja, så ser det ju ut på papperet. Men en semi mellan Goffin och Coric, och en final mellan Goffin och RBA, är faktiskt inte helt osannolik. Och tänk en 2R mellan Ymer-Wawrinka eller Ymer-Coric? Mums. Vore för övrigt fantastiskt kul om Goffin, Coric eller Vesely kunde gå hela vägen.

* * *

SHENZHEN

Likvärdigt startfält i jämförelse med förra året. De flesta toppspelarna väljer ju Brisbane (eller Hopman Cup). Världstrean Halep förstaseedad, fyran Kvitová andraseedad. De borde mötas i finalen, kan tyckas. Om inte Kvitová går på pumpen redan i första omgången mot Bojana Jovanovski.

Kvitová kan man som bekant aldrig riktigt lita på, men jag har svårt att se att någon ska kunna stoppa Halep.

Fjolårsfinalisten Shuai Peng åkte för övrigt ut redan i 1R mot Vera Zvonareva.

De går till semifinal: Halep, Diyas, Kvitová, Zvonareva.
Skrällvarning: Jovanovski, Knapp.
Bubblare: Bacsinsky.

SEMIFINALERNA: Halep slår Diyas, Kvitová slår Zvonareva.

FINALEN: Kvitová slår Halep.

* * *

AUCKLAND

Ingen vidare topp, men desto större bredd. Caroline Wozniacki förhandsfavorit, men möter talangen Taylor Townsend redan i 2R. En match som danskan på papperet ska vinna, men allt är ju inte så självklart så här i inledningen av säsongen.

Sett till lottningen borde hon dock ta sig till semifinal, efter att ha tagit sig förbi Svetlana Kuznetsova i kvarten. Vem hon möter i semin? Barbora Zahlavova Strycova? Kanske. Vore kul om Johanna Larsson tog sig långt. Kirsten Flipkens är en överkomlig matchup i 1R. Larsson vann ju faktiskt deras möte i Luxemburg i raka set i höstas.

På undre halvan borde Sloane Stephens ta sig till semifinal hyfsat enkelt. Största hotet är Daniela Hantuchova i kvarten. I semin möter hon förhoppningsvis Ana Konjuh (som mosade Mona Barthel i sin öppningsmatch: 6-2, 6-1). Annars blir det väl fjolårsfinalisten Venus Williams.

En riktigt bra öppning på säsongen är precis vad Stephens behöver, så jag tror att hon går in i turneringen med hög motivation. Tror på en final mellan henne och Wozniacki. Om inte Townsend och Konjuh tar världen med storm. Det vore så klart det allra roligaste scenariot.

De går till semifinal: Wozniacki, Strycova, Stephens, Konjuh.
Skrällvarning: Townsend, Williams, Larsson.
Bubblare: Hantuchova, Kuznetsova.

SEMIFINALERNA: Wozniacki slår Strycova, Stephens slår Konjuh.

FINALEN: Stephens slår Wozniacki.

Podden är tillbaka!

Jo, efter en lång tids vila är alltså Tennispodden back on track igen.

I första avsnittet sedan US Open analyserar jag och Andreas Käck startfältet i World Tour Finals, försöker tippa utgången i de två grupperna – och listar dessutom de bästa slagen på WTA-touren (inspirerade av New York Times stora enkät ”Strokes of genius”).

Mycket nöje!

Om spelaren ovan inte funkar, klicka här

För att prenumerera i iTunes, klicka här

Mycket har hänt i tennisvärlden – och bloggen har lyst med sin frånvaro.

Men det ska vi inte hänga upp oss på nu.

Inte nu när ATP World Tour Finals står för dörren.

Vi vet ännu inte hur utgången av Paris Master blir, finalen mellan titelförsvararen Novak Djokovic och Milos Raonic spelas ju senare i dag.

Vad vi däremot redan vet är hur startfältet i World Tour Finals i London ser ut.

Det fastslogs redan efter kvartsfinalerna, då Raonic besegrade Roger Federer i raka set (7-6, 7-5 – hans första seger mot schweizaren på sju matcher) och David Ferrer föll mot Kei Nishikori (3-6, 7-6, 6-4). Dessa båda resultat innebar nämligen att Raonic, som hasade Ferrer i hälarna i slutspelsracet, gick om spanjoren på säsongsrankningen.

Raonic följde sedan upp vad han kallar sin ”största seger i karriären” med att kriga sig förbi Tomás Berdych i en tresetare i semifinalen och därmed säkra sin andra Masters-final i karriären (nådde sin första i Montréal förra året, där det blev förlust mot Rafael Nadal).

Marin Cilic tvingades stå över Paris Masters på grund av armskada, men fick sin slutspelsbiljett i samma veva som Stan Wawrinka säkrade en plats bland de åtta bästa. Reglerna gör nämligen gällande att en Grand Slam-vinnare rankad mellan 9 och 20 kniper den sista platsen (om två Grand Slam-vinnare hamnar utanför topp 8 är det den högst rankade av de två som får åttondeplatsen i slutspelet).

Eftersom Rafael Nadal dragit sig ur årets World Tour Finals gick dock Marin Cilic, som slutar på plats 9 på säsongsrankningen, vidare för egen maskin. Om Nadal valt att ställa upp så hade Cilic tagit åttans plats (som i skrivande stund är Raonic).

Trodde faktiskt inte att den regeln gällde längre. Inte så konstigt kanske, eftersom det var tio år sedan den sist var aktuell (då Franska öppna-vinnaren Gaston Gaudio tog Andre Agassis plats i det som då kallades Tennis Masters Cup; Gaudio var rankade 10, Agassi 8).

Nåväl.

Inför finalen i Paris ser säsongsrankningen (det vill säga slutspelsracet) ut så här:

Det som eventuellt kan komma att ändras efter finalen är Raonics slutgiltiga placering. Förlorar han stannar han på 8, vinner han hoppar han upp till plats 5.

Så vad tror ni, är Raonic redo att bärga sin första Masters-buckla i karriären – och slå Novak Djokovic för första gången någonsin?

Att döma av Djokovics dominans hittills i turneringen (inte tappat set hittills och bara förlorat i genomsnitt sju game per match) och det faktum att Raonic hade smärre problem med sin serve i semifinalen (vann visserligen 90% av poängen i förstaserve men slog bara in 57% och vann svaga 44% i andraserve mot Berdych, att jämföra med 67% förstaservar mot Federer, med vinstprocenten 85/65) så känns det väl som att Raonic ska ha en förhållandevis liten chans att skrälla.

Men det vore inte första gången som Djokovic klappat ihop i en final efter att ha svarat för en spelmässigt urstark turnering i stort. Sen är det ju det här med att Raonic är servekanon. Det finns egentligen bara en spelartyp som Djokovic generellt har problem med, och det är just servekanoner (att han ofta förlorar mot Federer och Nadal är inte ett kvitto på att han har svårt för just den sortens spelare, men det fattar ni ju).

Att Raonic redan är klar för slutspelet och dessutom har spelat en Masters-final kan nog bidra till minskad nervositet för kanadensaren. Frågan är om det räcker.

Oavsett hur det går i dagens final så har vi ett riktigt intressant startfält i World Tour Finals. Det mest intressanta på mycket länge, skulle jag vilja påstå. På förhand känns Tomás Berdych som det svagaste kortet, och det vill inte säga lite om lägstanivån i årets slutspel.

Mer om det senare. Blir en ordentlig slutspelsspecial med presentation av hela startfältet vad det lider, men för tillfället inväntar jag med spänning matchen mellan Djokovic och Raonic.

Nick Kyrgios!

Ja, givetvis kastade vi oss över mikrofonerna och spelade in en halvtidspodd efter Wimbledons hittills största skräll.

Är Nick Kyrgios skräll större än Lukas Rosols 2012 och Steve Darcis 2013?

Ja, tycker jag och Andreas Käck – och i detta rykande färska Tennispodden förklarar vi varför.

Dessutom utvärderar vi våra förhandstips och försöker förutspå kvartar, semifinaler och finaler.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt23.mp3

Lukas Rosol och Steve Darcis i all ära.

Men det här, det kan ingen av dem mäta sig med över huvud taget.

Säg hej till Nick Kyrgios, 19 år – och framtida världsstjärna.

Är det någonstans en skräll av den här digniteten ska ske mot just Rafael Nadal så är det i Wimbledon. Det har ovan nämnda Lukas Rosol (2012) och Steve Darcis (2013) redan bevisat.

Redan när Nadal blev överkörd av 85-rankade Dustin Brown i Halle slog jag fast att Nadal inte är att räkna med i årets upplaga av Wimbledon. Han har helt enkelt inte längre ett fungerande spel på gräs. Vad det kan bero på kan man bara spekulera i, men det får vi ta någon annan gång.

När jag skrev min analys av lottningen inför Wimbledon räknade jag bort Nadal. Jag såg honom helt enkelt inte som en given finalkandidat.

Men att han skulle förlora mot 19-årige, 144-rankade Nick Kyrgios från Australien?

Nja. I ärlighetens namn trodde jag inte ens att han skulle gå så långt som till åttondelsfinalen. Inte minst för att den på gräs så skicklige Richard Gasquet (som han räddade osannolika nio matchbollar mot) stod i hans väg.

Det fanns andra hot på Nadals lottning: Martin Klizan i första omgången, Lukas Rosol i andra. Och i tredje lurade servekanonen Ivo Karlovic i skuggorna (fast han åkte ut redan i förstarundan).

När världsettan så krånglade sig förbi både Klizan och Rosol (och Mikhail Kukusjkin) verkade det som att den värsta faran var förbi. Att Kyrgios har spelet för att hota Nadal på snabbare underlag, det visste redan alla vi som följt honom ett tag – själv har jag gjort det i över ett års tid, och tjatat i både blogg och podd om att han är en av de klarast lysande stjärnorna bland framtidslöftena.

Men att han i praktiken skulle få med sig turneringens överlägset största skräll hittills? Jag trodde faktiskt inte att han skulle ha nerverna för att greja det. Jag trodde att han fortfarande var lite för ”valpig”. Att han inte skulle ha den mentala orken att spela på den nivå som krävs för att utmanövrera Nadal i Grand Slam-sammanhang, i bäst av fem set. Och jag trodde inte att han skulle ha den fysiska orken om matchen höll på för länge.

Allt det där visade han i kväll prov på att han redan har. Han har spelet, han har psyket, han har fysiken.

Men framför allt: han har självförtroendet.

Jag fick en rapport under matchen från en bekant som träffat ett gäng personer som är involverade i Australiska Tennisförbundet. De sa att Kyrgios var helt övertygad om att han skulle vinna. Att hans självförtroende är helt enormt.

Det är ingen hemlighet att Nadal är sårbar mot explosiv offensiv och frenetisk aggressivitet i allmänhet och på gräs i synnerhet. Ska du slå honom så måste det smälla i hörnen, helt enkelt. Du måste bomba in ess och du måste se till att winners viner förbi spanjoren. Du får inte låta honom hitta sin matchrytm, förlänga duellerna – och du får absolut inte slappna av. Minsta tecken på distraktion och världsettan hugger som en kobra.

Det blev Kyrgios varse i andra set, när tankarna verkade fladdra förbi för bara några ögonblick – och plötsligt hade en spelmässigt underlägsen Nadal utjämnat.

7-6(5), 5-7, 7-6(5), 6-3 blev hur som helst matchsiffrorna, och passande nog avslutade 19-åringen med ett ess. Hans totalt 37:e i matchen (addera 70 winners och ni förstår vad jag menar med frenetisk aggressivitet).

Betänk att detta var Kyrgios blott femte huvudturnering i en Grand Slam (bästa resultaten inför Wimbledon var 2R, i Franska öppna 2013 och Australiska öppna tidigare i år). Det kan liksom inte råda några som helst tvivel om att den här skrällen är större än Rosols 2012 och Darcis 2013. Rosols var visserligen mer oväntad, men Nadal var helt ur slag i den matchen och var borta i sju månader på grund av skada efter det nederlaget.

Mot Darcis förra året var han visserligen inte skadad, men helt ur form efter en lång och slitsam grussäsong.

I år var han taggad till tänderna. Han var redo att slita hund och verkligen ge allt för att få sin revansch efter två bittra fiaskon. Spelmässigt övertygade han inte i sina tre inledande matcher, men hans attityd gick inte att ta miste på: han var fast besluten att tysta skeptikerna. Att få upprättelse.

I stället blev han själv tystad – av en 144-rankad 19-åring.

Det ingick nog inte i planerna.

Självklart är det busenkelt att dra på enormt stora växlar efter en sådan här skräll. Jag själv gjorde det efter att Dominic Thiem slog ut världstrean Stanislas Wawrinka i Madrid. Efter det har resultaten i mångt och mycket uteblivit för den sensationelle österrikaren.

Men vi som den kvällen och även denna pratar om dessa unga lirare som framtida fixstjärnor har faktiskt fog för det. Personligen har jag följt båda under över ett års tid och noterat att de inte bara har kapaciteten utan även mentaliteten för att slå igenom stort.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi förutspå att det för Kyrgios skulle ske redan i Wimbledon 2014. Några år till trodde jag allt att han skulle behöva för att kunna prestera på den här nivån.

Nu står han här, klar för kvartsfinal i världens mest anrika Grand Slam-turnering.

Och väl där möter han 23-årige mammutservaren Milos Raonic.

Ännu en enorm prövning för australiern, men inte alls oöverkomligt.

Inte efter kvällens monumentala skräll – en av tennisens allra största i modern tid.

Gyllengrönt. Exotiskt.

Spelarna har knappt hunnit borsta bort gruset från skorna innan det är dags för nästa äventyr.

Tänk att någonting kan kännas nästan exakt lika exotiskt år efter år som grästennisen gör. För det är verkligen en alldeles speciell känsla när grässäsongen drar i gång.

Hade det spelats ett gäng 250-turneringar på grus direkt efter Franska öppna hade ingen brytt sig. Det hade till och med varit lite svårt att engagera sig i tävlingar på hardcourt.

Men nu är det alltså, redan, dags för gräs.

Och visst är det helt perfekt att denna del av säsongen inleds i just Queen’s? Oerhört fina banor och familjär, mysig stämning. Lite som att gå från en Metallica-konsert på Friends Arena till en intim klubbspelning på Fryshuset med, säg, Construcdead. Och under två timmar bort, i Birmingham, spelas WTA:s motsvarighet till Queen’s.

Halle, med sina gräsliga (ursäkta ordvitsen) banor, är väldigt mycket av en motpol till det lite mer snofsiga London, men brukar ha ett nästan lika bra startfält.

Nåväl.

Riktigt kul att grässäsongen är i gång.

Ska vi ta en titt på lottningarna?

Klart vi ska.

* * *

QUEEN’S CLUB CHAMPIONSHIPS, LONDON

Mycket bra startfält, precis som alltid. Fyra topp 10-spelare: trean Stan Wawrinka, femman (och titelförsvararen) Andy Murray, sexan Tomás Berdych och tian Ernests Gulbis. Dessutom 13-rankade Grigor Dimitrov och ett helt koppel andra intressanta namn: Jo-Wilfried Tsonga, Alexandr Dolgopolov, Marin Cilic, Dominic Thiem, Igor Sijsling, Denis Istomin, Lleyton Hewitt. För att nämna några.

Och problembarnet Bernard Tomic är här. Åkte ju ut i första omgången förra året, men krånglade sig förbi Tim Smyczek i dag: 6-4, 3-6, 7-5.

Marcos Baghdatis har fått wild card. Jösses, vad många han fått i år. Inte så konstigt just den här gången, dock. Stod över hela grussäsongen efter förlusten i 1R mot Alejandro Gonzalez i Houston, och vann sedan Challenger-turneringen i Nottingham, på gräs, förra veckan – utan att tappa set. Kan bli mycket farlig för Wawrinka i 2R, om han slår Bradley Klahn (vilket jag tycker att han borde göra).

Dimitrov möter James Ward i sin öppningsmatch. 155-rankade Ward brukar inte göra så mycket väsen av sig under säsongen – förutom just när det vankas gräs. Håller mest till på Challenger-touren till vardags, men var framme i semifinal här i Queen’s så sent som 2011. Kan absolut störa Dimitrov, som hade problem med omställningen från grus till gräs förra året.

Tror hur som helst inte att Wawrinka tar sig långt här. För många skickliga grässpelare på hans halva. Ryker han inte mot Baghdatis i 2R så kan han mycket väl få stryk mot Sam Querrey eller Denis Kudla i tredjerundan. I kvarten väntar troligen Tsonga eller Cilic. Krokig väg för Wawrinka. Står nog mellan Tsonga och Cilic, med Baghdatis eller Querrey som utmanare. Ska även bli intressant att se vad Thiem kan åstadkomma mot Tsonga, om han tar sig förbi David Goffin i sin förstarunda.

Dimitrov ska på papperet ta sig till semin, men jag tror att det blir Sijsling eller Istomin. Om inte Dolgopolov blixtrar till. Han är absolut inte oäven på gräs.

Cilic/Tsonga mot Sijsling/Istomin känns inte helt orimligt. Dimitrov har faktiskt inte varit i form på ett tag och imponerade som sagt inte på gräset förra året.

På den undre halvan har Berdych en fin chans att gå till semin. Största hindret är i mina ögon gräsräven Lleyton Hewitt. Tror inte att Gulbis följer upp sin succé i Paris redan här i London. Han brukar dessutom behöva lite tid på sig att hitta rytmen på gräs. Hans sving är inte direkt anpassad för de snabba förhållandena på underlaget. Feliciano Lopez är också en utmanare här.

Tror hur som helst att det blir Berdych eller Hewitt.

Och ställs mot?

Andy Murray, så klart. Busenkel lottning för regerande mästaren, som dessutom är i kalasform. Paul-Henri Mathieu i öppningsmatchen, därefter Tomic, Radek Stepanek eller Mikhail Kukusjkin. I åttondelen kan det bli typ Kevin Anderson eller kanske Daniel Evans. Inte särskilt skräckinjagande.

Semi känns helt givet. 18 raka segrar har han på gräs, Murray. 24-1 i matchfacit från och med Wimbledon 2012. Han är verkligen ”the man to beat” på det gyllengröna underlaget.

En finalrepris mellan Murray och Cilic känns inte helt otrolig. Finns ett gäng utmanare i mixen, däribland redan nämnda Tsonga, till exempel. Och vem vet, kanske får Dimitrov feeling? Eller Dolgopolov? Personligen hoppas jag faktiskt på Sijsling. En spelare som verkligen får maximal utdelning på gräs.

Tror hur som helst att Murray tar hem det här i år igen.

* * *

GERRY WEBER OPEN, HALLE

Startfältet ser ut ungefär som förra året. Skillnaden är väl toppen, om nu inte Rafael Nadal hoppar av i år igen (verkar dock inte så, eftersom han är på plats i Halle). Nadal förstaseedad, Federer andraseedad, världsnian Milos Raonic tredjeseedad. Och så Kei Nishikori, Richard Gasquet, Mikhail Juzjnyj, Jerzy Janowicz, Philipp Kohlschreiber. Inget nytt under solen.

Tuff lottning för Nadal. Slipper visserligen Janowicz, som åkte ut mot Pierre-Hugues Hebert (7-6, 6-2) men möter sannolikt Kohlschreiber i kvarten. Kohlschreiber som ju slog ut spanjoren i Halle 2012. I semin väntar förmodligen Raonic eller Gasquet. Spontant skulle man ju säga Gasquet eftersom han är den bättre grässpelaren, men han har fortfarande skadebekymmer, vilket vi blev varse i Paris.

Raonic lite av en Bambi på gräs, men får hög utdelning på sin serve. Mycket vunnet redan där på snabba underlag, förstås.

Federer ska väl egentligen inte behöva oroa sig förrän i en eventuell semi mot Nishikori eller Gaël Monfils. Båda har tillräckligt hög kapacitet för att kunna störa om de har en bra dag på jobbet. Nu är väl inte Nishikori något unikum på gräs, men det var han inte på grus heller inför den här säsongen.

Federers 12:e start i Halle förresten. Spelade Queen’s 1999 men har sedan dess valt Tyskland. Oklart varför, men måste ju ha med tradition att göra. Har trots allt vunnit här sex gånger, på totalt åtta finaler.

Det går ju inte att sticka under stolen med att det ska bli mest intressant att se vad Nadal ger för besked i den här turneringen. 2012 åkte han som sagt ut i kvarten och fick därefter stryk i andrarundan i Wimbledon, mot Lukas Rosol. Förra året drog han sig ur Halle och åkte på däng i raka set redan i förstarundan i Wimbledon, mot Steve Darcis.

En final mellan Nadal och Federer hade varit kul, men oklart hur bra spanjoren är på gräs i år. Tack vare sina magplask i Monte Carlo och Barcelona har han inte spelat lika mycket i år som i fjol. Kanske att det kan ha en liten positiv effekt.

Federer måste hur som helst göra en dålig turnering för att inte ta sig till final. Joao Sousa ska han göra slarvsylta av i öppningsmatchen, formsvage Mikhail Juzjnyj eller skadehämmade Ivo Karlovic skrämmer inte i kvarten, Nishikori eller Monfils är högst överkomliga i semin.

Om inte Nadal tar sig till final på den övre halvan tror jag att det blir Kohlschreiber, med Raonic som främsta utmanare. För många frågetecken kring den självklara utmanaren Gasquet, som sagt.

* * *

BIRMINGHAM CLASSIC, BIRMINGHAM

Hyfsat bra startfält, om än inte lika många toppspelare som i herrarnas turneringar. Ana Ivanovic toppseedad, följd av Samantha Stosur, Sloane Stephens och Kirsten Flipkens. Bättre än förra årets uppställning, då oseedade Daniela Hantuchova (seedad 7:a i år) slog oseedade Donna Vekic (som fick stryk redan i 1R i går) i finalen.

Den här turneringen brukar kunna vaska fram oväntade vinnare, kan mycket väl bli så även i år. Känns så i alla fall. Bra bredd på startfältet, nämligen. Skiljer trots allt bara 36 rankningsplaceringar mellan toppseedade Ivanovic och 16:e-seedade Casey Dellacqua.

Ska bli mest intressant att se vad Stephens, Madison Keys och hemmahoppet Heather Watson (som fått wild card) kan åstadkomma. Hantuchova har god chans att ta sig till final igen, om hon tar sig förbi formstarka Stosur i kvarten. Inget mission impossible direkt, med tanke på att Stosur inte är så överdrivet bra på gräs.

Ivanovic i bra form, men har ju haft en del bekymmer på underlaget de senaste åren.

Känns som att den här titeln är lite up for grabs, om man säger så. Jättesvårt att plocka ut en vinnare.

Den blev inte fullt så episk som förra årets semifinal.

Men årets Franska öppna-final mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic hade många av de ingredienser som kännetecknar deras rivalitet.

Och i slutänden var det återigen Nadal som höll ihop sitt spel bäst när det gällde som mest.

Till att börja med: Novak Djokovic mådde inte bra i de två sista seten. Det började egentligen i slutet av andra, men framför allt i tredje var han trögfotad och hängde ofta med huvudet på samma vis som han gjorde i semifinalen mot Ernests Gulbis. I fjärde set kräktes han mitt på banan.

Det är omöjligt att svara på hur matchbilden sett ut om Djokovic varit på topp fysiskt.

Men faktum är att serben fick en flygande start och bärgade första set med 6-3. Att han hängde med riktigt bra även i andra och långa stunder hade ett litet spelmässigt övertag. Han var inte långt ifrån att få med sig en 2-0-ledning – och då hade det här kunnat sluta väldigt annorlunda. Kräkningar till trots.

Inte heller Nadal presterade hela tiden på toppen av sin förmåga. Eurosports förträffliga kommentator Maria Strandlund Tomsvik och bisittaren Thomas Enqvist spekulerade i att spanjoren troligen hade känningar i ryggen. Jag tyckte mig inte se några sådana tendenser i hans spel (hans serve brukar bli väldigt lidande när han har ryggbesvär), men det är möjligt att han bet ihop och körde på trots smärtor.

Precis så som Djokovic bet ihop i främst fjärde set, när han spelade helt makalös tennis trots uppenbara svårigheter, som troligen berodde på vädret. Det var förvisso ”bara” 28 grader i Paris, men vi ska komma ihåg att de första 9-10 speldagarna var väldigt svala. Värmen kom plötsligt. Sådant påverkar givetvis. De må vara atleter på absoluta toppnivå, men de är inga maskiner (och till och med maskiner påverkas ju av plötsliga väderomställningar).

Om vi fokuserar enbart på spelet så gjorde Nadal en taktiskt mycket bra match. Han spelade aggressivt, tog bollen tidigt och gick för sina slag redan från start – så även Djokovic – men hittade inledningsvis inte riktigt bollträffen när han försökte slå sin raka backhand, ett av dagens nyckelslag.

I takt med att Nadal hittade sin bollträff tog han också över matchbilden. Ja, det stämmer att Djokovic var den som huvudsakligen drev på spelet, men så brukar det se ut. Nadal försöker inte alltid ta kommandot med blixtrande offensiv. Precis som jag skrev inför matchen handlar det i många fall främst om att vara aggressiv i defensiven, för att jobba fram lägen där man kan komma åt sin pådrivande motståndare.

Många gånger trillade Djokovic rakt i fällan. Som när han envisades med att styra spelet mot Nadals backhand. Nadal läste spelet och kunde kontra med sin raka backhand i öppen bana. Såg många gånger likadant ut på forehandsidan: Djokovic attackerade med tunga grundslag i spanjorens forehandruta, men Nadal var med på noterna och kunde ofta kontra med rak forehand. Det var förvisso i grunden helt rätt av Djokovic att attackera Nadals forehand, men hans spel var många gånger förutsägbart. Det drog Nadal nytta av.

Det stressade Djokovic, som ofta såg sig själv tvingad att ta onödiga risker. Det är extremt svårt att spela med så små marginaler men samtidigt så otrolig precision som Djokovic gjorde. Särskilt när man känner en oro över att motståndaren när som helst kan överraska. Lyckas man så ett frö av tvivel hos Djokovic så är mycket redan vunnet.

Jag tror att Djokovic togs lite på sängen av Nadals aggressivitet. Han brukar som bekant försöka spela mer aggressivt mot Djokovic än han normalt gör, men inte riktigt i den här utsträckningen, med så här stort risktagande. Framför allt tror jag inte att Djokovic kunde förutse att Nadal skulle trycka på så mycket med sin backhand, ett slag där han i vanliga fall håller tillbaka lite, för att han helst vill jobba sig fram till lägen där han kan avlossa sin forehandbössa.

Det var inte riktigt samma geist hos Djokovic när han tog första set som jag hade förväntat mig. Det kändes redan då som att han bara tagit några steg i en brant uppförsbacke. Det kanske bara är inbillning, en sorts projicering nu när man har facit i hand, men jag trodde att han skulle vara med tänd efter första set. Ännu ett tecken på att allt inte stod rätt till.

De två första seten var hur som helst riktigt bra. Inte fullt lika många magiska dueller som i tidigare möten, men de fanns där. Och det är så otroligt fascinerande att se vad de här två spelarna plockar fram hos varandra. Det märktes att Nadal planerat den här matchen in i minsta detalj. Han hade sin taktik klar för sig, och den skilde sig mot många av deras tidigare 41 möten. Inte mycket, det handlar om små detaljer här, men det räcker för att skapa en annorlunda dynamik mellan de båda.

På ett spelmässigt och taktiskt plan var Djokovics många felbeslut det enda smolket i bägaren. (Utöver det snöpliga dubbelfelt på matchboll förstås. Snacka om anitklimax – och tråkig repris från 2012 års final.) Nadals missar kom huvudsakligen när serben satte för hög press på honom, så att han helt enkelt inte fick tag i bollen, eller när han försökte sig på riskfyllda slag med låg utdelning. Det fanns en tydlig tanke bakom varje slag. Det bar inte alltid frukt, men det var en kalkylerad felmarginal.

Djokovic, däremot. Vissa av hans eskapader kändes direkt desperata. Som när han körde två serve & volley med bara några poängs mellanrum. Eller de där horribla stoppbollarna. Eller när han försökte bomba in cross court-forehands långt ut på sin högra planhalva, som Nadal läste som en öppen bok och kunde kontra med otagbara raka inside out-forehandwinners (samma gällde även från backhandsidan).

Nadal var knappast felfri. Visst tog även han en del felbeslut. Det är nog ingen som kan spela en match på den här nivån utan att ibland ”tänka fel”. Men det kom oftare från Djokovic. Och i slutänden kostade det honom matchen.

För som han spelade, trots sin fysiska status… Han var faktiskt långt ifrån chanslös i den här matchen. 130-116 i poäng totalt skvallrar om hur jämn den här matchen ändå var. Bara 14 poängs skillnad trots klara 3-6, 7-5, 6-2, 6-4, det är att betrakta som jämnt.

Som sagt, vi har ingen aning om hur matchbilden sett ut om Djokovic varit fysiskt hundraprocentig. Kanske hade han fått med sig andra set. Kanske hade han klappat ihop ändå. Who knows.

Det vi vet är att Rafael Nadal vunnit sin nionde Franska öppna-titel. 66-1 har han i matchfacit. 98,5 i vinstprocent. En enda match har han förlorat på Roland Garros, mot en viss Robin Söderling för fem år sedan. Och nu har han vunnit minst en Grand Slam-buckla varje år under tio säsonger. Det är han faktiskt ensam om. Rod Laver mäktade med nio (1960-69), tre spelare har fått med sig minst en Slam åtta år på raken: Björn Borg (1974-81), Pete Sampras (1993-2000) och Roger Federer (2003-2010).

Han tangerar så klart också Sampras gamla rekord på 14 Grand Slam-bucklor och går upp på en delad andraplats, bakom Federer som har 17.

Tre kvar så tangerar han sin gamla rival.

Har han det i sig?

För tidigt att säga. Mycket kan förstås hända på vägen. Hur många år till kommer hans kropp att hålla, till exempel? Kanske inte jättemånga, om han ska fortsätta spela med samma intensitet. Det är dock knappast en omöjlighet att 28-åringen plockar fyra till. Eller fler.

Men en sak är i alla fall säker: hans dominans i Franska öppna saknar motstycke. Federer tog sig till sju raka finaler i Wimbledon (2003-2009) och vann sex av dem. Tangerade sedan Sampras rekord på sju totalt tre år senare.

Nadal har tagit sig till totalt nio finaler på Roland Garros, fem på raken – och vunnit varenda en.

Om ”Rafas” kungakrona hamnade på sned efter den svaga grussäsongen som ledde fram till Franska öppna så rättade han till den i Paris.

The King of Clay’s regime continues…

128 spelare har återigen blivit två.

Och det är de två mest överlägsna spelare som återstår: Rafael Nadal och Novak Djokovic.

Vi förväntar oss inget annat än tennishistoria i deras totalt 42:a möte, som på ett eller annat sätt kommer att skrivas i dag – oavsett hur matchen blir.

Har vi någonsin haft två så extremt överlägsna spelare i en Grand Slam-final?

Om vi grävde ordentligt i arkiven skulle vi säkert kunna hitta någon, på Björn Borgs eller Ivan Lendls eller Pete Sampras tid. Men i modern tid har det förmodligen bara hänt en gång: Franska öppna 2007, när Rafael Nadal och Roger Federer tappade sammanlagt ett set inför finalen. Det enda setet kom i kvartsfinalen för Federer, mot Tommy Robredo. Nadal tappade sitt enda set först i finalen.

Räknar vi game hade Nadal förlorat 51 inför finalen. Federer 69.

Siffrorna i år är 40 för Nadal och 66 för Djokovic. Nadal har berövats ett set, Djokovic två.

Det är ju faktiskt helt bisarrt.

Ingen spelare har varit i närheten av att rubba någon av dem, och då har Nadal ändå mött spelare som David Ferrer och Andy Murray, medan Djokovic tampats med bland Marin Cilic, Jo-Wilfried Tsonga, Milos Raonic och Ernests Gulbis. Det är inga dussinspelare som avfärdats så här pass enkelt, och på löpande band (även om rätt få nog på allvar trodde att Ferrer eller Murray skulle mäkta med en skräll av den digniteten).

Inför den här turneringen var vi väldigt många som pekade ut Novak Djokovic som knapp favorit (själv formulerade jag det som 55-45 fördel Djokovic, baserat på hans monstruösa form under våren).

Nu, drygt två veckor senare, känns läget annorlunda. Om Djokovic varit lika omutlig mot Gulbis som mot till exempel Tsonga, eller för all del Raonic, så hade känslan varit 50-50. Eller kanske 51-49. Väldigt öppet, med andra ord.

Men i dag, söndag, finaldagen, känns det som att bollen ligger på Nadals planhalva. Han har inte haft en lika tuff väg till finalen, men den tennis han presterat är verkligen snudd på omänsklig. Så bra att Ferrer inte såg någon annan utväg än att mer eller mindre ge upp i kvartsfinalen. Trots att han fick med sig första set var han chanslös. Han kunde inte matcha den intensitet och glöd som Nadal visade upp. Han visste att loppet var kört i samma sekund som Nadal slog in setbollen vid 5-4 i andra set.

Och då var han ändå tvungen att justera en del skavanker i sitt spel.

Samtidigt är Djokovics insats mot Gulbis lite oroväckande. Han såg inte ut att må bra och bekräftade också efter matchen att han inte gjorde det. Han kände sig ”utmattad” efter två och ett halvt set.

Visserligen starkt att vinna som han gjorde, men det duger så klart inte mot Nadal.

Är det någon sorts semifinalförbannelse som vilar över Djokovic? Hans senaste tre har varit jobbiga på ett eller annat sätt: I Wimbledon pressades han till fem set i en mentalt och fysiskt utmattande maratonmatch mot Juan Martín del Potro, i US Open blev det en ny slitsam femsetare mot Stan Wawrinka och nu i Franska öppna mådde han alltså inte bra mot Gulbis.

Addera handledsskadan, som stoppade honom från spel i Madrid och som han fortfarande verkar bära bandage för till och från, och det där förhandstipset för två veckor sedan känns rejält svajigt.

Om han är 100% fit, då tror jag att det här blir en match som avgörs i ett femte set och där minsta lilla detalj kan få enorm betydelse. Tennisens motsvarighet till ”the butterfly effect”, kanske man kan säga.

Ska vi gräva ner oss i lite siffror? Klart vi ska!

Rafael Nadal:

• 133 winners, i genomsnitt 22 per match.

• 109 oprovocerade misstag, i snitt 18 per match. Vilket alltså ger 22/18 i winners/unforced-ratio.

• Slår i genomsnitt in 66,5% förstaservar per match. Vinner 77% av dem, och 63% i andraserve. Har slagit totalt tre ess.

• Har vunnit totalt 45 returgame, vilket ger i genomsnitt 7,5 servegenombrott per match.

Nu har ju procenten på vunna andraservar dippat lite i de två sista matcherna, men det är likväl sanslösa siffror det här. 77/63 i första- och andraserve. Rysligt bra. Winners/unforced-ration är väl inte överväldigande, men likväl övertygande.

Novak Djokovic:

• 189 winners, i genomsnitt 31,5 per match.

• 148 oprovocerade misstag, i snitt 24 per match. Vilket alltså ger 31/24 i winners/unforced-ratio.

• Slår i genomsnitt in 66,3% förstaservar per match. Vinner 72,6% av dem, och 61% i andraserve. Har slagit totalt 30 ess.

• Har vunnit totalt 37 returgame, vilket ger i genomsnitt 6 servegenombrott per match.

Galet överlägsna siffror även detta.

Om de har någon betydelse för matchbilden?

Jodå. Det har de ju alltid på ett eller annat vis.

Till att börja med är det väldigt positiva siffror för båda, men främst för Nadal. Regerande mästaren hade vissa problem med sin serve inledningsvis och klagade på ryggont, men har inte haft några besvär alls på den fronten i sina senaste två matcher. Mycket viktigt för Nadal att ha gott självförtroende i egen serve, eftersom Djokovic är en så exceptionellt bra returtagare.

För Djokovic är winners/unforced-ration viktig. Mot Nadal måste han spela med lite mindre säkerhet än mot andra spelare och ändå hålla de oprovocerade misstagen på ett minimum. Det är ett extremt svårt uppdrag, men ett som Djokovic lyckats med förr.

De allra viktigaste faktorerna syns dock inte i just de här siffrorna.

För Djokovics del handlar det om att hela tiden utmana Nadals forehand, vilket faller sig naturligt för honom eftersom backhand cross court är ett av hans paradslag (likaså rak backhand, ett av hans nyckelslag, vilket öppnar för fina poängkonstruktioner).

Även för Nadals del handlar det om att utmana på forehanden, men det faller sig inte lika naturligt för honom eftersom hans backhand är en av hans svagheter. Nadal måste därför hela tiden ligga på aggressivt för att stressa fram korta bollar som han kan gå runt och attackera med sin forehand.

Jag har redan skrivit om det här otaliga gånger, men detta är själva grundbulten i Nadals problematik gentemot Djokovic: spanjoren vill konstruera sina poäng med sin forehand cross court, mot motståndarens backhand. Det är en taktik som funkar bra mot snart sagt alla spelare – utom just Djokovic. Därför måste han kliva ur sin bekvämlighetszon (som är någon meter bakom baslinjen, där han har gott om tid på sig att förbereda sin sving, utan att bli alltför passiv).

Mot Djokovic måste han ta bollen tidigt för att bryta världstvåans mönster. Serben vill styra spelet. Får han göra det hamnar till och med en krigare som Nadal lätt i bakvattnet.

Nadal har begagnat den här mer aggressiva (det handlar inte alltid om att vara mer offensiv, utan mer om att inte bli passiv i försvarsarbetet) strategin med gott resultat många gånger genom åren, inte minst på grus.

En matchbild som påminner om finalen 2012 vore därför inte en gigantisk överraskning. Så bra är Nadals självförtroende just nu, efter att äntligen ha lyckats omsätta sin magiska tennis på träning även i skarpt matchläge. Inte heller en matchbild som påminner om semifinalen från i fjol skulle dock förvåna, om Djokovic är i gott slag.

Förmodligen får vi ett mellanting.

För när Djokovic är så här nära, inte fan tänker han väl lägga sig ner utan strid?

Nej, det kommer han så klart inte att göra.

Snubblade över en parallell (minns inte var) till Wimbledon 2008, året då Nadal slutligen fällde Federer efter två raka finalförluster.

Den parallellen hade jag skrivit under för två veckor sedan. Kanske till och med om Djokovic inte varit trött mot Gulbis.

För om Djokovic är i lika bra form som i Rom-finalen, och som han varit under drygt två veckor på Roland Garros, då anser jag fortfarande att han har en riktigt god chans att slå kungakronan av Nadals huvud.

Det är mycket mer som talar för Nadal nu.

Men det känns fortfarande ganska öppet. Det Nadal och Djokovic presterar i tennisväg när de står på samma bana, det är verkligen från en annan planet. Ingen annan kan pressa fram den där extra lilla nivån ur Djokovic, och ingen annan kan vara så dominant mot Nadal när alla bitar faller på plats.

1,78 i odds på Nadal. 2,05 på Djokovic. Det skvallrar ändå om styrkeförhållandena mellan dessa båda giganter.

Djokovic har fyra raka segrar och bara tappat ett set mot sin största rival. Nadal har 5-0 på Roland Garros mot serben.

Det bäddar för ett episkt avgörande, som på ett eller annat sätt kommer att gå till historien.

Antingen som dagen då Nadal satte tänderna i en Franska öppna-buckla för nionde gången.

Eller som dagen då Djokovic fullbordade sin Career Grand Slam.

Sent i eftermiddag vet vi hur historien formuleras.

Äntligen!

Lottningarna i Franska öppna 2014 offentliggjordes tidigare i dag.

Så, vem är nu den stora favoriten på herrsidan – Rafael Nadal eller Novak Djokovic? Och vem kan rubba suveräna Serena Williams?

Låt oss dyka ner i lottningsträsket.

Först ut: Herrarnas.

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

FÖRSTA SEKTIONEN:

Rafael Nadal får alltså Stan Wawrinka (som officiellt bytt namn från Stanislas till Stan), David Ferrer och Andy Murray på sin halva. Ingen drömlottning direkt. Inför en eventuell kvartsfinal kan han dessutom stöta på Dominic Thiem (i 2R) och Nicolás Almagro (i åttondelen).

Typ så här: Robby Ginepri-Thiem-Teymuraz Gabashvili-Almagro-Ferrer-Wawrinka. Till exempel.

Men om vi börjar med åttondelssektionen så ska ju ingen kunna rubba Nadal här. För Ginepri handlar det om strögame, Thiem kan säkert bjuda upp till kamp men ska på papperet inte hota spanjoren i de här sammanhangen och Almagro må ha spöat honom i Barcelona, men här står betydligt mer på spel (vilket brukar innebära att Nadal höjer sig, medan pressen får Almagro att implodera).

Kan för övrigt bli Tommy Haas som kniper åttondelsbiljetten. Bör rimligtvis stå mellan honom och Almagro. Förutom de två är det inte mycket att hänga i julgranen (som vanligt finns det dock alltid en poäng i att hålla ett öga på Jack Sock och Steve Johnson, även om de troligtvis inte åstadkommer särskilt mycket).

Den andra åttondelssektionen känns lite mer öppen. Grigor Dimitrov möter en formtoppad Ivo Karlovic (som spelar final i Düsseldorf i morgon) redan i sin öppningsmatch. Ska normalt vara en relativt enkel seger för Dimitrov på grus, men likväl en jobbig förstarunda. Bra lottning för Kevin Anderson, men det förvånar mig om han tar sig förbi 3R. Ingen grusspelare av rang, om man säger så.

Andreas Seppi ska däremot kunna störa. Lite halvdan säsong för honom hittills, men man kan inte räkna ut honom. Santiago Giraldo har visat bra form så här långt i år. Kan bli en riktigt intressant öppningsmatch mellan de två. Juan Mónaco? Har väl varit i lite bättre form nu de senaste veckorna, men marginellt. Ska inte kunna hota Ferrer.

Men kan Ferrer hota Nadal? Ja, jag tror inte att Nadal är jättenöjd med hur den kvartsfinallotten föll. Ferrer har hittat ett spel som biter på sin historiskt överlägsna landsman. En aggressiv och spelförande strategi. Effektiv. På förhand känns det inte som att Ferrer ska kunna slå Nadal på Roland Garros, men det är svårt att komma ifrån att han är ett potentiellt hot. Ett större sådant än Almagro, eller någon annan före semifinalen, skulle jag vilja säga.

Han går vidare till semifinal: Nadal.
Skrällvarning: Ferrer, Dimitrov.
Bubblare: Almagro, Haas.
Håll utkik efter: Thiem, Sock, Johnson.

* * *

ANDRA SEKTIONEN:

Här trängs alltså Wawrinka och Murray. Murray i bra form, att döma av hans insats i Rom. Wawrinka, not so much. Respass direkt i öppningsmatchen i Madrid, torsk i andrarundan mot Haas i Rom. Klagade dessutom på ryggskada. Högst oklar status på schweizaren, men det var det ju även förra året – och då tog han sig till kvartsfinal.

I år möter han hur som helst Guillermo Garcia-Lopez i förstarundan, sedan Adrian Mannarino eller Yen-Hsun Lu, därefter troligen Feliciano Lopez. Garcia-Lopez är ingen busenkel öppningsmatch, men jag skulle inte heller säga att den är så himla tuff. Wawrinka borde ta sig till åttondelsfinal utan större bekymmer.

Väl där väntar… Fabio Fognini? Kan ju faktiskt åka på Thomaz Bellucci i andra omgången, och som Fognini spelat på sistone är det stor risk att han åker ut före 3R. Tar han sig till tredjerundan är det inte orimligt att Gaël Monfils väntar där. Åkte ju på en vristskada i Bukarest och har inte spelat sedan dess men är han bara i fysisk form ska han ta sig till 3R, för det är inga skräckinjagande spelare han möter på vägen dit: Victor Hanescu och Albano Olivetti/Jan-Lennard Struff.

Möts Wawrinka och Fognini i en åttondelsfinal håller jag Wawrinka som solklar favorit.

Richard Gasquet möter Bernard Tomic i sin öppningsmatch. Det kan bli något det. Gasquet har plågats av skador hela säsongen och Tomic har inte jobbat sig ur formsvackan han hamnade i för drygt ett år sedan.

Murray har enkel resa fram till 3R, men väl där kan han möta Philipp Kohlschreiber. Kohlschreiber är en mycket kompetent grusspelare. Att han spelar final i Düsseldorf ligger honom så klart i fatet. Likaså att Murray tycks ha prickat in formen och hittat sitt spel lagom till Paris. Är ändå att betrakta som ett hot mot skotten.

Spontant känns det som att det ändå blir en kvart mellan Wawrinka och Murray, med Kohlschreiber som främsta utmanare. Monfils och möjligen Fernando Verdasco bubblare.

Han går vidare till semifinal: Wawrinka.
Skrällvarning: Murray, Kohlschreiber.
Bubblare: Monfils, Verdasco.
Håll utkik efter: Tomic.

* * *

UNDRE HALVAN:

TREDJE SEKTIONEN:

Det vore väl själve f-n om inte Tomás Berdych tar sig lite längre än till andrarundan den här gången. Torsken mot Monfils i första omgången förra året var inget episkt magplask, men likväl en liten besvikelse. I år kommer första prövningen i 3R, där han troligen möter Roberto Bautista Agut. Inget oöverkomligt hinder, det.

John Isner och Nicolas Mahut kan mötas i andrarundan. Bevare oss väl… Bara formlösa och/eller ofarliga spelare i den lilla del där Isner härjar. Tommy Robredo mot Isner en trolig tredjerunda. Pånyttfödde Robredo som verkar ha somnat in igen. 4-5 i matchfacit under grussäsongen är givetvis under all kritik. Som upplagt för att Isner ska ta sig till sin första åttondelsfinal i Paris någonsin.

Mikhail Juzjnyj möter Pablo Carreno-Busta i första omgången. Kan bli en kul match. Talangen Carreno-Busta brukar visserligen stå sig slätt mot spelare av Juzjnyjs rang, men ryssen har inte direkt varit i toppform den här säsongen (vilket 6-9 i matchfacit så här långt skvallrar om).

Att Ernests Gulbis valde att ställa upp i Nice den här veckan är för mig en gåta. Signalerar det att letten inte planerar att gå för fullt i Paris? Svårt att avgöra, men det reser alltid varningsflagg när kompetenta spelare väljer att lira i de mindre turneringarna inför en Grand Slam. Väldigt ovanligt att man går långt i en GS om man spelat veckan innan.

På papperet ska han dock ta sig till en åttondel mot Roger Federer. Relativt svagt motstånd på vägen dit. Med reservation för att han kanske inte ens är särskilt intresserad av att spela Franska öppna. Man vet aldrig riktigt med Gulbis.

Federer känns hur som helst självskriven. Lukas Lacko i öppningsmatchen och därefter en kvalspelare. Väldigt trevlig lottning för schweizaren. Åtminstone fram till åttondelen. Om Gulbis nu skulle vara på sitt allra bästa spelhumör, då kan Federer få det svårt. Är det någon annan som står för motståndet så är det bara att säga grattis till kvartsfinalplatsen.

Berdych-Federer i kvarten? Låter både rimligt och spännande. Enligt rapporterna har Federer sett väldigt rapp ut på träningarna i Paris. Lite större frågetecken kring Berdych. Dels för att han av någon anledning aldrig riktigt levererar på Roland Garros (bortsett från 2010, då han tog sig till semifinal; förlust mot Robin Söderling) och dels för att han varit aningen ojämn under grussäsongen.

Tycker hur som helst att Federer borde vara nöjd med den här lottningen.

Kan för övrigt nämnas att Benoit Paire är lottad mot Berdych i en eventuell 3R, men det är inte helt troligt att han går dit. Har plågats av en knäskada hela säsongen och det är i nuläget oklart om han ens kommer till start.

Han går till semifinal: Federer.
Skrällvarning: Berdych, Gulbis.
Bubblare: Bautista Agut, Isner.
Håll utkik efter: Carreno-Busta, Paire, Facundo Arguello (114-rankad 21-åring som gjort hyfsade resultat i år och klättrat drygt 100 placeringar sedan 2013).

* * *

FJÄRDE SEKTIONEN:

Joao Sousa-Jeremy Chardy-Marin Cilic-Jo-Wilfried Tsonga-Kei Nishikori-Roger Federer.

Det är en inte helt otrolig väg till final för Novak Djokovic. Har sett att många pekat ut det här som en svår lottning. Och ja, det ser den ju ut att vara, på papperet.

Men Sousa kommer han ju att mosa (precis som i US Open i höstas), Chardy borde inte ha mycket att säga till om, Cilic är inget hot mot serben på grus, Tsonga har tappat enormt i kapacitet sedan han slog Federer i raka set förra året (och de tre matchbollar han hade mot Djokovic i Franska öppna-kvarten 2012 är inte mycket mer än ett bleknat minne nu) och Nishikoris fysiska status är väldigt oklar.

Med det sagt, och givet att Djokovic går in i turneringen med formkurvan pekande spikrakt uppåt, tycker jag att han är en solklar finalist på förhand. Om Federer spelar som han gjort hittills i år ska han kunna bjuda upp till dans, men att slå Djokovic? På grus? Över fem set? 2014? Nej, jag tror inte det.

Här känns Nishikori som det mest potenta hotet. Har han hunnit återhämta sig ordentligt efter ryggskadan i Madrid och hittar matchformen snabbt, då blir han väldigt farlig. För jisses, vilken bra tennis han bjöd på innan den där skadan satte käppar i hjulet för honom. Tycker faktiskt att han är Nadals och Djokovics huvudutmanare, tillsammans med Wawrinka.

Rätt så tuff öppningsmatch för Nishikori, dock. Martin Klizan har nämligen börjat hitta tillbaka efter raset 2013. Slovaken har ju hög kapacitet, som ni vet. Ser gärna en tredjerunda mellan Nishikori och Alexandr Dolgopolov. Inte säkert att ”Dolgo” tar sig dit: Albert Ramos i 1R och Ivan Dodig/Marcel Granollers i 2R är ingen barnlek på grus när man är så ojämn som ukrainaren.

Milos Raonic möter Nick Kyrgios i sin öppningsmatch! Turneringens klart roligaste förstarunda. Kan i och för sig ha att göra med att jag har ett gott öga till båda och gillar kraftmätningar mellan unga framtidslöften. Raonic klar favorit på förhand där, förstås. Och precis som jag ”varnade för” i Tennispodden kan det alltså bli Raonic-Nishikori i åttondelsfinal – vilket är väldigt ironiskt då det innebär att Raonics kvartsfinalseedning var i princip helt meningslös (de hade ju lottats mot varandra även om Nishikori varit åttondeseedad).

På vägen mot åttondelsfinal måste Raonic förresten ta sig förbi Lukas Rosol/Jiri Vesely (troligen Vesely) och Gilles Simon. Ingen busenkel uppgift. Känns inte som någon skräll alls om kanadensaren ryker relativt tidigt.

Överlag rätt intressant sektion, det här. Jürgen Melzer har visat gryende form. Kul att se David Goffin i huvudturneringen, även om han inte direkt briljerat i år heller. Och så de som redan nämnts.

Ett troligt scenario är hur som helst att det blir Djokovic vs Tsonga och Nishikori vs Simon i åttondelsfinalerna. Hoppas så klart på Raonic-Nishikori, men jag litar inte riktigt på kanadensaren i Grand Slam-sammanhang. Och Simon är knepig att möta på fransk mark.

Hoppas verkligen på en kvart mellan Djokovic och Nishikori. Den matchen har potential att bli riktigt riktigt bra.

Jerzy Janowicz är för övrigt 22-seedad. Hur det går för honom? Tycker att det sammanfattas bäst i en sarkastisk tweet av tennisbloggaren och twittraren @FootSoldiersofT:

Jerzy Janowicz's projected route through French Open: R1 Estrella R2 Charles de Gaulle Airport

— FootSoldiersofTennis (@FootSoldiersofT) May 23, 2014

Han går vidare till semifinal: Djokovic.
Skrällvarning: Nishikori, Tsonga, Raonic.
Bubblare: Simon, Dolgopolov, Cilic.
Håll utkik efter: Kyrgios, Vesely, Klizan, Goffin, Melzer.

SEMIFINALERNA: Nadal slår Wawrinka, Djokovic slår Federer.

FINALEN: Nadal/Djokovic slår Djokovic/Nadal.

Hahaha, den var rolig va? Jag tycker bara att det är så sjukt svårt att plocka ut en favorit mellan Nadal och Djokovic. Djokovic är i bäst form, slog Nadal i Rom, har jagat Franska öppna-bucklan i flera år – medan Nadal är King of Clay och herre på Roland Garros-täppan, har sanslösa 59-1 i matchfacit i Franska öppna och trots allt spelat två raka Masters-finaler trots svag form… Dessutom har Djokovic en på papperet lite tuffare lottning, måste man väl ändå säga.

Inte lätt det här alltså. Men om jag måste peka ut en favorit på förhand, typ 51-49, då säger jag Djokovic. 2011 var han i kalasform men åkte på en chocktorsk mot Federer i semin. 2012 tog han sig äntligen till final, men pressen var för stor. 2013 var han så nära att slå Nadal i semifinalen och ge sig själv ett gyllene läge att jogga hem titeln mot Ferrer i finalen, men föll på målsnöret.

Och det ska ju i ärlighetens namn typ inte gå att vinna nio titlar i en och samma Grand Slam-turnering. Sannolikheten är liksom så extremt liten, särskilt med tanke på den mördande konkurrensen under det som många kallar för The Golden Era.

Men om någon kan göra det så är det Rafael Nadal.

Och om någon kan stoppa honom så är det Novak Djokovic.