Vid det här laget vet ni förmodligen att Rafael Nadal förlorade finalen mot Horacio Zeballos i Vina del Mar i natt: 6-7(2), 7-6(6), 6-4.
Själv väntade jag in i det sista med att kasta in handduken men var slutligen tvungen att kapitulera vid ställning 3-3 i avgörande set.
Dittills hade Zeballos, efter en lite svajig inledning (i alla fall i Nadals serve och det katastrofala tiebreaket i första set), gnuggat sig in i matchen och gett sig själv ett spelmässigt övertag.
Det ska sägas att Zeballos troligen gjorde en av sitt livs matcher den här natten. Han var stundtals ruggigt bra, särskilt i egen serve där han matchen igenom var kassaskåpssäker, och stod tveklöst för de mest spektakulära sevärdheterna av de båda kombattanterna.
Till en början var han förmodligen en smula nervös och visade alldeles för stor respekt för den tjurige spanjoren på andra sidan nät, men i takt med att han hittade bollträffen växte också självförtroendet.
Det var framför allt (vid sidan av en solid serve och stenhård forehand) den mentala biten som imponerade. Han fick sina chanser redan i första set men brände de flesta. Likaså i andra set. Ändå tappade han aldrig tron på sig själv och växte med uppgiften. Starkt.
Och Nadal?
Well.
Jag skrev inför turneringen att vi inte ska tillmäta hans prestationer i Vina del Mar alltför stor betydelse. Jag står fast vid det. Vid en direkt jämförelse mellan comebackmatchen mot Federico Delbonisoch finalen mot Zeballos så hittar man en del spelmässigt positiva aspekter. Bollträffen, styrkan och precisionen finns där.
Det är snabbheten och rörligheten som är långt under Nadals kapacitet.
Och för en spelare vars hela atletiska identitet bygger på just snabbhet och rörlighet är det förstås ett handikapp. Ett ganska rejält sådant.
Men under den här veckan tycker jag inte att det har sett ut som att han hämmas av skadan – snarare är det det faktum att han inte tävlat på sju månader (och under stor del av skadefrånvaron inte ens kunnat träna) som ligger till grund för hans ack så hämmade spel.
Det är fortfarande alldeles för tidigt att säga om han någonsin kommer kunna hitta tillbaka till sin forna form. Jag tycker dock att vi ska vänta med att måla fan på väggen.
Det har vi gjort många gånger förr beträffande Nadal, och de gångerna har han motbevisat oss.
Så, låt oss därför vänta på vidare besked och klarhet i hur hans framtida situation ser ut.
Under tiden kan vi ju passa på att gratulera Horacio Zeballos, som vid sidan av karriärens första ATP-triumf (mot Nadal, där snackar vi guldstjärna i kanten!) tar ett språng på 30 placeringar på världsrankningen: från 73 till 43.
Richard Gasquet vann sin nionde titel i karriären enkelt: 6-2, 6-3 mot Benoit Paire i Montpellier.
Inte heller i Zagreb bjöds vi på någon skräll: 6-3, 6-1 för hemmafavoriten Marin Cilic mot forne världsåttan Jürgen Melzer.
Dagens tveklöst mest intressanta final, den mellan Rafael Nadal och Horacio Zeballos i Vina del Mar, pågår i skrivande stund. 7-6(2), 6-7(6) står det för tillfället. Inte ett enda break har vi bjudits på hittills, trots att båda haft (och bränt) sina chanser.
Kan tyvärr inte se klart matchen. Sängen kallar. Mer om den i morgon, helt enkelt.
Rafael Nadal är alltså, precis som väntat, klar för final i Chile Open efter att ha kört över Jeremy Chardy i nattens semifinal: 6-2, 6-2.
Ringrosten är på intet sätt bortskrapad än. Nadal var ungefär lika trög i fotarbetet som mot Federico Delbonis och Daniel Gimeno-Traver, men spelmässigt har det sett bättre och bättre ut under veckans gång. Framför allt bollträffen och säkerheten har förbättrats avsevärt sedan öppningsmatchen mot Delbonis.
Vinner han så här enkelt på halvfart över en formstark Chardy så lär 73-rankade Horacio Zeballos, som skrällbesegrade landsmannen Carlos Berlocq i raka set (6-3, 7-6), bli en munsbit för spanjoren.
Nadal är även klar för final i dubbeln, i par med Juan Mónaco, mot Paolo Lorenzi och Potito Starace. Vilket innebär att Nadal spelar två matcher i dag – och kommer att ha spelat totalt åtta under veckan (hittills har han spelat sex matcher utan att tappa set).
* * *
Marin Cilic lyckades vända på steken mot regerande mästaren Mikhail Juzjnyj och ta sig till final efter att ha legat under med 1-0 i set.
Cilic blev vid två tillfällen – en gång i första och en gång i tredje set – straffad för att ha brutit mot 25-sekundersregeln (som innebär att det inte får gå mer än 25 sekunder mellan två poäng).
I finalen, Cilics 16:e totalt i karriären och tredje i Zagreb (vann titeln 2009 och 2010), möter han Jürgen Melzer, som avfärdade Robin Haase i sin semifinal: 7-6(2), 6-3. Melzer vann överlägsna 33 av 36 poäng i egen serve och är efter segern klar för sin tolfte ATP-final.
Cilic leder med 6-2 i inbördes möten, men Melzer har vunnit den enda final de spelat mot varandra (Wien 2010). Väl i final, inför hemmapublik, borde Cilic inte vika ner sig, dock. Melzer har dessutom haft en ytterst behaglig resa så här långt – Cilic är hans första riktigt svåra motståndare.
* * *
I Montpellier bjöd Jarkko Nieminen på rejält motstånd, men kuvades slutligen av hemmafavoriten Richard Gasquet: 6-3, 3-6, 6-2.
Finalen blir därmed en helfransk historia, eftersom han möter Benoit Paire, som slog landsmannen Michael Llodra i sin semi (4-6, 6-3, 6-1).
Det blir deras första möte. Tror inte att Paire kommer ge sig utan fajt, men har svårt att se honom fälla betydligt mer rutinerade Gasquet i en final. Tresetsrysare? Man kan hoppas.
I Montpellier är tre av fyra semifinalister fransmän. Inte jättekonstigt kanske. Dels har Frankrike tio spelare inom topp 100 (vilket inte bara innebär att en tiondel av de högst rankade ATP-spelarna är från Frankrike; det är även ett kvitto på nationens styrka och bredd inom sporten) och dels har många av hemmafavoriterna i den här turneringen en osviklig förmåga att leverera på hemmaplan.
Som veteranen Michael Llodra, till exempel. Under 2012 hade 32-åringen 12-14 i matchfacit i ATP-sammanhang (kvalmatcher ej inkluderade). Nio av de tolv segrarna bärgades på hemmaplan (fyra i Marseille, en i Franska öppna och fyra i Paris Masters).
I Montpellier har han besegrat Kenny De Schepper, Janko Tipsarevic och Jan Hajek på sin väg till semifinal, där han möter 23-årige Benoit Paire (som i sin tur slagit Adrian Menendez-Maceiras, Steve Darcis och landsmannen Gilles Simon).
Vem som vinner? Tja, med tanke på hur Llodra ångat på hittills, och att han dessutom är en giftig inomhusspelare (särskilt i de franska hallarna), skulle det inte förvåna mig det allra minsta om han sätter ynglingen Paire på plats.
I finalen pekar det mesta på att han i så fall får möta världstian Richard Gasquet, som ställs mot Jarkko Nieminen. Nieminen har visserligen överraskat med tresetssegrar över Nikolaj Davydenko och Sergej Stakhovskij (öppningsmatchen mot Florent Serra vann han i raka set) och har dessutom slagit Gasquet i Montpellier förr (2010, enda segern på fem matcher).
Nieminen trivs inomhus och har imponerat hittills, men jag tror inte att det räcker mot en Gasquet som börjar hitta stabilitet och som dessutom tycks vara i god form fortfarande.
* * *
Om lottningen i Zagreb var monumentalt ojämn är det ingenting mot vad semifinalerna är. På den övre halvan ställs hemmahoppet Marin Cilic mot 32-rankade Mikhail Juzjnyj. En särdeles dålig matchup för Cilic, som inte riktigt visat formen än under 2013.
Förutom att Juzjnyj är en kompetent inomhusspelare har han dessutom övertaget i inbördes möten (5-3 totalt, 3-2 på hardcourt). Cilic har dock vunnit deras två senaste möten (St. Petersburg 2011, München 2012) och kommer bli ivrigt påhejad av hemmapubliken, men det är inte alltid till fördel. Särskilt inte när man visat prov på så darriga nerver som Cilic genom åren gjort.
Vinnaren i det svårtippade mötet (tror ändå Cilic drar längsta strået till slut) får möta antingen 28-rankade Robin Haase eller 29-rankade Jürgen Melzer. Om någon av dessa båda herrar (förmodligen Melzer) skulle vinna hela kalaset vore det att betrakta som ytterst förvånande.
* * *
http://www.youtube.com/watch?v=0EW5Dk0s3Bc
Rafael Nadal har frustat och stångat sig till en semifinal mot Jeremy Chardy. Det såg inte alltid så bra ut i comebackmatchen mot Federico Delbonis, men det verkade åtminstone inte som att han hämmades av knäsmärtor mer än väntat.
Likadant var det mot 64-rankade Daniel Gimeno-Traver i gårdagens kvartsfinal. Det är inte ”den riktige” Rafael Nadal vi ser glida runt på gruset (för det första glider han inte alls lika mycket som vi är vana vid).
Men vi hade inte heller väntat oss något annat. Att han slog Gimeno-Traver i raka set (6-1, 6-4) får ses som ett litet, kanske minimalt, styrkebesked.
Semifinalen mot Chardy blir den första tuffare utmaningen. 25-rankade fransmannen, som tog sig hela vägen till kvartsfinal i Australiska öppna i januari, är en i allra högsta grad kompetent grusspelare, även om han har betydligt mer bett i sina offensiva vapen på hardcourt.
Nu tror jag förvisso att Nadal vinner även den här matchen, men inte lika ”lätt” som mot Delbonis och Gimeno-Traver. Tror faktiskt att Chardy kan norpa ett set från spanjoren.
I finalen lär världsfemman möta 81-rankade argentinaren Carlos Berlocq, som tar sig an 73-rankade landsmannen Horacio Zeballos i sin semifinal. De båda har bara mötts i Challengers tidigare, och där leder Berlocq med 3-1 i inbördes möten. Berlocq gick dock vidare på walkover från Guillaume Rufin, vilket kan ligga honom i fatet. Har potential att bli en tajt uppgörelse, det här.
Chile Open är inte världens mest spektakulära turnering.
Och det var långt ifrån en spektakulär match vi bjöds på denna afton, när Rafael Nadal klev ut på en tennisbana för första gången på över sju månader.
Efter en slitsamt seger över landsmannen Guido Pella fick 128-rankade Federico Delbonis chansen att skriva in sig i historieböckerna som Nadals comebackmotståndare.
Med facit i hand hade han nog kunnat göra ett betydligt större avtryck än han gjorde, trots att det var en av världens genom tiderna största spelare som stod på andra sidan nätet. 6-3, 6-2 blev det till slut, efter att Nadal vänt ett 0-2-underläge i första set och vunnit sju raka game från 3-3.
Men den här matchen handlade aldrig om Federico Delbonis. Inte före, inte under och inte efter. Precis som i onsdagens dubbelmatch, då i par med Juan Mónaco, var allas ögon riktade mot Rafael Nadal.
Hur var han då, gruskungen? Låt oss sammanfatta i tre punkter:
• Trög. Fotarbetet var, som väntat, inte alls vad vi är vana vid. Framför allt var han seg i starten. Han kom helt enkelt inte iväg tillräckligt snabbt efter motståndarens tillslag och såg därför ofta stillastående ut, och kom ibland helt fel till bollen.
• Försiktig. När han väl brände på, vilket han började göra några game efter den horribla matchinledningen, visade han prov på forehandsläggans dödlighet och den resoluta självklarheten i både kontringar och passeringar, men mestadels spelade han avvaktande och ibland rentav passivt.
• Osäker. Osäkerheten satt inte så mycket i psyket som i bollträffen. Den fanns helt enkelt inte alls där inledningsvis. Det gjorde inte heller finessen i stoppbollar och volley, eller stabiliteten i forehand och backhand.
… i alla fall om vi bara fokuserar på det negativa. Men vi fick så klart även positiva tecken denna comebackafton. När Nadal väl jobbat sig in i matchen, vilket han delvis gjorde redan vid 3-3 i första set, var han stundtals så resolut och aggressivt självsäker som vi är vana att se honom.
När bollträffen satt och harmonin i det egna spelet infunnit sig hade Delbonis inte en suck – vilket han inte heller ska ha mot en spelare av Nadals kaliber, skadefrånvaro till trots.
Överlag såg det dessutom inte ut som att knäet direkt hämmade honom, vilket är ett glädjebesked. Visst, han försökte i möjligaste mån att inte belasta det (särskilt tydligt när han jagades ut i hörnen), vilket också var anledningen till att han såg så försiktig ut på banan – men det är å andra sidan helt förståeligt.
Vidare är Delbonis faktiskt både en mardrömsmotståndare och en drömmotståndare i en sådan här match.
Mardrömsmotståndare för att han inte har kapaciteten att sätta Nadal på prov i särskilt hög utsträckning (Delbonis har en förhållandevis hög högstanivå, men en bedrövlig lägstanivå – och är på tok för ojämn för att kunna utmana toppspelare).
Drömmotståndare dels för att Nadal är i behov av segrar för att stärka självförtroendet, dels för att det låga tempot gör att Nadal många gånger kan styra spelet och på så vis ha kontroll över hur hård belastningen blir.
En riktigt tuff öppningsmotståndare hade kunnat vara förödande för Nadal, eftersom det hade kunnat sluta med en tung förlust som gett självförtroendet en törn. En alldeles för enkel hade å sin sida inte gett Nadal den utmaning han behöver för att kunna avgöra om knäna håller.
Delbonis ojämnhet var därför till gagn för Nadal i den här matchen.
Det är dock alldeles för tidigt att dra några slutsatser. Av det jag såg i den här matchen och tisdagens dubbelmatch gör jag den spontana bedömningen att knäet kommer hålla.
Om han hinner hitta formen lagom till Franska öppna däremot, det återstår fortfarande att se.
Summa summarum: Nadal vann relativt enkelt, utan att imponera. Knäna såg helt okej ut, formen sisådär. Han har en lång väg kvar att vandra, men har tagit ett första steg på vägen.
Gruskungen Rafael Nadal är tillbaka på banan. FOTO: AFP
Sju månaders väntan är över. 19 miljoner sekunder tog det innan vi återigen fick se Rafael Nadal kliva ut på en tennisbana, efter knäskadan som spolierade halva säsongen 2012.
I ”fuskcomebacken” teamade han upp med kompisen Juan Mónaco i dubbeln mot Frantisek Cermak och Lukas Dlouhy.
Tillställningen var över efter knappt en och en halv timme, med Nadal och Mónaco som segrare: 6-3, 6-2.
Matchen i sig var ungefär så spännande som man kan förvänta sig i första omgången av en turnering som Chile Open. Allas ögon vilade på Nadal – och det var givetvis hans namn som var på allas läppar både före och efter mötet.
Så. Vad kan vi då säga om Nadal, hans knän, hans comeback och hans utsikter att nå sin maxnivå under 2013?
Inte speciellt mycket.
Jag ska inte döma ut dubbeltennisen som sport totalt, men den tjänar inte särskilt väl som värdemätare för en singelspelares form.
Att vi inte kan vänta oss samma dödliga fotarbete och flinka rörelseschema som när han är på topp visste vi redan, likaså att en dubbelmatch inte erbjuder svåra prövningar på det området, så det var aldrig det som stod i fokus för våra observationer. I stället var det (bortsett från knäna; risken fanns så klart att smärtan trots allt skulle göra sig för påmind och han skulle tvingas bryta) attityden och uppträdandet som skulle synas den här kvällen.
Och det vi fick se bådar gott inför morgondagens ”riktiga” comeback.
Rafael Nadal var nämligen på precis så ivrigt spelhumör som man kunde hoppas. Vilket är både glädjande och lättande, eftersom risken att han skulle uppträda nervöst och med lågt självförtroende faktiskt var överhängande – om än inte helt trolig.
Nu uppträdde han ibland snarast överilat. I en situation, vid ställning 1-0 och 15-30 i Cermaks/Dlouhys serve, var han så het på gröten att få nudda bollen i en duell att han huvudlöst sprang över till Mónacos sida och lämnade på så vis hela högerflanken oskyddad.
Poängen i de lägen då han blev så övertänd gick så klart förlorade, men han vann något betydligt större – respekt.
Nu är inte Cermak/Dlouhy några direkt skräckinjagande motståndare, men visst hade de kunnat utnyttja det faktum att detta var Nadals första tävlingsmatch på 19 miljoner sekunder… förlåt, sju månader.
Redan i andra halvan av första set började båda i stället rikta majoriteten av sina slag mot Mónaco, vilket resulterade i malande baslinjedueller som argentinaren oftast vann (bakom en ivrigt studsande Nadal framme vid nät). Nadals goda spelhumör och självförtroende ingjöt helt enkelt fruktan i motståndarna.
Visst, det var några löpningar spanjoren valde att inte ta och Dlouhy slog en och annan stoppboll som världsfemman inte hann ikapp, men på det hela taget gav Nadal enbart positiva vibbar ifrån sig under den här matchen. Serven funkade fint, fotarbetet var lite trögt men inte blytungt, bollträffen var bra och hans inside-out forehand satt oftast som en smäck.
Det här var dock bara prologen till det riktiga elddopet, mot 128-rankade Federico Delbonis. Ingen skräckinjagande motståndare där heller, men då kommer han att få springa betydligt mer än i kvällens dubbel.
Och det är först då vi kan avgöra om hungern och ivern räcker – eller om knäna grusar comebackplanerna för The King of Clay.
Det har gått ungefär 222 dagar sedan vi sist såg honom på en tennisbana i tävlingssammanhang. Vilket motsvarar 5,328 timmar. Eller 319,680 minuter. Eller lite drygt 19 miljoner sekunder.
Men nu, mina vänner. Nu är det snart dags för Rafael Nadal att göra sin storslagna comeback.
Eller ja, storslagen och storslagen. Chile Open i Vina del Mar har väl aldrig tillhört kategorin ATP-tourens mest prestigefulla turneringar, men har fördelen av att vara årets första som spelas på grus.
Tar vi en titt på startfältet så ser vi att en skadehämmad Nadal står för precis all stjärnglans. 15-rankade Juan Mónaco är visserligen Sydamerikas just nu näst högst rankade spelare, och har spelat tre finaler i turneringen (seger 2012, förlust 2008 och 2010), men har även han hämmats av skador på sistone och kommer så klart inte i närheten av Nadals status och popularitet.
Närmast efter dessa båda herrar kommer 26-rankade Jeremy Chardy, som tog sig hela vägen till kvartsfinal i Australiska öppna förrförra veckan. Fransmannen verkar trivas i Sydamerika och spelade semifinal här förra året, mot Mónaco (följde sedan upp det med en åttondelsfinal i Sao Paolo och kvartsfinal i Mexiko).
I övrigt består startfältet mer eller mindre enbart av utpräglade grusspelare, som Albert Ramos, Pablo Andújar, Tommy Robredo, Filippo Volandri och så vidare.
Vad gäller Nadal så säger världsfemman själv att han inte förväntar sig vinna turneringen. Det här är liksom ett test för honom, för att se om knäna håller. Det hoppas vi så klart att de gör.
Personligen är jag väldigt exalterad över att äntligen se honom på banan igen. Visst, han kommer med största sannolikhet att vara rostig, kanske till och med lite klumpig – men icke desto mindre ska det bli mycket mycket intressant att se i vilken form han är.
Snacket om att han inte förväntar sig att vinna är så klart bara ett sätt att tona ned förväntningarna på honom. Kanske också ett sätt att tona ned sina egna förväntningar.
Världsfemman har hur som helst tränat intensivt fyra dagar i sträck i Vina del Mar, senast i dag mot Nicolas Massu. I morgon tisdag spelar han dubbel tillsammans med Juan Mónaco (men ”den riktiga” comebacken sker alltså först på onsdag, då han går in i singelturneringen).
– Knäet är mycket bättre, men de har sagt att han kommer att känna lite obehag och svårigheter att röra sig till slutet av månaden. Men det blir definitivt bättre. Spelmässigt är han mycket bättre än när vi kom hit. Det var bättre i går och ännu bättre i dag. Vi ser dubbeln som ett extratest, säger Nadals farbror och coach Toni Nadal.
Vad som än händer tycker jag inte att man ska tillmäta hans prestationer i den här turneringen alltför stor betydelse. Han har som sagt inte spelat på touren på över sju månader och (möjligen bortsett från startpengen…) finns det ingen annan anledning att Nadal ställer upp i Chile Open än att han behöver hitta matchform inför svårare prövningar.
Worst case scenario vore förstås att han avbryter öppningsmatchen eller tvingas hoppa av turneringen i ett senare skede för att knäet inte håller, men än så länge tyder ingenting på att så kommer ske. Nadal gick förvisso ut i förra veckan och medgav att han fortfarande känner smärta i knäet, men eftersom han inte dragit sig ur Chile Open får man anta att man gjort bedömningen att han är tillräckligt rehabiliterad för att återvända till ATP-touren.
Så här ser turneringsträdet ut:
Nadal möter alltså 128-rankade kvalspelaren Federico Delbonis eller 92-rankade Guido Pella i öppningsmatchen. Inte särskilt skräckinjagande ens för en haltande Nadal.
Och om Mónaco någonsin ska vinna en match mot spanjoren på grus (Nadal leder med 4-0 i inbördes möten på underlaget; 10-0 i set och 60-12 i game) så måste han nog ta sin chans nu. Om Nadal går hela vägen till final, alltså.
Vilket jag tror att han gör, om han inte tvingas bryta. Han har helt enkelt alldeles för hög lägstanivå rent spelmässigt för att låta sig stoppas av lite ringrost och på det hela taget mediokert motstånd.
Finns en del frågetecken kring Mónaco också. Var ju som bekant skadad i Australiska öppna, där han föll mot ynglingen Andreij Kuznetsov redan i första omgången. Följde sedan upp det med två segrar (över Tobias Kamke och Florian Mayer) i Davis Cup, så han verkar inte vara helt ur form. Däremot svårt att säga om skadan kan komma att störa honom i Chile, särskilt som han inte vilat särskilt länge efter Melbourne-debaclet.
Han har dessutom Ramos, Andújar och Santiago Giraldo i på sin halva. Betydligt mer svårtuggat än för Nadal, som bara har en formstark Chardy i en eventuell semifinal att oroa sig över.
* * *
Sett enbart till startfält är Chile Open och Open Sud de France i Montpellier som natt och dag kvalitetsmässigt (bortsett från Nadal!). Montpellier stoltserar nämligen med världsnian Janko Tipsarevic och världstian Richard Gasquet – och har strösslats med färgstarka profiler som Gaël Monfils, Gilles Simon, Nikolaj Davydenko, Jarkko Nieminen och Julien Benneteau.
Grädde på moset hade givetvis Tomás Berdych varit, men världssexan tvingas tyvärr ställa in sin medverkan på grund av en handledsskada han ådrog sig under helgens Davis Cup-matcher mot Schweiz.
Hur som helst svårtippad turnering, det här. Håller nog Tipsarevic och Gasquet som favoriter, med Monfils och Davydenko (om han skakat av sig Roger Federers överkörning i Melbourne och hittar tillbaka till spelet han visade upp i Doha) som största utmanare. I en ”drömfinal” mellan Tipsarevic och Gasquet skulle jag med en pistol mot pannan välja Gasquet som favorit. Jag har gillat det jag sett av honom hittills under säsongsinledningen, och hoppas på något sätt att han åtminstone har något halvstort på gång.
* * *
Åtta av de nio åren som Zagreb Indoors arrangerats (1996-97, 2006-2012) har minst en kroatisk spelare tagit sig till final, och sex av de gångerna har en kroatisk spelare vunnit.
Att det blir så i år är inte särskilt troligt. 12-rankade Marin Cilic har inte prickat formtoppen än, Ivo Karlovic är knappt ens en skugga av sitt forna jag och Ivan Dodig är lika oförutsägbar som alltid.
Men framför allt har samtliga av hemmanationens hopp hamnat på samma halva. Den övre. Som råkar vara lite av ett getingbo (i dessa sammanhang – allt är ju relativt).
På den undre halvan har andraseedade Andreas Seppi en riktigt behaglig resa fram till final. Största hoten är Martin Klizan och Lukas Lacko. Klizan är visserligen giftig både på hardcourt och inomhus, men Seppi är lite för rutinerad för 23-åringen i de här sammanhangen.
Cilic, däremot, han måste troligen slugga sig förbi Marcos Baghdatis och Mikhail Juzjnyj eller Grigor Dimitrov på sin väg mot finalen. Ja, om nu inte Dodig eller Karlovic sätter krokben för Juzjnyj eller Dimitrov.
Med tanke på hans nästan skrattretande enkla lottning är det inte särskilt svårt att peka ut Andreas Seppi som favorit på förhand, men varken titelförsvararen Juzjnyj, 2007 års mästare Baghdatis eller hemmahoppet Cilic kan räknas bort.
Personligen tycker jag att det vore riktigt kul med en final mellan Cilic och Seppi, eftersom det blir en repris av både helgens Davis Cup-möte och tredjerundan i Australiska öppna (Seppi vann som bekant i Melbourne i en tät femsetare, Cilic fick sin revansch i raka set i DC). Den matchen har helt enkelt potential att bli en känsloladdad kraftmätning.
Annars vore det kul om Dimitrov tog sig till sin andra ATP-final i karriären, men jag håller det inte för troligt. Den övre halvan är alldeles för svår, helt enkelt.
Rafael Nadal har alltså trillat ner på en femteplats på rankningen. Efter de förlorad 1,200 poängen från Australiska öppna tar landsmannen David Ferrer hans plats bland Big Four.
Fast inte på riktigt, så klart. All heder åt Ferrer, men att han i dag beror inte på någonting annat än Nadals krånglande knän.
Nadal ska för övrigt spela VTR Open i Vina del Mar, Chile, nästa vecka – trots att han fortfarande känner smärta i knäet. Enligt Tennis.com innebär den här smärtan att han inte kan utföra vissa rörelser, men han hoppas att det försvinner.
– Om knäet slutar göra ont så ser jag ingen anledning till att inte spela på en hög nivå på grus, säger han.
Enligt coachen Toni Nadal besegrade Rafa nyligen Tommy Robredo i en träningsmatch och menar att hans brorson ”inte är långt från en bra nivå”.
Nadal ska även spela i Sao Paolo och Acapulco. I Vina del Mar planerar han att spela dubbeln med sin vän Juan Mónaco, och i Sao Paolo med David Nalbandian.
* * *
Australiens problembarn Bernard Tomic har återigen haffats för fortkörning. Enligt australisk media körde 20-åringen sin Ferrari i 78 km/h på en väg där maxhastigheten är 60 km/h.
Tomic riskerar att fråntas sitt körkort eftersom han sedan förra månaden genomgår en prövotid på tolv månader efter att ha åkt dit för ett flertal fortkörningar under förra året.
* * *
Mardy Fish drar sig ur SAP Open i San Jose på grund av sina hjärtproblem. Turneringen, som pågår mellan 11 och 17 februari, skulle ha blivit 30-åringens första sedan han lämnad walkover i åttondelsfinalen mot Roger Federer i US Open förra året.
Det är i nuläget oklart när forne världsåttan återvänder till touren.
* * *
Radek Stepanek tvingas stå över Tjeckiens förstarunda i Davis Cup mot Schweiz i Genève på grund av ryggskada.
– Jag kan tyvärr inte spela med killarna, jag har problem med en ryggkota som måste opereras, säger han i en video på tjeckiska Davis Cup-lagets Facebook-sida.
Stepanek avgjorde finalen 2012 mot Spanien efter seger över Nicolás Almagro.
Enligt tjeckisk press väntas Lukas Rosol bli Tjeckiens andraspelare efter världssexan Tomás Berdych. Även 192-rankade Ivo Minar kommer att kallas in.
17-rankade Stanislas Wawrinka leder Schweiz DC-team, i Roger Federers frånvaro.
* * *
Svenska Sofia Arvidsson åkte på en praktsmäll i Melbourne: förlust i raka set mot 201-rankade kvalspelaren Luksika Kumkhum.
Nu var det 35-rankade 23-åringen Alize Cornet som stod på andra sidan nätet. Arvidsson hade 3-0 i inbördes möten inför matchen, men den här gången föll hon pladask i skiljeset: 6-3, 4-6, 6-0.
Okej, när nu veckan lider mot sitt slut och antalet matcher som spelas i Australiska öppna minskar med sisådär 80 procent kan vi i lugn och ro sitta ner och prata lite om Rafael Nadal.
Och om Robin Söderling.
Och om dopningsryktena som omgärdar dem.
I Nadals fall satte de i gång tidigt i hans karriär, och det var då framför allt hans välsnidade biceps och triceps – samt det faktum att han visade prov på exceptionell statisk och explosiv uthållighet – som triggade konspiratorikerna.
Dessa dopningsrykten har sedan hängt med Nadal genom åren, och varje gång han förlorat en match stort eller tvingats till längre skadeuppehåll har ryktesgrytan närmast kokat över.
De värsta konspirationerna handlar om att han var överlägsen i Australiska öppna och hela vårsäsongen 2009, innan han chockbesegrades av Söderling i Franska öppna och sedermera tvingades till skadetimout på grund av sina krånglande knän. Hans beslut att stå över Wimbledon, där han var regerande mästare, var särdeles mystiskt, enligt konspiratorikerna.
Sedan lyfts också US Open 2010 ofta fram som ett ”bevis” på att Nadal inte har rent mjöl i påsen, eftersom han inför denna turnering förbättrat sin serve avsevärt. Att han följt upp vissa urstarka prestationer med förlust i tidiga omgångar är också ”bevis” för att spanjoren druckit häxbrygd, som sedan slutat att verka. Typ.
Vidare är det de många olika diagnoserna som väcker misstänksamhet. Det måste ju vara något fuffens när han nu, exempelvis, pratar om både inflammationer och magvirus och hej och hå.
Att Nadal före Wimbledon 2012 bara tvingats till ett riktigt långt skadeuppehåll (det mellan maj och augusti 2009) samt det faktum att han aldrig någonsin offentligt ertappats och hängts ut som dopare bryr sig inte ryktesspridarna särskilt mycket om.
Nej, ”bevisen” – i form av redan indicier – är ju så mycket starkare.
Hm.
Det var således inte särskilt förvånande när Nadals förlust i Wimbledon och efterföljande skadetimeout förra året omgående avskrevs som en ”tyst dopningsavstängning”.
Det är så klart rent nonsens. Att det finns stora brister i systemet för dopningstester inom tennisen råder det i mina ögon ingen tvekan om, och särskilt avsaknaden av transparens från Internationella Tennisförbundet är komprometterande för sporten – men ITF är trots allt anslutet till Wada och följer den globala antidopningskodens föreskrifter, som tydligt deklarerar att alla avstängningar måste offentliggöras.
I Nadals fall skulle det teoretiskt kunna röra sig om en så kallad provisional suspension, det vill säga att han testats positivt men sedan överklagat. Pågående process ”mörkas” nämligen tills dom faller.
ITF har dock som mål att nå ett beslut inom 60 dagar, vilket inneburit att Nadals avstängning hade offentliggjorts i augusti/september. Finns förvisso fall där avstängningar offentliggjorts betydligt senare – exempelvis testades Petr Korda positivt för nandrolon i Wimbledon 1998, men straffet meddelades inte förrän ett halvår senare.
Men att ITF skulle vänta så här pass länge med ett offentliggörande är däremot osannolikt.
Om en spelare testats positivt, överklagat och sedan vunnit ”rättsprocessen” så skulle ingenting nå ut till allmänheten, och det skulle stå spelaren fritt att förklara sin frånvaro hur denne själv än behagar.
Men – det skulle ju också betyda att, i det här fallet Nadal,friatsfrån anklagelserna och därför inte är att betrakta som skyldig till dopning.
Sunt förnuft.
Det jag vill ha sagt med detta är att jag ser det som högst osannolikt att Nadal är dopad.
Robin Söderling. FOTO: SCANPIX
Söderlings fall behöver vi inte ägna alls lika mycket utrymme, eftersom det är ett så fullkomligt befängt påstående.
Söderling spelade fantastisk tennis under 2011, men upptäckte inte sin körtelfeber i tid och klappade ihop fysiskt. Detta har det redan skrivits spaltmeter om (bland annat av undertecknad). Jag ser inga som helst anledningar att betvivla att det är just körtelfeber och andra fysiska åkommor som hindrat Söderling från att ägna sig åt det han kan allra bäst.
Att man dessutom skulle mörka ett dopningsfall kring en spelare som aldrig vunnit en Grand Slam och som aldrig nått ens i närheten av topptrion i fråga om popularitet är snudd på skrattretande, när man tidigare hängt ut en spelare som Petr Korda. Korda var som bäst världstvåa och vann Australiska öppna samma år som han stängdes av för dopning.
Nej, att Söderling skulle vara dopad är helt uteslutet. Sen får Christophe Rochus säga vad han vill. Han är väl bara avundsjuk för att han aldrig blev så bra som Söderling.
Tyvärr har ITF och ATP sig själva att skylla när det gäller dessa rykten och att de tillåts få sådant fäste. Mest ITF, eftersom det är de som hanterar dopningskontrollerna inom tennisen. Med större transparens och öppen redovisning av kontrollerna skulle dessa rykten lätt kvävas i sin linda, och misstänksamheten efter de mörkningar som trots allt förekommit tidigare skingras.
Vi journalister bär också en del av ansvaret. Vi lägger helt enkelt för mycket fokus på poäng, game och set, och ställer inte de ansvariga till svars, bombarderar dem och spelarna med frågor, kräver större transparens. Och så vidare.
Hur som helst.
Nu vet ni vad jag tycker om dessa korkade rykten kring just Nadal och Söderling.
För bara två dagar sedan stod det klart att Rafael Nadal gör sin comeback i Brasilien i februari.
Men nu har spanjoren beslutat sig för att ställa upp i Chile Open i Vina del Mar den 4 februari.
Detta innebär att världsfyran kommer att spela tre av fyra tävlingsveckor under februari. Han är sedan tidigare klar för Brazil Open i Sao Paolo (där hans comeback skulle ha ägt rum enligt uppgifterna i tisdags) ochMexican Openi Acapulco.
Redan i december rapporterades att arrangörerna bakom 250-turneringen i Vina del Mar lockat Nadal med åtta miljoner kronor i startpengar.
